... som du själv vill bli behandlad.

Principen har jag hört sägas många gånger - även av politiker - men ändå misslyckats. Och jag har inte enbart hört principen många gånger utan också gillat den och tagit den till mig. Och jag har till och med rekommenderat den åt andra och det med gott samvete.
 - Men ändå har jag själv inte hållit den!!!

Nej, jag vill inte vara för hård mot mig själv nu och inte mot andra heller. För visst har vi tillämpat principen åtskilliga gånger, det ser jag i alla fall, alla göra i min bekantskapskrets och vänner. Till en viss mån vill det säga. - Det försöker ju alla göra!

Men så tänkte jag på detta lite extra: "... som du själv vill bli behandlad." - Vad kan detta betyda egentligen i praktiken? Ja, om man är hård mot sig själv och kräver mycket av sig själv då kanske man vill behandla andra på samma sätt också. Kan detta sätt legitimera alla mina handlingar frågade jag mig själv?

Principen att behandla andra som man själv vill bli behandlad måste ställas - tror jag - till förnyad eftertanka och prövning. Åtminstone så verkar det vara hos mig. Det där med "själv vill..."! kan vara problematiskt. -  Är det inte så för dig också?

- Vad är det jag själv vill? - Vill jag själv alltid mitt eget bästa? Knappast!!!

Och antagligen finns det många som inte har insett sitt bästa i många aktuella fall.
- Att inse sitt bästa i alla situationer är inte heller alltid lätt, eller?

Tiggare på gatan

Blir du störd...? Det blir jag i alla fall.
Snart är mina fingrar igång för att leta efter några slantar i fickorna. Ofta är det tomt och då förebrår jag mig för att ... Nästa gång så, tänker jag, om jag kommer ihåg, så har jag slantar i beredskap med mig, för ifall... det känns bra att kunna ge utav sitt överflöd.

Jag antar alltid att tiggarna behöver sina slantar och i varje fall är de modiga och gör någonting för dom. De väcker någonting inom oss när vi får syn på dom. Och jag tycker att det är nyttigt!

Det finns ändå många gånger fler tiggare runt oss, än dom som som syns på gatan, om jag tänker lite efter. Och som skäms inte heller i sina fina kostymer, för att tigga slantar från oss (kallas för insamling) till forskning och annat välgörande viktiga ändamål m m. Tiggarna, som tigger på gatan tigger kanske för sina fattiga anhöriga och kostymtiggarna för andra rika, som sitter med höga löner och har det bra. - Avsikterna är i alla fall goda!
Och så tycker man kanske att en stackare på gatan är någon till att förakta, för han/hon tigger för att skicka pengarna till Rumänien etc. Även hans avsikter är väl goda? Och jag vill i varje fall inte kontrollera dom.
- Men det är bara dom synliga på gatan somliga vill att förbjuda....

Och barnen tigger också om pengar, ja, rentav de vuxna... hos sina föräldrar, så det är inte så ovanligt med tiggeriet i hemmet heller - tala gärna med någon som har barn...!.

Tiggeriet är tvärtom mycket vanligt, vanligare än man kan tro - det går knappast att utrota! Men jag tror att ingen gillar det egentligen. Och det där gatuttigeriet gillar vi speciellt inte, därför, att det är så uppenbart iögonfallande när det sker på gatan.
 - Hur många är det som tigger innerst till exempel en smula uppskattning m m fast de inte räcker fram handen. Också det vore skamligt om man skulle behöva göra det offentligt, eller...?

Det roligaste är i alla fall, då man får någonting, utan att behöva tigga. Det är mera sådant här jag gärna tänker på när det gäller tiggeriet. För hur många är de som skulle behöva uppmuntran men de skäms att tigga om det, så vi tror att... fast dessa osynliga potenciella tiggare tror jag är många fler och har också stora legitima behov likasom de på gatan. Som i övrigt visar sig vara modiga och skäms inte för att visa sin nöd. De erkänner sina behov så öppet så vi skäms för att vi är så fega och går där otillfredsställda?

Ja, det finns fall då man säger att somliga "tigger om stryk", men i själva verket åstundar kärlek.

Att visa kärlek ja, det skall man men det är inte alltid så lätt. Att ge en slant till en tiggare på gatan är också ett sätt?  Eller vad säger du? - Inte vill du väl kontrollera först vart pengarna tar vägen?

