En glömd mirakel
Och så det här med metamorfosen, en företeelse som kan resultera i många tankar om människans möjligheter till förvandling. Ja, som en "metamorfos!"
Jag pratade med en kille och han sade att han vill inte bli annorlunda - dvs förvandlas - för då blir jag ju inte mig själv, sa han. - Ja, vad skall man säga?
Under döden förvandlas man ju inte, det är sant, men innan? Det är bara i döden som identiteten inte förändras, annars...
Det där med identiteten är känsligt
Om jag tänker på mitt liv så har jag ju förändrats till den grad att min 17-åriga skepnad skulle säkert inte kunna känna igen mig nu. Eller har jag fel? Och inte heller vill jag nu vara som jag har varit som 17-åring. Men identiteten är ju detsamma. - Eller vad annat menar man normalt med begreppet personligt identitet?
Och jag menar, att när jag har varit ett barn så har jag alltid velat bli förvandlad/bli till en vuxen. Och sedan som vuxen så har jag alltid velat bli förvandlad till någon, som jag såg upp till, en som kunde bättre än jag osv. Ändå så var jag inte rädd för att jag skulle ha förlorat identiteten!
Och då tänker jag på metamorfos.
Inte utan en smula av avundsjuka. Tänk att få behålla identiteten och ändå kunna förvandlas till någonting som jag drömmer om, som i sagan? Att bli en pianist till exempel eller en dirigent - det har jag faktiskt önskat mig redan som litet barn. Men möjligheten till metamorfos är inga sagor!
Och dom som tror på själavandring har säkerligen sett metamorfoser i naturen. Och har sedan tänkt sig att det är likadant med människor. Det är lätt att tro så, om man inte vet bättre. Fast att kunna bli en fågel kan inte göra mig till en pianist. Det är en egenskap som måste förvärvas tror jag - det kan man omöjligen födas till. Som man inte kan födas till en terrorist heller, för att ta ett grovt exempel. - Men med en gradvis "metamorfos" kan mycket hända. Och det kan gärna ta hela livet!
En människa kan inte bli en fågel men...
men en människa kan dock bli förmer... dvs kunna uppnå en kvalitativ förändring av oanade mått. Potenciellt kanske helt i nivå med de fysiska metamorfoser. Och det är denna utvecklingsmöjlighet som borde vara en central läroämne eller dyl. i skolan. Eftersom varje samhällsförändring kan ske genom förvandling av människan - är ju en hyperintressant framtidsmöjlighet. Och borde därför oftare vara på diskussionsbordet, att studera vikten av.
Rentav som ett ämne i skolan som förvandlingslära kopplat ihop med kunskapen om biologiska metamorfoser. Detta skulle kunna vara ett mycket intressant ämne att lära utav.
Vid en metamorfos förändras inte identiteten, men den kan ändra, den fysiska formen, egenskaperna och förutsättningarna.
Det kan väl inte vara omöjligt att en gammal dam skulle kunna förvandlas till en ung sådan, eller? Och om det som sker mirakel i naturen vid metamorfos så varför vore det otänkbart, när det gäller människan?
Och nu har jag svängt ut ordentligt i mina fantasier. Men varför är det så dött med uppmärksamheten om metamorfoser nuförtiden - livets mirakler, som sker dagligen i naturen!?
"Mental metamorfos"
Och då tänker jag på Athena, som jag skrev om förra gången och det var hon som talade o mentala spärrar eller rentav mentala metamorfoser, skulle jag vilja säga. Som har lett till hennes ståtliga, starka, imponerande, figur.
Hon var inte ledsen för att ha uppnått denna "metamorfos". Och de som har upplevt någonting liknande klagar inte heller, de är helt nöjda med sina nya liv.
Min nära vän, en gång en stor rökare är inte heller besviken. Fast han kämpade länge med sitt beroende, men som lyckades slutligen slippa det. Jag känner mig som förvandlad, ja, som en ny människa.
Och jag har sett många exempel på förvandling i livet och något liknande även i mitt eget liv. Det är inte alls tråkigt. Innerst inne vill nog ingen vara destruktiv.
Det skulle bli tråkigt att leva för evigt, har jag även hört sägas. Men om jag tänker på metamorfosernas mirakel, som sker i naturen så förefaller detta inte alls omöjligt. Varför skulle man inte kunna föreställa sitt liv i en annan kropp? Ja, det skulle kunna bli roligt till och smed.
Kanske det roligaste som finns!
