Kärleken har blivit överordnat över andra värden
Om man ställer frågan till människor, om vad som är det viktigaste i livet och som saknas mest i dag: så får man nog svaret att det är kärleken. De kristna skulle säga att det är tron som är viktigast - dvs trolösheten är störst numera - skulle jag tro. - Denna omvärdering - - kärlekens sekularisering - har pågått under en lång tid.
Omvärderingen - från upplysningstiden.
Man måste åtminstone kanske gå tillbaka till senare delen av 1700 talet där denna omvärdering började.
Kärleken har, från att ha varit "Du skall älska din Gud av allt ditt hjärta..." till att under gradvis separation från Gud som objekt har kärleken blivit människornas gud. Behovet av tron på Gud minskat och tron på kärleken har successivt ökat. Och blivit sedermera i vår tid det viktigaste i livet. Från uppfattningen att "Gud är kärlek" blivit numera att "Kärleken är gud".
Tidigare inom kristendomen var kärleken - Guds kärlek - invävd i en religiös struktur. En egenskap som endast Gud var i fullständig besittning av dvs som källan till kärlek. Även Luther menade att människan helt enkelt inte förmådde känna - eller kunna komma i besittning av - äkta kärlek själv. Människan är begränsad. Människan kan visserligen åtrå någonting... Men kärlek kunde endast uppstå i gemenskap med Gud som vi kan få del av via nåden.
Under sekulariseringens gång - 1800 - 1900 talet - kopplades Gud mer och mer bort och man började mena att att människan kunde älska lika bra själv - lika absolut - som Gud. Själva kärleken intog Guds plats som man började att dyrka. Sedermera att försöka finna den inom sig själv.
"... ömsesidig kärlek mellan vuxna är världens salt och ljus." säger exv en debattör.
Sedermera har processen lett till att människan började leka gud, medan den religiösa kontexten glömdes bort. Men det visade sig att denna kärlek kunde inte bli absolut och varaktig, som bekräftades även av skillsmäsa statistiken.
Kärleken till Gud är dessutom villkorad genom tron, men kärleken som gud betraktas som ovillkorlig. "Kärleksguden" ställer inga villkor på någon. Kärleken har blivit överordnad allt.
Dyrkan av kärleken övertog åtminståne två centrala funktioner från religionen dvs
1. Kärleken är universell. Allt som man gör i kärlekens namn är gott.
2. Kärleken frälsar från lidandet genom att den gottgör och förlåter för allt i livet.
Processen har pågått samtidigt som tron på Gud monterades ned.
Kärleken behöver och alltid ett föremål. Förut var det Gud som objekt men nu ersattes Gud med människan.
Känslan kunde nu definieras exv av förhållandet hos de romantiska paret. Då kärlekens högsta potens kunde nås i föreningen av de två.
Panteismen
Och inte att förglömma panteismen i sammanhanget - i processen av nedmontering - som åter blev populär i våra dagar.
Om man ställer frågan till människor, om vad som är det viktigaste i livet och som saknas mest i dag: så får man nog svaret att det är kärleken. De kristna skulle säga att det är tron som är viktigast - dvs trolösheten är störst numera - skulle jag tro. - Denna omvärdering - - kärlekens sekularisering - har pågått under en lång tid.
Omvärderingen - från upplysningstiden.
Man måste åtminstone kanske gå tillbaka till senare delen av 1700 talet där denna omvärdering började.
Kärleken har, från att ha varit "Du skall älska din Gud av allt ditt hjärta..." till att under gradvis separation från Gud som objekt har kärleken blivit människornas gud. Behovet av tron på Gud minskat och tron på kärleken har successivt ökat. Och blivit sedermera i vår tid det viktigaste i livet. Från uppfattningen att "Gud är kärlek" blivit numera att "Kärleken är gud".
Tidigare inom kristendomen var kärleken - Guds kärlek - invävd i en religiös struktur. En egenskap som endast Gud var i fullständig besittning av dvs som källan till kärlek. Även Luther menade att människan helt enkelt inte förmådde känna - eller kunna komma i besittning av - äkta kärlek själv. Människan är begränsad. Människan kan visserligen åtrå någonting... Men kärlek kunde endast uppstå i gemenskap med Gud som vi kan få del av via nåden.
Under sekulariseringens gång - 1800 - 1900 talet - kopplades Gud mer och mer bort och man började mena att att människan kunde älska lika bra själv - lika absolut - som Gud. Själva kärleken intog Guds plats som man började att dyrka. Sedermera att försöka finna den inom sig själv.
"... ömsesidig kärlek mellan vuxna är världens salt och ljus." säger exv en debattör.
Sedermera har processen lett till att människan började leka gud, medan den religiösa kontexten glömdes bort. Men det visade sig att denna kärlek kunde inte bli absolut och varaktig, som bekräftades även av skillsmäsa statistiken.
Kärleken till Gud är dessutom villkorad genom tron, men kärleken som gud betraktas som ovillkorlig. "Kärleksguden" ställer inga villkor på någon. Kärleken har blivit överordnad allt.
Dyrkan av kärleken övertog åtminståne två centrala funktioner från religionen dvs
1. Kärleken är universell. Allt som man gör i kärlekens namn är gott.
2. Kärleken frälsar från lidandet genom att den gottgör och förlåter för allt i livet.
Processen har pågått samtidigt som tron på Gud monterades ned.
Kärleken behöver och alltid ett föremål. Förut var det Gud som objekt men nu ersattes Gud med människan.
Känslan kunde nu definieras exv av förhållandet hos de romantiska paret. Då kärlekens högsta potens kunde nås i föreningen av de två.
Panteismen
Och inte att förglömma panteismen i sammanhanget - i processen av nedmontering - som åter blev populär i våra dagar.