Fundering! - vad är mitt?

- Vad är mitt?
- Det jag känner för, att det är mitt, det som känns som att jag ägde. (Sedan finns det ett sorts juridiskt ägande, men det är inte på det jag tänker på just här nu, utan på det basala.)
- Varför är det så?

Jag har grubblat över detta sedan jag fick se i TV:n en framställning om vad som hände i upptäckartidernas spår. Dvs då direkt efter upptäckten av nya världsdelar etc åtföljdes av kolonisationer världen utöver. Allt människan upptäckte, nya platser m m, kändes plötsligt som att man plötsligt ägde området också. - Varför blev det så?

En belgisk kung har exv i samarbete med upptäckaren av Kongo började plötsligt, i samarbete med honom, betrakta Kongo som sitt personliga eget, som sedan ändå blev Belgiens..., ända tills självständigheten.
Men så gjorde England också som betraktade Amerika som sitt eget, tills revolutionen dit och självständighetsförklaringen.
Ja, nästan alla europeiska länder tog för sig "egna" landområden ex i Afrika, som de sedan betraktade som sina egna.
Och nu gäller det tävlingen om ägandet av nordpolen, vad som finns under jorden, månen etc. - Du förstår vad jag menar?

Upptäckten av något tycks legitimera känslan av ägande som väntar på att tillfredställas.

Och varför tänkte jag just på detta? Nutiden har ju fördömt all detta sorts legitimering sedan länge och det existerar lagar som hejdar detta, fast det förekommer annekteringar ännu i dag. Förr så hade man åtminståne inte lagarna att ta hänsyn till.... - Men vad beror själva drivkraften ändå?

Det är nämligen denna, själva företeelsen som sådan, som började intressera mig, och som är så intressant. Varifrån kommer idén dvs tanken om denna företeelse/frestelse - är frågan jag ställde mig - dvs känslan av att, det jag upptäcker är(betraktar) som mitt? Företeelsen försvinner ju inte om man bara skulle försöka förneka det, eller...?

Jag har så såsmåningom funnit att företeelsen är inte alls så historiskt unik som man skulle tro. Den fungerar även i vår tid, oftast i smått, och ja, till och med på alla områden i livet.

En uppfinnare till exempel betraktar sin uppfinning som sin egen osv. Och det är inget konstigt med det, tycker vi.

Och när du upplever någonting, och berättar om det för någon, låter ju, just så som om upplevelsen vore din egen - vilken också förvisså är! Detta sorts av ägandebehov verkar ju finnas inbyggt i vår natur.
Det var viss någon som fällde också utrycket... du minns "min Gud".

Jag själv har länge sökt efter sanningen - som man säger - bland många "sanningar", som omgav mig i livet. Och hör och häpna: Det jag har till slut funnit, så har jag funnit det, som något som jag nu betraktar faktiskt som mitt eget.
Jag kan ännu i dag säga som att "jag har funnit sanningen" som om den har blivit min egen. Många andra sanningar omger mig, men bara en/eller flera av dom som jag betraktar och tror på, och som har nu blivit som mina egna, att jag behöver träning till exempel.
Och det är bara så här det är, tror jag - och det är inget fel på den känslan!

Det verkar nämligen vara något fundamentalt grundläggande med den där känslan dvs känslan av att äga någonting och som är kopplat till tro. Den typen av ägande kan också tas ifrån en, men den kan ändå betyda mycket! Som när en man kan betrakta sin hustru som sin egen. Det är det som gör att de två blir ett!

Jag minns väl, när jag var ung, och upptäckte tjejen! på skolgården. Att då jag upptäckte henne - ingen annan verkade vara intresserad heller, just då i alla fall - gav mig känslan också, som om jag samtidigt ville äga henne. Mentalt så har jag börjat faktiskt taga beslag(annektera) på henne, redan innan erövringen har.... Det är väl så det fungerar hos de flesta tror jag. Vi vill ha känslan av att äga vår partner och ha henne bara för oss själva och tro att hon är vår egen.
 - För mig är det inte detta konstigt eller orätt på något sätt!

Men så finns de folk som är allergiska(?) mot detta sorts ägande - det måste vara någon sorts allergi i alla fall. "Man kan inte äga varann" påstår de. Men visst kan man om man känner så och tro på det. Och om man känner så då vill man ha det också. Det är ett fundamentalt normalt naturbehov hos alla. - Eller kanske inte hos alla?

Ja, jag föredrar att en kvinna gör det

Varför tror jag inte på robotarnas tidsålder?

På Vattenpalatset... efter träningen... jag vill ha en latte... men kaffeautomaten är borta och jag frågar varför?

- Kaffemaskinen gick sönder och... 

- Det var en alldeles ny och så...

- Ja, den är undanställd redan en månad tillbaka... men jag kan gärna fixa själv en latte för dig om du önskar.

Jag blev genast gladare - för hon behövde inte göra det heller egentligen, hon erbjöd sig bara för min skull - och  jag blev serverad också.

Ja, om tekniken inte ens kan klara en kaffemaskin, så ve och fasa, om en robot skulle gå sönder. Hur kostsam en sådan kan bli att köpa/äga/laga?

Jag hörde en siffra om detta, om att det kommer att behövas 4-6 olika servicetekniker för att klara av att serva en robot. 

Aha! Det är så robotsamhället kommer att klara av arbetslösheten...? Men hur många kaffemaskiner finns undanskuffade någonstans redan nu... i väntan på servicetekniker? Det lönar sig ofta att inte att få dom lagade - sägs det -, man köper nya i stället.

Människokroppen klarar det mesta - reparera sig själv - vid sjukdom m m men det gör inte robotar. Och de kommer att kräva massor av servicetekniker (4-5 stycken för varje robot har jag hört) och som blir därav dyrare att använda sig av än läkarna. Eftersom det kommer att krävas långa utbildningar och träning för att klara reparationerna m m.

Men i reklamen låter det helt annorlunda. Du behöver bara säga till och roboten kommer till dig med kaffe, medan du sitter insjunken i soffan och tittar på någonting intressant på TV:n. Härliga tider! Men jag såg ingen kvinna i närheten i reklamen - hon var tydligen bortrationaliserad. Fast jag föredrar att det är en hon/en kvinna som kommer med kaffet och dessutom sätter sig bredvid mig för att avnjuta det med mig tillsammans. Jag gillade det faktiskt när min fru bjöd på kaffe och..., men... du vet... - Varför gillar jag då ändå inte underverket - jag skulle ju slippa tjatet m m - funderar jag på vidare? Är det jag som är så konstig på något sätt?

- Fy skäms på dig - säger jag till mig själv -  för att du väljer att en kvinna skall passa upp dig! Du kan väl...!

- Nej, jag skäms inte för att jag känner så. Och inte heller tycker jag är konstigt med det, om en kvinna tycker om att få en blomma just från en man, som hon älskar, i stället från en robot! Jag vill inte att robotarna skall tränga sig in mänskliga relationer, inte i mina i alla fall.

Och hur förklarar du, att vi har inte fått en enda besök här på Oskarsborg sedan min fru dog 2007, utom släkten och några till. Det är ingen tillfällighet. Vi hade ju mycket oftare besök förr i tiden. Ja, jag har förstått precis - det saknas en kvinna i huset numera. 

Fast jag är ganska självkritisk när de vill sig, så ända tror jag inte att det beror på oss tråkiga karlar på något sätt. Men det kan ju hända för all del det också. Men vi kan inte ge det, en kvinna kan ge vid ett besök, som kanske kan kallas för trivsel, men det är ändå mer än så. Det är det kvinnliga atmosfären som kan saknas att kunna bjuda på, och det kan inte ersättas av en hur trevlig man som helst.

Så vill du vara ensam och vill slippa besök, så är det det effektivaste sättet att inte gifta sig.
Så, är du en man, och har en kvinna så håll hårt om henne för annars får du det tråkigt - och ingen robot kan ersätta henne.

Och jag är nog inte ensam om som tvivlar på detta med robotsamhället. Jag vet en arbetsplats där man i somras inskaffade två robotgräsklippare. Anledningen var förstås att spara tid och personal för någonting så tråkigt som... Och vad blev resultatet? Robotarna strejkar och gräset växer. Och ingen är nöjd längre!

Det är så jag kommer ihåg honom

Vid incheckningen... den trevliga tjejen är på plats igen... hej och...

- Jag har gjort en god gärning i dag skröt jag.

- Låt mig höra sa hon.

- Jag har hjälp en gammal dam till att pumpa hennes cykel. Och hon sa ett TACK på ett sätt som ännu värmer hjärtat.

- Ja, vi borde säga TACK oftare...

Sedan blev det STAR-TRACK att trampa ned kalorier på. När c:a 100 är avklarade , ja, då väntar ytterligare 6-7 nya träningsmaskiner att brottas med.

Men jag går inte på tomgång eftersom jag tänker på tacksamheten. 

Och då kommer jag ihåg värmlänningen Böe, min vän som dog nyss. Och det jag kommer ihåg om honom mest är just att han var så tacksam. Inte för min skull utan för livet i allmänhet. Och för ett fast hopp - som jag delar med honom - och som jag dryftade med honom sist, enbart några veckor sedan faktiskt.

Det han inte kunde göra numera var också jag själv mycket rädd för att missa dvs förmågan att använda mig utav mina fötter. Och det är därför jag tränar numera ganska regelbundet för att inte missa den förmågan. Men min vän kunde inte träna numera av andra skäl innan han blev bunden till sin elbil för att kunna förflytta sig med. Men han var så tacksam även över denna möjlighet, trots att..., vilket förundrade mig. I stället för att beklaga sig har han demonstrerat sina möjligheter att förflyttas m m med hjälp av elbilen, som jag kallar den. I varje fall kunde han nå upp till 30 km i timmer på landsvägen med hjälp av ekipaget tror jag. Den var verkligen anpassad och avancerad i sitt slag tyckte jag.

Jag minns nu även en tidigare episod, vid mina besök hos familjen. Jag svängde gärna in hos dom när jag brukade besöka min frus grav på kyrkogården.

Men jag blev utan bil i år så det blev inte så många besök tyvärr, vilket jag beklagar.

Och jag minns nu vid ett tillfälle då jag råkade komma, just då han mådde så väldigt dåligt tyckte jag. Jag tyckte att han borde snarast möjligt komma under under vård och jag minns att jag tom propsade på detta, medan jag var där och närvarande. Det blev också av, lite motvilligt från hans sida, men så kom ambulansen, till även min lättnad. Det var en sorts förlamning som kanske äldre människor känner i sin belägenhet dvs för att inte vara till besvär... trots att... - det var någonting likt jag upplevde.

Han hämtades dock snart och kommit till lasarettet, och det gick bra den gången.

Men den här gången gick det sämre och min vän har lämnat oss och det är främst Vivian jag är mest orolig för, för de var så beroende av att stötta varandra. Och det gjorde de på ett exemplariskt sätt. 

Jag kände förresten igen mig själv i denna forma av förlamning - när jag blev biten av... och helt utslagen - och då också jag måste puttas ut och... på ambulans. Och då kom jag iväg tack vare att Andree propsade på mig att jag måste göra detta. - Att ha en anhörig i närheten kan betyda livet! -  Något ytterligare att vara tacksam över!

Tack vare hans förträffliga fru Vivian som...  gick det bra för honom den gången men tydligen inte nu. Jag misstänker att han var för svag för att skickas hem från lasarettet på. Han borde ha stannat kvar under vård en längre tid.

På något sätt var vi själsfränder och jag kommer att sakna honom. Vårt orubbliga hopp binder oss samman, men det han lämnar efter sig är en stor praktisk förlust speciellt för Vivian. Hans tacksamhet han visade även för Vivian, är ett minne som är kvar och berikar oss, som kände honom. - Och nu skall vi be för henne!

Nej, jag gnäller inte...

Nej, jag gnäller inte över att ungdomarna m m är oemottagliga för mina erfarenheter.
Mitt liv var visserligen hårt i sin ungdom men det behöver inte vara deras. Och jag har faktiskt inte några goda erfarenheter att förmedla ändå till dom - som skulle passa - från den tiden.

Jag har dock börjat fundera över detta, sedan tipset om att jag skulle kanske skriva en bok om mitt liv. - Vad har jag egentligen att förmedla? Jag kanske återkommer med detta.

