Utmattning

Jag har i dag bevistat en föreläsning om utmattning på Munktell Science Park. En vanlig företeelse - utmattning - i min släkt.

Föredragshållaren har i stort sätt berättat om sitt liv och har nu tänkt att dra nytta av sina erfarenheter genom att börja hjälpa andra. Hennes bakgrund var likadan som min dvs kriget i Finland och vandringen till och i Sverige m m.

Hennes metod att hjälpa andra bygger i stor del på att berätta om sitt liv, vilket hon gjorde nästan en hel timme. Det handla om uppväxt, äktenskap, arbete, kollaps, och återställelse. Finns det liv så finns det hopp. Träning, och vistas i naturen var en väg.

Jag tog upp också min frus fall på Lasarettet. Omgiven av läkare med hög IQ. Men intelligens hjälpte inte! - Vad behövs för att medvetandegöra behovet av bättre arbetsmiljö? Med bättre arbetsmiljö medföljer ju också en effektivitetsförbättring. Vet dom inte det? Ju visst! Så varför inte satsa mera på arbetsmiljön?

Vad är problemet egentligen? Det är inte någon brist på kunskap numera! Och inte är doktorerna utbildade utan kunskap om arbetsmiljöns betydelse heller. - Varför händer ingenting?

Jag tror att det är en process från att ha kunskap till att ha insikt. Kunskap i sig hjälper inte om man saknar insikt i problemet. Det är följaktligen en lutmattningsprocess som behövs för att nå insikten, som nu saknas. Och vad värre är att processen är någonting som måste fullföljas/genomlidas av/i individen själv. Ingen skola eller annan kan ersätta eller utföra arbetet som behövs.

Det är jobbigt att skaffa sig insikter. Denna föredrag har visat att det är just denna process, som föredragshållaren själv genomlidit, som ledde till hennes insikter i utmattningens anatomi. Denna slutsats blev det värdefullaste jag har lärt mig i dag. - Vad är problemet då?

- Skall alla läkare genomgå en utmattningsprocess för att komma till insikten om vad arbetsmiljön betyder? Tydligen ja, egentligen! Eller finns det ett annat sätt?

Jag har inte hört talas om ett annat sätt!
Den som löser detta kan få Nobelpris!

Snackis - 7 -

Det som började bra blev helt annat

Revolutionen har som 20-åring, 1956 svept mig till Sverige.

Och varför störtade
samhället samman
och varför denna utsiktslösa
revolution
i förtvivlan?
Jag tror, att det var
någonting omöjligt att
bygga vidare på.
En vision att se fram emot
- saknade det viktigaste
med sig
dvs människan!

Detta är snarare en efterkonstruktion. Vad som hände kom nämligen som en oväder över mig/oss. Det blev som en mäktig kraft som jag knappast förstod eller hunnit bliva medveten om. - Och så långt som det utvecklade sig har jag/vi inte tänkt att gå! I första hand ville vi ha reformer m m.

Det gick tydligen inte att förneka spänningen längre. Även Skogshögskolan där jag var elev i Sopron ställde sig på revoltens sida. Vi/de äldre som fattade ledningen, trodde helt enkelt inte längre på systemets vision, metoder och verktyg, dvs trodde egentligen inte mer på den kommunistiska framtids visionen. Planekonomin har kollapsat och förtrycket/lidandet har blivit tydligen outhärdligt. Bilden som upprätthållits och verkligheten, höll - utan våld - inte längre ihop. Och jag sveptes med helt enkelt. En liknande drastisk lösning har då jag inte ens kunnat tänka mig. Så någon revolutionär var jag inte, men hängde ändå med som alla andra. Men någon strid har inte blivit till i Sopron bara att makten övertogs av Högskolan.

Dessutom var jag priviligierad. Fick bo gratis på internatet och stipendium, tack vare min proli/proletär härstamning. Någon som systemet hoppades på att...

Av en tillfällighet tjänstgjorde jag som vakt, just vid den Österrikiska gränsen den avgörande dagen då upproret har slagits ned. Massan av människor ökade med tiden till tusentals på flykt på vägen där vi tjänstgjorde tillsammans med gränsvakterna. Även militärer med lastbilar körde med tiden "över oss" och som skapade en atmosfär av mer akut rädsla. Rykten om att ryssarna var på väg stängde möjligheten att kunna åka tillbaka till internatet i Sopron. Så jag lämnade bössan, likt alla andra, och gick i människomassan själv över gränsen till Österrike. Allt jag hade lämnades kvar i Sopron. Ingenting alls personligt kunde jag ha kunnat få med mig. Inte ens den kära bananen som jag sörjde och jag fick den dagen på morgonen.

Det vore nu för långt att gå in på och här och berätta allt om hur jag sedan hamnade i Sverige. Men mitt intresse för ett bättre samhälle hade jag ändå med mig. Och Sverige hade jag i sikte som drömlandet redan tidigare. Gillade den svenska Ulla Jacobson i filmen : "Hon dansade en sommar." Jag fick tom ett kort utav henne också förresten. Men det var annat också...
Insikten om - kanske hellre en svag känsla av - , att söka det effektiva verktyget som kunde omvandla människan - även mig - inom religionen, hade jag också redan med mig. Så minns jag i alla fall. Och på plats i Stockhom började jag bli en religiös/sökare så att säga och besökte gärna kyrkor helst med föredrag av olika slag, gärna bibliska. De religiösa var annorlunda som jag på något sätt drogs till.

Jag blev någon som man kan kalla för sökare. Och jag besökte  givetvis Gudstjänsterna i min egen ungerska församling i Stockholm, men det gav mig inte mycket. Men det kändes ändå bra att jag nu fick fritt att göra det. Men jag var samtidigt mycket spänd och fick lugnande av doktorerna, men så var det väldigt jobbigt också att studera på det främmande språket svenska.
Jag brottades ofta med existenciella frågor, men mest med mig själv. Jag kände mig ju inte själv riktigt och var inte tillfreds med mig själv.
Även om den svenska samhället visade sig motsvara mina allmänna förväntningar, så blev det inte paradiset, det jag drömde om. Rykten om Sverige var mycket överdrivna nu när jag fick lära känna svårigheterna, efter några besvikelser... - Men det gick vägen tack vare Guds försorg, förstod jag sedan. Jag hittar inte någon logisk förklaring för allt jag har gått igenom.

Sverigebilden.
Känner du till legenden om svensken som besökte Budapest? Han ankom med tåget till stationen Keleti i Budapest och ville först se sig om lite före resan vidare. Så han ställde sin resväska på perrongen och var beredd att gå runt i stan en stund.
- Men, sa hans vän - en ungrare som väntade på honom där -, du kan väl inte bara lämna din väska här så där?!
- Varför inte? Jag vill ju inte släpa med mig allting medan vi tittar oss omkring...
- Någon kan ju stjäla dina grejer medan vi är borta!
- Stjäla?! De är ju mina grejjer!!

Ja så ärlig och naiv/ärlig var svensken, sånt här fick vi höra talas om i Ungern om, men det var före kriget. Och så ärliga är svenskarna i Sverige, tänkte jag!
Så det var människornas ärlighet och att Sverige var neutralt som fick mig faktiskt att välja Sverige. I stället för Canada, dit de flesta av eleverna har utvandrat.
Så Sverigebilden var den allra bästa när jag kom till Sverige. Men det visade sig att även jag var lika naiv... när jag sedan en gång lämnade min första cyckel på Sveavägen i Stockhom helt obevakat och.... Cykeln försvann förstås som gjorde mig dessutom mycket ledsen. Jag har  ju alltid drömt om en cykel och den här var min allra första egna. Jag kände mig rik!
Och på den tiden hyrde jag ett rum hos en gammal dam i Stocksund, som jag berättade min sorg för.
- Jag vill att vi anmäler cykelstölden till polisen, sa jag.
- Nej, nej, -  skrattade hon, - det är ingen idé, sa min husmor... på grund av min naivitet...

Först senare har jag förstått att även jag var naiv som trodde att cyckeln skulle kunna komma till rätta via polisen. Så jag fick mina första besvikelser angående svenskarna. Men vissheten om att det fanns bättre människor någonstans inom religionen, hade jag trots allt, förhoppningar kvar.

Så, jag medan jag gick på Skogis så sökte jag mig till olika kyrkor i Stockholm, för att testa läget. Jag visste oftast inte riktigt vad jag sökte, det blev en tidsfördriv på söndagarna. Andra nöjen hade jag inga pengar till heller, så det blev föredrag och församlingsbesök etc.
Och tomrummet efter att jag har förlorat den kommunistiska visionen om ett bättre framtida samhälle fanns kanske någonstans i botten ändå kvar. 

