Ljuset - ett flöde av information

Jag hade influensa i veckan och bilen krånglade också. Tur att Andree inte körde så fort just då, eftersom framvagnen plötsligt sänktes på grund av bryten fjäder. Men jag sa just till honom att jag tror inte på tillfälligheter, alltså var det änglar i farten igen som så ofta i mitt liv. - OK, jag tror på änglar!

Vill du veta vad änglarna kan göra så läs gärna berättelsen om Abraham som jag gjorde just i natt. Det var faktiskt så spännande att jag fick till och med tårar i ögonen. Du får då del av ett spännande liv ledd av änglar.
- Det finns en osynlig värld omkring oss som kanske kan förklara som vi tror är tillfälligheter.

Ingen tillfällighet heller att jag gick till träning i dag. Jag kände mig tillräckligt frisk för det. Och om jag råkar bli sjuk igen så är det ingen tillfällighet heller. Bara en felbedömning... som jag inte kan skylla på andra. Man måste sköta sig om man är gammal, det har jag lärt mig vid det här laget. - Man kan inte förlita sig på bara på änglar.

Det var mycket glest på träningen i dag men en pratsam kompis var där, en som studerar på Högskolan. Naturfysiken var hans intresse och snart var vi inne på ett intressant samtal om solen och ljuset och skapelsens under i naturen, som fysiker... försöker förstå och utnyttja för praktiskt bruk. Som fjärilarnas teckning och färger t ex - hur gör de det utan färgpigmenter? Och då kommer man snart in  i nanovärlden som är osynlig för våra ögon. men vi kan konstatera verkningarna.
Och vad är ljuset? Ljuset är energi, sa han, men det är inte hela sanningen. Tyvärr är detta kanske den naiva uppfattningen om ljuset. Ljuset är inte bara energi utan också och framförallt ett flöde av information.
Men detta kommer kanske bli ett framtidens ämne att lära ut på Högskolorna dvs ljuset som information och vad den som sådan betyder för vår planet m m.
Men jag vill inte komma in på detta spännande ämne mera just nu. Men jag gillar inte förenklingar som detta med ljuset, som det behandlas i våra högskolor. Jag ser i alla fall ljuset som ett flöde av information och det är i denna sin egenskap som gör den så fantastiskt livsuppehållande, livsväxande(?), tror jag. Men...?
Kanske kan änglarna få vetenskapsmän att förstå detta!
- Och så blir det trevligt att få veta vad du kommer fram till genom dina studier, sa jag till kompisen, om så där 100 år.
- ..................

Beredd att växa vidare som ett barn

Att förhålla sig, har också med identitet att göra.
Jag åkte buss häromdagen till vårdscentralen. Vi var bara två... - pinsamt att inte prata med varandra då, så...

Jag märkte att jag inte alls var intresserad av vad hon hette m m, utan snarare hur hon förhöll sig till livet dvs till sitt liv... Och jag tänkte så här efteråt att jag egentligen sökte något gemensamt hos henne, något för att kunna förhålla sig till i hennes liv. Det blev våra krämpor som...
Tidigare i livet - kommer jag ihåg - frågade jag mest efter arbetsidentiteten hos min medpassagerare etc. och varför gjorde jag det?  Faktiskt så sökte jag efter en sorts bekräftelse/gemenskap, en gemensam plattform att kunna stå på och kunna förhålla sig till. Och känner man en sorts bekräftelse under tiden så ännu bättre. Att få bekräftelse är en grudläggande behov hos oss, somliga kan till och med ha ett omåttligt behov av den.
 - Det är ofta därför vi söker kontakt med varandra! Och så gärna vill berätta vad vi har gjort och varit med om för att få acceptans eller rentav applåd.

Men genom att förhålla sig till varandra som enbart resenärer... med korta möten... gör oss inte tillfredställda. Ofta tiger vi fördenskull och förblir främlingar för varandra.  Och något likt förhållningsätt kan pågå hela livet och så kan man tycka synd om sig själv...  - För att få bekräftelse måste man ha kommunikation! Vi växer i samspel med varandra!

Mina vidare funderingar över problemet, så har jag kommit fram till att det ofta - slarvigt klassat - gäller tre identiteter som förhåller sig till varandra. Den jag tror mig vara(den jag spelar) och den jag  innerst inne är. Och så finns alltid en tredje dvs den som andra skapar om en. - Inte likgiltigt vilket!
 - Jag vill förståss att andra skall tycka om mig.

Och som barn fick jag kärlek oreserverat. Jag var älskad för den jag var, och det känndes behagligt. Det är så man ville ha det i hela livet! Men världen är större än familjebubblan och även den spricker med tiden.
Med tiden växer den egna viljan fram och sätts på prov. Jag blir inte oreserverat accepterad längre och nu gäller det att förhålla sig till denna förändring. Att skapa sig en egen identitet blir nödvändigt, och detta kallas att bli vuxen. Och det vet vi numera att det är inte så lätt heller.  - Vem är jag? och Vem vill jag vara? Och med barndomens erfarenhet i bagaget - vill vi bli älskade/accepterade som vi är!
Vi kommer givetvis ofta vilse i vårt identitetskapande. Drömmar du vet, som man uppmuntras till att förverkliga... Även drömmar som bara förblir drömmar och medför besviketser m m. formar oss.
Men bakom allt dessa olika ofta fågfänga försök finns den mänskliga driften att skapa sig en identitet; värd att älska, och man vill vara accepterad som ett barn! Men så blir det ofta inte riktigt så, som man har räknat med! Men nära döden vill vi möta en kärleksfull far...

Här kommer jag också ihåg vad Jesus sa till lärjungarna angående barnen? Vad var det som var så märkvärdigt med dom? Varför var dom så älskvärda? Var de helt felfria?
"Sådana hör hör Guds rike till" sa Jesus. Vilsekomna identiteter ser tyvär inte påängen i detta dvs det centrala i Jesu budskap. Det gäller identiteten man skall vilja skaffa sig under sitt liv, så att man kan bli så älskvärd som banet kan vara. En idivid som Gud oreserverat kan älska, precis som du var älskad en gång i tiden, som ett barn. Berädd även för att växa vidare som ett barn.
Identitesskapandet är därför inte slut med döden utan fortsätter framöver i livet. Detta är verkligen också älskvärt hos barnens identitet. Man ser inte på dom vad de är utan vad de kan bli!!! På det sättet älskade Jesus barnen, tror jag!
- Och det är just detta man innerst inne vill, när döden nalkas för att bli väl mottagen i kärlek av Fadern.
 

Identiteten under dissektion

Jag har funderat just över begreppet identitet. Alla har vi flera identiteter. I politiken diskuterar man just om vem och vad man är, vart man hör etc identiteter. Och många ställer sig just den här frågan: - Vem är jag? Men då handlar frågan om personlig identitet. - Vad är jag för en människa?

Tänk om jag plötsligt stod framför dig utan mitt skägg och glasögon och med min vinglande gång som... dessutom utklädd... vem skulle jag då vara för dig? Och många andra skulle inte känna igen mig som Mikael, i synnerhet som aldrig har träffat mig tidigare. Mitt utseende, klädsel m m identifierar mig. - Men vem känner mig? - Vem känner mig egentligen?
Och är det viktigt för mig att någon verkligen känner mig? -  Det är mer viktigt än man skulle tro! Oms ingen känner mig riktig så finns jag ju inte, så känns det. Och jag trivs bäst med någon som känner mig sådan som jag är. Och de behöver inte var många.

När jag var i Budapest till exempel, så kunde jag ju fungera mycket väl i staden fast ingen kände igen mig personligen. Jag hade en turists identitet.  Och många är som turister i världen - tänker jag - och det är då de känner sig ensamma.
Och som oftast är det många som tycker sig ha roligt omkring en, men man kan ändå känna sig ensam. Identiteten är någonting..., en känsla av att man betyder någonting för någon, för någon som känner en.
 - För de flesta i Budapest och som turist betyder jag ingenting. Jag kan lika gärna vara död utan att någon skulle sakna mig.  - Jag överdriver lite, men bara för att kunna tala om att, man vill vara mer än så, dvs tourist.

Jag vet om detta och det är just därför jag inte vill resa ensam någonstans. Min medhavd turistidentitet räcker inte för att kunna njuta av resan. Det är därför jag alltid önskar att ha någon med mig. Identitet har med livet att göra. Behovet av en högre grad av identitet dyker upp i sinnet. - Det personliga identitetsbegreppet måste utökas! Det borde finnas ett begrepp på "identitet" som har med upplevelsen av status att göra. En status för att känna sig vara Guds barn. Och då behöver man aldrig känna sig helt ensam.

Det är alltså inte bara frågan om att ha en vilken som helst identitet eller ej. Alla som känner sig ensamma har ju dock en sorts personlig identitet, de har ju ett namn och personnummer etc. Men det gör dom inte lyckliga. De kan uppleva sig som ensamma turister i världen med enbart en turists identitet eller liknanade. Vilken som helst identitet tillfredställer inte helt människan. Skärskilt blir den medveten om detta inför döden. Det är som om döden vore viktigare än livet. Det är den identiteten som räknas, som somnar in då som räknas.

(Vad betyder begreppet identitetskris? Det är ett psykisk tillstånd med stor osäkerhet på sig själv dvs om vem man är egentligen och om sina värderingar, förmågor, utseende etc. Olika människor kan ha olika stark identitets dvs en känsla av olika grad av identitetskänsla (egentligen) dvs självförtroende. En person med flera identiteter kan därför få större självförtroende. Men vilken identitet är viktigast?).

Nej, jag är inte rolig...

...men jag har roligt ändå, fast jag är jantelagens representant ibland, kan man tro. På något sätt i alla fall. Snabba beslut är ingenting för mig.
Det roliga finns inom mig bara. Och vad folk tycker - det vet jag inte. Men jag kan inte vara rolig, dvs roa någon heller, tycker jag. Jag är mera av lyssnande typ.

Inte ens att gå på cirkus och att skratta åt clovnen tycker jag är roligt.
Men min son kan roa mig ibland - ja, det brukade han kunnat när han var yngre. Han kunde få mig att skratta så jag vred mig bara... så jag flabba till slut...  - Jag fattar inte hur han kunde få något så oväntat sådant ur sig!
Inte ens komiker tycker jag är roliga. Jag gillar inte upplägget helt enkelt. Nu skall vi sätta oss och ha roligt... - vad fånigt. Situationen utlöser en motsatt verkan hos mig. Att skratta på beställning... nej, det är inget för mig!
Men kanske en icke komiker - som kan rentav vara en av mina vänner - som kan det där att jobba organiskt, och som slänger ur sig oväntade spontana grejjer... Ja, sånt där kan vara mycket roligt.

Humorn, den måste man vara mint två om...  om jag skall tända på riktigt. Men visst så kan man ta en sup i sin ensamhet också, men...
Och nu vet jag varför jag är så tråkig, eller vet jag? Varför jag inte kan få andra att att tända på det roliga jag har avsett, jag vet inte.
Riktigt roligt kan man endast ha gemensamt, där och då den rätta stämningen plötsligt infinner sig.
 - Har du varit smed om det? Det är någonting magiskt som då händer när budskapet når hela hjärtat och sinnet. Som när en börjar skratta, lite lustigt i skymundan - och för sig bara, men så händer detta magiska, att snart så vrider sig hela bussen av skratt. Det har hänt faktiskt, jag själv har sett det på...

Ja, och nu kommer jag att bli allvarlig på allvar.
Vill du tala smed dina barn eller med vem som helst så kan det bli mycket tråkigt. Budskapet kommer inte fram som man säger. Lika bra som att tala med en vägg - det kan bli mindre ansträngande. Bättre att inte anstränga sig och vänta i stäsllet på ett bättre tillfälle.
Man kan känna sig ensam i en stor grupp också, mycket ensam.

Om vi inte har tid att lyssna på varann på riktigt, så kan man nämligen uppfatta men aldrig njuta av samtalet. Att tala med varandra kan endast bli njutbart och givande, om den magiska stämningen infinner sig mellan de två eller flera. En känsla av att någon lyssnar på mig på riktigt - redan det kan vara mycket roligt.

Men även en tyst samvaro kan vara magiskt. Jag har upplevt det med min fru...

Åldersrasismen - det eviga abonnemanget

                                                                                                       Eskilstuna 02-12-2014
Åldersrasismen

"Diskrimineras äldre? Ja, skriver Ana Martinez. Kunskap och erfarenhet nonchaleras på arbetsmarknaden. Ett par silikontuttar och lite glittrig glamour värderas högre än år av kompetensutveckling och erfarenhet. Vi måste stoppa åldersdiskrimineringen, skriver Martinez i dag." - Expressen. -

Jag har själv också erfarit att åldersrasismen existerar. Företagen kan rentav mjölka äldre (och efterkommande) som mig t ex genom att inte låta mig slippa abonnemanget för telefonen. Jag är numera 81 år och mina efterkommande kommer att få betala mitt abonnemang även efter min död. Ja, i evighet för då har jag definitivt inte lust att ringa - men abonnemanget kommer att leva kvar.

Michael tyckte att det var slutpratat med mig (när jag träffade honom sist), jag skulle bara försvinna ur hans åsyn. Och jag håller med om att jag kunde uppfattas som en besvärlig gubbe, nu när jag minst ett tiotal gånger visat upp mig i affären och begärde få slut på telefon abonnemanget.

Inga av de två papper jag lämnade in tidigare har kommenterats. Det hände på samma vis alla gånger jag ville ha något skriftligt från affären, där jag slöt kontraktet. Men de själva accepterar inte... bara det papper som de själva ställes ut.
De vägrar reagera på
1. en muntlig uppsägning (öga mot öga)
2. och inte ens en skriftlig uppsägning från min sida.
3. det är bara deras eget bevis på uppsägning som accepteras, dvs uppsägnings intyg de själva skriver ut.
4. för att få en sådan intyg/order till stånd så måste man ringa 300 och tala med någon per telefon. Det går inte öga mot öga på affären där kontraktet har skrivits under. Inget problem med identifieringen heller.
5. och ha/hon - på kontoret någonstans - hoppas att saken blir glömd och antecknar inte i datorn att en muntlig uppsägning via telefonen har skett så det kan visas på datorn i affären. På affären blir de bara förvånade och störda av mina upprepade besök och hoppas att jag skall sluta med det.
6. abonnemanget fortsätter att formellt gälla vidare, för någon bekräftelse kommer ju inte förstås. Företagets är medveten om att uppsägning har skett men gömmer sig bakom det formella läget - åldersrasism?
7. det eviga abonnemanget är ett faktum
8. abonnemanget kan nu inte hävas för att kunden är ju död.
9. ett fiffigt sätt att tjäna pengar på åldersrasism!

Verklighetens har på detta sätt splittrats i två delar.
1. Den sanningsenliga
2. Den formella (missbruk av sin makt)
Och därmed har grunden lagts för åldersrasismen - för att tjäna pengar på!

Mikael Sinko

http://www.expressen.se/debatt/satt-stopp-for-aldersrasismen/