Jag var ganska trött efter träningen, och sa "hej då" åt instruktören och skulle gå vidare.
- No, hur gick det i dag? frågade hon, som satt bakom pulten, och jag stannade upp.
- Jo vars, träningen gick som det brukar, och så slängde jag fram - helt oväntat just det jag har funderat på - man skall inte döma! Instruktören blev ställd förstås och teg frågande ett tag, och visste inte hur hon skulle reagera.
- Kan man bara vara snäll med allt krig och... i världen? sa hon till slut och nu blev det jag som blev svarslös och överraskad, så jag måste stanna upp för att förklara bakgrunden.
- Jag har alldeles nyss läst om en konflikt mellan två berusade damer och en fin kvinna som fick sitta bredvid dom på flyget. Och den fina damen råkade vara Alexandra Pascalidou som skällde ut dom och sedan skrev om fallet i tidningen här. Och vad som sitter i mina tankar just är hennes slutsats: att "man skall inte döma!" Jag går ibland länge i egna tankar förstår du.
- Jag brukade också gilla det sätt hon brukade skriva på, med en sorts mänsklig empati som jag gillar.
- Ja och denna artikel är just därför skärskilt intressant. Den kan tjäna som ett skolexempel just på hur empati bör fungera i praktiken. Jag gråter nästan när jag får läsa den.
Tack Alexandra för att du har beskrivit dina egna tankar i samband med konflikten du har haft på flygplanet. Jag måste helt enkelt citera det för det du har skrivit är unikt
"Nu skall de till Naxos på en efterlängtad semester.
När vi landar önskar jag dem kraft att orka kämpa vidare. De ser inte att jag gråter bakom glasögonen. De vet inte att jag berättade om dem för min grupp. De de hör inte när jag tackar dem för en livläxa. Om vikten av att identifiera intoleransen i oss själva. Att rannsaka reaktionerna. Spritlukt väcker vrede och vanmakt i mig. Hela min uppväxt försökte jag få pappa att sluta dricka. Men vi får inte låta våra egna emotionella ärr stå i vägen för mötet med andra. Varenda möte är heligt. Varenda människa är en läromästare som lär oss mer om livet, världen, mänskligheten men mest av allt om oss själva.
Jag skäms för att jag dömde dem...."
Fantastiskt bra skrivet!
- Ja, men hur är det med krigen etc. Hur skall vi kunna vara empatiska då?
Skall vi inte fördöma krigen heller?
- Jag vet faktiskt inte hur jag skall svara nu. Men jag berättar om lösningen, kanske nästa gång. Hej då!
Och så gick jag direkt till duschen och bubbelpolen och där blev jag ensam med mina tankar.
Och har ännu inte kommit på lösningen om man inte kall få fördöma krigen.
"Man skall inte döma!" eller? - Inte människan men visst kan man döma våldet etc,
Och damerna som har gett upphov till detta inlägg har arbetat i sjukvården i 35 år och detta var deras första resa. Och de var kanske första gången druckna.
- No, hur gick det i dag? frågade hon, som satt bakom pulten, och jag stannade upp.
- Jo vars, träningen gick som det brukar, och så slängde jag fram - helt oväntat just det jag har funderat på - man skall inte döma! Instruktören blev ställd förstås och teg frågande ett tag, och visste inte hur hon skulle reagera.
- Kan man bara vara snäll med allt krig och... i världen? sa hon till slut och nu blev det jag som blev svarslös och överraskad, så jag måste stanna upp för att förklara bakgrunden.
- Jag har alldeles nyss läst om en konflikt mellan två berusade damer och en fin kvinna som fick sitta bredvid dom på flyget. Och den fina damen råkade vara Alexandra Pascalidou som skällde ut dom och sedan skrev om fallet i tidningen här. Och vad som sitter i mina tankar just är hennes slutsats: att "man skall inte döma!" Jag går ibland länge i egna tankar förstår du.
- Jag brukade också gilla det sätt hon brukade skriva på, med en sorts mänsklig empati som jag gillar.
- Ja och denna artikel är just därför skärskilt intressant. Den kan tjäna som ett skolexempel just på hur empati bör fungera i praktiken. Jag gråter nästan när jag får läsa den.
Tack Alexandra för att du har beskrivit dina egna tankar i samband med konflikten du har haft på flygplanet. Jag måste helt enkelt citera det för det du har skrivit är unikt
"Nu skall de till Naxos på en efterlängtad semester.
När vi landar önskar jag dem kraft att orka kämpa vidare. De ser inte att jag gråter bakom glasögonen. De vet inte att jag berättade om dem för min grupp. De de hör inte när jag tackar dem för en livläxa. Om vikten av att identifiera intoleransen i oss själva. Att rannsaka reaktionerna. Spritlukt väcker vrede och vanmakt i mig. Hela min uppväxt försökte jag få pappa att sluta dricka. Men vi får inte låta våra egna emotionella ärr stå i vägen för mötet med andra. Varenda möte är heligt. Varenda människa är en läromästare som lär oss mer om livet, världen, mänskligheten men mest av allt om oss själva.
Jag skäms för att jag dömde dem...."
Fantastiskt bra skrivet!
- Ja, men hur är det med krigen etc. Hur skall vi kunna vara empatiska då?
Skall vi inte fördöma krigen heller?
- Jag vet faktiskt inte hur jag skall svara nu. Men jag berättar om lösningen, kanske nästa gång. Hej då!
Och så gick jag direkt till duschen och bubbelpolen och där blev jag ensam med mina tankar.
Och har ännu inte kommit på lösningen om man inte kall få fördöma krigen.
"Man skall inte döma!" eller? - Inte människan men visst kan man döma våldet etc,
Och damerna som har gett upphov till detta inlägg har arbetat i sjukvården i 35 år och detta var deras första resa. Och de var kanske första gången druckna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar