Så där för 100 år sedan fanns det inga regler och det behövdes inte någon domare heller på planet. Reglerna fanns då - menade man - i spelarnas inre. Ingen spelare ansågs medvetet kunna bryta mot dessa oskrivna inre regler och därför behövdes det ingen domare heller.
Detta var förhållandet i fotbollens tidiga historia. Men med tiden - hur det blev exakt vet jag inte - infördes domarefunktionen ändå på spelplanet, men mycket motvilligt till att börja med förstås, Ideologin/uppfattningen om människan satt nämligen bergfast. Dvs det inställningen var så stark i början att, när ett straff tilldömdes, så hände det - berättas ur livet - att spelaren sparkade bollen medvetet utanför - i ren protest alltså.
Numera finns det närbilder på allt som sker på planet så att var och en, som ser spelet kan bli en domare själv, som också utnyttjas frekvent, som bekant. Ett bra arena har visat sig blivit själva hemmet. Men att vara domare kan till ock med vara livsfarligt på planet likväl som på läktarna. - Även i hemmet som arena ibland.
Sporten lär oss nämligen reflexerna dvs att uppträda som domare även över våra närmaste, vars fel vi givetvis tydligt och snabbt kan se. Sporten lär oss att vara rättvise fixerade och dömer hårt inklusive våra närmaste. Detta av ren och förskaffat reflex som har blivit en vana från sportlivet.
Vi kan då dessutom känsla oss stolta/märkliga över att ha upptäckt något fel och rätt måste ju vara rätt - vem kan påstå annat.
Vi blev älskare att ha rätt i det minsta även i de oskrivna.
Detta var förhållandet i fotbollens tidiga historia. Men med tiden - hur det blev exakt vet jag inte - infördes domarefunktionen ändå på spelplanet, men mycket motvilligt till att börja med förstås, Ideologin/uppfattningen om människan satt nämligen bergfast. Dvs det inställningen var så stark i början att, när ett straff tilldömdes, så hände det - berättas ur livet - att spelaren sparkade bollen medvetet utanför - i ren protest alltså.
Numera finns det närbilder på allt som sker på planet så att var och en, som ser spelet kan bli en domare själv, som också utnyttjas frekvent, som bekant. Ett bra arena har visat sig blivit själva hemmet. Men att vara domare kan till ock med vara livsfarligt på planet likväl som på läktarna. - Även i hemmet som arena ibland.
Sporten lär oss nämligen reflexerna dvs att uppträda som domare även över våra närmaste, vars fel vi givetvis tydligt och snabbt kan se. Sporten lär oss att vara rättvise fixerade och dömer hårt inklusive våra närmaste. Detta av ren och förskaffat reflex som har blivit en vana från sportlivet.
Vi kan då dessutom känsla oss stolta/märkliga över att ha upptäckt något fel och rätt måste ju vara rätt - vem kan påstå annat.
Vi blev älskare att ha rätt i det minsta även i de oskrivna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar