Snackis på träningen - 2 -

Nästa objekt jag tillfråga, de var en äldre dam som har just kämpat bredvid mig på ett träningsredskap.

- Ja, jag lägger mig faktiskt i om någon ber mig. Dvs det behöver inte vara verbalt men om jag ser att något händer eller är direkt behövande - det syns ju -, som det hände häromdagen...

Det verkar ligga någonting, som finns starkt i vårt psyke, dvs att vilja gripa in/eller lägga sig i när man ser någonting viktigt att hända... För att tex verkligen påtagligt kunna hjälpa personen... Sånt här händer mycket ofta speciellt i förälder/barn relationen. Det här får att tänka mig att:

Livet börjar med en "kränkning".

Det händer ju ibland att när vi försöker hjälpa någon möts vi  ibland av öppen eller fördold aggressivitet. - Du skall inte lägga dig i!
Och uppmaningen har numera blivit en del av den svenska - sannolikt även i andra - kulturen. - Kan det vara uppfostrans fel?

Jag har erfarit själv, att om jag vill hjälpa exv någon av mina barnbarn så kan det upplevas av dom, som någonting integritetskränkande.

De vågar kanske inte reagera starkt mot mig, men det spelar inte roll, man förstår ju att de inte vill att man - som de uppfattar - skall "uppfostra dom". Det är förstås inte heller möjligt, speciellt om man inte har lyckats bra med sina egna. Och det måste bli ju ännu svårare om det gäller barnbarn. Speciellt i en viss ålder. De tål inte ens att man närmar sig i ett samtal ett visst speciell ämne. De förfogar en speciell känsla för att det börjar brännas. Det känns liksom i luften och då förstår man att man skall lägga av.

Orsakerna till detta ligger kanske långt bak i tiden, Ja, redan vid födseln, menar somliga. Det är ju känt att redan barnmorskan har fått övertaget om att få lägga sig i och dessutom allra först. Det är ju hon som får deklarera allra först om man är en flicka eller en pojke. Sedan följer en uppväxt då föräldrarna lägger sig i, i praktiskt taget allt, inklusive om vad barnet skall heta, blöjor m m.
Vi vet ju allt om detta. Men att utveckla en aversion om att någon inkl föräldrarna skall lägga sig i börjar nog senare i livet.

Sedan under trotsåldern börjar en ny process, det är nog här gränsstridigheterna börjar. Trotsåldern är en påminnelse för föräldrarna om att det finns toleransgränser - som även de bör bli medvetna om - även här och i denna tid. Det blir ändå rentav deras uppgift att lägga sig i - omvårdnad övergår till uppfostran - med syfte att just göra sig själva och alla i omgivningen medvetna om nya gränser, som främst alla i familjen måste anpassa sig till.

Det är i denna tid som barnen kan bli aggressiva och kanske även dödligt kränkta.

På den här tiden växer medvetenheten om att det finns - man varken vill det eller ej - gränser även för lydnaden etc.
-  Viktigt att kunna hantera situationer rätt för att det inte skall slå slint.

Här griper ansvaret, engagemanget in i uppfostran - en pendling, justering kring gränsen.

Uppfattningar om gränsen - pågående gränsstrider - kan sedan påverka barnens personlighet. Och göra dem - i sämsta fall - känsliga för "intrång" och så blivit lättkränkta.