Alla tror väl att förälskelsen är den nödvändig grunden för ett lyckligt äktenskap.
- Det skulle verkligen kunna bli det!
Förälskelsen är som en mäktig skräddare - för två - som gör mannen och kvinnan att hitta varandra för en bestående förening(fason). De blir samtidigt under tiden förvissade om att de i all framtid blir lyckliga tillsammans. De tvekar inte om det!
- Är detta omöjliga - två olika personligheter - möjligt?
Ja, om man låter sig ledas av kärleken, och lär sig under den tiden förälskelsen varar, om vilka den har skapat att rätta sig efter i fortsättningen. Visst så är förälskelsen euforiskt till sin natur - en möjlig väg till extas etc men mycket lärorikt också. Man kan lära sig beteendet och förbereda sig till vad som behövs i framtiden för att upprätthålla... - Men vi klarar inte av det fullständigt med tiden.
Av sina föräldrar får man ju också veta att den romantiska passionen kan få en livslängd så där på omkring 2 år (fast man har under tiden trot att den kommer att hålla på kanske för evigt).
- Men varför tar förälskelsen slut?
Det är för att man är bristfällig och kanske ingenting har lärt av förälskelsens tid, som visade ju villkoren, och som man så gärna gick med på.
Andra som har gjort det har lyckats bättre - något att lära av. Också av detta är något att lära av och vill man det överhuvudtaget, så är inte relationen förlorad. Redan i förälskelsen bildas kärlekens kärna som kan vara mycket stark.
De som har lyckats har nämligen förstått att hon/han är precis lika underbar som han var under förälkelsetiden, men att nå dit kommer att kräva att lära sig mer och lära känna sig själv m m också. Livet kan inte baseras enbart på känslor. Det som händer med tiden är att bristerna/felen/snarstuckenheten/argsintheten etc kommer i dagen allt oftare, som alla människor måste lära sig att behärska. - Den gemensamma nya kostymen gäller numera.
Det som förr såg ut att bli en möjlighet till lyckan kan förändras bara bliva en en illusion, då verkligheten tränger sig på och man förlorar kontrollen, om att hantera situationer som uppkommer. Fördelen har ny dock blivit att det är nu två som skall ta hand om problemet. Denna fördel glöms ofta bort, fast det borde bli mycket enklare nu när paret förenats i ett äktenskap.
- Var man felinformerad redan i början så att...?
Kanske det! Kanske varnad till och med men ingenting hjälpte. Men det är nu försent att tänka på detta.
Beslutet har tagits med största allvar/beslutsamhet inför många vittnen över att "hon/han skulle bli min" etc.
Hon har blivit hans och han har blivit hennes i största möjliga enhet, mellan två människor som vanligen överhuvudtaget existerar.
Tanken om att man inte kan äga varandra har varit borta (en kvarleva av socialistisk ideologi) vid det tillfället då beslutet togs - dvs om det var en riktig förälskelse föregick föreningen.
Förälskelsen kan emellertid, som mycket annat missbrukas också. Passion, andra mål, egna dolda syften kan medföra att relationen strandar och resulterar då i ett långt lidande.
Äkta förälskelse kännatecknas av:
"Jag kan inte tänka mig göra något som skulle skada henne. Det enda jag vill att göra henne lycklig. Jag skulle göra vad som helst för att hon skall bli lycklig. etc etc" och tvärtom förståss.
Även om den euforiska förälskelsen kan invagga oss i en viss illusion, så blir ändå förutsättningarna goda för en framgånsrikt förening..
Däremot om egenkärleken får komma in som beräknande kraft blir läget ett annat.
Attitydförändringen dvs att man inte kan äga varandra längre visar att kärleken är borta - och den socialistiska ideologin har segrat. För det är just att äga varandra de ville tidigare - om det var på riktigt ärligt menat. Förälskelsens själva natur består i att äga varandra, i möjligaste mån det överhuvudtaget är möjligt.
Om förälskelsen var riktig så bör därutav kunna - trots konflikter - växa fram kärleken mellan kontrahenterna, som är det djupaste behovet - dvs att bli djupt älskad av en annan människa.