Kärleksboxar - att kunna vara god!

Det är svårt att göra gott!

I Eskilstuna finns det flera sådana som står eller sitter eller spelar musik med muggen... Jag brukar ge dom en slant. Numera tänker jag på dom och samlar slantarna för att...

Häromdagen mötte jag en svensk med muggen - får jag säga så? Och jag frågade:

- Vad skall du ha pengarna till?
- Till maten, sa han.
- Då får du här... var så god!

Det känns faktisk bra att man kan göra gott även mot svenskar!
Men det är faktiskt inte alls så lätt.
Jag prövar olika metoder. Det var en gång en vakt som ofta stod där... Och jag tänkte bjuda honom på kaffe. Men han sa att det gick inte. Så jag betalade för kaffet och gett i uppdrag till servitören att han skall gå med kaffet till vakten utanför. Sedan vet jag inte vad som hände, men någonting hände.

En annan gång köpte jag kanelbullar i en påse som jag sedan gav henne med muggen utanför. Det känns gott att göra gott.

Så är det med maten också, som blir över, men vad skall man göra med den? Jag köpte exv mat, men fick samtidigt på samma dag föreskrifter om diet, så...

Social kreativitet
I dag tittade på ungersk TV och så fick jag se en kreativ förening som löste problemet med sina "kärleksboxar". Boxarna sattes ut på lämpliga ställen i stan som man kunde lägga matten i. Och den som ville kunde ta ut maten därifrån.
 - Vilken fantastisk kreativ idé!

Så fram med dylika föreningar i Sverige också!

Låt Eskilstuna bli känd för sina kärleksboxar. Framför alla affärer, kyrkor, församlingar m m. Låt den överblivna och fortfarande ok maten komma till nytta!

Snacks på träningen - 6 -

Min viktigaste upptäckt i livet.

I varje fall visste jag det
att jag är inte sådan
som jag borde.
den kommunistiska
människan blev inte av
som den skulle...
jag var ständigt rädd i
med rädslan styrt samhälle.
så jag längtade efter
efter en
befrielse från fruktan
innerst inne.

Jag har levat på internat under mesta tiden av min skoltid. Mina lärare har hjälpt mig med det. Eftersom det var om omöjligt att kunna läsa hemma, och jag visade håg till att få veta mera.
Vi hade ju inte el hemma så det gick inte praktiskt heller. Och så skulle man/jag jobba/hjälpa hemma, även som barn, efter skolan på den tiden. Det var nödvändigt speciellt efter kriget med åtföljande svält i landet.

Så budskapet jag fick del av under kollegiets seminarier och i skolan blev mycket positivt mottaget. Jag ville självklart inte leva i fattigdom längre utan längtade efter ett bättre liv - ett som liknade en paradis - ett klasslöst samhälle - enligt den kommunistiska visionen. Så jag försökte verkligen ställa upp och försökte lära mig det, de insåg vara nödvändigt.

Men med tiden växte dilemmat, det som jag skrev tidigare om. Jag var samma rädda stackare som - som jag såg det - och, som inte kunde motsvara förväntningarna. Jag blev innerst inne inte den typ av människa som behövdes för visionen, en som man skulle kunna ha önskade förväntningar på.
Vad för slags samhälle det skulle bli, om jag och människorna runt omkring mig inte förbättrades något? Det har visserligen kunnat konstateras vissa förbättringar men jag misstänkte - enligt mig att döma - att denna "förbättring" berodde till stor del på räddslan.
- Jag var inte med i partiet, men de som var med tycktes inte heller blivit bättre människor, tyckte jag.

Jag sökte då efter människor som var bättre än mig och kunde vara så att säga framtidens människor - befriade från ångest/fruktan etc. Och som jag skulle kunna se upp till, eller trivas med. Jag gillade ju inte mig själv som jag var och jag visste heller inte vem jag skulle bli.
Och det var ju samtidigt en sådan atmosfär i samhället runtomkring oss, att ingen vågade vara öppet ärliga på något sätt. Så fort man fick lära känna dom kröp fruktans olyckliga personlighet i dagen.
I varje fall insåg jag såsmåningom att hoppet om en framtid med sådana människor som jag själv var/blev verkligen ingenting  att hoppas på i framtiden. Sovjetmanniskan som skulle skapas har inte trätt fram.

Men min farmor var annorlunda och några träffar med religiösa människor fick mig att fundera. - Vad var det som gjorde dem så annorlunda?

Så jag började inse såsmaningom att verktyget med hjärntvätt och dylikt är inte var ett effektivt redskap till att förbättra människan. Det måste följaktligen finnas ett annat verktyg som fungerar bättre och mer omvälvande. Av det jag såg och erfarit, att det fanns detta någonting hos vissa religiösa människor. Detta var mitt viktigaste upptäckt i livet, tycker jag. Religionen ansåg jag sedan vara någonting mera betydelsefull redskap än propagandan m m -. Alla människor blev uppenbarligen inte bättre av religionen, men att den kraften fanns ändå inom religionen.

Så problemet med kommunismen är bland annat att systemet saknar verktyget till att på riktigt befria/förändra människan. - Men var finns denna förändrande faktorn och hur att finna den?

Snackis på träningen - 5 -

Dilemmat

Dilemmat
jag upplevde
i mitt liv
har varit:
mänsklighetens,
och mitt...;
att kunna göra...
och fram kunna
ta ett kliv!
att bryta sig loss,
- men ensam -
hur skulle de gå?
men jag har hittat
somliga
som gjorde det
men de var få!

Ja, vad var mitt dilemma? Att sträva efter det kommunistiska proletära paradiset tilltalade mig ju. Men av den erfarenhet jag fick så insåg jag att det går inte att bygga ett bättre samhälle utan bättre människor. Så jag deltog i...

Jag har varit med om ansträngningarna; med reformer, 5-årsplaner, utbildning, seminarier, manifestationer, propaganda, användningen av den dialektiska materialismen, m m. Men samtidigt upplevde jag mycket oförstånd; terror, oförsonlighet, förföljelse av religion, ateism m m. - Var detta vägen till den kommunistiska drömmen?

Jag minns inte om jag någonsin varit i kyrkan tillsammans med mina föräldrar. Men min farmor brukade läsa i sin bibel och sjunga psalmer. Ja, så högt att även de som gick förbi kunde höra henne. Och ingen tog anstöt. Det var på söndagarna för då skulle man vila... Men inte heller hon gick i kyrkan visste jag.
Men det gjorde vår granne. Och han ställde till när han kom hem, och fick sig ett glas, genom att slå sin fru som sprang ut gråtande på gatan. Ingen la sig i! Inte vi heller. Men det tyckte vi inte om. Jag minns att jag har alltid varit rädd för honom. Han var snäll annars men när han började dricka då drog vi oss in. Och det fick pågå - ingen la sig i.
- Vi har bara undrat: sånt här får han väl inte lära sig i kyrkan!?

Men min farmor strök också under vissa verser i sin bibel. Och jag var nyfiken förstås och började läsa så när jag kunde. Jag minns jag läste där om en kvinna som satt på en berg... och det lät som en saga, Jag förstod ingenting och jag fick inte någon för klaring heller. Farmor visste nog inte ens att jag tjuvtittade. Men hennes personlighet gillade jag och tänkte att paradiset som kommunisterna pratar om borde bestå av sådana snälla människor, som farmor. Det skulle jag ha gillat.
Och jag själv, jag gick i kyrkan ibland. Men jag skämdes för att vi var så fattiga och jag hade inte tillräckligt fina kläder. Så innerst inne trodde jag väl på Gud, tror jag, men kände mig inte bekväm i kyrkan. Men det var härligt med sångerna.

Men jag levde med flera dilemman i mitt inre. För det var inte bra, att vara så fattig som vi var, och det var också det kommunistiska paradiset på jorden som hägrade. Det fanns ju å andra sidan inget annat hopp heller jag visste om, utom att det skulle bli bättre efter döden - om man inte hamnade i helvetet förstås. - Men varför behövdes det vara en så stor fattigdom? Det var kriget förstås...

Och jag gillade inte heller principen dvs att målet helgar medlen. Det var ingen hemlighet heller att det skulle/måste vara så. Det fanns någon sorts stress i systemet, det var bråttom! De som inte ville följa med skulle bort. De var till ett hinder på något sätt som jag inte förstod, och därför behövdes proletariatets diktatur (och jag var ju själv som en proli!).