Som det är nu, är frågan om den effektiva erfarenhetsöverföringens problematik för mig först och främst en akademisk fråga som jag kan grubbla över. Jag sorterar ju inte omedelbart upp problemen i två fack dvs det som är bra eller dåligt. Akademiskt är det inte intressant att göra så överhuvudtaget. Det är betydligt intressantare att fundera över varför det händer eller inte händer saker. - Varför är det så svårt, i allmänhet alltså, att överföra erfarenheter till den nya generationen?

Jag själv läser gärna levnadsskildrisngar som jag ofta finner mycket givande. Jag kan då se med beundran på ett liv  - personen är kanske redan död - som har slyckats med sina barn m m så att de blev framgångsrika. -  Jag finner ofta att det går!

Jag iakttager gärna liknanade processer även i dag, och på nära håll, om det är möjligt. Det är roligt att se att somliga har lyckats! Det gjorde inte jag själv till fullo men så berodde det på mina omständigheter också.

Jag brukade också säga till mina barn att de skulle skaffa sig en bättre förebild än mig. Och det säger jag till mina barnbarn också.

Men jag vill ändå inte degraderas till den typen av jultomte som min träningskompis har antytt har blivit - har själv sagt det. Just när det gsällde barnbarn. Dvs att bli enbart älskad för en som kommer med godis och presenter.

Andras erfarenheter - för billiga

Det är låg status på erfarenheter

Som morfar är jag av den ängsliga typen.
Bland annat därför att jag lever lång ifrån mina barnbarn. Jag kan ju på detta sätt inte hjälpa dom och rätta till saker som dyker upp. De var helt andra tider i min tid då vi levde tre generationer ihop i ett litet hus med ett rum och kök. Mina barnbarn fick se det när vi var i Ungern men tyvärr var huset såld så vi kunde inte koma in.
Ja, då var det enkelt med erfarenhetsöverföringen även om det var brist på sådana i min familj i en liten håla som det var på den tiden, tror jag. Men jag minns ju inte riktigt vilka råd jag fick. Men att jag fick stryk några gånger det kommer jag ihåg. Det var mycket viktigt att lyda! Ännu viktigare att tänka sig för annars...

Det här problematiken om erfarenhetsöverföringen har jag sedan - sedan familjen har åkt hem till Norrland - diskuterat med Andree häromkvällen.

Erfarenheter har låg status helt enkel säger jag till Andree. Men det hjälper inte om man bara gnäller över detta. Hur skall man kunna lösa situationen så att den blir bättre? Hur skulle man kunna öka barnens intresse för de äldres erfarenheter?

Ja, den som det visste. Och den som kan lösa den knyten, så borde han för förtjänsten prisas med en Nobelpris minst.

Ändå är det just det som är problemet - värt mycket mer än något Nobelpris - och som inte ens Jesus kunde lösa. Det var ju inte många som nappade direkt på hans budskap heller. Fast det var inget fel på hans undervisning kan jag tro.

Jag tror att vissa svårigheter/kriser i livet kan underlätta eller öka efterfrågan...

Ja, och jag har också läst om en hel del folk som rentav blivit tacksamma för sina kriser i livet. De har därefter förstått vad livet handlar om säger det.

Det kan rentav vara så, att för somliga är det rentav en förutsättning... En kris eller upplevda svårigheter i livet kan trigga en och leda till att man lär sig uppskatta värden i livet.

Och utan det, går kanske inte alls eller om inte det hjälper så hjälper sedan kanske ingenting.

Det är därför jag tycker lite synd om de sorglösa ungdomarna som inte söker efter råd. Varför måste de kanske gå igenom en massa... innan...

Ja, de blir tvungna att lära sig växa pga egna erfarenheter. Livets hårda skola, som man säger.

Andras erfarenheter är för billiga för de är ofta gratis. Till och med föraktade om det kommer från en...

En hektisk dag

Hos polisen:
- Jag skulle vilja göra en anmälan, sa jag. Jag var där i dag, kl 10 c:a.
Polisen kollar mina papper och säger att: Dina papper är OK, det måste ha skett ett bokföringsmisstag.
Och detta ärende är i övrigt inte en polissak heller, du måste i stället vända dig till en advokat, eftersom detta är ett civilrättsligt fall. Hoppsan!
Och jag som hoppades att polisen skulle kunna hjälpa mig - dvs med utredningen om försvunna hyrespengar. Så jag gick tillbaka till banken. Jag kom just därifrån - innan jag gick till polisen - då banken sa när jag var nyss där, att jag kunde gärna vända mig till polisen.
På Sparbanken igen:
- Vi kan ändå ingenting göra heller för dig. Vi finner att allt är OK. Vi på banken har inte heller gjort något fel och inte du heller för den delen.
Jag:
- Men vad skall jag göra nu? Pengarna är åndå borta. Det är ändå till banken jag har betalat mina hyror och nu har två månaders hyra kommit bort någonstans. Vi är ju överens om detta, är inte banken skyldig att ersätta mina förluster då? pressade på personalen.
Banken:
- Vi kan inte agera i ditt ställe nu, och vi har kontrollerat allt redan flera gånger, tidgare även av Annika - jag pratade med henne i förra veckan och vi gick igenom mina kvitton tillsammans. Det är du som måste gå till Redovisarna AB som borde ha fått pengarna. Du har ju dina kvitton att visa upp för dom. Allt är ju OK.
Jag:
- Polisen har inte kunnat hjälpa mig som jag har hoppts på och att anlita en advokat kostar mycket pengar. Skall jag gå till pressen kanske? De på Redovisarna struntar i vad jag kommer med för bevis, de litar bara på sina egna papper, se här... och jag visade upp ett underskrivet papper från företaget.
Banken:
- Nej inte ännu, eller helst inte. Gå tillbaka till Redovisarna AB än en gång, och visa dom här kvittona, som jag fick fram just nu från Bakgirocentralen - dina pengar har utbetalats därifrån till företaget, som sköter dina hyror, det måste de godkänna. (Men de gjorde det inte!)
Jag:
- Men de godkänner bara sina egna papper och inte några andra bevis. De struntar i mina dvs bankens kvitton påängterade jag.
Banken:
- Mycket konstigt/märkligt i så fall, du måste få dom att förstå än en gång! Försök i alla fall!
På Redovisarna AB: Gunilla Ramqist.
- Jag tror att det var fjärde gången jag är här men ni hävdar att ni har rätt medan banker hävdar att dom har rätt. Och även polisen hävdar att jag och banken har rätt. Hur kan det då hända att pengarna har försvunnit helt enkelt. Varför är ni så förhärdade?
- Det har inte försvunnit några pengar säger Gunilla - tan att ta notis bevisen från Bankgirocentralen - och antyder därmed att jag tror på några spöken eller dyl som påstår sådana orimligheter. Nu blir jag ännu mer förvånad. - De vill ju inte förstå! De vägrar! Nu är det bara pressen som återstår eftersom det kan bli dyrt på lagliga vägen framhöll jag.

Vad jag inte kan förstå är att när jag säger att pengarna har försvunnit, så menar jag ju inte att de kan bara ha förvinna så där...! Det är ju därför jag kämpar för att få just reda på var de finns någonstans, eller? Varför har de svårt att fatta detta?
Mycket otrevligt bemötande detta - tycker jag - då det är kanske de som har slarvat bort två månaders hyra plus annat, och vad jag får höra är att det är jag är rubbad på något sätt, för att jag tror att pengarna har försvunnit.
Företaget - Redovisarna AB i Eskilstina - har i alla fall verkar blivit skrämda eftersom de inte ville att jag skulle gå till pressen med ärendet. De ville ha en chans till att konferera med banken. Det som framkomit tidigare var inte tillräckligt trovärdigt. - För visst kan liknanade fusk ha allmänt intresse.
Och alla är bara förvånade och jag mest - hur kan ett sådant ärende kosta mig förlorad Gottlandsresa m m?

Jag får nu i alla fall besked nästa vecka - hur det är med förlusten - sedan de har kanske ändå äntligen har blivit övertygade av bankpersonalen. - Kan de sin bokföring egentligen?

Lite av deras liv... investeringar redan nu?

Lite av deras liv, borde jag också haft tänker jag...

Men det är inget fel på barnbarna eller barn överhuvudtaget. Jesus älskade ju barn och det är svårt att göra annat än älska dem.

Och mina barnbarn vet så mycket mer än jag och kan så mycket mer, än jag i deras ålder. Så de har mycket större förutsättningar än jag hade.

