Ljuset - ett flöde av information

Jag hade influensa i veckan och bilen krånglade också. Tur att Andree inte körde så fort just då, eftersom framvagnen plötsligt sänktes på grund av bryten fjäder. Men jag sa just till honom att jag tror inte på tillfälligheter, alltså var det änglar i farten igen som så ofta i mitt liv. - OK, jag tror på änglar!

Vill du veta vad änglarna kan göra så läs gärna berättelsen om Abraham som jag gjorde just i natt. Det var faktiskt så spännande att jag fick till och med tårar i ögonen. Du får då del av ett spännande liv ledd av änglar.
- Det finns en osynlig värld omkring oss som kanske kan förklara som vi tror är tillfälligheter.

Ingen tillfällighet heller att jag gick till träning i dag. Jag kände mig tillräckligt frisk för det. Och om jag råkar bli sjuk igen så är det ingen tillfällighet heller. Bara en felbedömning... som jag inte kan skylla på andra. Man måste sköta sig om man är gammal, det har jag lärt mig vid det här laget. - Man kan inte förlita sig på bara på änglar.

Det var mycket glest på träningen i dag men en pratsam kompis var där, en som studerar på Högskolan. Naturfysiken var hans intresse och snart var vi inne på ett intressant samtal om solen och ljuset och skapelsens under i naturen, som fysiker... försöker förstå och utnyttja för praktiskt bruk. Som fjärilarnas teckning och färger t ex - hur gör de det utan färgpigmenter? Och då kommer man snart in  i nanovärlden som är osynlig för våra ögon. men vi kan konstatera verkningarna.
Och vad är ljuset? Ljuset är energi, sa han, men det är inte hela sanningen. Tyvärr är detta kanske den naiva uppfattningen om ljuset. Ljuset är inte bara energi utan också och framförallt ett flöde av information.
Men detta kommer kanske bli ett framtidens ämne att lära ut på Högskolorna dvs ljuset som information och vad den som sådan betyder för vår planet m m.
Men jag vill inte komma in på detta spännande ämne mera just nu. Men jag gillar inte förenklingar som detta med ljuset, som det behandlas i våra högskolor. Jag ser i alla fall ljuset som ett flöde av information och det är i denna sin egenskap som gör den så fantastiskt livsuppehållande, livsväxande(?), tror jag. Men...?
Kanske kan änglarna få vetenskapsmän att förstå detta!
- Och så blir det trevligt att få veta vad du kommer fram till genom dina studier, sa jag till kompisen, om så där 100 år.
- ..................

Beredd att växa vidare som ett barn

Att förhålla sig, har också med identitet att göra.
Jag åkte buss häromdagen till vårdscentralen. Vi var bara två... - pinsamt att inte prata med varandra då, så...

Jag märkte att jag inte alls var intresserad av vad hon hette m m, utan snarare hur hon förhöll sig till livet dvs till sitt liv... Och jag tänkte så här efteråt att jag egentligen sökte något gemensamt hos henne, något för att kunna förhålla sig till i hennes liv. Det blev våra krämpor som...
Tidigare i livet - kommer jag ihåg - frågade jag mest efter arbetsidentiteten hos min medpassagerare etc. och varför gjorde jag det?  Faktiskt så sökte jag efter en sorts bekräftelse/gemenskap, en gemensam plattform att kunna stå på och kunna förhålla sig till. Och känner man en sorts bekräftelse under tiden så ännu bättre. Att få bekräftelse är en grudläggande behov hos oss, somliga kan till och med ha ett omåttligt behov av den.
 - Det är ofta därför vi söker kontakt med varandra! Och så gärna vill berätta vad vi har gjort och varit med om för att få acceptans eller rentav applåd.

Men genom att förhålla sig till varandra som enbart resenärer... med korta möten... gör oss inte tillfredställda. Ofta tiger vi fördenskull och förblir främlingar för varandra.  Och något likt förhållningsätt kan pågå hela livet och så kan man tycka synd om sig själv...  - För att få bekräftelse måste man ha kommunikation! Vi växer i samspel med varandra!

Mina vidare funderingar över problemet, så har jag kommit fram till att det ofta - slarvigt klassat - gäller tre identiteter som förhåller sig till varandra. Den jag tror mig vara(den jag spelar) och den jag  innerst inne är. Och så finns alltid en tredje dvs den som andra skapar om en. - Inte likgiltigt vilket!
 - Jag vill förståss att andra skall tycka om mig.

Och som barn fick jag kärlek oreserverat. Jag var älskad för den jag var, och det känndes behagligt. Det är så man ville ha det i hela livet! Men världen är större än familjebubblan och även den spricker med tiden.
Med tiden växer den egna viljan fram och sätts på prov. Jag blir inte oreserverat accepterad längre och nu gäller det att förhålla sig till denna förändring. Att skapa sig en egen identitet blir nödvändigt, och detta kallas att bli vuxen. Och det vet vi numera att det är inte så lätt heller.  - Vem är jag? och Vem vill jag vara? Och med barndomens erfarenhet i bagaget - vill vi bli älskade/accepterade som vi är!
Vi kommer givetvis ofta vilse i vårt identitetskapande. Drömmar du vet, som man uppmuntras till att förverkliga... Även drömmar som bara förblir drömmar och medför besviketser m m. formar oss.
Men bakom allt dessa olika ofta fågfänga försök finns den mänskliga driften att skapa sig en identitet; värd att älska, och man vill vara accepterad som ett barn! Men så blir det ofta inte riktigt så, som man har räknat med! Men nära döden vill vi möta en kärleksfull far...

Här kommer jag också ihåg vad Jesus sa till lärjungarna angående barnen? Vad var det som var så märkvärdigt med dom? Varför var dom så älskvärda? Var de helt felfria?
"Sådana hör hör Guds rike till" sa Jesus. Vilsekomna identiteter ser tyvär inte påängen i detta dvs det centrala i Jesu budskap. Det gäller identiteten man skall vilja skaffa sig under sitt liv, så att man kan bli så älskvärd som banet kan vara. En idivid som Gud oreserverat kan älska, precis som du var älskad en gång i tiden, som ett barn. Berädd även för att växa vidare som ett barn.
Identitesskapandet är därför inte slut med döden utan fortsätter framöver i livet. Detta är verkligen också älskvärt hos barnens identitet. Man ser inte på dom vad de är utan vad de kan bli!!! På det sättet älskade Jesus barnen, tror jag!
- Och det är just detta man innerst inne vill, när döden nalkas för att bli väl mottagen i kärlek av Fadern.
 

Identiteten under dissektion

Jag har funderat just över begreppet identitet. Alla har vi flera identiteter. I politiken diskuterar man just om vem och vad man är, vart man hör etc identiteter. Och många ställer sig just den här frågan: - Vem är jag? Men då handlar frågan om personlig identitet. - Vad är jag för en människa?

Tänk om jag plötsligt stod framför dig utan mitt skägg och glasögon och med min vinglande gång som... dessutom utklädd... vem skulle jag då vara för dig? Och många andra skulle inte känna igen mig som Mikael, i synnerhet som aldrig har träffat mig tidigare. Mitt utseende, klädsel m m identifierar mig. - Men vem känner mig? - Vem känner mig egentligen?
Och är det viktigt för mig att någon verkligen känner mig? -  Det är mer viktigt än man skulle tro! Oms ingen känner mig riktig så finns jag ju inte, så känns det. Och jag trivs bäst med någon som känner mig sådan som jag är. Och de behöver inte var många.

När jag var i Budapest till exempel, så kunde jag ju fungera mycket väl i staden fast ingen kände igen mig personligen. Jag hade en turists identitet.  Och många är som turister i världen - tänker jag - och det är då de känner sig ensamma.
Och som oftast är det många som tycker sig ha roligt omkring en, men man kan ändå känna sig ensam. Identiteten är någonting..., en känsla av att man betyder någonting för någon, för någon som känner en.
 - För de flesta i Budapest och som turist betyder jag ingenting. Jag kan lika gärna vara död utan att någon skulle sakna mig.  - Jag överdriver lite, men bara för att kunna tala om att, man vill vara mer än så, dvs tourist.

Jag vet om detta och det är just därför jag inte vill resa ensam någonstans. Min medhavd turistidentitet räcker inte för att kunna njuta av resan. Det är därför jag alltid önskar att ha någon med mig. Identitet har med livet att göra. Behovet av en högre grad av identitet dyker upp i sinnet. - Det personliga identitetsbegreppet måste utökas! Det borde finnas ett begrepp på "identitet" som har med upplevelsen av status att göra. En status för att känna sig vara Guds barn. Och då behöver man aldrig känna sig helt ensam.

Det är alltså inte bara frågan om att ha en vilken som helst identitet eller ej. Alla som känner sig ensamma har ju dock en sorts personlig identitet, de har ju ett namn och personnummer etc. Men det gör dom inte lyckliga. De kan uppleva sig som ensamma turister i världen med enbart en turists identitet eller liknanade. Vilken som helst identitet tillfredställer inte helt människan. Skärskilt blir den medveten om detta inför döden. Det är som om döden vore viktigare än livet. Det är den identiteten som räknas, som somnar in då som räknas.

(Vad betyder begreppet identitetskris? Det är ett psykisk tillstånd med stor osäkerhet på sig själv dvs om vem man är egentligen och om sina värderingar, förmågor, utseende etc. Olika människor kan ha olika stark identitets dvs en känsla av olika grad av identitetskänsla (egentligen) dvs självförtroende. En person med flera identiteter kan därför få större självförtroende. Men vilken identitet är viktigast?).

Nej, jag är inte rolig...

...men jag har roligt ändå, fast jag är jantelagens representant ibland, kan man tro. På något sätt i alla fall. Snabba beslut är ingenting för mig.
Det roliga finns inom mig bara. Och vad folk tycker - det vet jag inte. Men jag kan inte vara rolig, dvs roa någon heller, tycker jag. Jag är mera av lyssnande typ.

Inte ens att gå på cirkus och att skratta åt clovnen tycker jag är roligt.
Men min son kan roa mig ibland - ja, det brukade han kunnat när han var yngre. Han kunde få mig att skratta så jag vred mig bara... så jag flabba till slut...  - Jag fattar inte hur han kunde få något så oväntat sådant ur sig!
Inte ens komiker tycker jag är roliga. Jag gillar inte upplägget helt enkelt. Nu skall vi sätta oss och ha roligt... - vad fånigt. Situationen utlöser en motsatt verkan hos mig. Att skratta på beställning... nej, det är inget för mig!
Men kanske en icke komiker - som kan rentav vara en av mina vänner - som kan det där att jobba organiskt, och som slänger ur sig oväntade spontana grejjer... Ja, sånt där kan vara mycket roligt.

Humorn, den måste man vara mint två om...  om jag skall tända på riktigt. Men visst så kan man ta en sup i sin ensamhet också, men...
Och nu vet jag varför jag är så tråkig, eller vet jag? Varför jag inte kan få andra att att tända på det roliga jag har avsett, jag vet inte.
Riktigt roligt kan man endast ha gemensamt, där och då den rätta stämningen plötsligt infinner sig.
 - Har du varit smed om det? Det är någonting magiskt som då händer när budskapet når hela hjärtat och sinnet. Som när en börjar skratta, lite lustigt i skymundan - och för sig bara, men så händer detta magiska, att snart så vrider sig hela bussen av skratt. Det har hänt faktiskt, jag själv har sett det på...

Ja, och nu kommer jag att bli allvarlig på allvar.
Vill du tala smed dina barn eller med vem som helst så kan det bli mycket tråkigt. Budskapet kommer inte fram som man säger. Lika bra som att tala med en vägg - det kan bli mindre ansträngande. Bättre att inte anstränga sig och vänta i stäsllet på ett bättre tillfälle.
Man kan känna sig ensam i en stor grupp också, mycket ensam.

Om vi inte har tid att lyssna på varann på riktigt, så kan man nämligen uppfatta men aldrig njuta av samtalet. Att tala med varandra kan endast bli njutbart och givande, om den magiska stämningen infinner sig mellan de två eller flera. En känsla av att någon lyssnar på mig på riktigt - redan det kan vara mycket roligt.

Men även en tyst samvaro kan vara magiskt. Jag har upplevt det med min fru...

Åldersrasismen - det eviga abonnemanget

                                                                                                       Eskilstuna 02-12-2014
Åldersrasismen

"Diskrimineras äldre? Ja, skriver Ana Martinez. Kunskap och erfarenhet nonchaleras på arbetsmarknaden. Ett par silikontuttar och lite glittrig glamour värderas högre än år av kompetensutveckling och erfarenhet. Vi måste stoppa åldersdiskrimineringen, skriver Martinez i dag." - Expressen. -

Jag har själv också erfarit att åldersrasismen existerar. Företagen kan rentav mjölka äldre (och efterkommande) som mig t ex genom att inte låta mig slippa abonnemanget för telefonen. Jag är numera 81 år och mina efterkommande kommer att få betala mitt abonnemang även efter min död. Ja, i evighet för då har jag definitivt inte lust att ringa - men abonnemanget kommer att leva kvar.

Michael tyckte att det var slutpratat med mig (när jag träffade honom sist), jag skulle bara försvinna ur hans åsyn. Och jag håller med om att jag kunde uppfattas som en besvärlig gubbe, nu när jag minst ett tiotal gånger visat upp mig i affären och begärde få slut på telefon abonnemanget.

Inga av de två papper jag lämnade in tidigare har kommenterats. Det hände på samma vis alla gånger jag ville ha något skriftligt från affären, där jag slöt kontraktet. Men de själva accepterar inte... bara det papper som de själva ställes ut.
De vägrar reagera på
1. en muntlig uppsägning (öga mot öga)
2. och inte ens en skriftlig uppsägning från min sida.
3. det är bara deras eget bevis på uppsägning som accepteras, dvs uppsägnings intyg de själva skriver ut.
4. för att få en sådan intyg/order till stånd så måste man ringa 300 och tala med någon per telefon. Det går inte öga mot öga på affären där kontraktet har skrivits under. Inget problem med identifieringen heller.
5. och ha/hon - på kontoret någonstans - hoppas att saken blir glömd och antecknar inte i datorn att en muntlig uppsägning via telefonen har skett så det kan visas på datorn i affären. På affären blir de bara förvånade och störda av mina upprepade besök och hoppas att jag skall sluta med det.
6. abonnemanget fortsätter att formellt gälla vidare, för någon bekräftelse kommer ju inte förstås. Företagets är medveten om att uppsägning har skett men gömmer sig bakom det formella läget - åldersrasism?
7. det eviga abonnemanget är ett faktum
8. abonnemanget kan nu inte hävas för att kunden är ju död.
9. ett fiffigt sätt att tjäna pengar på åldersrasism!

Verklighetens har på detta sätt splittrats i två delar.
1. Den sanningsenliga
2. Den formella (missbruk av sin makt)
Och därmed har grunden lagts för åldersrasismen - för att tjäna pengar på!

Mikael Sinko

http://www.expressen.se/debatt/satt-stopp-for-aldersrasismen/

Kärlekens motsats - finns den?

Först om Tautologi

"Tautologi (grekiska to auto legein, 'att säga detsamma') är inom stilistiken en omsägning av samma sak, ibland populärt kallat tårta på tårta eller kaka på kaka. Det är ett flitigt använt stilmedel i till exempel  i Ordspråksboken." Mera härom i:

- http://sv.wikipedia.org/wiki/Tautologi_%28spr%C3%A5kvetenskap%29 -

Som stilmedel är tautologi helt acceptabel rentav önskvärt. Men logiken här är inte önskvärt om man frågar efter tex: Vad är motsatsen till kärlek?

Den tautologiska logiken ger svaren: icke kärlek, antikärlek, okärlek, kärlekslöshet, ignoras etc dvs anger frånvaron av "kärlek", men inte dess motsats.  En motsats är tex döden som en motsats till livet, dvs ett helt annat konkret tillstånd.

Vidare...

Jag har vidare funnit att av några anges begreppen; likgiltighet, neutralitet etc, dvs en varken det ena eller andra hållning, dvs en likgiltig inställning som svar. Men en likgiltig inställning kan man ha i många fall utan att det innebär en motsats. Så mellan liv och död skulle man kunna tänka sig ett tillstånd av döende, som när man är likgiltig i fallet. Man kan alltså inte förneka ett neutralt(?) tillstånd som "ljumhet" tex, som mitt emellan kallt och varm/het. - De kristna får till exempel inte vara ljumma i sin tro. Det blir ju varken eller.

Det finns alltså tre tillstånd - kan man tänka - och likgiltighet kan vara just den mellanting mellan kärlek och dess motsats. Berättar om ett ointresse för eller emot kärlekens väsen och dess motsats.

Hatet som motsats

Och så har jag frågat en massa och fick svaret ganska spontant att kärlekens motsats det är hatet. Kärlek och hat med neutralitet dessemellan låter ju bra. Men det finns sådana professorer som säger att inte ens detta stämmer. 

Själva begreppet kärlek har ju genomgått en förändring. "Du skall älska din Gud... " har ersatts mer och mer av att "älska dig själv..." varvid Gud har kommit i skymundan som kärlekens objekt. Med tiden pga sekulariseringen så har numera den nya betydelsen på "kärlek" blivit ett annat. Somliga påstår att det är just  denna objektväxling som ställde - våra dagars - kärleksreligionen i fokus. Det blev då enklast att säga att kärlekens motsats, det är likgiltighet(mera allmängiltigt). Men om man ännu saknar en klar definition på vad man menar med kärlek, ja, då kan vi inte heller definiera/finna dess riktiga motsats.

Ett annat försök gav det moderna svaret att kärlekens motsats är nog "avsky". Och så kan det kanske vara, vid en sekulariserad typ av kärlek. Man blir inte direkt hatisk, men man drar sig ifrån objektet, eftersom man avskyr det - det man har alltså älskat tidigare.

Den kristna definitionen

Men låt oss här utgå ifrån att den kristna definitionen gäller. Vad är i så fall då motsatsen till kärlek? Är det måntro "hatet" som här gäller? Men betraktar man kärlekens egenskaper enligt bibeln så kan en sådan kärlek knappast förorsaka/följas av någon hat, eller?

"För så älskade Gud världen att..." kan ju inte betyda att det är hans kärlek som gör att de kristna och Gud själv skulle bli "hatade" av världen. Men då uppstår frågan: om det är inte på grund av Guds kärlek som de kristna blir hatade av världen, så då, på grund av vad? Vad är hatets motsats i detta fall?

Liv och motsatsen är död..., det är ju inte livet som förorsakar döden, liksom inte kärleken som förorsakar hatet. Själva hatet har därför en annan grund. Detta kommer sig även därav att, hatet är självförvållat.

Jag ställde just frågan till Andree. Vad är kärlekens motsats, tror du? Antikärlek eller okärlek blev det fyndiga(?) svaret, men fortsättningen blev ännu fyndigare.

- Nej, sa jag.

- Är det säker att "kärleken" har en motsats överhuvudtaget? frågade Andree?

- Jag har just frågat mig själv just om detta.

Ja, det är kanske så, att kärleken är en så unik egenskap att begreppet saknar en motsats.

- Men vem kommer att uttala denna slutsats framöver med en godtagbar säkerhet?. 

- Men vad är då hatets motsats? Kanske: ogillande/dömande. Hatet kommer av dom! Självhat när man dömer sig själv! Mycket vanligt numera!

Felet är att...

Felet!

Felet är att,
du får inte ha fel
som barn.
- att alltid göra rätt
gör dig rädd!

felet är att,
vi har blivit
felrädda.
- skolan har lärt oss...
vi fick inte fela!

(Att vi har blivit konflikträdda kommer också därav att vi fick akta oss noga att inte göra fel.)

Du säger dock att det är klart att man skall lära barnen vad som är rätt och vad som är fel, även i praktiska saker.
Visst ås kan detta vara ett bra mål i och för sig, men målet behöver inte uppfyllas av barnen på stubben, medan du väntar och utövar stress på dom. Ett mål får inte uppfattas så strängt att strävan dit motverkar uppfyllelsen - vi får inte handla så att vi till äventyrs handlar mot målet.
Och just detta kan bli fallet då vis behandlar barnet på fel sätt dvs ställer för stora krav på det.
Det måste vara fel att lära barnen rätt på ett kontraproduktivt sätt.

Jag har mött sådana fall som gjort mig riktigt ledsen. Fall då barnen blev så till den grad drillade att de ändå frågade sin mormor om: Varför är det så att allting vi gör är fel! - De blev rädda för att handla eftersom det kan bli fel!

Men det är snarare så att det var barnen som hade rätt och föräldrarnas metoder fel. Men barnen har sju ingen plattform att yttra sig kanske.

Det är kanske rentav så
att det är barnet
som gör fel
men ändå har rätt.
- så stanna upp
och gör inte snart en
domsförhandling av det!

Knäck inte barnet! 

Förförelse eller?

Och varför tänkte jag just på förförelse?

- Det är mötet med skylten - där det står, att det finns 8oo olika godissaker att välja mellan i butiken.

- Tänk att få smaka igenom alla - vilken upplevelse? Vilken frestelse? - eller rentav förförelse!? 

- Det handlar ju om att få uppleva någonting - det bästa som finns!

Så tänkte jag också en gång i min ungdom. Men då var det bara en favorit jag kunde drömma efter, och godisen hette Napoleon - det som jag fick längta efter, varje gång jag gick förbi konditoriet, på väg till skolan i Budapest.

Det är lätt att bli frestad när man tittar in i en konditori eller  rentav förförd? Vad är skillnaden? Har det att göra med att man är ett barn?

Me det blev bara att plugga på, för att försöka förverkliga fretelsen(?) en gång i framtiden.

Ni ungdomar, ni fattar inte hur bra ni har det, då ni dessutom kan välja bland 800 olika smaker(?). Somliga av er blir också beroende av "godissakerna".

Det är nämligen lätt att hamna i frestelsens/förförelsens makt. Det är då man blir syndens slav.

Visst så får man lite roligt på vägen också ett tag - konsekvenserna är ju så långt borta.

Jag har på min tid inte haft råd med frestelserna. Och det är kanske just  därför jag har mina tänder kvar ännu idag. Ingenting för tandläkaren att bli rik på! Men har inte hälsan helt tyvärr, för också jag har fallit för frestelserna som kanelbullar m m. Och konsekvenserna har blivit socker sjukan. 

Och nu, när jag vet bättre är det ingen som lyssnar på mig. Det känns också svårt att uthärda. För jag så gärna vill bespara mina barnbarn för någonting dylikt.

Frestelse eller?

Ja, vad är frestelse och vad är förförelse? Begreppet förförelse används oftast i samband med att locka någon till sexuell kontakt. Men har inte begreppet ett annat innebörd också?

Exempel på förförelse

http://www.expressen.se/nyheter/kommunpolitiker-domd-for-forforelse-av-ungdom/

http://www.svt.se/plus/hjarnforskare-om-socker-ta-kommando-over-din-hjarna

Frågan är då: kan man bli förförd för att bruka godis? Jag har aldrig  hört frågan besvarad?

Vad håller vi på med?

Ja, det kan man fråga sig!
Förvåningen uppstod kanske först i vissa läkarkretsar. Och inte konstigt med det. Det är ju läkarna som håller sig uppmärksamma på uppträdendet av olika symptom, vilket i detta fall - som jag läste om - orsakade en stor förvåning. Till att börja med först men senare med igenkännande.

Även jag har blivit förvånad när jag läste om detta fenomen första gången. Det handlade om kvinnor som plötsligt blev alkoholister utan tidigare missbruk. När man så sökte efter den gemensamma nämnaren, fann läkarna att allihopa blev utsatta för smagsäksoperationer  tidigare.

Med en smula tankeverksamhet och nya iakttagelser fann man att att detta var en del, av ett nytt fenomen, som man tidigare inte har varit uppmärksam på: Om läkarna lyckades "bota" patienten från en åkomma så uppträdde därefter ett annat missbruk. Som "bara poppade upp" oväntat - men nu vet man bättre!

Slutsatsen har blivit att "man kan inte operera bort en sorg, eller en längtan eller vad vårt personliga längtanshål handlar om." Det hjälper sinte att försöka fylla det med mat eller alkohol eller...!!!

Det som händer vid symptom-undantryckandet "botandet" av ett missbruk så byter man egentligen det bara till ett annat: alkohol, tablettmissbruk, spelmissbruk, sexmissbruk, träningsmissbruk, självskadebeteeende, fobier etc.

Den som har lämnat ett missbruk tror sig själmedicinera det med något annat missbruk?

Att döva smärtan är inte samma sak som att bota den!
 Men det här visste man tidigare också, men man har inte räknat med, att något annat kommer att poppa upp is tället. Men det är just det som händer blev läkarna numera medvetna om(?).  - Man får hoppas i alla fall!

Man kan inte plåstra om känslomässiga etc sår. Man byter bara missbruk - och denna upptäckt är sensationell, men som inte många är medvetna om än.

Om man bara undertrycker ett symptom så uppkommer en annan. Segern är ännu inte vunnen. Var uppmärksam på detta "nya" fenomen!"

Männen i kris

Männen i kris(?) - vad är problemet?

Tanken väcktes...

Jag har i förra veckan träffat en vän i sorg på ett kafé, som har förlorat sin far, som också jag kände väl. En mycket sympatisk och arbetsam person som mycket väl sörjde för sin familj m m. En förebild kan man säga, som också jag har beundrat. Han dog relativ ung i en svår långvarig sjukdom och hans död har chockat många - någonting... men som ändå kom oväntat, speciellt med tanke på den kraftkarl som han var.

Vi kom överens om att träffas igen senare.

Men så har jag funderat vidare på männens situation i allmänhet. Jag har börjat inventera fall/händelser i min egen omgivning och har funnit alltför ofta fall/kris av problem, som har just drabbat främst männen. Det jag har kommit fram till, att det måste vara någonting - med tanke på frekvensen - då det är männen som får speciella problem(?). Då det verkar ju, som att, det är männen som blir utslagna för tidigt i sina liv, och som sedan medför problem för hela familjen.

-  Är det bara någonting jag inbillar mig eller är det någonting som borde uppmärksammas mera? Jag  tycker i alla fall att det sker alltför ofta  - åtminstone i min omgivning - det är männen som inte orkar fullt ut. Vad är problemet?

Början av inventeringen

Det är förstås med den egna släkten man skall börja med, för att försöka belysa männens problem. Inte minst för att man just i dessa fall känner mest till något av omständigheterna. Och frågan är: varför har männen så illa ställt att de drabbas av oförmåga på ett tidigt stadium i sitt liv, så det blir problem med familjeförsörjningen m m? 

- Vad är det alltså "fel" på männen? Kvinnorna verkar ju klarar sig oftare bättre genom svårigheterna. Eller har jag fel?

Vad jag kan gör är nu, är att börja med min farfar Janos och hans tid. Jag känner nämligen inte min släkthistoria längre bak i tiden. Så jag inte kan bli så omfattande med min lilla inventering heller. Men bättre med litet än inget. - Varför har alltså männen i min släkt blivit utslagna på ett betydande sätt? Jag märker att kvinnorna överlevt männen i flesta fall.

Min farfar Janos har deltagit i det första världskriget och där blev han skjuten i armen m m, men överlevde. Handikappet kvarstod sedan han har kommit hem, och i hemmet rådde hans fru Maria. Hon hade mycket svårt kan man tänka under dessa tider, med tre barn att ta hand om - en dotter och två söner. Hon måste ha gjort en heroisk insats då men även efteråt för farfar blev inte till stor hjälp. Han fick sedermera arbete som fältvakt i jordbruksområdet. Hon var den som höll familjen samman även därefter.
Dottern gifte sig och det gick bättre för henne, tror jag, men familjen utvandrat till Chekoslovakien och jag vet inte hur det har har gått sedan dess.
Det blev dock svårt för de två sönerna som inte klarat skolan, av det som har drabbat hela samhället egentligen. De blev arbetsamma människor men avtrubbade av bruket av vin, som ledde till deras tidiga död. Det var här åter farmor som inte brukade så mycket vin, och rökte inte heller, som hade mest förstånd med att hushålla och hålla ordning.

Hur min farmor klarade av att hålla ihop familjen kan jag inte fatta ännu i dag. En förträfflig kvinna var hon, berättigad till en medalj.

Den ena av farfars söner blev sedermera min far, Mihaly. Och nu var det min mor det hängde på dvs på bägge kvinnorna i huset numera - vi blev en storfamilj -, Maria och Anna. De bägge kvinnorna älskade mig mycket det vet jag.
Det andra världskriget tärde på kvinnorna med förstås. Två misslyckade våldtäkter på min mor m m. Men även under det andra världskriget drabbades männen mest tycker jag så här efteråt.
Min far blev dessutom ganska ambivalent att fostra och försörja familjen. Han rökte och använde vin som vi odlade fram i våra vingårdar. Det har senare visat sig att denna vinsort (otello) som vi och andra odlade i trakten blev giftig efter jäsningen - innehöll den giftiga sorten av sprit. vilket fördummade de som brukat vinet bland befolkningen i trakten, dito min far - men befolkningen visste då inte om det. Därför blev paloterna - jag är också en palót - betraktade som dumma i allmänhet.
Dessutom har även jag förgiftats av pappans rökning(pipa) - men jag blev aldrig någon rökare själv. Jag avskydde det, och det blev inte min mor heller (det passade sig inte för kvinnor att röka på den tiden som blev deras räddning). Men rummet var ofta full av rök så jag fick ändå stora doser av det.

Min far blev banarbetare på järnvägen men blev med tiden halvblind och döv och hamnade så under tåget (hörde dåligt). 

Det var kvinnorna som klarade sig mest även ur denna situation av andra världskriget. Det var de som skapade stabiliteten i familjen. Det är i alla fall den känslan jag fick som barn.

Det var krig och okunnighet som som har drabbat släkten med tidig död och oförmåga speciellt knäckte männen i släptåget.

Men hur har jag klarat mig ur denna situation trots ett mycket dåligt odds? Jag betraktar mig ju inte direkt som misslyckad. Kanske på grund av växling av miljô och framför allt Guds omsorg.

Fortsättningen av inventeringen ges inte offentlighet men fortsätter för egna behov.
Men det verkar som om männen har svårare att hitta balansen is livet under tyngden av att vilja lyckas med sin roll.

Hjälpsamhetens dilemma

1.

"A big miss...

OffentligVännerVänner utom bekantaBara jagAnpassadeNära vännerOmrådet Eskilstuna, SwedenVisa alla listor...FamiljBekantaTillbaka

 Jag gick direkt till en av personalen, en kille som stod där vid..., på Vattenpalatset där jag var på träning.
- Jag har en fråga till dig (vi kände varandra sen tidigare)... skall man ge pengar åt tiggarna på gatan eller...?
- Det beror på vad man tycker...
- Men, har du inte något djupare tanke att komma med?
- Nej, för jag var som en politiker nyss.
- Ha, ha, ha.... skratt... då förstår jag.... och så gick jag vidare.
Men varför ställde jag frågan?
Det beror kanske på att det var ganska tomt på folk på träningen och jag funderade just på min egen "a big miss....!" i denna fråga.

2.

"A big miss...

Den andra anledningen till att jag gled in på detta ämne var nog diskussionen, som jag har avlyssnat tidigare i dag i SVR, närmare bestämt i "tendens".
Diskussionen handlade om välgörenhet i allmänhet men också med tanke på tiggeriet på gatan m m.
Deras resonemang liknade lite "politikerns" som jag talade med nyss på Vattenpalatset.

Det är väl också därför,- diskussionen har aktualiserat det - jag började fundera nu mycket på... och så kom jag också ihåg mitt eget "a big miss...!"
Och eftersom ingen under diskussionen kom in just på detta - som mitt misstag har lärt mig - dvs att låta mottaren avgöra saken...

De gjorde samma fel alla, som jag har begått en gång, och som ledde mig till ett annat ställningstagande.
Och vad gjorde jag för  "a big miss..!" kan man då fråga. Det var en välmenad "god" gärning, men som inte ledde till den avsedda nyttan. Som jag sedan skämdes också över, då jag senare blev varse om misstaget.Trots att avsikten var god.
 -  För vad är en god gärning?

3.

"A big miss...

Vad är en god gärning?
Det är svaret på denna fråga som fick mig att förstå, att det jag gjorde en gång var "A big miss...!"
Jag tycker numera att jag gör en god gärning när jag ger en slant åt tiggaren på gatan. Numera så har jag inga samvetstvivel/betänkligheter om detta, som många berättade om, för sin del i programmet "tendens".
Och som tydligen även fortsätter att begå samma fel som jag har gjort tidigare. Och felet blir alltid att de själva (givaren) vill avgöra/överväga, om gärningen är god eller ej. Det har lett till att flera avstod... för att de inte var säkra på att ...

Men säker på att... kan man aldrig vara. Det är ju inte heller alltid givarens avsikter/motiv som gäller här. Man kan ge av pliktkänsla eller andra bevekelsegrunder men ändå kan räknas som välgörenhet - tror jag.

Det är till syvende och sist mottagen som avgör om gärningen var god eller ej. Det är detta jag inte förstod tidigare när jag gav min gåva som sedan inte kom till avsedd nytta.
Så nu var det detta jag har grubblat över.

Sammanfattning

Jag satt nu mitt emot två damer i en skoaffär, där jag köpte mig en socka och drack min kaffe som affären bjöd på.
- Skall man ge pengar åt tiggarna på gatan frågade jag efter några inledande ord med dom. Det var en mor och en dotter - visade sig senare.
- Jag försöker alltid ge en slant till dom, sa mor...
- Jag tvekar, för jag vet inte vart pengarna går sedan m m... sa dottern.
Den ena damen tänkte med hjärtat och den andra med förståndet. Och det sa jag också till dom.
Bägge försökte motivera sitt ställningstagande och dilemmat blev uppenbart. Skillnaden mellan betraktesättet, samma familj men två generationer och... Sedan sa jag:
- Jag ger slantar om jag kan och kan bli besvärad av att inte ha några just då i fickan. Så jag gör som mor här. Jag väljer att handla enligt mitt hjärta och låter numera mottagaren avgöra om det är gott eller ej. Och jag nämnde också mitt "a big misstake" tidigare som lärdom i fallet.

Dottern ville också veta mer exakt om min erfarenhet som jag också har berättat för dom. Och vi kom till slut fram till att det var ett dilemma, detta med välgörenhet ibland.

Innerst inne vill man ju att hjälpen skall bli mer än bara det egna syftet, men man rår ju inte över resultatet.
Andra menar att man skall kunna ha koll på hela processen från givandet(syftet) och manifestationen av det goda/nyttiga hos mottagaren: dvs att hjälpen skall verkligen hjälpa.