Delvis tyckte jag om att det skulle komma ett klasslöst samhälle m m, men med tiden blev det mer och mer - i min horisont - mycket avlägset. Fast det påpekades att det var ungdomens - det tillhörde oss! Och försöket att skapa en ny sorts människa - även av mig - det upphördes aldrig.

Men jag blev inte en ny sorts människa ändå, tyckte jag. Trots att jag ville det på något sätt.  Och inte mina kompisar heller! 

Så, fast jag försökte lära mig läran, så blev jag inte i den jag borde vara, den kommunistiska läran övertygad. Jag blev tvivlare och vilsen i stället! Ja, rentav en hycklare - kände jag mig som - som många av mina kompisar, och det för att överleva! Jag kunde inte i mitt inre köpa propagandan/hjärntvätten! Och vad värre var att inte heller de andra som jag har varit med om gjorde det!
Jag hade svårt att hitta övertygade kommunister! - De gjorde inte som de lärde!

Men det var ingen hemlighet heller att vi skulle vara rädda - vad skulle det proletaristiska diktaturen vara till för annars? Jag, insåg väl att  om hoppet stod till den sorten av rädda människor, som skulle befolka jorden, vad skulle det betyda för förbättring? Frihet som vi hördes tala så ofta var ingen frihet!

Detta blev ett dilemma i min själ! Jag har ju varit rädd i hela mitt liv!

Snackis på träningen - 4 -

Människan i knipa

En av tio
en av tio
lever med bakgrund
av en våldsam miljö.
att lägga sig i
i familjens skam
det går inte
det görs inte.
- det finns ett språk
vi ser det ofta...
vi lever och med;
men vi vill inte förstå
eller. vi kan inte...
så står vi bara där
fullständigt skamsna.

Jag hörde om Jens tragiska liv som till slut berättade om sitt liv. Våldet, nästan det yttersta han har varit med om i. Hans far bad själv om hjälp till sina problem men, men den uteblev.
Vi andra,  om vi visste - om omfattningen -  hur skulle vi ha betet oss... Vi kan inte ens föreställa oss situationen. Vad skall man säga? Det går inte ens att hitta den rätta tonen. Den som är utsatt måste få berätta! Men var finns tilliten? Vem lånar sig till förfogande? - Men i stället döljes tragiken i skammen.
- Vi är fega, och gör inget. Och våldet bara upprepas och upprepas, ofta i skolan och ofta helt öppet. Vi har blivit så vana att vi gör inget. - Vi lägger oss inte i!
Varför är det så?
Problemet, att lägga sig i för mycket, är egentligen minimal, det är något som vi borde i stället göra mera. Men å andra sidan är vi så kuvade att vi inte vet, hur vi skall bete oss. Och vi är inte vana att kunna lägga oss i.
- Inlärt från barndomen? Det finns alltid någonting i luften som vi är rädda för! Det är rädslan! Rädslan betraktas även vara hälsosam!

Jag fick stryk som barn, men, men ingen la sig i. Utom min mor, hon försökte. Hon var närvarande. Och därför älskade jag henne.
Min far? Min far var inte heller en dålig människa. Han ville att jag skulle bli någon som han kunde bli stolt över. Han ville verkligen mitt bästa. Men han visste inte eller kunde inte ett bättre sätt.
Och nu kan jag inte det heller. Egentligen inte. Rädslan inympades i mig. Såsmåningom är det rädslan som styr i livet!

Godheten i okunnighetens boja deformeras, så tragiskt är alltsammans. Jag var olydig och fick min straff. I skolan likaså, jag fick stryk. Men jag kämpade och tack vare krig/samhällsförändringar fick sedan  komma in på en internat. Det gick bättre. - Betydelsen av att växla miljö kan inte nog uppskattas. Men rädslan fanns kvar. Det var på grund av rädsla jag skötte mig bra! Och det godkändes! Eftersom jag var lydig! Men många lydiga barn är rädda! Men vad är det värt?

Det kommunistiska systemet behövde inte inbjudan till att lägga sig i min uppfostran, tankar, visioner m m. Det klasslösa samhället föreföll vara som ett paradis. Så det var någonting att få se fram emot. Men systemet gjorde mig besviken. Framtiden såg ut att vara positiv, men det befriade mig inte från rädslan. Rädslan blev i stället ett styrmedel i samhället. Och ett sådant samhälle ville jag inte vara med om.

Men så illa blev det inte heller till slut. Jesus sade att "sanningen skall göra eder fria!" Jag gav honom chansen!

Snackis på träningen - 3 -

- Men hur gör du själv?

- Jag är lite feg som du! Men sedan kan jag få dåligt samvete också! En gång hände det att jag åkte buss från Ärla till - Eskilstuna fullt med skolungdomar. 

Det föll mycket snö på natten och bussen fick stopp och snart var olyckan framme. En bil körde in i bussen och en annan åkte av på andra sidan. Sedan var det tyst ett tag. Ingen rörde sig i bussen medan schaffisen ringde och hjälpen var på väg.

Jag gick ut för att kolla läget och för att se vad jag kunde göra. I bilen bakom oss som krockade med bussen fanns 4 personer fast i sina sälen. Föraren var chockad och vad jag kunde göra var att stänga av tändningen för att det inte skall bli någon brand. Men vad skall jag göra mer? Ingen blödde utan satt fast kvar på sina platser med möjliga nackskador, och en sorts tyst "gnäll" hördes.

Jag bedömde läget som att det var bäst att invänta hjälpen från Eskilstuna. Men inte så en man som plötsligt dök upp och gick genast till verket för att få ut passagerarna ur bilen. Han tog över ledningen helt och ställde mig - kände som om - åt sidan. Jag stod där som förstenad. Vad gör man nu? Vet han bättre vad som bör göras? Jag skulle spontant velat stoppa honom helt, men vågade inte. Av hans beteende att döma skulle jag ändå inte lyckats, utom med våld förstås, för han betedde sig som upphetsat. Helt otroligt vad som kan hända efter en olycka - det är få som nog känner till det. Just av hjälpsamma människor. - Aldrig att jag skulle vilja ha hjälp av en sådan!

Det blev två döda, kunde man läsa i tidningen dagen efter. Men enligt min mening skulle ingen behövt dô, om de förolyckade har sluppit vägmarodören. En som resolut la sig i och som egentligen orsakat två kvinnors död - tror jag -, som var på väg till sjukhuset för att jobba.
Det här fallet får mig verkligen att sörja även denna dag och gör mig feg i att lägga mig - och ta ledningen - i något jag inte förstår.

- Ja, det låter mycket tragiskt.
- Ja, dessutom har de i bilen protesterat för att bli tagna ut ur bilen av denna marodör - förlåt för jag kallar honom så. Och inga andra fanns i närheten som jag skulle ha fått stöd ifrån. Även schaffisen satt bara på sin plats, så jag satte mig själv ner. Och mycket frustrerad och upprörd blev jag resten av dagen funderande på...

När och hur skall man ta ledningen i en så tragisk situation?

"I juni 2014 mördades min älskade son Valter, nyss fyllda 20 år. Han kom i konflikt med en person på restaurang Sommar i Stockholm. Personen visade sig vara en mördare och blev kränkt av att Valter bad honom dra, då han ville sälja droger till Valter med vänner."

Men sättet är också viktig.

Snackis på träningen - 2 -

Nästa objekt jag tillfråga, de var en äldre dam som har just kämpat bredvid mig på ett träningsredskap.

- Ja, jag lägger mig faktiskt i om någon ber mig. Dvs det behöver inte vara verbalt men om jag ser att något händer eller är direkt behövande - det syns ju -, som det hände häromdagen...

Det verkar ligga någonting, som finns starkt i vårt psyke, dvs att vilja gripa in/eller lägga sig i när man ser någonting viktigt att hända... För att tex verkligen påtagligt kunna hjälpa personen... Sånt här händer mycket ofta speciellt i förälder/barn relationen. Det här får att tänka mig att:

Livet börjar med en "kränkning".

Det händer ju ibland att när vi försöker hjälpa någon möts vi  ibland av öppen eller fördold aggressivitet. - Du skall inte lägga dig i!
Och uppmaningen har numera blivit en del av den svenska - sannolikt även i andra - kulturen. - Kan det vara uppfostrans fel?

Jag har erfarit själv, att om jag vill hjälpa exv någon av mina barnbarn så kan det upplevas av dom, som någonting integritetskränkande.

De vågar kanske inte reagera starkt mot mig, men det spelar inte roll, man förstår ju att de inte vill att man - som de uppfattar - skall "uppfostra dom". Det är förstås inte heller möjligt, speciellt om man inte har lyckats bra med sina egna. Och det måste bli ju ännu svårare om det gäller barnbarn. Speciellt i en viss ålder. De tål inte ens att man närmar sig i ett samtal ett visst speciell ämne. De förfogar en speciell känsla för att det börjar brännas. Det känns liksom i luften och då förstår man att man skall lägga av.

Orsakerna till detta ligger kanske långt bak i tiden, Ja, redan vid födseln, menar somliga. Det är ju känt att redan barnmorskan har fått övertaget om att få lägga sig i och dessutom allra först. Det är ju hon som får deklarera allra först om man är en flicka eller en pojke. Sedan följer en uppväxt då föräldrarna lägger sig i, i praktiskt taget allt, inklusive om vad barnet skall heta, blöjor m m.
Vi vet ju allt om detta. Men att utveckla en aversion om att någon inkl föräldrarna skall lägga sig i börjar nog senare i livet.

Sedan under trotsåldern börjar en ny process, det är nog här gränsstridigheterna börjar. Trotsåldern är en påminnelse för föräldrarna om att det finns toleransgränser - som även de bör bli medvetna om - även här och i denna tid. Det blir ändå rentav deras uppgift att lägga sig i - omvårdnad övergår till uppfostran - med syfte att just göra sig själva och alla i omgivningen medvetna om nya gränser, som främst alla i familjen måste anpassa sig till.

Det är i denna tid som barnen kan bli aggressiva och kanske även dödligt kränkta.

På den här tiden växer medvetenheten om att det finns - man varken vill det eller ej - gränser även för lydnaden etc.
-  Viktigt att kunna hantera situationer rätt för att det inte skall slå slint.

Här griper ansvaret, engagemanget in i uppfostran - en pendling, justering kring gränsen.

Uppfattningar om gränsen - pågående gränsstrider - kan sedan påverka barnens personlighet. Och göra dem - i sämsta fall - känsliga för "intrång" och så blivit lättkränkta.

Snackis på träningen - 1 -

Var går gränsen? När får man lägga sig i...?

Jag lyssnade på ett radióprogram angående detta ämne före jag gick till träingen. Bra idé att snacka om detta...

- Och hur mår du i dag, blev mottagandet på ACTIC vid inchekningen? Det är vanligtvis mycket roligt att träffa liknande upprop när man kommer till träningen av glada tjejjer vid disken.
- Jag skall tala om det när jag är klar... Men just nu grubblar jag på en sak.
- Gäller det oss någonting...?
- Ja, principiellt kanske. Hur avgör du som instruktör, var gränsen går dvs när du ämnar att lägga dig i...?
- Jag är inte någon gränsperson, så jag gör det helt spontant...
- Ja, jag förstår, du har ju en viss mandat när du är i farten här... som instruktör alltså etc.

Hon hade det tydligen lätt med detta problem här på jobbet, men... Jag skall fråga en annan i stället som min gamle träningskompis till exempel. Han har just återkommit till sin träning efter operationen - ljumskbråket.

- Det är bäst att inte lägga sig i. Det har jag lärt mig. Jag utgår ifrån att de andra inte vill det, inte ens när de bråkar med varandra. Man kan till och med få stryck på kuppen har man ju hört.
- Så du är rädd helt enkelt...
- Ja, av ren överlevlandssynpunkt - rent instinktivt. En sorts försiktig feghet om du så vill.

Det här var ju intressant och kanske en vanlig inställning speciellt hos de äldra.
Vad bra - i övrigt - att man har någonting att prata om på träningen och på detta sätt lära känna varandra mera. Och det är väl bara att fortsätta med undersökningen.
Jag fortsätter väl...

- Jag har goda vänner som stoppar mig, sa en tjej som blev tillfrågad.

Problemet är dock oftast, att det handlar om ett okänt gränsproblem, vid ett möte med okända personer, etc.
Det är klart att det blir svårt då, men normalt, och hur man är själv om ingen god vän har modet att säga till. Man måste dessutom verkligen ha goda vänner som vågar kunna varna en, om man är av en skärskilt påfrestande beschäftig typ. - Hon har det bra, som har så goda vänner.
Men hur skall jag veta var gränsen går?
Jag är visserligen gammal nog att att jag borde veta det - men, men... Problemet har också med ansvar att göra. Vad har jag för ansvar för min medmänniska?