Att resa gör mig gott.

Resan till Budapest. Jag vill inte ha den ogjort. Och jag vill resa igen. Men jag vill inte resa ensam. Så jag måste skaffa någon att resa tillsammans med - en reskamrat. Eller så blir det någon gruppresa - men det gillar jag inte riktigt. Jag har ju redan varit med om en sådan resa till Debrecen och därefter - säger jag - aldrig mer! - Men man skall aldrig säga aldrig!

Då får det bli någon kompromiss, eller...?

Men situationen är spektakulär. Jag var ju gift i 42 år och någon manlig vän har jag inte att kunna skaffa mig och som är i min ålder och som är ressugen. Dessutom skulle vi kunna bli betraktade som homosexuella. Manlig kamratskap - två män som åker på en resa tillsammans är någonting hur som helst lite suspekt, eller?
Förutom affärsresor förståss.

Att åka på en resa med en kvinna är lika illa om man inte är gift med henne. Åtminstone i mina kretsar. Hur skall jag kunna presentera henne om vi skulle besöka släkten som jag gärna vill? Kvinnlig sällskap är därför - trots min höga ålder - är lika suspekt att kunna trovärdigt förklara.

Hur löser jag då situationen?

Jag kan ju inte alltid resa med mina barn heller för de arbetar ju. Och så är jag kanske inte den trevligaste för dom de vill att resa med. Så jag vill inte heller vara någon sorts påhäng.
Men min bastukompis hade nyligen ett förslag häromdagen när vi satt där ensamma änklingar och grubblade. - Att resa till Åland med båten, det kunde vara något, och det kostar också väldigt lite, och det finns direkta bussar till... från busstationen och... Måndagar och tisdagar är mest passande - det är då pensionärerna reser dit en sväng för att roa sig. Frossande, sprit och dans...hålligång på hela natten, han har redan varit med om det.
- Näää! Det vore en dålig kompromiss. Ingenting av det som lockar precis. Inte ens dit vill jag åka ensam.

 Ni som är gifta vet inte hur bra ni har det!

Charaden

Ertappad!

- men jag har ju tänkt

att köpa biljetten... bara...

så jag fortsatte

att leta och leta...

vidare i mina fickor

och på undret mana.

medan ovärdigheten kändes

i hela kroppen,

bara stiga och stiga

och inför alla måste

nu att ståta.

medan denna tafatta jag

kör vidare

med sin pinsamma charad.

att bliva utmålad...

och därmed avslöjad,

få stå här som en

hederlig bluff,

till allas beskådan...

och kontrolltanten

varför vara så...

vara så onödig tuff?

liksom i princip

kände jag mig stå

i en ovärdig roll;

och att jag här och nu...

- men var har jag lagt den?

mumlande...

har ej koll.

situationen här

har ju mitt sämre jag

varit med om att

det onda designat.

jag är ju oskyldig

jag försökte säga

till mig själv och

sanningen delat...

- jag har ju tänkt...

och brottet är ju obetydligt

bara en obetydligt undantag,

och som jag här tvingas

ändå skämmas nu

för mitt hyggliga jag.

Sinko 

Jag, på äktenskapsmarkanaden.

På äktenskapsmarknaden

 Billigast och bäst på Stadsmuseet och så ligger det precis i vägen då jag traskar hemåt från träningen. Så jag gick dit i går med.
Personalen är också trevlig, och där sitter Sanna och Birgitta. De lyssnar intresserat, även om man beklagar sig som jag gjorde i går:
Det där med diabetes är inte lätt och min fru är död och kan inte hjälpa mig. Endast ringen kunde jag visa upp... Jag borde kanske gifta om mig slog jag fast.
- Du vill alltså ha ett hembiträde, säger Birgitta.
- Nä, det är inte riktigt så jag menar... Jag tänkte att, om även min fru skulle ha diabetes ja då skulle vi kunna tillsammans sköta om oss och... För jag har en mycket sträng diabetessköterska och... jag skall just träffa henne på fredag... Men Birgitta höll sig strängt till temat.
 - Men sådana kvinnor finns nu bara inte numera, avbröt min monolog Birgitta. Och Sanna verkade lyssna på utvecklingen på ett roat sätt bredvid.
- Och därmed har du släckt alla mina illusioner, så synd,  sa jag sedan till Birgitta.
- Jag har själv en karl som lagar mat åt mig, och kan han så klarar du av det själv också, sa hon bestämt.
- Ja, vad skall jag säga nu, sa jag till henne? Något förslag?
 Denna kvinna kan man inte bara köra över hur som helst. Det är bäst att jag drar nu och försöker hitta på någonting att äta hemma.
- Mosad blomkål säger Sanna - försök med det kanske och...
- Lätt för dig att säga men jag är en man och därmed handikappad i köket och...
- Man behöver inte heller vara så noga, jag har två diabetiker i min släkt och... fortsatte Birgitta som tröst.
Frappa kvinnor dessa. För dom är ingenting omöjligt... Och med mina illusioner släckta sa jag adjö. - Rätt åt mig!
- Men vi träffas i morgon igen!

När skall man "avvänja" barnen?

"Barnen skall läras att bliva aktiva
och inte bara matas med aktivitet"

Situationen är känd. Barn älskar egentligen att vara aktiva men helst med något de själva vill. Problemet med att få dom kunna vara aktiva själva med något vettigt är ett försummat ledarskapsproblem.
Jag har här formulerat det här lite på ett utmanade sätt och kallat det för "avvänjning" från... för det handlar delvis om det också. - Varför har de så tråkigt när man inte matar dom med aktivitet?

Barn älskar att få, först modersmjölken och sedan att mamman sysselsätter sig med dem. Men det är inte meningen att även barn i 15 års åldern skall till fullo behövas sysselsättas för de "har så tråkigt" och man behöver tycka synd om dom för det. Och så långt upp i åren så att föräldrarna inte ens då får chansen att utöva sitt föräldrarskap/ledarskap eftersom de inte tillåts få tid just till det. - Barnen för då över föräldrarollen till någon sorts kompisroll för sitt eget sysselsättningsbehovs skull.

Jag har funderat över detta ämne eftersom jag aldrig matats med aktiviteter som dagens barn får vara med om i dag - så långt jag kan minnas tillbaka i mitt liv. Jag måste först avvänjas från bröstmjölken för jag älskade den sa min mor. Och hur det gick sedan med avvänjningen i övrigt inträdde processen med tillvänjning i stället. Tillvänjningen av maten och livet i övrigt mer och mer på de vuxnas villkor och det gällde inte längre att bara vara och vänta... utan att vara med. De vuxna måste dessutom arbeta och jag fick klara mig själv för det mesta, mig hade dom inte någon skärskild kreativ tid över för. Kanske också jag var sysselsättningssjuk men det minns jag inte och i så fall gick det över ganska snart, för det lönade sig i alla fall inte att gnälla.

Jag minns fortfarande att jag la mig på magen en gång i min ensamhet - en gång i vingården - och fick se myror där, utkämpa en strid med varandra, som jag sedan studerade med förundran ända till kvällen. - Nu när jag försökte peka på möjligheten att studera fåglarnas liv för barnbarna - när "vad skall vid göra" kom på tal - blev de inte intresserade alls.

Men viss blev också jag "matad" med aktivitet så fort mina föräldrar tyckte att jag orkade med något nyttigt dvs att göra någon nytta på torpet, hämta vatten, ved m m. Det är jag som skulle hjälpa till mina föräldrar och inte tvärtom. som nu är, dvs då föräldrarnas måste sysselsätta barnen och offra tid och intresse för dom och förlorar därför möjligheten till tid och krafter med ledarskapsuppgifterna. - Det är barnen som styr dom.

Det är helt andra tider nu. Det är alltid barnen som först vill något för de kan inte sysselsätta sig själva och föräldrarna tvingas att ställa upp för dom, som då ofta tar beslag på deras tid, krafter och tillgångar.- När ¨bör de "avvänjas" åtminstone?!

"Ta ledarskapet annars blir du överkörd!

Titt och ofta får man höra liknande uppmaningar - visdomens ord - som denna lärare har gjort för sin kolleger. Liknande uppmaningars karaktär oftast är; att de är lätta att uttala men mycket svåra att genomföra. Men ändå, man måste på något sätt ändå försöka med detta, och överallt, där det handlar om att utveckla människor: såsom i skolan, arbetslivet, församlingen, föreningen, i hemmet, etc.

Redan som barn fick jag vara med - manglats i denna process -, genom att tvingas att arbeta, även redan under mina tidiga barndomsår. Men då under skydd av föräldrarna så att jag inte "kördes över"  etc. Uppgiften för föräldrarna var förenklat genom att det gällde att sätta mig i arbete. Att sysselsätta mig har inte, eller mycket sällan kommit på tal.
Att ta ledarskapet över sitt eget liv har behovet då ännu inte infunnit sig i full skala. Men så fort jag slutade skolan och började arbeta - jag fick arbete samma år jag slutade skolan - blev principen på nära skinnet riktigt aktuell. Men behovet av att utveckla mig blev aldrig riktigt klart - tycker jag - ännu i dag. Jag har också brustit i ledarskap.

Man blir aldrig kvitt dom heller som vill undervisa en och så möter man samtidigt även de destruktiva krafterna, som är svåra att hantera och som försöker köra över en i livet. Men jag har klarat mig ganska bra tack vare min någorlunda moraliska hållning och en massa god vilja som mötte mig i livet som mentorer - medvetna eller omedvetna sådana.

Men man kan inte heller leva utan ledarskap, även om man är vuxen, åtminstone känner jag det så. Frågan gäller då snarare valet av ledarskap/mentorer, som man kan respektera och kan lita på.

"Om du är inkonsekvent eller inte har mod att ta ledarskapet då blir du överkörd "- oavsett om du  är chef eller lärare säger en lärare som var chef på ett företag tidigare. Och inte att förglömma de "grundläggande normerna" för mänsklig samvaro... för "ordningsproblemen är stora." Och ordning måste finnas/skapas - det är bara så.

Och principen att "Ta ledarskapet annars blir du överkörd" gäller även inom familjen.

Jag tänker närmast på föräldrar som har tappat kontrollen över sina barn och därmed också över sitt eget liv. Det "goda exemplets makt" sägs gälla även här, jag fattar bara inte hur kan man få det att fungera?

Den missriktade viljan - kommer oftast att manifestera det goda exemplet, som de försöker följa. Dvs då  att göra sina barn alltid till viljes kan gå för långt, med resultatet av att föräldrarna kan bli faktiskt ofta överkörda. - Till att utöva själva ledarskapet får inte tid till!

Det handlar ju i grunden även för föräldrarna "att utveckla människor". Att göra dom alltid till viljes utvecklar dom inte. Det är dessutom fåfängt att upprepa detta, då de ju vet med sig detta själva. - Och problemet blir oftast att tid till riktigt ledarskap infinner sig då inte. Det finns inte tid över till riktigt ledarskap.

Det finns inte tillräckligt kompetenta föräldrar och lärare - barnen behöver mer ledarskap och inte bara kompisar.

- Oj, vad jag dras med dåligt samvete för att inte har varit en bra förälder/ledare för mina barn.

"Barnen skall läras att vara aktiva
och inte bara matas smed aktivitet!"

Tänk tvärtom!

Ibland beror utvecklingen i samhället eller i en organisation beroende på hur man tänker. Detta har jag diskuterat med Andree häromdagen. Han hade ett exempel från jobbet och jag hade ett annat exempel, taget från samhällslivet.

- Tänk på begreppet kostnad! Samhället menar sig ha - som bekant - stora kostnader för sjukvården m m. Uppfattas utgifterna för sjukvården bokförs som kostnad då blir ju myndigheten automatiskt intresserade av att rationalisera m m dvs för att minska kostnaderna som mål. Har man då lyckats minska kostnaderna exv för sjukvården, och ja, då var man duktig och kan därför förvänta sig få utmärkelser eller bonus i kostnadsjakten.
 - Man får i alla fall det intrycket att det är detta deras arbete går ut på dvs att minska kostnaderna!
Nyligen så har man också hört talas om att stora summor skulle in för utbildningen  av cheferna för att de skall ännu mer tänka till för att kunna minska de ökade sjukvårds-kostnaderna.
 - Problemet tycks alltid vara, dvs att det kostar för mycket eller "det finns inte pengar". Och folket blir bara trötta på, att få höra bara om detta dvs att de kostar så mycket.

Men så vände jag på saken och tänkte tvärtom - varför inte betrakta "kostnaderna" som investeringar i stället eller göra dom till investeringar i så fall. Det är givetvis mycket svårare men cheferna är ju inga dumskallar heller eller...? Och genast förändras bilden av hela systemet också, som kanske skulle i så fall resultera ett nytt(nyare) system där investeringarna måste ge resultat på ett annat och bättre sätt: Ett bättre hälsotillstånd hos folket till exempel.
- Är jag då helt ute och cyklat?

Om man kan "tänka tvärtom" kan också ha betydelse i det vanliga  vardagslivet. Jag har till exempel problemet att behöva träna för min diabetes. Det är läkarens ordination och från hans synpunkt är det en investering. Men jag kan tycka att det kostar för mycket och tarvar för mycket tid och så slutar helt enkelt med att följa hans ordination. För att få fram den rätta inställningen så måste jag tänka tvärtom dvs som läkaren ser det, som en investering i min hälsa.
  - Och se, jag har funnit att denna rätta inställningen var till stor nytta för mig.

Samhället ser skolan som en investering men så kan skolungdomarna m m tycka att det "kostar" för mycket och det är dessutom så jobbigt...  och så får man ändå inget jobb... Men om de tänker tvärtom, ändras inställningen och så förändras situationen också till det genast bättre dvs det genererar också bättre resultat och det blir mindre jobbigt med skolan också.
 - Men så kan skolan själv eller vad som pågår där förändra elevernas inställning till att skolan kan upplevas som en plåga.
Och i sås fall så skulle man behöva att få deras inställning att ändras, dvs nyttan av att det som de studerar ständigt poängteras. De måste få hjälp med att "tänka tvärtom" om de är skoltrötta. Och det är läraren själv som måste kunna göra detta, just i det aktuella sammanhanget det är frågan, dvs just då han undervisar i ämnet. Det har inga föräldrar möjligheter att göra.
 - Varför skall jag veta detta, frågar eleven? En lärare är skyldigt att kunna ge ett vettigt svar på detta!.

En bra resa med eftersmak

Vad kan det vara? Jo, jag glömde min anteckningsbok på flygplatsen i Budapest.

Och nu är det natt och det är på nätterna jag skriver och så började jag leta efter anteckningsboken. En smula besvikelse - för anteckningsboken tycks vara borta.

Jag räknade nämligen med att det blir en lång natt. Väskorna lämnade jag in på förvaringen men blocket skulle följa med mig under den långa övernattningen som jag egentligen fasade för. Men att få tid till att skriva skulle underlätta... Men farhågorna verkade ha ändå blivit överdrivna.