Erfarenheter från Budapest1

Ouppfostrad
Om jag går till ett ställe och beställer någonting etc, så hälsar dom alltid med "God dag" även här i storstaden Budapest. Först därefter kommer mitt ärende ifråga.
Jag själv börjar ju - är inte van med det - inte med artigheterna, utan tvärtom, gärna slopar dom, och tycker då att jag spar tid åt dom genom att...
Och denna - hälsa först - sed gjorde mig så medveten att numera försöker också jag börja - störa dom(?) - med en hälsning.
Men av ren nyfikenhet frågade jag damen... om just detta när ingen köade bakom mig:
- Jag ser att ni har så mycket att göra, med kunder i kö etc, så varför säger ni "God dag" till alla, utan att det behövs.
- Det är för att visa dem mänsklig respekt/ära(tisztelet) vi gör så mot våra kunder. Och det behövs tycker vi.
Att hälsa skall man alltid ha tid med, har jag lärt mig i Ungern. Det är bara så, dvs när vi har med människor att göra.
---------------------------------------------
Kontakt med en hemlös
Det första jag gör på morgonen är att gå till tunnelbanestationen för att köpa mig lite kaffe (kostar 90 Forinter). Det är ofta kö där men det går ändå undan. Jag köper också tilltugg där - osokrade - av olika små bakelser som säljs i vikt och läggs i en påse(brukar köpa för 200 för Forinter).
Det var redan den första dagen jag var där, så stod han där också en herre - en bostadslös - som tiggde om en liten bakelse, men fick ingen.
Jag iakttog den hela pinsamheten och drack mitt kaffe och sedan vände jag hem.
Hemåt träffade jag mannen igen bland sina kompisar utanför affären CIBA och jag gick till honom:
- Är du hungrig, frågade jag?
- Jag fick ingenting, sa han - han kände också igen mig nu, för jag stod att betraktade förloppet med honom alldeles innan tidigare.
- Varsågod sa jag, och han fick min sista bulle som var kvar i påsen.
Nu är det tredje gången han fick en liten bulle utav mig efter att jag handlade där. Det här stället verkar vara hans revir.
Hemlösa verkar vara gott om här i stan.

----------------------------
Tät med folk m m
Vi bor i Budapest på Király utca dvs Kungsgatan på svenska. En enkelriktad gata fullt med små affärer, m m - som i stil med Köpmansgatan i Eskilstuna, men mera trångt - parkeringar på ena sidan - och mycket folk (turister mest) i farten.
Gatan vore ganska trevlig om man slapp biltrafiken. Men så långt har ungrarna ännu inte tänkt. Så man måste passa sig, men de som kör här verkar vara väldigt hänsynsfulla - trafiken flyter dock mycket sakta.
Och livet som förundrar går rätt lugnt till.

------------------------------
Om livsenergi
Att läsa har man inte mycken tid till. Då skall man välja ett annat resmål.
Men man kan inte undvika gratistidningar som man bläddrar i sedan.., där jag finner formuleringar - som i dag - som får mig att tänka till. Som denna till exempel.
"Vi själva är receptet" skriven av en kvinna som har varit med om svår sjukdom och tillfrisknande.
Och så sant är det! Den medicin vi får av läkaren är bara en bit av receptet. Den andra biten dvs om att omforma vår situation ankommer oss själva att förverkliga. Och det kompletta receptet kan vara svårt att genomföra eftersom den förutsätter förvandling av personligheten.
Man måste se till att få glädje i livet annars försvinner livsenergin och ger plats åt sjukdomarna.
Och vill man bli frisk så skall man bryta helt med sådana som suger energi ur en.

---------------------------------

"...det roligaste som finns."

En glömd mirakel
Och så det här med metamorfosen, en företeelse som kan resultera i många tankar om människans möjligheter till förvandling. Ja, som en "metamorfos!"
Jag pratade med en kille och han sade att han vill inte bli annorlunda - dvs förvandlas - för då blir jag ju inte mig själv, sa han. - Ja, vad skall man säga?
Under döden förvandlas man ju inte, det är sant, men innan? Det är bara i döden som identiteten inte förändras, annars...

Det där med identiteten är känsligt
Om jag tänker på mitt liv så har jag ju förändrats till den grad att min 17-åriga skepnad skulle säkert inte kunna känna igen mig nu. Eller har jag fel? Och inte heller vill jag nu vara som jag har varit som 17-åring. Men identiteten är ju detsamma. - Eller vad annat menar man normalt med begreppet personligt identitet?
Och jag menar, att när jag har varit ett barn så har jag alltid velat bli förvandlad/bli till en vuxen. Och sedan som  vuxen så har jag alltid velat bli förvandlad till någon, som jag såg upp till, en som kunde bättre än jag osv. Ändå så var jag inte rädd för att jag skulle ha förlorat identiteten!

Och då tänker jag på metamorfos.
Inte utan en smula av avundsjuka. Tänk att få behålla identiteten och ändå kunna förvandlas till någonting som jag drömmer om, som i sagan? Att bli en pianist till exempel eller en dirigent - det har jag faktiskt önskat mig redan som litet barn. Men möjligheten till metamorfos är inga sagor!

Och dom som tror på själavandring har säkerligen sett metamorfoser i naturen. Och har sedan tänkt sig att det är likadant med människor. Det är lätt att tro så, om man inte vet bättre. Fast att kunna bli en fågel kan inte göra mig till en pianist. Det är en egenskap som måste förvärvas tror jag - det kan man omöjligen födas till. Som man inte kan födas till en terrorist heller, för att ta ett grovt exempel. - Men med en gradvis "metamorfos" kan mycket hända. Och det kan gärna ta hela livet!

En människa kan inte bli en fågel men...
men en människa kan dock bli förmer... dvs kunna uppnå en kvalitativ förändring av oanade mått. Potenciellt kanske helt i nivå med de fysiska metamorfoser. Och det är denna utvecklingsmöjlighet som borde vara en central läroämne eller dyl. i skolan. Eftersom varje samhällsförändring kan ske genom förvandling av människan - är ju en hyperintressant framtidsmöjlighet. Och borde därför oftare vara på diskussionsbordet, att studera vikten av.
Rentav som ett ämne i skolan som förvandlingslära kopplat ihop med kunskapen om biologiska metamorfoser. Detta skulle kunna vara ett mycket intressant ämne att lära utav.

Vid en metamorfos förändras inte identiteten, men den kan ändra, den fysiska formen, egenskaperna och förutsättningarna.
Det kan väl inte vara omöjligt att en gammal dam skulle kunna förvandlas till en ung sådan, eller? Och om det som sker mirakel i naturen vid metamorfos så varför vore det otänkbart, när det gäller människan?

Och nu har jag svängt ut ordentligt i mina fantasier. Men varför är det så dött med uppmärksamheten om metamorfoser nuförtiden - livets mirakler, som sker dagligen i naturen!?

"Mental metamorfos"
Och då tänker jag på Athena, som jag skrev om förra gången och det var hon som talade o mentala spärrar eller rentav mentala metamorfoser, skulle jag vilja säga. Som har lett till hennes ståtliga, starka, imponerande, figur.
Hon var inte ledsen för att ha uppnått denna "metamorfos". Och de som har upplevt någonting liknande klagar inte heller, de är helt nöjda med sina nya liv.
Min nära vän, en gång en stor rökare är inte heller besviken. Fast han kämpade länge med sitt beroende, men som lyckades slutligen slippa det. Jag känner mig som förvandlad, ja, som en ny människa.
Och jag har sett många exempel på förvandling i livet och något liknande även i mitt eget liv. Det är inte alls tråkigt. Innerst inne vill nog ingen vara destruktiv.
Det skulle bli tråkigt att leva för evigt, har jag även hört sägas. Men om jag tänker på metamorfosernas mirakel, som sker i naturen så förefaller detta inte alls omöjligt. Varför skulle man inte kunna föreställa sitt liv i en annan kropp? Ja, det skulle kunna bli roligt till och smed.
Kanske det roligaste som finns!

Jag och metamorfos

På träningen så får jag tag på Sport Guiden gratis som jag bläddrar i ibland.
Denna gång fastnade mina ögon på ett redovisat samtal med gladiatorn Athena, som jag kände till från ett av TV programmen.
Hur blir man gladiator, ställdes frågan? Inte utan en förvandling i förmåga, med tanke på den kroppen, som jag kunde iakttaga hos Athena i programmet - ja, likt som i en metamorfos.
Det finns en mentala spärrar som måste övervinnas först, berättade hon och mycket träning.

Ett liv med två kroppar.
Redan som alla barn redan vet, så finns det metamorfos i naturen till att beskåda. Som, när utav en mask, som förpuppas, och kliver ut en underskön fjäril - som kliver ut framför våra ögon och börjar flyga, ur puppan. En mirakel helt enkelt - och detta efter några veckor. Och det finns många sådana mirakel i naturen. - Bättre än trolleri.
Ett liv i två kroppar, inte samtidigt förstås men ändå - efter en per automatisk förvandling, som någon juvenilhormon(?) sätter igång, påstås det kunnigt.
Men inte helt så automatiskt det heller, har det visat sig exv i fallet med grodyngel, men jag vill inte gå in på detta just nu.
Det intressanta är vid en metamorformos att det är inte endast formen som förändras utan även beteendet/levnadssättet och färdigheten till att föröka sig.

Även jag genomgår en "matamorfos"(?)
Även jag, när tränar genomgår jag en smula "metamorfos" likt hos Athena, tänkte jag bara för mig själv. Och det gör varje människa egentligen, fast man talar inte om metamorfos. Eftersom en sådan, hos människor kan utsträckas - dvs förvandlingen - till att fortgå under hela livet.
Jag känner inte igen mig som yngling längre eftersom jag har förändrats och det gör alla. Även i bibeln uppmanas man till förvandling - en möjlighet som underskattas i vår tid.
Men det är tydligen möjligt. Och det vore inte illa om människorna skulle välja att förvandlas till att bli fredligare av sig.
Speciellt i dessa tider vore det mycket välkommet - då man speciellt tänker på vad som sker i Syrien m m.

Förvandlingen är viljestyrd...
Men med människans förvandling är annorlunda. Inte bara tidsmässigt utan även kvalitetsmässigt.
En del av människans förvandling är biologisk och sker med välkänt automatik. Men den andra och den viktigaste - som gör människan till människa - är förvandlingen miljöstyrd och viljestyrd. Och det är det viljestyrda som är av intresse att tänka på här i denna korta resonemang.
På grunda av människans egen vilja så kan man förändras faktiskt till att bli fredlig eller våldsam. Ingen är född till en våldsverkare.
Athena har valt att bli en gladiator i underhållnings syfte. Fånigt tycker jag, men ändå beundrar jag henne och ser i hennes förmåga, en sorts metamorfos, som utvecklades av henne själv, under en kort tid.

Ingen risk att jag kan bli en sådan med bästa viljan i världen!

"Hon är beroende av sociala media"

Klockan är 4 på natten när jag skriver detta och har även avverkat kaffet numera. Bara så du vet om jag låter virrig...

Vill man se på riktigt svåra sociala fall som presenteras öppet på TV:n..., fall som är underkastade för disektion, operation, och terapi så skall man se på Dr Phils program.
Han försöker verkligen lösa det omöjliga ibland. Och det är riktigt modigt av dom som ställer sig till förfogande för att beskådas också.
Trots att han hade svårt att komma ända fram... så var framställningen i går berömvärt. Eftersom själva jobbet - jag menar - faller på slutet alltid på patienten och omgivningen att utföras.
- Här räcker inte bara med några beska piller att svälja.

Men han försöker i alla fall arbeta sig fram, genom förståndet som redskap. Och för att kunna göra det måste han verkligen anstränga sig för att lära känna det aktuella problemet genom att lyssna på alla parter, och utan att låta sig vilseföras på vägen i processen. Det blir då oundvikligt att man får se honom agera i ofta pinsamma... och i riktig metodisk närkamp med problemet och med de inblandade.

- Hon är beroende av social media, säger föräldrarna. Och det är det de vill ha hjälp med av honom. Men det är bara ett symptom, säger Dr Phil.
- Jag får alltid uppskattning och uppmärksamhet på dejtingssajten, säger tjejen. Och hemma får jag bara anmärkningar, så jag känner mig oduglig.

Ja, det var ett helt otroligt fall som uppdagades i detta program, som man måste se för att förstå och förvånas över ett uppkommet hopplöst dödläge. - Kan det verkligen bli så illa?

I detta fall fick man i alla fall inblick i föräldrarnas vånda och maktlöshet, samtidigt som dottern hade i princip öppet hus hemma. Med förföriska element, visade sig. En gång blev hon redligt berusad och även våldtagen vid 17 års ålder. Men hon fortsatte ändå med dejtandet. Hon är för naiv sa föräldrarna men det visade sig att även föräldrarna var naiva för att... - De behövde vakna, sa Dr Phil!

Jag har inte kunnat se hela programmet och känner inte till hur Dr Phil har löst det heller. Men det räcker till en kort reflektion, det jag har sett.
Det verkar nämligen verkligen hända saker hemma som föräldrarna vet ingenting om. Barnen/ungdomarna kan formligen skapa öppet hus hemma, via dejtingssajterna m m utan kontroll därhemma. Och där de kan utsättas för smicker m m även av..., och får höra att de är älskade. Och det ända de med säkerhet vet, att den de träffar kanske har en egen dator.

Och föräldrarna går där aningslösa.
Numera har sällskapandet flyttat in i hemmet dit vem som helst får med lätthet nästla in sig.
 - Vet du vad dina barn håller på med - just därhemma?

Maskiner förlåter inte

När Andree kom hem i går så började vi prata om jobbet. Om vad som hade hänt och så. Det gör vi ofta. Och det är vissa händelser som får oss att bli filosofiska och snacket längre som just i går.
- Trycker man på fel knapp så händer det, säger Andree.
Detta sa han, i samband med vad en tjej gjorde just i dag. Tryckte på fel knapp och maskinen har kraschat igen. - Vad pinsamt!
Och det var en maskin som just blev lagad efter en annan krasch dagen innan.  Och nu skulle tjejen prova att köra vidare... (Det var en ny kille på jobbet som krashade den dagen innan. Och nu skulle tjejen, som skulle lära upp killen, tryckte på knappen och och så blev det stopp igen.) Det blev lite pinsamt förstås. - Maskiner förlåter inte!

 Och även stående maskiner kostar tusenlappar, det skall gudarna veta. Och det vet nog ägaren, och... De vägrar dessutom att arbeta väl, när de mår dåligt och stressar inte på..., medan de står eller tåligt "lider", och väntar som i detta fall på en ställare som skulle få den igen i funktionell skick. Och de accepterar inte vem som helst heller som skall åtgärda felet. De föredrar, nej, de kräver rentav bara kunnig och dyr personal - beredd för att hoppa in - tillgänglig, för att kunna få den i form igen. - Vilken "doktor" som helst duger inte! Men å andra sidan jobbar de duktigt (moderna slavar) i rätta händer.