Och så det här med metamorfosen, en företeelse som kan resultera i många tankar om människans möjligheter till förvandling. Ja, som en "metamorfos!"
Jag pratade med en kille och han sade att han vill inte bli annorlunda - dvs förvandlas - för då blir jag ju inte mig själv, sa han. - Ja, vad skall man säga?
Under döden förvandlas man ju inte, det är sant, men innan? Det är bara i döden som identiteten inte förändras, annars...
Det där med identiteten är känsligt
Om jag tänker på mitt liv så har jag ju förändrats till den grad att min 17-åriga skepnad skulle säkert inte kunna känna igen mig nu. Eller har jag fel? Och inte heller vill jag nu vara som jag har varit som 17-åring. Men identiteten är ju detsamma. - Eller vad annat menar man normalt med begreppet personligt identitet?
Och jag menar, att när jag har varit ett barn så har jag alltid velat bli förvandlad/bli till en vuxen. Och sedan som vuxen så har jag alltid velat bli förvandlad till någon, som jag såg upp till, en som kunde bättre än jag osv. Ändå så var jag inte rädd för att jag skulle ha förlorat identiteten!
Och då tänker jag på metamorfos.
Inte utan en smula av avundsjuka. Tänk att få behålla identiteten och ändå kunna förvandlas till någonting som jag drömmer om, som i sagan? Att bli en pianist till exempel eller en dirigent - det har jag faktiskt önskat mig redan som litet barn. Men möjligheten till metamorfos är inga sagor!
Och dom som tror på själavandring har säkerligen sett metamorfoser i naturen. Och har sedan tänkt sig att det är likadant med människor. Det är lätt att tro så, om man inte vet bättre. Fast att kunna bli en fågel kan inte göra mig till en pianist. Det är en egenskap som måste förvärvas tror jag - det kan man omöjligen födas till. Som man inte kan födas till en terrorist heller, för att ta ett grovt exempel. - Men med en gradvis "metamorfos" kan mycket hända. Och det kan gärna ta hela livet!
En människa kan inte bli en fågel men...
men en människa kan dock bli förmer... dvs kunna uppnå en kvalitativ förändring av oanade mått. Potenciellt kanske helt i nivå med de fysiska metamorfoser. Och det är denna utvecklingsmöjlighet som borde vara en central läroämne eller dyl. i skolan. Eftersom varje samhällsförändring kan ske genom förvandling av människan - är ju en hyperintressant framtidsmöjlighet. Och borde därför oftare vara på diskussionsbordet, att studera vikten av.
Rentav som ett ämne i skolan som förvandlingslära kopplat ihop med kunskapen om biologiska metamorfoser. Detta skulle kunna vara ett mycket intressant ämne att lära utav.
Vid en metamorfos förändras inte identiteten, men den kan ändra, den fysiska formen, egenskaperna och förutsättningarna.
Det kan väl inte vara omöjligt att en gammal dam skulle kunna förvandlas till en ung sådan, eller? Och om det som sker mirakel i naturen vid metamorfos så varför vore det otänkbart, när det gäller människan?
Och nu har jag svängt ut ordentligt i mina fantasier. Men varför är det så dött med uppmärksamheten om metamorfoser nuförtiden - livets mirakler, som sker dagligen i naturen!?
"Mental metamorfos"
Och då tänker jag på Athena, som jag skrev om förra gången och det var hon som talade o mentala spärrar eller rentav mentala metamorfoser, skulle jag vilja säga. Som har lett till hennes ståtliga, starka, imponerande, figur.
Hon var inte ledsen för att ha uppnått denna "metamorfos". Och de som har upplevt någonting liknande klagar inte heller, de är helt nöjda med sina nya liv.
Min nära vän, en gång en stor rökare är inte heller besviken. Fast han kämpade länge med sitt beroende, men som lyckades slutligen slippa det. Jag känner mig som förvandlad, ja, som en ny människa.
Och jag har sett många exempel på förvandling i livet och något liknande även i mitt eget liv. Det är inte alls tråkigt. Innerst inne vill nog ingen vara destruktiv.
Det skulle bli tråkigt att leva för evigt, har jag även hört sägas. Men om jag tänker på metamorfosernas mirakel, som sker i naturen så förefaller detta inte alls omöjligt. Varför skulle man inte kunna föreställa sitt liv i en annan kropp? Ja, det skulle kunna bli roligt till och smed.
Kanske det roligaste som finns!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar