Erfarenheter från Budapest1

Ouppfostrad
Om jag går till ett ställe och beställer någonting etc, så hälsar dom alltid med "God dag" även här i storstaden Budapest. Först därefter kommer mitt ärende ifråga.
Jag själv börjar ju - är inte van med det - inte med artigheterna, utan tvärtom, gärna slopar dom, och tycker då att jag spar tid åt dom genom att...
Och denna - hälsa först - sed gjorde mig så medveten att numera försöker också jag börja - störa dom(?) - med en hälsning.
Men av ren nyfikenhet frågade jag damen... om just detta när ingen köade bakom mig:
- Jag ser att ni har så mycket att göra, med kunder i kö etc, så varför säger ni "God dag" till alla, utan att det behövs.
- Det är för att visa dem mänsklig respekt/ära(tisztelet) vi gör så mot våra kunder. Och det behövs tycker vi.
Att hälsa skall man alltid ha tid med, har jag lärt mig i Ungern. Det är bara så, dvs när vi har med människor att göra.
---------------------------------------------
Kontakt med en hemlös
Det första jag gör på morgonen är att gå till tunnelbanestationen för att köpa mig lite kaffe (kostar 90 Forinter). Det är ofta kö där men det går ändå undan. Jag köper också tilltugg där - osokrade - av olika små bakelser som säljs i vikt och läggs i en påse(brukar köpa för 200 för Forinter).
Det var redan den första dagen jag var där, så stod han där också en herre - en bostadslös - som tiggde om en liten bakelse, men fick ingen.
Jag iakttog den hela pinsamheten och drack mitt kaffe och sedan vände jag hem.
Hemåt träffade jag mannen igen bland sina kompisar utanför affären CIBA och jag gick till honom:
- Är du hungrig, frågade jag?
- Jag fick ingenting, sa han - han kände också igen mig nu, för jag stod att betraktade förloppet med honom alldeles innan tidigare.
- Varsågod sa jag, och han fick min sista bulle som var kvar i påsen.
Nu är det tredje gången han fick en liten bulle utav mig efter att jag handlade där. Det här stället verkar vara hans revir.
Hemlösa verkar vara gott om här i stan.

----------------------------
Tät med folk m m
Vi bor i Budapest på Király utca dvs Kungsgatan på svenska. En enkelriktad gata fullt med små affärer, m m - som i stil med Köpmansgatan i Eskilstuna, men mera trångt - parkeringar på ena sidan - och mycket folk (turister mest) i farten.
Gatan vore ganska trevlig om man slapp biltrafiken. Men så långt har ungrarna ännu inte tänkt. Så man måste passa sig, men de som kör här verkar vara väldigt hänsynsfulla - trafiken flyter dock mycket sakta.
Och livet som förundrar går rätt lugnt till.

------------------------------
Om livsenergi
Att läsa har man inte mycken tid till. Då skall man välja ett annat resmål.
Men man kan inte undvika gratistidningar som man bläddrar i sedan.., där jag finner formuleringar - som i dag - som får mig att tänka till. Som denna till exempel.
"Vi själva är receptet" skriven av en kvinna som har varit med om svår sjukdom och tillfrisknande.
Och så sant är det! Den medicin vi får av läkaren är bara en bit av receptet. Den andra biten dvs om att omforma vår situation ankommer oss själva att förverkliga. Och det kompletta receptet kan vara svårt att genomföra eftersom den förutsätter förvandling av personligheten.
Man måste se till att få glädje i livet annars försvinner livsenergin och ger plats åt sjukdomarna.
Och vill man bli frisk så skall man bryta helt med sådana som suger energi ur en.

---------------------------------

"...det roligaste som finns."

En glömd mirakel
Och så det här med metamorfosen, en företeelse som kan resultera i många tankar om människans möjligheter till förvandling. Ja, som en "metamorfos!"
Jag pratade med en kille och han sade att han vill inte bli annorlunda - dvs förvandlas - för då blir jag ju inte mig själv, sa han. - Ja, vad skall man säga?
Under döden förvandlas man ju inte, det är sant, men innan? Det är bara i döden som identiteten inte förändras, annars...

Det där med identiteten är känsligt
Om jag tänker på mitt liv så har jag ju förändrats till den grad att min 17-åriga skepnad skulle säkert inte kunna känna igen mig nu. Eller har jag fel? Och inte heller vill jag nu vara som jag har varit som 17-åring. Men identiteten är ju detsamma. - Eller vad annat menar man normalt med begreppet personligt identitet?
Och jag menar, att när jag har varit ett barn så har jag alltid velat bli förvandlad/bli till en vuxen. Och sedan som  vuxen så har jag alltid velat bli förvandlad till någon, som jag såg upp till, en som kunde bättre än jag osv. Ändå så var jag inte rädd för att jag skulle ha förlorat identiteten!

Och då tänker jag på metamorfos.
Inte utan en smula av avundsjuka. Tänk att få behålla identiteten och ändå kunna förvandlas till någonting som jag drömmer om, som i sagan? Att bli en pianist till exempel eller en dirigent - det har jag faktiskt önskat mig redan som litet barn. Men möjligheten till metamorfos är inga sagor!

Och dom som tror på själavandring har säkerligen sett metamorfoser i naturen. Och har sedan tänkt sig att det är likadant med människor. Det är lätt att tro så, om man inte vet bättre. Fast att kunna bli en fågel kan inte göra mig till en pianist. Det är en egenskap som måste förvärvas tror jag - det kan man omöjligen födas till. Som man inte kan födas till en terrorist heller, för att ta ett grovt exempel. - Men med en gradvis "metamorfos" kan mycket hända. Och det kan gärna ta hela livet!

En människa kan inte bli en fågel men...
men en människa kan dock bli förmer... dvs kunna uppnå en kvalitativ förändring av oanade mått. Potenciellt kanske helt i nivå med de fysiska metamorfoser. Och det är denna utvecklingsmöjlighet som borde vara en central läroämne eller dyl. i skolan. Eftersom varje samhällsförändring kan ske genom förvandling av människan - är ju en hyperintressant framtidsmöjlighet. Och borde därför oftare vara på diskussionsbordet, att studera vikten av.
Rentav som ett ämne i skolan som förvandlingslära kopplat ihop med kunskapen om biologiska metamorfoser. Detta skulle kunna vara ett mycket intressant ämne att lära utav.

Vid en metamorfos förändras inte identiteten, men den kan ändra, den fysiska formen, egenskaperna och förutsättningarna.
Det kan väl inte vara omöjligt att en gammal dam skulle kunna förvandlas till en ung sådan, eller? Och om det som sker mirakel i naturen vid metamorfos så varför vore det otänkbart, när det gäller människan?

Och nu har jag svängt ut ordentligt i mina fantasier. Men varför är det så dött med uppmärksamheten om metamorfoser nuförtiden - livets mirakler, som sker dagligen i naturen!?

"Mental metamorfos"
Och då tänker jag på Athena, som jag skrev om förra gången och det var hon som talade o mentala spärrar eller rentav mentala metamorfoser, skulle jag vilja säga. Som har lett till hennes ståtliga, starka, imponerande, figur.
Hon var inte ledsen för att ha uppnått denna "metamorfos". Och de som har upplevt någonting liknande klagar inte heller, de är helt nöjda med sina nya liv.
Min nära vän, en gång en stor rökare är inte heller besviken. Fast han kämpade länge med sitt beroende, men som lyckades slutligen slippa det. Jag känner mig som förvandlad, ja, som en ny människa.
Och jag har sett många exempel på förvandling i livet och något liknande även i mitt eget liv. Det är inte alls tråkigt. Innerst inne vill nog ingen vara destruktiv.
Det skulle bli tråkigt att leva för evigt, har jag även hört sägas. Men om jag tänker på metamorfosernas mirakel, som sker i naturen så förefaller detta inte alls omöjligt. Varför skulle man inte kunna föreställa sitt liv i en annan kropp? Ja, det skulle kunna bli roligt till och smed.
Kanske det roligaste som finns!

Jag och metamorfos

På träningen så får jag tag på Sport Guiden gratis som jag bläddrar i ibland.
Denna gång fastnade mina ögon på ett redovisat samtal med gladiatorn Athena, som jag kände till från ett av TV programmen.
Hur blir man gladiator, ställdes frågan? Inte utan en förvandling i förmåga, med tanke på den kroppen, som jag kunde iakttaga hos Athena i programmet - ja, likt som i en metamorfos.
Det finns en mentala spärrar som måste övervinnas först, berättade hon och mycket träning.

Ett liv med två kroppar.
Redan som alla barn redan vet, så finns det metamorfos i naturen till att beskåda. Som, när utav en mask, som förpuppas, och kliver ut en underskön fjäril - som kliver ut framför våra ögon och börjar flyga, ur puppan. En mirakel helt enkelt - och detta efter några veckor. Och det finns många sådana mirakel i naturen. - Bättre än trolleri.
Ett liv i två kroppar, inte samtidigt förstås men ändå - efter en per automatisk förvandling, som någon juvenilhormon(?) sätter igång, påstås det kunnigt.
Men inte helt så automatiskt det heller, har det visat sig exv i fallet med grodyngel, men jag vill inte gå in på detta just nu.
Det intressanta är vid en metamorformos att det är inte endast formen som förändras utan även beteendet/levnadssättet och färdigheten till att föröka sig.

Även jag genomgår en "matamorfos"(?)
Även jag, när tränar genomgår jag en smula "metamorfos" likt hos Athena, tänkte jag bara för mig själv. Och det gör varje människa egentligen, fast man talar inte om metamorfos. Eftersom en sådan, hos människor kan utsträckas - dvs förvandlingen - till att fortgå under hela livet.
Jag känner inte igen mig som yngling längre eftersom jag har förändrats och det gör alla. Även i bibeln uppmanas man till förvandling - en möjlighet som underskattas i vår tid.
Men det är tydligen möjligt. Och det vore inte illa om människorna skulle välja att förvandlas till att bli fredligare av sig.
Speciellt i dessa tider vore det mycket välkommet - då man speciellt tänker på vad som sker i Syrien m m.

Förvandlingen är viljestyrd...
Men med människans förvandling är annorlunda. Inte bara tidsmässigt utan även kvalitetsmässigt.
En del av människans förvandling är biologisk och sker med välkänt automatik. Men den andra och den viktigaste - som gör människan till människa - är förvandlingen miljöstyrd och viljestyrd. Och det är det viljestyrda som är av intresse att tänka på här i denna korta resonemang.
På grunda av människans egen vilja så kan man förändras faktiskt till att bli fredlig eller våldsam. Ingen är född till en våldsverkare.
Athena har valt att bli en gladiator i underhållnings syfte. Fånigt tycker jag, men ändå beundrar jag henne och ser i hennes förmåga, en sorts metamorfos, som utvecklades av henne själv, under en kort tid.

Ingen risk att jag kan bli en sådan med bästa viljan i världen!

"Hon är beroende av sociala media"

Klockan är 4 på natten när jag skriver detta och har även avverkat kaffet numera. Bara så du vet om jag låter virrig...

Vill man se på riktigt svåra sociala fall som presenteras öppet på TV:n..., fall som är underkastade för disektion, operation, och terapi så skall man se på Dr Phils program.
Han försöker verkligen lösa det omöjliga ibland. Och det är riktigt modigt av dom som ställer sig till förfogande för att beskådas också.
Trots att han hade svårt att komma ända fram... så var framställningen i går berömvärt. Eftersom själva jobbet - jag menar - faller på slutet alltid på patienten och omgivningen att utföras.
- Här räcker inte bara med några beska piller att svälja.

Men han försöker i alla fall arbeta sig fram, genom förståndet som redskap. Och för att kunna göra det måste han verkligen anstränga sig för att lära känna det aktuella problemet genom att lyssna på alla parter, och utan att låta sig vilseföras på vägen i processen. Det blir då oundvikligt att man får se honom agera i ofta pinsamma... och i riktig metodisk närkamp med problemet och med de inblandade.

- Hon är beroende av social media, säger föräldrarna. Och det är det de vill ha hjälp med av honom. Men det är bara ett symptom, säger Dr Phil.
- Jag får alltid uppskattning och uppmärksamhet på dejtingssajten, säger tjejen. Och hemma får jag bara anmärkningar, så jag känner mig oduglig.

Ja, det var ett helt otroligt fall som uppdagades i detta program, som man måste se för att förstå och förvånas över ett uppkommet hopplöst dödläge. - Kan det verkligen bli så illa?

I detta fall fick man i alla fall inblick i föräldrarnas vånda och maktlöshet, samtidigt som dottern hade i princip öppet hus hemma. Med förföriska element, visade sig. En gång blev hon redligt berusad och även våldtagen vid 17 års ålder. Men hon fortsatte ändå med dejtandet. Hon är för naiv sa föräldrarna men det visade sig att även föräldrarna var naiva för att... - De behövde vakna, sa Dr Phil!

Jag har inte kunnat se hela programmet och känner inte till hur Dr Phil har löst det heller. Men det räcker till en kort reflektion, det jag har sett.
Det verkar nämligen verkligen hända saker hemma som föräldrarna vet ingenting om. Barnen/ungdomarna kan formligen skapa öppet hus hemma, via dejtingssajterna m m utan kontroll därhemma. Och där de kan utsättas för smicker m m även av..., och får höra att de är älskade. Och det ända de med säkerhet vet, att den de träffar kanske har en egen dator.

Och föräldrarna går där aningslösa.
Numera har sällskapandet flyttat in i hemmet dit vem som helst får med lätthet nästla in sig.
 - Vet du vad dina barn håller på med - just därhemma?

Maskiner förlåter inte

När Andree kom hem i går så började vi prata om jobbet. Om vad som hade hänt och så. Det gör vi ofta. Och det är vissa händelser som får oss att bli filosofiska och snacket längre som just i går.
- Trycker man på fel knapp så händer det, säger Andree.
Detta sa han, i samband med vad en tjej gjorde just i dag. Tryckte på fel knapp och maskinen har kraschat igen. - Vad pinsamt!
Och det var en maskin som just blev lagad efter en annan krasch dagen innan.  Och nu skulle tjejen prova att köra vidare... (Det var en ny kille på jobbet som krashade den dagen innan. Och nu skulle tjejen, som skulle lära upp killen, tryckte på knappen och och så blev det stopp igen.) Det blev lite pinsamt förstås. - Maskiner förlåter inte!

 Och även stående maskiner kostar tusenlappar, det skall gudarna veta. Och det vet nog ägaren, och... De vägrar dessutom att arbeta väl, när de mår dåligt och stressar inte på..., medan de står eller tåligt "lider", och väntar som i detta fall på en ställare som skulle få den igen i funktionell skick. Och de accepterar inte vem som helst heller som skall åtgärda felet. De föredrar, nej, de kräver rentav bara kunnig och dyr personal - beredd för att hoppa in - tillgänglig, för att kunna få den i form igen. - Vilken "doktor" som helst duger inte! Men å andra sidan jobbar de duktigt (moderna slavar) i rätta händer.

Det är med liknande tankebanor vi blev filosofiska denna gång. Det kan nämligen vara mycket lärorikt att umgås med maskiner. Och umgänget med maskiner kan också fostra en, kanske långt utöver vad människor/föräldrar, lärare kan.

- Maskiner förlåter aldrig. Gör man fel så händer det... och maskinen visar ingen barmhärtighet. Och det är lurt också, det kan nämligen finns fällor någonstans som kan komma just då man minst tänker på dom. Ja, ha ha... gärna just då! Man måste vara koncentrerad på det man gör, säger Andree.
Det är inte många som klarar av att stå vid en maskin.

Det finns överraskande många lärdomar att hämta från ett sådant arbete. Det är även som en tanketräning i koncentration, att jobba med en maskin, eftersom man vet att maskinens förlåter aldrig. Även som praktisk uppfostrare fungerar maskinen bra, och skärskilt, för sådana vars tankar kan gärna sticka iväg... du vet vad jag menar.

Bli alltså maskinoperatör om du behöver lära dig att hålla tankarna i styr och vill lära dig att lyda. - Maskinen förlåter inte! Och du får ingen chans till förhandlingar till bättre villkor. Och inget försök till utpressning hjälper. Men du lär dig!

Maskinen har förmodligen lärt många fler att lyda än många predikningar.
Och tjejer, om du får en maskinoperatör till din man så då vet du åtminstone att...

Ödmjukhet och framgång

Du har kanske träffat honom någon gång i livet. Han som tror att det gäller att sätta sig på tillräckligt många och uppföra sig obstinat... - ja, då får man som man vill. Och ja, kanske det, ett tag i alla fall. Strategin kan fungera på kort sikt, men...

Det är givetvis en väg att gå dvs att försöka kliva på andra. Och man kan få oftare god lön också på köpet kanske på det sättet.  Men tiderna förändras. Den som har klättrat han kan också falla och det händer tyvärr alltför många i vår tid. - Framgången gynnar nu mer och mer de ödmjuka.

Jag själv har blivit överraskande medveten om detta i går när jag skulle montera antennen på väggen. När jag tittade ned, stod jag just överst på steget som i sin tur stod på balkongen och jag själv hade parabolen i mina händer... Och tänk också, att inte kunna ropa till någon om... då man är ju ensam hemma. Och det är långt till samhället och... Fast jag tror på änglavakt men ändå, inte ens dom är det lönt att fresta. Dumdristigt alltså, även om det inte gällde här att klättra på människor. - Dock gjorde sig ödmjukhetens betydelse här påmind som illustration.

Om man klättrar ensam så förlorar man lätt de andras stöd. Och först när man faller... så finns dom kanske inte.
Och speciellt framtiden är för de ödmjuka. Det lärde Mästaren oss för länge sedan. Och insikten är aktuell även i dag. Stjärnorna faller och de ödmjuka är kittet som håller ihop samhället och kommer att behöva göra det mer och mer.

Att vara ödmjuk betyder inte heller att man behöver ha en dålig självbild.

"... lagt om min kurs - igen."

Inte mina ord, men jag blir ofta uppmärksam varje gång, när någon säger så... för då handlar det om en ansats till förändring som kan vara lärorikt att betrakta. I det aktuella fallet, som jag läste om nyss,  handlade om att ta sig an en ny större uppgift. Våndan om att våga ta itu med (ge sig i kast med)... och som sedan resulterade i framgång.
Det kan också handla om val av yrkesinriktning, partner, arbete, religion, m m.

Dessutom behövde även jag just korrigera min kurs, många gånger i mitt liv. Några blev drastiska och mera betydelsefulla och många andra smärre. Framgången är det bäst att andra får uttala sig om.

Men även om man sedan funnit sitt mål i livet så kan det behövas fortsatta navigeringar - dvs man måste kunna lägga om kursen då och då i linje med målet.

Sist jag diskuterade behovet av detta var vid en broders sjuksäng, och detta, om behovet av att behöva och kunna navigera, blev broderns sista uppmaning till mig - innan han dog några dagar därefter.

Mina hatobjekt

Jag vill inte hata! Dels är det för jobbigt och dels så vill jag inte slösa min dyrbara tid på sådana övningar. Det finns betydligt trevligare saker jag kan hitta på. Och jag har inte svårt med det i så fall.

Det värsta med hatobjekten är då de kommer objudna, och tränger sig bara på, mitt i..., som dessa små pop-up rutorna, - du kanske har redan råkat ut för dom - när man tittar exv på Youtube klipp. De bara ställer sig kavat framför det jag vill se på i rutan och uppmanar mig att först prenumerera på något, m m.  Och detta just mitt i..., då jag är just inställd på att få se någonting helt annat intressant. Dessa intressejonglörer vegeterar(?) på detta sätt, på mitt egentliga intresse, på ett provocerande sätt.

Första gångerna det hände så var jag mest tolerant, som man säger. Det är tack vare den trevliga upplevelsen som jag förväntade mig att se, som fick mig att glömma. Det hände då, då känslan av den förväntade upplevelsen övervägde. Och den oväntade och påträngande inbjudan blev då förlåten.
Men även ett enkelt beslut som måste dock göras verkar störande på det undermedvetna.
.
Men med tiden blir jag mer och mer störd av dessa ohyfsade popp-up uppmaningar som dyker upp oväntat. De tvingar mig ju till att stanna upp för att göra nya beslut - och somliga har det mycket svårt, just med detta, dvs när det gäller att göra beslut, vet jag.
Men i flesta fall är det lätt att bara klicka bort skräpet och så är saken ofta glömt. vilket dock...

Men med tiden upplever jag dessa små reklambilder så mycket störande, så att jag börjar hata dom. Och för att slippa hata dom, kan jag välja att sedan inte titta på Yutoube överhuvudtaget. Men då missar man ju massor med upplevelser som kan reta en. Varför måste jag avstå...?

Och det var just det jag gjorde när det gäller TV:n. Jag välde bort hatobjekten genom att välja bort filmer som ofta är nedlusade med reklam. Så jag tittar faktiskt numera hellre på Kunskapskanalen! - Skit enkelt alltså! Stäng av och sluta med det där som retar en till att hata. Och jag har även märkt sedan att jag klarar mig ganska bra utan att få se på alla dessa TV-filmer.

Men även när det gäller Youtube finns det gränser. Och det har också Yuotube presentatörerna förstått. Och de har faktiskt tänkt också på mig, som inte gillar att hata. De har fixat saken det så, att jag kan på ett enkelt sätt slippa dessa hatobjekt att få dyka upp på skärmen. - De är inte hatobjekt i sig, som är problemet, för de kan vara rentav välvilliga. Men man vill väl ändå inte höra på prut just när man äter.

Men med Youtube är det något annorlunda - jag kan som sagt - faktiskt slippa dom också helt enkelt. (Bara man vet hur man gör, som jag själv inte visste på tidigare).
Men nu när jag vet det, så kan jag ju stänga av dom för gott. Men på TV-n är detta omöjligt.
Så det är inte så konstigt att internet blir mer och mer populär än tidningar och TV-n.

Men så tänker jag även på livet i övrigt, då jag kan ju göra på samma sätt. Jag försöker inte sällskapa med det/den som retar upp mig.
I synnerhet så måste jag bevaka mina tankar. Jag försöker stänga av dom i tid! - Du förstår nog hur jag menar.

Men somliga gillar att bli uppretade har jag märkt. Trots allt att tekniken är given och är detsamma även för dom. Somliga som inte gillar facebook som ex  behöver ju inte titta  på... och överlever ändå! - Att hata facebook är helt enkelt onödigt!

"Jag skäms för att jag dömde dem."

Jag var ganska trött efter träningen, och sa "hej då" åt instruktören och skulle gå vidare.

- No, hur gick det i dag? frågade hon, som satt bakom pulten, och jag stannade upp.
- Jo vars, träningen gick som det brukar, och så slängde jag fram - helt oväntat just det jag har funderat på - man skall inte döma! Instruktören blev ställd förstås och teg frågande ett tag, och visste inte hur hon skulle reagera.
- Kan man bara vara snäll med allt krig och... i världen? sa hon till slut och nu blev det jag som blev svarslös och överraskad, så jag måste stanna upp för att förklara bakgrunden.
- Jag har alldeles nyss läst om en konflikt mellan två berusade damer och en fin kvinna som fick sitta bredvid dom på flyget. Och den fina damen råkade vara Alexandra Pascalidou som skällde ut dom och sedan skrev om fallet i tidningen här. Och vad som sitter i mina tankar just är hennes slutsats: att "man skall inte döma!" Jag går ibland länge i egna tankar förstår du.
- Jag brukade också gilla det sätt hon brukade skriva på, med en sorts mänsklig empati som jag gillar.
- Ja och denna artikel är just därför skärskilt intressant. Den kan tjäna som ett skolexempel just på hur empati bör fungera i praktiken. Jag gråter nästan när jag får läsa den.

Tack Alexandra för att du har beskrivit dina egna tankar i samband med konflikten du har haft på flygplanet. Jag måste helt enkelt citera det för det du har skrivit är unikt

"Nu skall de till Naxos på en efterlängtad semester.
När vi landar önskar jag dem kraft att orka kämpa vidare. De ser inte att jag gråter bakom glasögonen. De vet inte att jag berättade om dem för min grupp. De de hör inte när jag tackar dem för en livläxa. Om vikten av att identifiera intoleransen i oss själva. Att rannsaka reaktionerna. Spritlukt väcker vrede och vanmakt i mig. Hela min uppväxt försökte jag få pappa att sluta dricka. Men vi får inte låta våra egna emotionella ärr stå i vägen för mötet med andra. Varenda möte är heligt. Varenda människa är en läromästare som lär oss mer om livet, världen, mänskligheten men mest av allt om oss själva.
Jag skäms för att jag dömde dem...."

