Uppsåtläsare

Jag är inte en uppsåtläsare

som en av tingsrättens domare.

kvinnan var berusad
hon behövde hjälp att få
och blev våldtagen strax därpå.

men domarn som uppsåt läsa kan
nej, det var inte våldtäckt säger han.
mannen hade ju svårt att förstå
den enda hjälpen han kunde komma på
det var sex hon ville ha och få.

avundsjuk på dom som uppsåt läsa kan.
vem skall jag tro på? varför just på domarn?
jag själv håller mig med en tredje alternativ
att döma är svårt och är inte heller naiv.

Sinko

Varför kommer förståndet så sent i livet?

Faktiskt, han tränade i bastun och jag måste fråga eller ge ett kommentar till att börja med:

- Intressant det där med uppvärming och träning som en  mix i bastun.

- Ja, jag måste träna varje dag om det går. Och om jag inte gjorde det så vore jag död vid det här laget.

- Men det är väl att ta i för mycket, du ser ju ut...

Vi snackade vidare och jag fick veta om en hel del om olyckan och andra skador, operationer m m som jag blev förvånad över att han verkligen levde och mådde nu så bra ändå. Men det var inte första gången jag hörde något liknande...  om att man måste träna annars... Ja, man får veta en hel del om sina träningskompisar som... - om vad det är som driver dom...

Men vad är det som driver mig för att träna? Plötsligt blir jag svarslös inför mig själv så jag började fråga de andra under dagen... - Vad är det som driver dig att komma hit och plåga dig för?

- förebyggande

- komma ner i vikt

- sociala behov

- välbefinnande

- annars...

........

Och vad tränar jag för? Vad är det som driver mig?

- Jag tror att det är rädslan. Jag vill inte mista benen, förlora synen, förlora minnet, hamna som en paket på långvården och dyl. Det är inte så att rädslan plågar mig på något sätt för jag trivs ju bra med tillvaron men om jag vill vara riktigt ärlig då är det nog rädslan att ha fått mig att träna.

Det är bara det att jag borde ha börjat tidigare. Det kan ta lång tid att återfå kondisen när man har blivit för gammal. Och denna insikt har retat mig mycket på sistone. -  Varför måste man bli för gammal för att förstå att man borde sköta sig bättre? Varför är förståndet så försenad?

Vi försökte förenkla livet

Jag var inte alls en pessimist när vi flyttade till landet. Allt såg lovande ut...

Den första överraskningen blev när lastbilen med våra möbler etc anlände, det visade sig nämligen att den tidigare ägaren ännu inte flyttat ut helt sina grejjer. Och inte heller tänkte göra det - visade det sig.

Det var dessutom extra pinsamt eftersom eftersom det råkade just bli svärföräldrarna.
Men det vara bara att svälja pinsamheten. Vi såg fram emot ett förenklat liv ute på landet och dessutom inte med extra ärvda prylar.
 - Vad det gäller prylar i huset blev det precis tvärtom. Det blev riktigt svårstädat.
Det där med alla prylar blev sedan en riktig plåga. Inte nog med att jag själv är en prylsamlare, så nu fick jag knappast plats med mina. Men min fru Irma tycktes - kanske lidit tyst av... - vara bara nöjd med allt gammalt med minnen m m som de betydde för henne. Och sedan blev även mina barn förälskade i vissa av dessa. Soffan i köket t ex ville jag bort för länge sedan men den finns ännu kvar - min son vägrar.
Men i övrigt blev det precis så skönt för barnen, att få växa upp på landet i en härlig miljö - precis som vi har drömt om.
Men aldrig blir det helt så enkelt som man har tänkt sig. Vill man förenkla sitt liv så kommer ändå det ena efter det andra de oväntade... Att förenkla blir mest att förändra.

Nästan skrattretande fånigt men redan då närdes tanken att ända sättet att förenkla livet vore att flytta på nytt och ta med sig endast det nödvändigaste. Jag tror fortfarande på den tanken.
Men med den här insikten får jag dock leva med hela livet ut numera, tills jag flyttar till min definitiva flyttning, till den kalla mini ettan. - Livet är inte så fritt som många tror. Den fria viljan är bara en illusion - dags att inse det!

En multipel verklighet

Ämnet är stort, jag skall bara beröra det lite.

"Vi uppfyller dina drömmar
 Förverkliga dina drömmar
 Bygg dig ett drömhus
 Frihet med en husbil
 Ta din helikopter till fjällen
 Lev i drömmen
 100-tals nya bilar
 All inklusive i Thailand"
       - Miljonlotteriet -

Att vara människa är att leva bland multipla verkligheter. Drömvärlden är en av dom och som är väldigt intressant för... Många gör också besök i den av flera skäl. Det ena är det rent materiella medan det andra skvallrar också om människans grundläggande behov av frälsning - drömmen om en stor befrielse. Ett behov av något viktigt som  bara drömvärlden förmår att förverkliga, om...  och som exv vinster försöker  med att kompensera. - Det är inte säkert att det är en ny helikopter du behöver.

Dessutom har vi människor på känn att stora drömmar får  inte kosta för mycket. Vi drömmer likaledes också om evigt liv och satsar en hel del pengar på forskning m m, för att förlänga livet som ger ett visst hopp. Tron på det eviga livet finns i våra gener. Och hoppet - genom att köpa en lott - kan få oss att tro på, att stora ting är möjliga, men som också verkar ligga i generna.

Sedan kan vi besöka andra verkligheter i livet eller rentav att leva i dom. Dessa olika verkligheter borde också få ett passande namn som exv nu kallas för bubblor: finansbubblan. bostadsbubblan, lotteribubblan, lånebubblan, äktenskapsbubblan m m. Det finns bubblor stora och små och av olika livslängd. - Just nu lever jag i ålderdomens bubbla.

Det här bubblor är i själva verket processer som pågår parallellt med varandra och därför kan man ta flera tåg samtidigt -  och hoppa av och på.
- Det gäller emellertid att alltid även kunna navigera sig fram mellan bubblorna.

Dessa processer vet vi kan sluta också i kris - att bubblan spricker. Men livet slutar inte med det. Livet är alltid starkare och ytterst inte en bubbla. Även om vi dör finns livet - som överlever oss - alltid kvar.

Övergripande princip

 Jag har sällan tråkigt. I avsaknad av bättre... så grubblar jag. Det är ganska roligt att grubbla och så får man prata med folk om någonting som jag själv grubblar över. Och jag har funnit att de lyssnar gärna. Senast jag grubblade om, jag kommer nu ihåg var... det gällde om övergripande principer så att säga. Ja, jag skall försöka exemplifiera detta så att du bättre förstår:

Ofta är det två principer som dyker upp vid ett problem och låt oss stanna vid detta fall. (Ofta är det emellertid fler än två principer det dyker upp och då blir det genast mera komplicerat att reda ut, dvs principernas inbördes relationer.)

Men nu till exemplet. Exemplet kommer från min träning - frågan gäller i detta fall hur skall jag träna?

Princip 1. Man skall koncentrera sig på det man håller på med - fröken Pajalas råd.

   "      2. Man skall helst tänka på annat trevligt medan man tränar.

Fröken Pajala - en längdskidåkerska - råder mig till den första principen - det går att läsa om i en tidning. Jag har då passat på att testa problemet, så vad andra tycker, genom att ställa följande fråga:

Just nu vände jag mig till en snygg tjej bland personalen på Vattenpalatset.

................

- Vad anser du, hur skall jag träna, som Pajala råder mig till eller...?

- Ja, det låter bra det där med koncentration men det brukar nog inte jag göra. Jag tänker helst på annat när jag tränar.

- Av princip?

- Nej, det blir bara så.

- Jag har medvetet provat Pajalas metod men det verkar som om den inte fungerar i mitt fall heller.

- Men när det gäller tävlingsport då kanske gäller den.

..........................

Sedan gick jag grubblande upp till att träna. Och jag har ännu inte hittat den övergripande principen. - Jag måste snacka med några till om problemet. Kanske någon vet.

Besegrad av systemet

...

Det tar mig emot att slänga prylar. Men jag tänker ofta på det, dvs att jag borde... Senast kom det en kaffekokare i vägen... den används inte, och behövs inte, och tar bara sin plats. Det är lugnt, jag behöver inte platsen men ändå! - Det är hur som helst svårt att kasta den, så där bara. Att ge bort den är ju pinsamt omöjligt. Jag känner mig besegrad av systemet. Tyvärr så av det egna.

På Vattenpalatset.

- Vet du vad jag går och grunnar på just nu? Det är överallt här i stan så ordnat att man kan köpa saker och ting. Men att ge bort någonting - det går inte att göra någonstans, sa jag till henne - en av personalen på Vattenpalatset som jag just träffat innan jag gick upp till träningen.

- Ja, det är faktiskt sant, det har jag aldrig funderat över, men vad skulle det vara...?

- Jo, om jag träffar en fattig krake i stan så vad kan jag göra? Skall jag ge honom pengar för att möta en mördande blick, jag känner ju inte karln?!

- Ja, det fattas en "marknad" eller vad skall det kallas för någonting för möjligheterna du är just ute efter. Ett intressant idé, man skulle kanske... 

- Underbart att höra - du har fattat grejjen på en gång. Vad har du gått för en skola?

- Ja, jag fick gå entreprenörskursen....

Här fattas verkligen entreprenörskap.

............................ 

Behöver vi kylskåpet?

Behöver vi kylskåpet?

den 15 januari 2014 kl. 09:20

 

- Klart att man behöver ett kylskåp! Men...

- Vadå men! Kylskåpet är bra att ha...
- Menar du verkligen!? Blir livet inte enklare utan ett kylskåp?
- ................
Om man är tveksam så kan man fråga experterna som har provat och.... Men jag känner ingen sådan expert i min närhet som har gjort det.
Men det gjorde mannen i filmen som jag såg häromdagen. Han fick det direkta rådet att det enklaste sättet att leva var att leva utan pengar. Men sådana förebilder är få och de skulle betraktas som rubbade, eller?
Men det försökte mannen i filmen på skoj visserligen, men ändå - det var ett intressant erfarenhet. Han började sitt liv med att endast ta med sig saker som han inte kunde leva utan, för att utröna vad han behövde och inte behövde. Och på så sätt har han blivit utan kylskåp m m.
Visst är kylskåpet bra att ha. Men är det nödvändigt? Eller...? Jag fortsätter att ha den av ren bekvämlighetskäl bl a. Och om jag börjar fundera på saken - kylskåp eller ej - så hamnat jag i ett dilemma.
1. Blir mitt liv enklare utan kylskåp?
2. Vad vinner ja eller förlorar på det?
3. .............
Jag söker efter en övergripande princip för att kunna avgöra frågan. - Finns det någon en sådana i detta fall?
Jag körde fast. Men mannen som skulle förenkla sitt liv har dock lyckats bliva av med sitt kylskåp. - Vad har han vunnit på det? Jag har missat svaret.
Ett förenklat liv får man - tror man - om man sparar på utgifterna. Vi har inte sparat på kylskåpet men sparat på TV och bilkostnader när det var knapert med ekonomin. För säkerhets skull så fick jag ge bort TV-n för att slippa frestelsen. Och då fick jag också tid till att lära mig att reparera bilen. Till och med att byta växellådan på den gamla SAAB-en.

Fallit för en illusion

Att förenkla sitt liv

- Vi borde förenkla vårt liv!
- Ja, men hur gör man?
- Det är bara...
- För somliga kanske, ja!

I går kväll såg jag en film om en man som verkligen försökte. Det var mycket intressant eftersom jag saknar förebilder och förebilder behövs. Jag menar inte sådana som säger att de har gjort det och sedan tycker till bara... , att det är bara.
Vad för dom är bara är kanske inte så lätt för mig. Sådana förebilder är inte mycket att ha. Man behöver förebilder som verkligen vill förenkla sitt liv och som också vill berätta om sina erfarenheter för oss, ja för mig också. - Hela bilden alltså. Och den här filmen var sådan.

- Varför skäms man...?
- Man skäms väl inte...

Jo det gör jag i alla fall, och vill inte gärna berätta om fallet när jag själv ville förenkla familjens liv. Jag har lämnat en trygg anställning för att välja ett förenklat liv på en bondgård med vedeldning i huset. Det kommet att gå fint tänkte jag och min fru när vi uttalar oss och så brukar vi säga.

Omständigheterna var inte samma för mannen som - i filmen - försökte, än det var för oss, men mycket spännande. Han verkligen gick in för att leva enklare på ett medvetet sätt, medan jag/vi föll för en illusion. Förenklingen blev ens stor överraskning, som att hamna i en annan värld.

"Energin finns i nuet"

"Energin finns i nuet"

 

Så här efter träningen läser jag om fokusering i en av de gratistidningarna vi får där på ACTIC.
Det är just det här jag behöver tänkte jag - men kanske ändå inte! - Vänta tills jag förklarar...

Men att fokusera ger utdelning läser jag - DET ÄR NÅGONTING POSITIVT!
Magdalena Pajala kan det där. Hon menar att "kunna fokusera är också en konst om att kunna skapa kvalitet på det vi gör." - Splendid!
Hon som är en längdskidåkare förstår jag henne, eller...?

Jag tränar också men för att hålla blodockret nere. I dag försökte jag göra som hon föreslog - dvs att vara medveten om hur mina muskler(?) arbetar m m - men det gick ändå sämre då.
Det gick faktiskt mycket bättre när jag höll på och trampa på min syckel, och tänkte på annat och trevligare saker än att iakttaga min svettande kropp.

oCH SÅ KOM JAG IHÅG BLODPROVTAGNINGEN NYSS. oCKSÅ DÅ BRUKADE JAG TÄNKA PÅ någonting ANNAT... och då känndes det bättre.

- äR JAG INTE RIKTIGT KLOK?

Skolan skall bli längre!

- Något måste göras!
- Vi förlänger skolan till 10 år. Och ytterligare ett år för dom som...

Och något blir förståss gjort också på detta sätt. Men blir det bra?

Det skulle behövas en  experimentskola som skulle knytas till kunskap i stället för tid.
Varför inte låta dem vill få det gjort tidigare eller senare dvs på den tiden som eleven kan.

Kanske skulle somliga elever klara av skolan redan på 6-7 år, och om de är skoltrötta etc så kunde de vila och praktisera i stället etc.

Budgeten kunde vara samma och deltagandet i skolan frivillig. Skolan skulle på detta sätt kanske till och med kunna bli billigare.

I stället för obligatorisk skola en fri skola dock med samma kunskapskrav.

Varför inte prova?

Terapi efter behov - nya grepp för lösning av konflikter

Om vi tänker på det gamla invanda sättet - som vi också ofta gör, så söker vi först efter en diagnos/orsaken till för att... - sedan menar vi oss kunna ge, lämplig medicin som terapi. Förutsättningar för dylikt handlande finns ofta hos läkarna m m, som vi ju vill, att de skall söka just efter, dvs diagnosen för att kunna hjälpa oss. Vi vill veta vad som är fel och det vill läkaren också. Läkemedlen fungerar sedan bra om läkaren hittar den rätta diagnosen.

Det är dock annorlunda att vara pedagog, lärare, maka, förälder etc. När problem uppstår så är "läkarmetoden" - att söka efter orsaken - något som vi tar oss dock ofta spontant till, är mycket svårare att tillämpa. Vi ställer oss tex gärna följande frågor:

- Vad är felet?
- Vad har jag gjort för fel, frågar sig föräldrarna, hustrun m m.?
- Vad skall vi göra nu för eleven i klassen m m som inte fungerar som den borde...? Vad är felet?

Alltför mycket energi offrar vi just på frågan om diagnosen. Det är bara det att man - i sådana här komplicerade fall - har svårt att hitta diagnosen dvs i sociala konflikter och dyl.

De nya insikterna som man har numera kommit fram till, är att man skall undvika att fungera som en grävande journalist. Man kommer ändå inte fram till den rätta diagnosen för den har blivit dold och övertäckt av konsekvenserna och deras konsekvenser m m.
I synnerhet om det är en skolklass(en grupp) som skolan har stort problem med, så kan inte sökandet enbart efter diagnosen knappasst leda oss någon vart.

-Vad är då att göra frågar sig lärarna/föräldrarna m m?

Lösningen: Det är efter individens behov man skall först fråga efter?
Och behovet får man möjligen reda på om man frågar m m. Lösningen på problemet blir då oftast mest praktiskt att börja med, och det är, att man frågar just efter behovet - som kan vara individuell - i stället för att lägga mycken tid på att söka efter diagnosen. Terapin  kan då bli så mycket effektivare därefter.
 -  I alla fall skapas så bättre  förutsättningar för djupare analys av läget - men som oftast blir obehövligt. Om behoven blir tillrättalagda då kommer de som är med i konflikten bliva oftast också nöjda

I varje fall kommer man ändå sällan överens om diagnosen.

"Suspended soup"

Så här efter givandets-och tagandets fest, julen, är över så har jag fått funderingar över upplägget.
Som barn var man glad av att få någonting men som givare har problemet blivit mycket svårare.

Jag har alltid saknat en bra innovation på detta område. Och så plötsligt läste jag om en ny och intressant innovation i Metro häromdagen.

Låt os utgå ifrån följande situation. Vi kan tänka oss en relativt stor stad - som också jag lever i - med ca 100 000 invånare. Några av dessa har det mycket knapert och kanske går hungriga på gatan. De har svårt att förnedra sig till att tigga och därför väljer de kanske att stjäla. - Vi skall inte moralisera nu över detta utan fundera på en lösning i stället.

- Varför behöver de gå hungriga? Av den enkla anledningen att just den möjliga lösningen är stängd! Hur så?
Det finns ingenstans att gå och få sig en tallrik soppa - det finns ingen marknad för behövande, där de kunde få en sk "suspended soup" för att lindra sitt hunger. - De vill ju så gärna slippa stjäla!

Affärerna m m slänger ändå så mycket mat, ja kanske mycket mer än det som stjäls från affärerna. - Har någon någonsin räknat på detta?

Dessutom har jag ett eget problem med detta. När jag går förbi en behövande person som inte mår bra... Jag ser ju att... men har inte mod... eller inte tid heller just då.... Det går inte heller att gå till honom och förhöra sig om behovet heller... ja, hur gör man och vad gör man? Men vad jag har är pengar över till en tallrik soppa. Men se där! Det går inte att erbjuda...!

Men numera går det, om jag skulle bo i Malmö hos Rene Ekholms kaffé och betala 30 kronor för en portion suspended soup för någon behövande.

Fler och mer sådana innovationer skulle behövas.