Jag började anteckna också - minns jag efter ett samtal jag hade med en dam från Holland som roade mig mycket när hon höll på med sin manikyr i väntan på sin son från USA. Eller också efter samtalet med en annan dam - som blev min samtalspartner - den räddande ängeln för hela natten, praktiskt taget - en iransk svenska. Det var så intressant, att vi bubblade på nästan hela tiden. Iran är ju ett sorts teokratisk samhälle och det var intressant att få veta om hur landet fungerade och religionens roll. Händelser ur livet om hur kvinnor har det och rättsskipningen i avskräckande syfte. Jag har ju också sett filmen: "Icke utan min dotter" hette den visst  och undrade just om den gav en realistisk bild av förhållandena. - Iran kan bli nästa oroligt ställe i världen.
Hon skulle också till Sverige med samma plan (6.05) som jag, och vi kunde också vakta över våra pinaler medan den andre besökte toaletten. Jag var mycket tacksam för "fyndet" för jag måste gå dit ofta pga min sjukdom.

Efter stängningsdags av baren försökte vi sova en smula också, på de bästa bänkarna men så blev vi ut körda därifrån för lokalen skulle städas.

Mest sörjer jag nu för anteckningsboken för mina anteckningars skull som jag funderade skiva om nu på natten.

Men nu får jag trösta mig med att livet är viktigast ändå. för jag är riktigt glad för att vara hemma igen - fast utan min anteckningsblock.

Omdisponering för en natt

Jag vaknade inatt, det var klockan tre på natten.
Hur skulle jag kunna klara av en natt  på flygplatsen utan denna fina sängen som jag har nu på hotellet?
Men jag har ju en dag till här och det är först på måndag jag skall dit för att flyga hem kl 6 på tisdag morgon. - Det blir jobbigt. Och så har ja inte beställt någon biljett än heller.

Men så fick jag plötsligt en tanke. Det vore bra med en sovsäck nu. Det är söndag i dag så jag har tid att hitta en här i Budapest hoppas jag. Det vore ju försmädligt att behöva komma hem förkyld i synnerhet
att har varits frisk hela den här tiden ännu.

Ungrarna här snörvlar och nyser när jag åker på bussar etc men inte jag - ännu. Jag har också en metod att hålla munhålans ren genom att tugga på en rotbit, och så slipper jag ha halsont också. - Om rotens betydelse fick jag lära mig på facebooken - det fungerar..

Jag står nu inför att prioritera om saker och hälsobadet måste jag nog skippa denna gång.

Det är i dag jag tänker att resan kunde nu vara över - det vore skönt att hamna igen i sin egen säng och börja träna. Det blev ju inte något tillfälle med träningen här. Och så började jag svettas också här på senare tiden, som jag inte gjorde tidigare. Tänk om jag måste byta kläder på flygplatsen - det blir intressant.

Men jag är inte ängslig för det som väntar. Vädret är ju på toppen - soligt och varmt. Men det gäller nu att hitta en sovsäck - jag tror jag vet var jag skall söka en sådan. Rätt gissat på... och där kan jag inmundiga en härlig gulaschsoppa också.

Men så här efteråt blev det inte så. Det var soppatorsk på saluhallen och jag är utan sovsäck. Det blir intressant vad som händer nu. Jag sover nu och sköter mig så gott jag kan.

Mer blir det nog inte skrivet frän Ungern - god natt.

Rätt till lyckan - tomheten

I går kväll - det var förressten för flera dagar sedan - så lyssnade jag på ett föredrag om lyckan m m.
En vanlig strävan hos människorna. Men lyckan kan inte vara målet - som en ny förälskelse - utan en väg. Man kan ju också vara lycklig lite och rentav gränslöst bland målnen.
Somliga väljer tyvärr följande väg:

- Ja, jag skulle vara lycklig om...
om jag hade pengar så gott om...
om jag finge göra som jag ville,
jag så lycklig då bliva skulle!

om jag finge leva med kvinnor utan ansvar
att leva för dagen, den drömmen jag har
och lyckan har jag ju rätt till,
så är min väg jag fortsätta på vill.

och därför ta inte bort min glädje
jag är förälskad - du ser det
- vill inte vara bunden längre -
ja precis, så här är det!

Problemet är bara att ett sådant samhälle(subkultur) knappast kan existera i längden - splittras upp i tiden. Resultatet blir upplevelsen av tomhet(och där finns ingen lycka att finna).

Fantasin om frihet utan ansvar tillhör helt fablernas värld. Fåglarnas värld är inte människors.
Lyckan är att kunna glädja varandra genom att ta ansvar. Att finna lyckan kan man bara finna i en ansvarfull gemenskap.

Lyckan är inte en rättighet utan en bonus.

Bad i hälsovatten i Budapest

Jag passar på att bada i världens renaste(?) källvatten - dvs utan några tillsatser av människan, avslöjade farbrorn som jag frågade. Det varma källvattnett kommer direkt från en varm källa och vattnet sedan vi har badat i, rinner direkt ut i Donau. - Termalbadet RUDAS är mer än femhundra år gammal.

Badhuset byggdes under turkarnas välde under femtonhundratalet och som är i använding sedan dess i stort sätt samma(?) sick men lite förnyat  runtomkring förståss.

Vsattnet sägs ha hälsobringande (föryngrande effekter och reglerar blodtrycket m m) egenskaper så jag spassar på att kurera mig i.

 - Ingen tror här att jag är så gammal som jag påstår mig vara i övrigt så... Vilket kan stöta på problem när jag reser. Här får jag ju resa gratis för min ålder - så de måste kontrollera.

Byggnaden är inuti till utseendet  som under turkarnas tid (samma interriör och stenar m m) men med utrymmet begränsad för moderna och större behov. -  Men det finns så många bad i Budapest så att jag inte hade några problem att komma in.

Kostar 3000 Forint att bada och då ingår ett skynke som man fäster framför sig (kul att se gubbana med en skynke framför sig och naken bakdel, du behöver därför ingen badbyxa), badlakan ges på slutet och viloplats.

Dessutom finns det vattenbassänger med olika temperaturer i (jag valde gärna temperaturen på 42 grader med max 5 minuter i), finsk bastu, ångbastu och möjligheter till massage m m mot avgift.

Vattnet är klassad som hälssovatten av myndigheterna som jag försöker utnyttja för mina krämpor. Det finns även drickkurer - man dricker av källvatnet. - Kanske hjälper.

Vem vill vara en tiggare?

Det finns tiggare överallt kring Vasarcsarnok i Budapest - kring  försäljningshallen. Där vi brukar
äta gulaschsoppa som jag gjorde där i går.

Mina barnbarn märkte då att jag brukade ge en slant åt någon tiggare där.
Vi har inte diskuterat saken men jag kommenterade en gång att det kunde finnas en ängel bland dessa stackare, som ligger där förnedrade... med sin plastkopp.
 Men jag fick ingen kommentar....

I går passerade jag igen en utav dom... och gav slantar och så började jag tänka:
- Varför gör jag detta?
- Ja, jag tycker verkligen synd om dessa utsatta, som i sin förnedring tigger om pengar... Jag ger av min överflöd(?)...

Somliga ger kanske aldrig något till dessa fattiga, men jag tänker - tänk om det vore jag som var i denna förnedrade situation och ingen gav mig några slantar...?

- Vem vill vara en tiggare om ingen ger honom någonting?

Företagsamheten borde i alla fall belönas om inte annat, för det kan inte vara direkt roligt att... Dessutom krävs det ett stort mod  hos dessa  utsatta människor som man....
Kanske även ett exempel för oss som inte vågar tigga om hjälp när vi skulle behöva en sådan.

- Vem kan då i så fall hjälpa oss med  sina allmosor? För det är ofta inte mer vi begär.

Den riktig fattige är kanske inte just tiggaren på gatan utan den som har problem och gömmer den för sig eller inom sig. Alltså den som borde tigga men inte gör det.

- Kan det inte rentav vara så här konstigt?

En kvinnas funderingar

"Ibland tänker jag att det skulle vara lättare att vara med någon annan, eller vara själv med barnen, speciellt när jag tänker tillbaks på riktigt svåra stunder i vårt förhållande och flyktiga förälskelser flyktar förbi och frestar, men sen tänker jag ”men för sjutton, vem var det som plockade upp dig i de där svåra stunderna? Vem gick bredvid och sträckte ut sin hand och hjälpte dig upp när du knappt orkade stå på benen? Vem fortsatte älska dig när du målade hela världen svart?” – svaret är ju min man.
Sen ställer jag dessa frågor gentemot den flyktiga förälskelsen och frågar mig ”tror jag på allvar att denne (man) kommer kunna göra samma sak? Hittills har svaret alltid blivit nej – vad som händer i framtiden vet jag inte, en dag kanske svaret på den frågan kommer bli Ja?

Den dagen ”den sorgen” – men tills dess så kommer jag fortsätta att välja mannen jag stod i kyrkan och lovade att alltid älska, för han älskar mig – i nöd och i lust och han står kvar även när världen skakar och han fångar mig när jag faller….

För som du skriver – bli förälskad är lätt och ingenting man riktigt gör, men att älska väljer man och jobbar på, dagligen."

Lilevi

Läs även

http://elaineeksvard.se/blog/2013/10/17/darfor-tror-jag-pa-aktenskapet-mer-an-nagonsin/

Vaksamheten

Budapest den 14 okt 2O13

Dagens text
Hur forklarar man begreppet vaksamheten för ett barn, och vad menas med den andliga vaksamheten?

Jag började med att...  man brukar ha ögonen öppna när man är vaken. Är ögonen stängda, ja då sover man. Och får att kunna vara vaksam så måste man ju då hålla sina ögon öppna.

Men hur håller man ögonen öppna när man vill vara andligen vaken? Vilka ögon då?
- Just det, de andliga.
Hur skall man då förstå detta med andliga ögon? Jag skall försöka illustrera detta:

Vi är nu i Budapest och vi kan se det med våra fysiska ögon. Men Sverige är långt borta, vi kan inte se Sverige just nu. Men vi kan ändå se Sverige, så att säga, med våra andliga ögon dvs vi kan föreställa oss landet.
Och ingen av oss tvivlar väl trots allt på att Sverige verkligen finns heller. Och inte heller på det som ännu inte har inträffat som på framtiden, som resan dit till exempel. Om vad profetiorna omtala bland annat m m.

Och för att kunna komma tillbaka till Sverige så måste man sköta sig dvs känna till dess lagar m m.

I krisens spår kan det födas någonting nytt

 Budapest 13 okt 2013

Det är natt nu på hotellet. Alla sover utom jag. Vi har haft en fin dag tillsammans i går. Som alla andra dagar i övrigt här i Budapest.

Det är tack vare en familjekris vi har fått vara tillsammans här i nästan två veckor.
Jag nämner krisen just, eftersom det är i samband med kriser det kan ibland f0das någonting nytt och bättre.
Utvecklingen ar bäst - lugnast - om den kan forsatta med jämna steg framåt. Men detta ar det idealiska tillståndet av utvecklings-processen - verkligheten kan emellertid bli något helt annat.

Vid kriser drabbas man av svåra situationer som kan orsaka ens död eller långvarig sorg. Men även om man inte själv dör på kuppen sa dör någonting i alla fall. Något som inte kan hålla - i långden dör, som en relation som ex.

Men i krisens spår kan födas någonting nytt - som är bättre än det som har varit.

Om att äga varandra

http://www.svt.se/nyheter/sverige/att-bo-i-kollektiv-vi-skulle-inte-aga-varandra

˝-Att man skulle få vara med andra, och inte äga varandra. Det var ju en ideologi, jag minns att jag kämpade verkligen med det där. För jag ville inte det. 

Det fanns alltså personkonflikter, men konflikterna var bara en anledning till att deras kollektiv sprack, säger de alla tre.

Den främsta anledningen var att det trots allt ville pröva på att leva i en klassisk kärnfamilj:"

Ideologin haller inte.