- Vad är mitt?
- Det jag känner för, att det är mitt, det som känns som att jag ägde. (Sedan finns det ett sorts juridiskt ägande, men det är inte på det jag tänker på just här nu, utan på det basala.)
- Varför är det så?
Jag har grubblat över detta sedan jag fick se i TV:n en framställning om vad som hände i upptäckartidernas spår. Dvs då direkt efter upptäckten av nya världsdelar etc åtföljdes av kolonisationer världen utöver. Allt människan upptäckte, nya platser m m, kändes plötsligt som att man plötsligt ägde området också. - Varför blev det så?
En belgisk kung har exv i samarbete med upptäckaren av Kongo började plötsligt, i samarbete med honom, betrakta Kongo som sitt personliga eget, som sedan ändå blev Belgiens..., ända tills självständigheten.
Men så gjorde England också som betraktade Amerika som sitt eget, tills revolutionen dit och självständighetsförklaringen.
Ja, nästan alla europeiska länder tog för sig "egna" landområden ex i Afrika, som de sedan betraktade som sina egna.
Och nu gäller det tävlingen om ägandet av nordpolen, vad som finns under jorden, månen etc. - Du förstår vad jag menar?
Upptäckten av något tycks legitimera känslan av ägande som väntar på att tillfredställas.
Och varför tänkte jag just på detta? Nutiden har ju fördömt all detta sorts legitimering sedan länge och det existerar lagar som hejdar detta, fast det förekommer annekteringar ännu i dag. Förr så hade man åtminståne inte lagarna att ta hänsyn till.... - Men vad beror själva drivkraften ändå?
Det är nämligen denna, själva företeelsen som sådan, som började intressera mig, och som är så intressant. Varifrån kommer idén dvs tanken om denna företeelse/frestelse - är frågan jag ställde mig - dvs känslan av att, det jag upptäcker är(betraktar) som mitt? Företeelsen försvinner ju inte om man bara skulle försöka förneka det, eller...?
Jag har så såsmåningom funnit att företeelsen är inte alls så historiskt unik som man skulle tro. Den fungerar även i vår tid, oftast i smått, och ja, till och med på alla områden i livet.
En uppfinnare till exempel betraktar sin uppfinning som sin egen osv. Och det är inget konstigt med det, tycker vi.
Och när du upplever någonting, och berättar om det för någon, låter ju, just så som om upplevelsen vore din egen - vilken också förvisså är! Detta sorts av ägandebehov verkar ju finnas inbyggt i vår natur.
Det var viss någon som fällde också utrycket... du minns "min Gud".
Jag själv har länge sökt efter sanningen - som man säger - bland många "sanningar", som omgav mig i livet. Och hör och häpna: Det jag har till slut funnit, så har jag funnit det, som något som jag nu betraktar faktiskt som mitt eget.
Jag kan ännu i dag säga som att "jag har funnit sanningen" som om den har blivit min egen. Många andra sanningar omger mig, men bara en/eller flera av dom som jag betraktar och tror på, och som har nu blivit som mina egna, att jag behöver träning till exempel.
Och det är bara så här det är, tror jag - och det är inget fel på den känslan!
Det verkar nämligen vara något fundamentalt grundläggande med den där känslan dvs känslan av att äga någonting och som är kopplat till tro. Den typen av ägande kan också tas ifrån en, men den kan ändå betyda mycket! Som när en man kan betrakta sin hustru som sin egen. Det är det som gör att de två blir ett!
Jag minns väl, när jag var ung, och upptäckte tjejen! på skolgården. Att då jag upptäckte henne - ingen annan verkade vara intresserad heller, just då i alla fall - gav mig känslan också, som om jag samtidigt ville äga henne. Mentalt så har jag börjat faktiskt taga beslag(annektera) på henne, redan innan erövringen har.... Det är väl så det fungerar hos de flesta tror jag. Vi vill ha känslan av att äga vår partner och ha henne bara för oss själva och tro att hon är vår egen.
- För mig är det inte detta konstigt eller orätt på något sätt!
Men så finns de folk som är allergiska(?) mot detta sorts ägande - det måste vara någon sorts allergi i alla fall. "Man kan inte äga varann" påstår de. Men visst kan man om man känner så och tro på det. Och om man känner så då vill man ha det också. Det är ett fundamentalt normalt naturbehov hos alla. - Eller kanske inte hos alla?
- Det jag känner för, att det är mitt, det som känns som att jag ägde. (Sedan finns det ett sorts juridiskt ägande, men det är inte på det jag tänker på just här nu, utan på det basala.)
- Varför är det så?
Jag har grubblat över detta sedan jag fick se i TV:n en framställning om vad som hände i upptäckartidernas spår. Dvs då direkt efter upptäckten av nya världsdelar etc åtföljdes av kolonisationer världen utöver. Allt människan upptäckte, nya platser m m, kändes plötsligt som att man plötsligt ägde området också. - Varför blev det så?
En belgisk kung har exv i samarbete med upptäckaren av Kongo började plötsligt, i samarbete med honom, betrakta Kongo som sitt personliga eget, som sedan ändå blev Belgiens..., ända tills självständigheten.
Men så gjorde England också som betraktade Amerika som sitt eget, tills revolutionen dit och självständighetsförklaringen.
Ja, nästan alla europeiska länder tog för sig "egna" landområden ex i Afrika, som de sedan betraktade som sina egna.
Och nu gäller det tävlingen om ägandet av nordpolen, vad som finns under jorden, månen etc. - Du förstår vad jag menar?
Upptäckten av något tycks legitimera känslan av ägande som väntar på att tillfredställas.
Och varför tänkte jag just på detta? Nutiden har ju fördömt all detta sorts legitimering sedan länge och det existerar lagar som hejdar detta, fast det förekommer annekteringar ännu i dag. Förr så hade man åtminståne inte lagarna att ta hänsyn till.... - Men vad beror själva drivkraften ändå?
Det är nämligen denna, själva företeelsen som sådan, som började intressera mig, och som är så intressant. Varifrån kommer idén dvs tanken om denna företeelse/frestelse - är frågan jag ställde mig - dvs känslan av att, det jag upptäcker är(betraktar) som mitt? Företeelsen försvinner ju inte om man bara skulle försöka förneka det, eller...?
Jag har så såsmåningom funnit att företeelsen är inte alls så historiskt unik som man skulle tro. Den fungerar även i vår tid, oftast i smått, och ja, till och med på alla områden i livet.
En uppfinnare till exempel betraktar sin uppfinning som sin egen osv. Och det är inget konstigt med det, tycker vi.
Och när du upplever någonting, och berättar om det för någon, låter ju, just så som om upplevelsen vore din egen - vilken också förvisså är! Detta sorts av ägandebehov verkar ju finnas inbyggt i vår natur.
Det var viss någon som fällde också utrycket... du minns "min Gud".
Jag själv har länge sökt efter sanningen - som man säger - bland många "sanningar", som omgav mig i livet. Och hör och häpna: Det jag har till slut funnit, så har jag funnit det, som något som jag nu betraktar faktiskt som mitt eget.
Jag kan ännu i dag säga som att "jag har funnit sanningen" som om den har blivit min egen. Många andra sanningar omger mig, men bara en/eller flera av dom som jag betraktar och tror på, och som har nu blivit som mina egna, att jag behöver träning till exempel.
Och det är bara så här det är, tror jag - och det är inget fel på den känslan!
Det verkar nämligen vara något fundamentalt grundläggande med den där känslan dvs känslan av att äga någonting och som är kopplat till tro. Den typen av ägande kan också tas ifrån en, men den kan ändå betyda mycket! Som när en man kan betrakta sin hustru som sin egen. Det är det som gör att de två blir ett!
Jag minns väl, när jag var ung, och upptäckte tjejen! på skolgården. Att då jag upptäckte henne - ingen annan verkade vara intresserad heller, just då i alla fall - gav mig känslan också, som om jag samtidigt ville äga henne. Mentalt så har jag börjat faktiskt taga beslag(annektera) på henne, redan innan erövringen har.... Det är väl så det fungerar hos de flesta tror jag. Vi vill ha känslan av att äga vår partner och ha henne bara för oss själva och tro att hon är vår egen.
- För mig är det inte detta konstigt eller orätt på något sätt!
Men så finns de folk som är allergiska(?) mot detta sorts ägande - det måste vara någon sorts allergi i alla fall. "Man kan inte äga varann" påstår de. Men visst kan man om man känner så och tro på det. Och om man känner så då vill man ha det också. Det är ett fundamentalt normalt naturbehov hos alla. - Eller kanske inte hos alla?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar