Detta har retat mig

Detta har retat mig

Jag vaknade så där vid soluppgången och jag gick ut faktiskt och kolla. Sedan drack jag några droppar uppvärmt kaffe och satte mig framför TV-n.
Plötsligt ser jag ett intressant program med en vettig diskussion och jag griper efter pennan och papperet men - jag måste leta. Sånt här retar mig alltid eftersom jag är rädd för att jag missar något uttryck, tanke, passande ord etc som jag borde anteckna.

Det var kvinnor som samtalade om sitt arbete i familjen och som chefer och varför de är ibland bättre än sina manliga kolleger. Vet visade sig handlade om social kompetens. Visserligen så kan manliga chefer bliva utmärkta på sitt speciella område, i mod och  teknisk kunskap m m, men de kan sakna en bit av en numera behövlig social kompetens.
Tiderna förändras och beslut fattas och det räcker numera ofta inte om det fakmannamässiga kunskaperna. Ett beslut har blivit mera komplex numera.

Företagande sysslar mest med realiteter dvs ju bättre beslut desto bättre resultat.
Framgång och beslut hör ihop. Ett företags framgång - här nämndes även familjens - beror till stor del på de beslut som fattas.

Detta var i och för sig inget nytt jag inte visste men jag blev uppmärksammad just på, att det nämndes och betonades, dvs att förhållandet gällde även i det privata livet.
Utmärkande just för ens looser är de felaktiga beslut han fattar. Det tragiska är att han/hon inte inser det.

Men så är situationen inte helt hopplös.
Det positiva är att oförmågans kan mätas. Numera görs det också via olika psykologiska tester i arbetslivet - sådana tester borde förekomma även i skolan för den delen.  Så att man kan förbättra sin förmåga, för att kunna fatta bättre beslut. Eleverna borde kräva det så att de kan bli medvetna... För att skaffa sig bättre social kompetens så räcker ju inte undervisningen till det. Och flickor/kvinnor tycks ha fördelen just på detta område i skolan och sedan även i arbetslivet.
Därför kommer vi att se flera kvinnor i chefspositioner(?).

Kommunismens virus

Det var bara en lek med tärningar, och att räkna poäng. Det resultatet rapporterades och den vinnande turen belönades med lika många euros.

Detta hände i Berlin med öst och västtyskar som bakgrund.

De som kom från öst vann dubbelt så ofta än de som kom från väst.

Till saken hör att tävlingen pågick utan kontroll dvs det gick att fuska om man så ville.

Men resultaten granskades av statistiker med vetenskapliga metoder. De fann att det var högst sannolikt med fördelningen av turen.

De kunde räkna ut andelen av fusket.

Det har sedermera visat sig att de som har drabbats av det kommunistiska viruset i Östtyskland fuskade dubbelt så mycket än de från det kapitalistiska Väst.

Miljön påverkar!

Den kommunistiska miljön var som ett virus som har lämnat avtryck efter sig på folkets ärlighet.

Det var någonting som man misstänkte länge men nu blev det vetenskap.

Föreställningens makt

Föreställningens makt

"Tillkomme ditt rike..."

Vi ber om detta i våra böner dvs att Guds rike måtte komma. Men hur föreställer vi oss detta i verkligheten? Som en plats som uppstår någonstans på jorden, eller...? I Israel t ex? -  Ett rike måste ju ha en plats någonstans!

Med Guds rike föreställer vi oss kanske likt Svea rike en bestämd avgränsad plats någonstans på jorden? Ja, så att man kan säga: här är det? eller där är det? Eller...?

Skulle Guds rike komma - etablera sig - genom att erövra landområden på jorden och så etablera sig och utvidga sig därifrån tills det övertog hela jorden?

Frågan är viktig för om... hur skall man förhålla sig annars om man inte vet...? Våra föreställningar påverkar oss nämligen mycket bestämt ibland. I synnerhet i okunskap.

Vad föreställningarna betyder - deras kraft -visade sig tydligt vid Messias framträdande på jorden. Fast det var fysiskt påtagligt, så kände många inte igen honom såsom Messias. De föreställde sig honom - skulle vara som en - som en politisk befriare som skulle befria Israel från det Romerska oket, har de tänkt. De har genom att inte ha en klar bild av honom så har de tom dödat... - vilket blev mycket tragiskt.

Vi påverkas också i dag av våra föresställningar. Vi kanske tänker - inte du förstås - gärna territoriellt i geografiska termer. När Guds rike kommer förväntar vi oss en plats på jorden i form av ett rike. - Men hur är det egentligen?

Ser vi ingen plats/territorium så antar vi kanske att Guds Rike ännu inte har kommit - eller dylikt!?

Lite nojigt

Det sades i TV i går om att världen utvecklas mot att snart kan man inte lita på någon. Det handlar då om cybervärlden då ett tangentbord har blivit farligare än atombomben, påstods det. Dom kan få veta allt om dig och mycket annat.

Och så blev jag fundersam min vana trogen, och så fortsatte jag att tänka vidare. Det bästa är nog - i så fall - att inte äga någonting värdefullt eller att ha några hemligheter alls. Och då kan de de nyfikna få allt  helt gratis som sedan inte alls blir intressant längre. Att forska efter hemligheter verkar vara alltid roligare, och varför ha då i så fall sådana? - Det gäller då att göra sig ointressant för spaning m m.
Men ack vad fel jag har. Jag vill absolut inte låna ut min egen identitet! Jag skulle ju kunna bli nojig i så fall..., och hela världen för den delen.

Men så blir jag slagen av paranoian nu igen i min fantasi, av ett helt annat slag. Tänk om man i framtiden finge få åka i en tidsmaskin bak i tiden - jag menar i verkligheten också? Nej det skulle jag absolut inte vilja! Då skulle jag ju vara kanske tvungen att träffa dom som jag har betett mig illa mot eller har gjort mig bort inför dom. Och tänk om då, om det, en gång mycket otrevliga skulle nu
plötsligt upplevas igen mellan oss? Oj vad jag skulle skämmas, fast nu har jag blivit äldre och... - men bättre?! Jag är rädd av den typen av paranoia dvs vad som skulle uppstå då..! - Om jag skulle då kunna tackla situationen bättre nu än då?

Det finns flera nojjor på tapeten om  man tänker till en smula. Som att bli gammal och mycket konstig, som det händer ibland.- Man hör ju på olika historier om hur andra riktigt förståndiga och aktade människor har blivit konstiga med tiden. Vad kan komma att hända mig? Och vid den här tanken och som då kan drabba mig kan jag känna mig nojig igen en smula. Jag vill ju inte bete mig som..., ja, jag vill inte fortsätta med dessa förskräckligheter här mera.
Men visst så har jag en tendens att alltid föreställa mig det värsta och därför säger mina barn ibland att "du är nog bara nojig igen farsan".

Men så har ju det ju alltid varit så länge jag minns - eller också minnet har blivit sämre? Som tur kanske, för då lider jag själv inte av det kanske. Men andra då i så fall? Inte blir man trevlig precis med sin oro. Jag kommer ihåg hur min fru blev blev förvånad när hon råkade komma hem en halvtimme försenat, än det var avtalat. Inte för att jag är av den svartsjuka typen men av en ren paranoia?

Även gårdagen hade jag något av denna känsla då mina skulle komma från... med flyg till Arlanda. Nu skjuter man ju ner fredliga flygplan, och man vet aldrig... eller... har du inte hört talas om...?

Jag vet, jag vet! Ingenting kan jag ändra med min oro - alltså är jag orolig ändå, alltså är jag paranoidalt lite sjuk i huvudet helt enkelt. Och du klan inte trösta!

Men nu är det frid och fröjd igen. Nu när  mina har anlänt hem till Oskarsborg. Du hade alldeles rätt... - de var helt onödigt att oroa sig för resan gick ju bra som förväntat var.

Men så tack vare min oro så har jag dragit ut kontakterna... innan ovädret kom i går. Och det var tur att jag var paranoid för nu är apparaterna inte utslagna som de brukar vara efter ett åskväder. För det smällde till ordentligt, sa Andree, som hördes även i kontakterna här i huset, medan jag sov och inte hörde någonting. För jag brukar vilja vila/sova så där 4-5 på eftermiddagarna just när Andree brukade komma hem.

Men så är jag också uppe vanligen vid fyra tiden på morgonen som i dag till exempel. Jag var ute samtidigt med soluppgången - även idag - och vaktade salladen så att inte rådjuren skulle kalasa på den.
































































































































































































































































































































































































































































































































plötsligt skulle upplevas igen mellan oss. Oj vad jag skulle skämmas, för nu har jag blivit äldre och...! Jag är rädd av den typen av paranoia dvs om vad som skulle uppstå då..! - Och hur skulle jag då kunna tackla situationen...

Det finns flera nojjor på tapeten om  man tänker till en smula. Som att bli gammal och mycket konstig, som det händer ibland.- Man hör ju på olika historier om hur andra riktigt förståndiga och aktade människor har blivit konstiga med tiden. Vad kan komma att hända mig? Och vid den här tanken och som då kan drabba mig kan jag känna mig nojig igen en smula. Jag vill ju inte bete mig som..., ja, jag vill inte fortsätta med förskräckligheter här mera.
Men visst så har jag en tendens att alltid föreställa mig det värsta och därför säger mina barn ibland att "du är nog bara nojig igen farsan".

Men så har ju det ju alltid varit så länge jag minns - eller också minnet har blivit dåligt? Som tur kanske då jag själv inte lider av det kanske. Men andra då i så fall. Inte blir man trevlig precis med sin oro. Jag kommer ihåg hur min fru blev när hon råkade komma hem en halvtimme försenad än det var avtalat. Inte för att jag var svartsjuk eller var det en ren paranoia?

Även gårdagen var något av denna känsla då mina skulle komma från... med flyg till Arlanda. Nu skjuter man ju ner fredliga flygplan, eller... har inte du hört talas om...?

Jag vet, jag vet! Ingenting kan jag ändra med min oro, alltså är jag orolig ändå, alltså är jag paranoidalt sjuk i huvudet helt enkelt. Och du klan inte trösta!

Men nu är det frid och fröjd igen. Nu när  mina har anlänt hem till Oskarsborg. Du hade alldeles rätt... - de var helt onödigt att oroa sig.

Men så tack vare min oro så har jag dragit ut kontakterna... innan ovädret kom i går. Och det var tur att jag var paranoid för nu är apparaterna inte utslagna som de brukar vara efter ett åskväder. För det smällde till ordentligt sa Andree även i kontakterna här i huset, medan jag sov och inte hörde någonting. För jag brukar vilja vila/sova så där 4-5 på eftermiddagarna när Andree brukade komma hem.

Men så är jag också uppe vanligen vid fyra tiden på morgonen som i dag till exempel. Jag var ute med soluppgången - även idag - och vaktade salladen så att inte rådjuren skulle kalasa på den.

HJÄLPAREN behövs

Vad gör författarna?

Författarna förkunnar inte sanningen men de - deras uppgift är att... - söker den. Men den som söker sanningen kan då få hjälp bla av vissa författare, kanske bara en liten bit på vägen då deras och andras erfarenheter kan bli till hjälp. Ja, bla genom att de kan sätta ord på problemet, tankarna etc så att man känner igen sig, sina behov etc. Att få sätta ord på sina tankar kan göra att de sedan blir mera lätthanterliga och så kan man gå vidare i sitt eget sanningssökande.

En sådan författare har presenterats på TV-n häromdagen. Han sa någonting som jag själv tyckte var intressant  betr sitt eget sanningssökande efter Gud. Nämligen:

Det är inte i naturen som man skall söka Gud utom inom sig själv. 

Till saken hör, att detta sa han, under den kommunistiska äran i landet som också jag har en erfarenhet utav i mitt unga liv.

Det är inte konstigt heller att regimen förbjöd honom att publicera sina alster så han förblev barnboksförfattare med kluriga och djupa....

Det var tydligen stötande för regimen att uttala sig så: att man inte skall söka Gud i naturen utan hellre i sig själv. Propagandan i landet har ju just gått ut på att söka Gud i materialismen och det politiska målet för att nå paradiset.

Och eftersom människan är skapad av Gud till hans avbild så är författarens påpekande inte så illa tänkt. Man kan ju gott och väl finna/komma fram till en viss slutsats beträffande Gud även på den vägen. Och det är ganska mycket om Gud man kan finna i sig själv, dvs om man inte går vilse. För det kan man göra, även om man söker invärtes.

Till en viss gräns är det alltså möjligt att hitta Gud inom sig själv. Men inte tillräckligt för att få befrielse från sitt dödliga tillstånd m m.

Även Jesus upptäckte detta dvs att människan behövde hjälp i detta. Det räckte nämligen inte ens med hans undervisning, medan har har gått här på jorden. Inte ens om han hade stannat och undervisat m m längre. Och därför kunde han säga till sina förvånade lärjungar en gång, dvs att det var bra för dom att han gick bort, för att då kunde han sända HJÄLPAREN till dom som vägvisare m m.

Den insikten fick Jesus medan han var här på jorden dvs att inte ens hans undervisning var tillräcklig för människans räddning. Det var bara det glada budskapet han förkunnade. Förutom HJÄLPAREN för människan, behövde han själv makt också.

Hur uppstår fiendskap?

Jag anmälde identitetsstölden till polisen.

- "Jag har veterligen inte några fiender"... - Men nu gjorde sig någon till en fiende. Skadan är emellertid dubbelsidig. En förlorar pengar och heder en annan. Men det är en annan fråga.

Och  vem är denna någon - det vet vi  ännu inte.

Men att bli bestulen på pengar - lyckligt nog - är i detta fall inte något större problem - det finns ju inte mycket att ta. Att ta från de fattiga...

Fiender, det kan man tydligen ha fast man inte vet vilka de är.  Någon som ville skada - exv via identitetsstölden och... - gjorde sig i alla fall själv till fiende. Man kan i alla fall filosofera över detta fast det ger inte mycket utbyte.

Oftast får man inte heller veta vem det är som gömmer sig bakom fiendskapen, men man kan ibland ana varifrån angreppet kommer. Men i detta fall inte ens det är vettigt, tänker jag. Och den som agerar kan ofta fungera enbart som ett redskap.
 

Så fick jag antagligen också mina fiender förr i tiden. Men detta är inte påhittat. Jag själv fick göra mig skyldig till den.

Systemet - regimen - har förstås räknat med mig som ett användbart redskap i kommunismens tjänst, efter all den propaganda etc jag blev undervisad i m m. Medan jag, trots all min "övertygelse" har lämnat landet - ett fullt svek förstås - och flydde till Österrike år 1956. Därigenom gjorde jag mig faktiskt själv, till regimens fiende.

Men det var på grund av rädsla för straff, som jag i första hand gjorde det, sedan efter sveket genom deltagandet i revolten. Då  gjorde jag mig riktigt öppet till regimens fiende. 

 

- Hur skulle du döma?

Man kan betrakta saken på olika sätt beroende på från vilket håll man ser det. Och det var regimen som gjorde sig till min fiende - i första hand - som jag ser det, från min synpunkt alltså. Fiendskapet - numera ömsesidigt - utrycktes  från regimens sida, i form av rycktes spridning som avsåg att undergräva min trovärdighet inför myndigheter, arbetsgivare etc.

Men de svenska myndigheterna räknade nog med detta, så det blev aldrig någon krångel med dom av den anledningen tror jag. 

Emellertid fanns det andra som trodde på dessa rykten och de blev därigenom mina fiender, eftersom de spridde dessa, och som nådde mig endast på omvägar. - Det är däremot mycket tråkigt att osanna rykten kan generera fiendskap.
Jag föredrar därför att mina vänner avslöjar ev rykten direkt till mig så att de kan hanteras av mig - den berörde som just saken gäller!

Hur uppstår fiendskapen? - provokationer! 

Jag försvarar mig med att jag och alla har blivit provocerade av regimen, och som en följd därav kom revolten och mitt deltagande i den. Som även jag blev direkt indragen i. Som en följd av detta gjorde jag även ett lagbrottet genom att  olovligen lämna landets territorium.  Men systemets långa arm ville inte glömma utan försökte försvåra mitt liv, även efter att ha kommit till Sverige.

Och sedan då, under tiden har jag blivit utsatt för nya provokationer av dom som trodde på dessa rykten - och jag vet inte hur många de blev eftersom de avslöjar sig inte.

Detta stör mig inte alls numera men det som intresserar mig en smula är själva företeelsen. Dvs att systemet betedde sig så att själva systemet provocerat dvs retat upp folket till ett väpnat konflikt. 

Vi provoceras på olika sätt även i dag. Och man vet ofta inte vad som ligger bakom provokationerna. Men de kan vara ett tecken på fiendskap någonstans i bakgrunden.

Vi vill inte ha dig som fiende som försöker provocera genom att ha stulit identitet.

Relationer ökar antalet konflikter - ambivalens

I går träffade jag min granne här på skogsvägen. Vi hälsade som vanligt och glatt, medan vi fortsatte att gå våra skilda vägar vidare. Det var inte första gången... och jag minns inte någon konflikt mellan oss, medan vi bodde här på Oskarsborg. - Paralellt liv betyder få konflikter.

Sedan påminde jag mig om vad min svärmor brukade berätta om livet här i grannskapet, kaffestunderna tillsammans och om grannsämjan i allmänhet. Den var god då med, med några mindre konflikter förstås. Och antalet konflikter tycks öka med närmare samarbete. - Det finns många exempel som bevisar detta.

Ju intimare kontakter man har med någon genom exv samarbete av något slag, desto större antal konflikter förväntas att uppstå. 

Och de allra flesta konflikter uppstår ju, följaktligen i ett äktenskap förstås. De människor som lever i en intim relation med varandra, måste följaktligen också kunna lösa konflikter. De måste bli specialister på detta.
Om inte, ja, då kan man tom hata den man älskar. Alla har väl hört talas om "hatkärlek".

I liknande typ av relationer, där deltagarna är djupt engagerade med hela sin personlighet uppstår även ibland känslan av ambivalens.

Ambivalensen uppstår i detta fall när man möter varandra med motstridiga känslor (kärleksfulla och fientliga). Fientligheten, som är svårt att dölja, känns då i alla fall i luften/påverkar atmosfären. Dessa riktas då mot människor som annars är älskade. Kriser som då uppstår, och då vi har svårt att hantera dom, så har vi hamnat i något som kallas för känsloambivalens.

Ju intimare relationen är desto viktigare blir det (uppstår behovet av) att undertrycka de fientliga känslorna som då alstras.

Ett sätt att förhindra att ambivalens uppstår kan förlåtelsen tjäna som Jesus lärde sina lärjungar om. Jag och gumman har försökt tillämpa detta råd och konflikterna - som också vi upplevde en hel del utav - de skulle inte få stå över till nästa dag.

De flesta konflikter är dessutom småsaker. De blir ändå gömda med tiden och man skall inte nödvändigtvis försöka lösa alla (det går ändå inte) och sätta dom i minnet. Men är någon orätt eller...  ändå kvar och gnager då är det bäst att prata ut.

Det känns ambivalens i äktenskapet ibland men det hör till den smärtsamma fostran som man då får. Men må inte ambivalensen skrämma dig.

Regler och oskrivna sådana

Så där för 100 år sedan fanns det inga regler och det behövdes inte någon domare heller på planet. Reglerna fanns då - menade man - i spelarnas inre. Ingen spelare ansågs medvetet kunna bryta mot dessa oskrivna inre regler och därför behövdes det ingen domare heller.

Detta var förhållandet i fotbollens tidiga historia. Men med tiden - hur det blev exakt vet jag inte - infördes domarefunktionen ändå på spelplanet, men mycket motvilligt till att börja med förstås, Ideologin/uppfattningen om människan satt nämligen bergfast. Dvs det inställningen var så stark i början att, när ett straff tilldömdes, så  hände det - berättas ur livet - att spelaren sparkade bollen medvetet utanför - i ren protest alltså.

Numera finns det närbilder på allt som sker på planet så att var och en, som ser spelet  kan bli en domare själv, som också utnyttjas frekvent, som bekant. Ett bra arena har visat sig blivit själva hemmet. Men att vara domare kan till ock med vara livsfarligt på planet likväl som på läktarna. - Även i hemmet som arena ibland.

Sporten lär oss nämligen reflexerna dvs att uppträda som domare även över våra närmaste, vars fel vi givetvis tydligt och snabbt kan se. Sporten lär oss att vara rättvise fixerade och dömer hårt inklusive våra närmaste. Detta av ren och förskaffat reflex som har blivit en vana från sportlivet.

Vi kan då dessutom känsla oss stolta/märkliga över att ha upptäckt något fel och rätt måste ju vara rätt - vem kan påstå annat.

Vi blev älskare att ha rätt i det minsta även i de oskrivna.

Utanförskap - Almedalen

Utanförskap kan vara, utan att behöva vara helt korrekt
1. en känsla, som kommer inifrån
2. en verkligt utsatt situation utifrån, pga fördomar, rädsla för främlingar, för något som är annorlunda, möta motvilja och hat, rasism etc.

Att känna sig utanför, det anses - inte så konstigt heller - vara vanlig bland invandrare dvs då man har flyttat/fick fly för sitt liv etc, till ett annat land med annorlunda miljö. Och det är inte någonting konstigt med den känslan i så fall, tycker jag.
Begreppet används visserligen mest med tanke på invandrare, men även svenskarna själva kan känna sig utanför - fast de behöver inte känna av detta sorts av utanförskap som drabbar en främling. De är ju ändå hemma.
Men kanske många ändå upplever den, trots att de lever i sitt eget land/grupp etc.
Känslan är dock snarlikt detsamma, det är bara graden och kvaliten av utanförskap är det som skiljer. Om ett svensk barn mobbas, om hustrun misshandlas, vid otrevligt bemötande etc kan inge känslan av utanförskap. De kan dock ändå känna sig hemma(som interna grejjer) på något sätt. Men en invandrare är dessutom på en främmande mark.

Sedan finns det andra typer av utanförskap, av typen som kommer utifrån och drabbar en på speciellt sätt - på grund av att man betraktar dig som främling etc. Det är då, förutom känslan... har man även blivit ställd utanför exv arbetslivet. Denna typ av utanförskap i Sverige påstås nu delvis bero på/kallas för rasism, som just nu diskuteras bla på Almedalen. Utanförskap av denna extrema typ som drabbar nu speciellt invandrare, sattes nu i fokus under diskussionerna..., och problemet har nu hamnat på den politiska arenan.

Det var inte alls så på min tid när jag kom till Sverige som politisk flykting 1956. Begreppet utanförskap har jag överhuvudtaget inte hört talas om på den tiden.  Och jag har själv aldrig funderat på min utanförskap på den tiden heller. Men visst kände jag mig ofta utanför i viss mån. Men vad göra - jag var ju i ett annat land, och vad är då att förvänta? Det var då överhuvudtaget inte en politisk fråga denna något som någon brydde sig om.
Vi kom  till Sverige som politiska flyktingar 1956, på det villkoret att vi fick studera vidare på Skogshögskolan. Men villkoren var detsamma som för de svenska studenterna utan favorisering. Det första jag fick då göra - efter en tid - att som 20-åring, försöka att lära mig hugga timmer med timmersvans m m. Och samtidigt bo ensam i en koja med vedeldning och på vintern. - Jag vet inte hur jag klarade av det men det gick dåligt - jag tjänade inte mer än 20 kronor om dagen.
Vårt skolgång fick inte - tillhörde villkoren - tränga ut svenska pojkar från skolan, så vi måste få praktik i skogsarbete för att få komma in som extra som det hette på den tiden.
Att lova göra det - dvs motsvara förväntingarna - var enkelt i Wien, men det blev betydligt svårare när vi skulle sätta igång kort efter... och utan undervisning i svenska. Alla våra utgifter - under skoltiden - fick också gå på lån som vi fick betala tillbaka sedan till sista öret med ränta. - Sverige höll sitt löfte och vi klarade det!
Och  vi har inte heller mött någon avundsjuka eller motvilja av något slag från våra lärare skolkamrater etc men givetvis blev det svårare med jobbet.

Jag vet inte, hur det är nuförtiden egentligen, men då var det en möjlighet, som gavs oss, som vi vi blev glada för. Vägen stod öppen att förverkliga vårt mål - trots utanförskap, eftersom det fanns med alltid i verkligheten, men inte tänkte man på det! Det fanns inte tid att tycka synd om sig själv!
Vi visste också att det skulle bli svårt att få arbete och vi fick ta det som blev över. Men ingen av oss klagade för dom svårigheterna - det var ju bara så som det var i det nya landet som gav oss chansen. Eventuella svårigheter fick man räkna med att kämpa med som invandrare till landet.

Och arbetet i Norrland blev sedan också en sorts utanförskap, speciellt de långa vintrarna och så mörkret. Det var nog mörkret som jag har lidit mest utav.
Jag sa upp mig efter en tid och familjen flyttade söderut med nya problem av typen utanförskap.

Men så kan jag inte förändra samhället, människorna, miljön - de utmaningar som... måste lära man sig att forma. Ingen svensk är ju ansvarig för att jag satte mig i denna situation - det var ju mitt val att komma till Sverige - som jag befinner mig i.

Är jag nu planterad i svensk jord så har Sverige blivit mitt hem. Skulle jag börja klaga på Sverige nu, så skulle mina kompisar kunna säga: men varför åker du inte hem då? - Och den frågan vore också berättigad.

Men så har jag trots allt blivit vinnare i Sverige, genom att ha vunnit högsta priset i form av min svenska hustru, som jag fick leva ihop med i 42 härliga år. - Så tack Sverige!