- Det skulle verkligen kunna bli det!
Förälskelsen är som en mäktig skräddare - för två - som gör mannen och kvinnan att hitta varandra för en bestående förening(fason). De blir samtidigt under tiden förvissade om att de i all framtid blir lyckliga tillsammans. De tvekar inte om det!
- Är detta omöjliga - två olika personligheter - möjligt?
Ja, om man låter sig ledas av kärleken, och lär sig under den tiden förälskelsen varar, om vilka den har skapat att rätta sig efter i fortsättningen. Visst så är förälskelsen euforiskt till sin natur - en möjlig väg till extas etc men mycket lärorikt också. Man kan lära sig beteendet och förbereda sig till vad som behövs i framtiden för att upprätthålla... - Men vi klarar inte av det fullständigt med tiden.
Av sina föräldrar får man ju också veta att den romantiska passionen kan få en livslängd så där på omkring 2 år (fast man har under tiden trot att den kommer att hålla på kanske för evigt).
- Men varför tar förälskelsen slut?
Det är för att man är bristfällig och kanske ingenting har lärt av förälskelsens tid, som visade ju villkoren, och som man så gärna gick med på.
Andra som har gjort det har lyckats bättre - något att lära av. Också av detta är något att lära av och vill man det överhuvudtaget, så är inte relationen förlorad. Redan i förälskelsen bildas kärlekens kärna som kan vara mycket stark.
De som har lyckats har nämligen förstått att hon/han är precis lika underbar som han var under förälkelsetiden, men att nå dit kommer att kräva att lära sig mer och lära känna sig själv m m också. Livet kan inte baseras enbart på känslor. Det som händer med tiden är att bristerna/felen/snarstuckenheten/argsintheten etc kommer i dagen allt oftare, som alla människor måste lära sig att behärska. - Den gemensamma nya kostymen gäller numera.
Det som förr såg ut att bli en möjlighet till lyckan kan förändras bara bliva en en illusion, då verkligheten tränger sig på och man förlorar kontrollen, om att hantera situationer som uppkommer. Fördelen har ny dock blivit att det är nu två som skall ta hand om problemet. Denna fördel glöms ofta bort, fast det borde bli mycket enklare nu när paret förenats i ett äktenskap.
- Var man felinformerad redan i början så att...?
Kanske det! Kanske varnad till och med men ingenting hjälpte. Men det är nu försent att tänka på detta.
Beslutet har tagits med största allvar/beslutsamhet inför många vittnen över att "hon/han skulle bli min" etc.
Hon har blivit hans och han har blivit hennes i största möjliga enhet, mellan två människor som vanligen överhuvudtaget existerar.
Tanken om att man inte kan äga varandra har varit borta (en kvarleva av socialistisk ideologi) vid det tillfället då beslutet togs - dvs om det var en riktig förälskelse föregick föreningen.
Förälskelsen kan emellertid, som mycket annat missbrukas också. Passion, andra mål, egna dolda syften kan medföra att relationen strandar och resulterar då i ett långt lidande.
Äkta förälskelse kännatecknas av:
"Jag kan inte tänka mig göra något som skulle skada henne. Det enda jag vill att göra henne lycklig. Jag skulle göra vad som helst för att hon skall bli lycklig. etc etc" och tvärtom förståss.
Även om den euforiska förälskelsen kan invagga oss i en viss illusion, så blir ändå förutsättningarna goda för en framgånsrikt förening..
Däremot om egenkärleken får komma in som beräknande kraft blir läget ett annat.
Attitydförändringen dvs att man inte kan äga varandra längre visar att kärleken är borta - och den socialistiska ideologin har segrat. För det är just att äga varandra de ville tidigare - om det var på riktigt ärligt menat. Förälskelsens själva natur består i att äga varandra, i möjligaste mån det överhuvudtaget är möjligt.
Om förälskelsen var riktig så bör därutav kunna - trots konflikter - växa fram kärleken mellan kontrahenterna, som är det djupaste behovet - dvs att bli djupt älskad av en annan människa.
