Snackis på träningen - 1 -

Var går gränsen? När får man lägga sig i...?

Jag lyssnade på ett radióprogram angående detta ämne före jag gick till träingen. Bra idé att snacka om detta...

- Och hur mår du i dag, blev mottagandet på ACTIC vid inchekningen? Det är vanligtvis mycket roligt att träffa liknande upprop när man kommer till träningen av glada tjejjer vid disken.
- Jag skall tala om det när jag är klar... Men just nu grubblar jag på en sak.
- Gäller det oss någonting...?
- Ja, principiellt kanske. Hur avgör du som instruktör, var gränsen går dvs när du ämnar att lägga dig i...?
- Jag är inte någon gränsperson, så jag gör det helt spontant...
- Ja, jag förstår, du har ju en viss mandat när du är i farten här... som instruktör alltså etc.

Hon hade det tydligen lätt med detta problem här på jobbet, men... Jag skall fråga en annan i stället som min gamle träningskompis till exempel. Han har just återkommit till sin träning efter operationen - ljumskbråket.

- Det är bäst att inte lägga sig i. Det har jag lärt mig. Jag utgår ifrån att de andra inte vill det, inte ens när de bråkar med varandra. Man kan till och med få stryck på kuppen har man ju hört.
- Så du är rädd helt enkelt...
- Ja, av ren överlevlandssynpunkt - rent instinktivt. En sorts försiktig feghet om du så vill.

Det här var ju intressant och kanske en vanlig inställning speciellt hos de äldra.
Vad bra - i övrigt - att man har någonting att prata om på träningen och på detta sätt lära känna varandra mera. Och det är väl bara att fortsätta med undersökningen.
Jag fortsätter väl...

- Jag har goda vänner som stoppar mig, sa en tjej som blev tillfrågad.

Problemet är dock oftast, att det handlar om ett okänt gränsproblem, vid ett möte med okända personer, etc.
Det är klart att det blir svårt då, men normalt, och hur man är själv om ingen god vän har modet att säga till. Man måste dessutom verkligen ha goda vänner som vågar kunna varna en, om man är av en skärskilt påfrestande beschäftig typ. - Hon har det bra, som har så goda vänner.
Men hur skall jag veta var gränsen går?
Jag är visserligen gammal nog att att jag borde veta det - men, men... Problemet har också med ansvar att göra. Vad har jag för ansvar för min medmänniska?