Fantastiskt bra skrivet!

- Ja, men hur är det med krigen etc. Hur skall vi kunna vara empatiska då?
Skall vi inte fördöma krigen heller?
- Jag vet faktiskt inte hur jag skall svara nu. Men jag berättar om lösningen, kanske nästa gång. Hej då!

Och så gick jag direkt till duschen och bubbelpolen och där blev jag ensam med mina tankar.
Och har ännu inte kommit på lösningen om man inte kall få fördöma krigen.
"Man skall inte döma!" eller? - Inte människan men visst kan man döma våldet etc,

Och damerna som har gett upphov till detta inlägg har arbetat i sjukvården i 35 år och detta var deras första resa. Och de var kanske första gången druckna.

Det känns fjuttigt!

Det känns fjuttigt

Det brinner i världen här och var och lidandet är enormt.
Och samtidigt skall jag försöka skriva om mina egoistiska våndor, som i dag. Det känns fjuttigt!

- Jag har varit med om någonting som förvånat mig i dag, sa jag till tjejen vid incheckningen på Vattenpalatset.
- Jaha, vad var det frågan om...?
- Det är bara det, att jag blev bjuden på en glass på Mac D. Jag kommer just därifrån.
- Ja, men det var bara att tacka och ta emot...
- Ja, men jag har inte beställt någon glass, sa jag. Men den är gratis, sa tjejen vid disken, när hon såg att jag stod där frågande och ställd inför.... Sånt här har aldrig hänt mig förut!
- Ja, det verkar ha varit en liten chock kanske...
- Mycket mer dessutom. Jag är ju diabetiker och har slutat med sånt för länge sedan och nu frestades jag...
- Ja, jag förstår dilemmat...

Samtalet slutade inte här, och inte heller mina tankar om vad jag egentligen har varit med om. Jag tog ju emot glassen till slut och tackade för den. Och jag förstår dom som gillar glass, för det var som en ny härlig upplevelse att få smaka på den, efter en lång avhållsamhet från allt dylikt sött som förbjuds för en diabetiker...
Men det kändes ändå inte riktigt bra eftersom jag har brutit mot mina egna principer.

Jag har just kommit ihåg råden för rökare, spritberoende etc, om hur lätt det är att återfalla till de gamla beteenden, om... osv. Så...!
Jag har också förvånat kunnat konstatera alldeles nyss, om hur lätt det är... när frestelsen är gratis!
 - Gratis är gott!

Men så är jag lyckligt lottad, för jag har ju min kontrolldosa så jag kan kontrollera blodsockrets nivå i blodet när jag vill. Men nu hade jag inte manicken med mig.  Så det gjorde jag nu, sedan jag har kommit hem, efter träningen (resultatet blev 6,7). Inte högre alltså än normalt, vilket har lugnat mig. Detta tack vare träningen tror jag.

Och jag tänkte vidare, hur bra det känns, tryggt alltså, då jag ju kan kontrollera blodsockrets nivå på detta sätt och egentligen när jag vill. Men hur är det hos andra med andra krämpor och vid nikotinsug, alkoholsug, etc. Jag menar, skulle inte också dom behöva möjligheten till en sorts självkontroll?

Skulle det inte vara en bra idé, att kunna skaffa sig en egen kontroll över sina viktigare och mätbara värden med någon sorts enkel manik?
Att kunna  mäta blodtrycket på ett enkelt sätt m m det finns ju. Men här skulle nog behövas det flera innovationer/uppfinningar.

Varför finns det inte en enkel manick för att testa dålig andedräkt till exempel? Andedräckten avslöjar ju även annat intressant om hälsan.

Varför gillar inte någon att få prata med mig? Det kanske beror på mitt dåliga andedräkt! Eller, skulle jag inte behöva gå till en tandläkare?

I varje fall är jag väldig tacksam för min sockerdosa! Kontrollmöjligheten lär mig att navigera bland mina matvanor och andra ovanor! Och jag har mycket att lära in ännu!