Kristendomens tillväxt skedde så snabbt inom romarriket att det måste vara någonting unikt. Monoteismen slog ut mångguderiet i snabb takt.
Kristendomen utvecklades dessutom, från vad ursprungligen var en maktlös position, till den dominerande religionen i de områden dit den har spridits. Och till att börja med inte uppifrån som de flesta andra religioner.
Nyckelpersonen i den tidiga utvecklingen var Jesus (Jeshua) och kraften gavs till detta efter pingsten av Guds ande. Spridningen skedde sedan så effektivt - utan våld - via apostlarna och deras lärjungar, att maken till framgången fanns inte tidigare i mänsklighetens historia. Församlingar bildades med tanke på omständigheterna relativt snabbt i alla delar av romarriket.
Och kristendomen uppträdde inte heller med politisk maktanspråk alls och utgjorde inte någon fysisk hot för de hedendomen eller för Rom. Detta kunde konstateras även av Pilatus. Guds rike - som Jesus predikade - hade en bortomvärdslig karaktär. Jesus uttryckte det själv så här, att: "Mitt rike är inte av denna världen". Och sökte därför, varken han eller hans efterföljare inte heller efter någon maktposition i att råda över det romerska riket etc. De kristnas ställningstagande var/syftade till en fredlig samexinstens. Detta framgick klart även av rådet som Jesus gav dvs att "ge kejsaren vad kejsarens tillhör och Gud vad Gud tillhör" dvs tillbedjan. Och detta var ett nytt förhållningssätt.
Och förutom detta visar Jesu exempel/liv mycket klart om hur de kristna skulle förhålla sig till världen. Att försöka ingå i någon form koalition med makten har det aldrig varit frågan om. Kristendomen ställde dock upp två andliga fronter som den fick kämpa mot, den religiösa okunnigheten och ibland mot det världsliga systemet (jfr vid förföljelser).
Men med tiden, då kristendomen växte sig stark inom romarriket insåg Konstantin fördelarna av att integrera den växande monoteismen med den härskande makten, till en statsreligion (omkr 300-talet). Till att börja med med eget initiativ, samtidigt, för att stävja en viss oenighet i läran, som då uppstod bland de kristna kyrkofäderna. Han gjorde sig själv till ordförande för dessa partier på ett möte, som han har sammankallat. Detta möte blev startpunkten för en organiserad etablering av kristendomen som statsreligion.
Men processsen dit gick inte utan problem och inte utan motstånd. En del av de betydande ledarna för de kristna har också samtidigt börjat inse fördelarna med en koalition med en hierarki, men talade inte öppet om detta. Omvandlingen och organiseringen av kyrkan till en hierarki skedde såsmåningom allteftersom de insåg också nödvändigheten av att utveckla en självständig teori för föreningen. Att helt och öppet ge sig under den kejserliga makten kunde inte vara tal om - men hur reglera relationen? Det behövdes ett underlag för att kunna ge denna begynnande koalition politisk en skriftenlig legitimitet. (Som man i övrigt aldrig har lyckats med eftersom det handlade om oförenliga saker - omaka par).
Försöket att förena som inte går att förena.
De kristna visste att de hade förbud på att dräpa så de ville inte deltaga i tjänsten i den kejserliga armén. Men sedan då en del av kyrkoledarna hade redan tagit ställning för en koalition, så då behövdes också en legitimitet också, som de behövde även för sitt handlande i ställningstagandet. De sökte då förstås en religiös grund för detta o skrifterna.
Den religiösa grunden, som sedan inlämnades i den "nya" teologin fann man i uttrycket hämtat från Romarberevet: "Varje människa skall underordna sig den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och..." Mot denna bakgrund och tagna egna slutsatser av detta, syntes detta uttalande för en koalition i huvudsak vara legitimerad.
Dessa slutsatser som accepterades skedde dock utan att ta hänsyn till helheten i den kristna läran, men har blivit sedan ändå en hörnsten i de despotiska monarkiernas argumentation: även för kungamakter sedermera som av "Guds nåde". Allt hinder för att ta del i den kejserliga armén m m undanröjdes härmed.
Den kyrkliga hierarkin organiserades sedan med lånad mönster, varvid andra och nya kompromisser behövde göras.
Kristendomen har inte blivit som den har varit och delades i två delar varav den som ingick i koalition med makten, kom att kallas i allmänhet för kristenhet.