Jag själv hade inget val överhuvudtaget, sa jag till Andree när vi diskuterade häromkvällen bla deras framtid. Men jag levde ju in hel annan värld än de, och kan jag då komma med några vettiga erfarenheter till dom som...?
Jag, i min tid visste jag inte om någon annan värld än att göra vad man blev tillsagd. Mina upplevelser/erfarenheter om hur livet skulle bli framöver var helt annorlunda. Vad jag har lärt mig är att investera med mitt arbete, det var det viktigaste har jag lärt mig under barndomen. Det skulle ske så som det var tillsagt.

Redan som liten så måste jag stå till tjänst när som helst när det behövdes och sedan försågs jag med ansvar när de trodde att jag klarade det. Exv att sköta gässfamiljer från morgon till kväll ute på fälten. Vi har varit dit och jag har visat mina barnbarn de platser jag fungerade som gåskar i ACSA. De fick se en del av mitt liv på plats och ställe. Ja, jag önskar dom inte att de hade fått del av mitt hårda liv, men lite utav deras liv känner jag att jag har missat.

Jag hade alltså överhuvudtaget inget val i min ungdom - det var självklart att man skulle arbeta. Den enda investeringen som jag kunde tänka mig då.
Andree tyckte att det var i för sig bra att jag har lärt mig arbeta. Man måste ju kunna leverera, sa han om förhållandena i sitt arbete.
Men det var alltid något annat viktigt som fattades i mitt unga liv, det kände jag på mig. Det var kunskap och erfarenheter om livet som mina föräldrar inte kunde ge mig i tillräcklig utsträckning.
Men nu är det annat, erfarenheter om livet finns tillgängliga på många håll. Det är att ta till sig dom som det brister. Och svårigheterna i denna kunskaps- och erfarenhetsöverföringens problematik till ungdomarna vi diskuterade ingående om. Jag tar ett exempel senare.

Även Jesus började sin livsbana med fysiskt arbete hos sin far. Men riktigt om hans barndom vet vi inte så mycket om, utom en vis glimt, ex om händelserna i templet. Det är redan då har han visat vad han hade håg till i att investera i. Det är kanske lämpligt att man tänker igenom detta redan i sina ungdoms dar.

Vettig kunskap är ju av avgörande betydelse för en lyckad investering. Jag har inte fått den kunskapen i min tid från mina föräldrar.

Mina barnbarn har emellertid bättre kunskap redan nu så jag hoppas bara att de väljer rätta investeringar i sitt liv. Och kanske tänker igenom sina val redan nu! Andras erfarenheter kan kanske hjälpa till.

Morfars tankar om investeringar

De är i den åldern som vill vara med så mycket... och jag får nöja mig med att få se dom ibland. Men denna gång fick jag prata med dom en liten liten smula.

Vi pratade om skolan, investeringar etc.

Jag framhöll språkets betydelse - engelskan för deras del. Inte minst för att jag själv dragits med det dubbla handikappet - okunskap i svenska och engelska -  som 20-årig flykting.

Jag har verkligen upplevt språkets stora betydelse i min nöd.

Jag hade velat prata mera om detta med mina barnbarn men de fattar ändå inte riktigt. Eftersom det går ju inte att fatta, det jag själv har upplevt och...

Sedan har jag diskuterat detta med Andree, detta med erfarenhetsöverföringens möjligheter och betydelse. Men om detta senare.

Men i dag tänkte jag på Jesus. En av, på pengar fattigaste människa, hur kunde han investera? Jag har ju inga pengar heller att investera med, säger människorna. - Och i brist på pengar, så var han, alltså Jesus, en dålig investerare?

Som jag ser det, så var Jesus den bästa investeraren i världen jag känner. Helt utan pengar har han omvandlat världen, och det är inte slut än! Det du!

- Och hur investerade Jesus?

På följande sätt:

1. Han valde att investera i kunskap för sin del.

2. Kunskapen sedan investerade han i människor.

3. Och han använde sig av Guds hjälp till detta.

- Men jag är ju inte Jesus och förmår inte omskapa världen!

Men du kan ändå göra skillnad. I din värld/omgivning alltså!

Och du kan bättre förstå Jesus, om hur han gjorde, om du kan språket väl och kan fatta vad...