Det är med liknande tankebanor vi blev filosofiska denna gång. Det kan nämligen vara mycket lärorikt att umgås med maskiner. Och umgänget med maskiner kan också fostra en, kanske långt utöver vad människor/föräldrar, lärare kan.

- Maskiner förlåter aldrig. Gör man fel så händer det... och maskinen visar ingen barmhärtighet. Och det är lurt också, det kan nämligen finns fällor någonstans som kan komma just då man minst tänker på dom. Ja, ha ha... gärna just då! Man måste vara koncentrerad på det man gör, säger Andree.
Det är inte många som klarar av att stå vid en maskin.

Det finns överraskande många lärdomar att hämta från ett sådant arbete. Det är även som en tanketräning i koncentration, att jobba med en maskin, eftersom man vet att maskinens förlåter aldrig. Även som praktisk uppfostrare fungerar maskinen bra, och skärskilt, för sådana vars tankar kan gärna sticka iväg... du vet vad jag menar.

Bli alltså maskinoperatör om du behöver lära dig att hålla tankarna i styr och vill lära dig att lyda. - Maskinen förlåter inte! Och du får ingen chans till förhandlingar till bättre villkor. Och inget försök till utpressning hjälper. Men du lär dig!

Maskinen har förmodligen lärt många fler att lyda än många predikningar.
Och tjejer, om du får en maskinoperatör till din man så då vet du åtminstone att...

Ödmjukhet och framgång

Du har kanske träffat honom någon gång i livet. Han som tror att det gäller att sätta sig på tillräckligt många och uppföra sig obstinat... - ja, då får man som man vill. Och ja, kanske det, ett tag i alla fall. Strategin kan fungera på kort sikt, men...

Det är givetvis en väg att gå dvs att försöka kliva på andra. Och man kan få oftare god lön också på köpet kanske på det sättet.  Men tiderna förändras. Den som har klättrat han kan också falla och det händer tyvärr alltför många i vår tid. - Framgången gynnar nu mer och mer de ödmjuka.

Jag själv har blivit överraskande medveten om detta i går när jag skulle montera antennen på väggen. När jag tittade ned, stod jag just överst på steget som i sin tur stod på balkongen och jag själv hade parabolen i mina händer... Och tänk också, att inte kunna ropa till någon om... då man är ju ensam hemma. Och det är långt till samhället och... Fast jag tror på änglavakt men ändå, inte ens dom är det lönt att fresta. Dumdristigt alltså, även om det inte gällde här att klättra på människor. - Dock gjorde sig ödmjukhetens betydelse här påmind som illustration.

Om man klättrar ensam så förlorar man lätt de andras stöd. Och först när man faller... så finns dom kanske inte.
Och speciellt framtiden är för de ödmjuka. Det lärde Mästaren oss för länge sedan. Och insikten är aktuell även i dag. Stjärnorna faller och de ödmjuka är kittet som håller ihop samhället och kommer att behöva göra det mer och mer.

Att vara ödmjuk betyder inte heller att man behöver ha en dålig självbild.

"... lagt om min kurs - igen."

Inte mina ord, men jag blir ofta uppmärksam varje gång, när någon säger så... för då handlar det om en ansats till förändring som kan vara lärorikt att betrakta. I det aktuella fallet, som jag läste om nyss,  handlade om att ta sig an en ny större uppgift. Våndan om att våga ta itu med (ge sig i kast med)... och som sedan resulterade i framgång.
Det kan också handla om val av yrkesinriktning, partner, arbete, religion, m m.

Dessutom behövde även jag just korrigera min kurs, många gånger i mitt liv. Några blev drastiska och mera betydelsefulla och många andra smärre. Framgången är det bäst att andra får uttala sig om.

Men även om man sedan funnit sitt mål i livet så kan det behövas fortsatta navigeringar - dvs man måste kunna lägga om kursen då och då i linje med målet.

Sist jag diskuterade behovet av detta var vid en broders sjuksäng, och detta, om behovet av att behöva och kunna navigera, blev broderns sista uppmaning till mig - innan han dog några dagar därefter.

Mina hatobjekt

Jag vill inte hata! Dels är det för jobbigt och dels så vill jag inte slösa min dyrbara tid på sådana övningar. Det finns betydligt trevligare saker jag kan hitta på. Och jag har inte svårt med det i så fall.

Det värsta med hatobjekten är då de kommer objudna, och tränger sig bara på, mitt i..., som dessa små pop-up rutorna, - du kanske har redan råkat ut för dom - när man tittar exv på Youtube klipp. De bara ställer sig kavat framför det jag vill se på i rutan och uppmanar mig att först prenumerera på något, m m.  Och detta just mitt i..., då jag är just inställd på att få se någonting helt annat intressant. Dessa intressejonglörer vegeterar(?) på detta sätt, på mitt egentliga intresse, på ett provocerande sätt.

Första gångerna det hände så var jag mest tolerant, som man säger. Det är tack vare den trevliga upplevelsen som jag förväntade mig att se, som fick mig att glömma. Det hände då, då känslan av den förväntade upplevelsen övervägde. Och den oväntade och påträngande inbjudan blev då förlåten.
Men även ett enkelt beslut som måste dock göras verkar störande på det undermedvetna.
.
Men med tiden blir jag mer och mer störd av dessa ohyfsade popp-up uppmaningar som dyker upp oväntat. De tvingar mig ju till att stanna upp för att göra nya beslut - och somliga har det mycket svårt, just med detta, dvs när det gäller att göra beslut, vet jag.
Men i flesta fall är det lätt att bara klicka bort skräpet och så är saken ofta glömt. vilket dock...

Men med tiden upplever jag dessa små reklambilder så mycket störande, så att jag börjar hata dom. Och för att slippa hata dom, kan jag välja att sedan inte titta på Yutoube överhuvudtaget. Men då missar man ju massor med upplevelser som kan reta en. Varför måste jag avstå...?

Och det var just det jag gjorde när det gäller TV:n. Jag välde bort hatobjekten genom att välja bort filmer som ofta är nedlusade med reklam. Så jag tittar faktiskt numera hellre på Kunskapskanalen! - Skit enkelt alltså! Stäng av och sluta med det där som retar en till att hata. Och jag har även märkt sedan att jag klarar mig ganska bra utan att få se på alla dessa TV-filmer.

Men även när det gäller Youtube finns det gränser. Och det har också Yuotube presentatörerna förstått. Och de har faktiskt tänkt också på mig, som inte gillar att hata. De har fixat saken det så, att jag kan på ett enkelt sätt slippa dessa hatobjekt att få dyka upp på skärmen. - De är inte hatobjekt i sig, som är problemet, för de kan vara rentav välvilliga. Men man vill väl ändå inte höra på prut just när man äter.

Men med Youtube är det något annorlunda - jag kan som sagt - faktiskt slippa dom också helt enkelt. (Bara man vet hur man gör, som jag själv inte visste på tidigare).
Men nu när jag vet det, så kan jag ju stänga av dom för gott. Men på TV-n är detta omöjligt.
Så det är inte så konstigt att internet blir mer och mer populär än tidningar och TV-n.

Men så tänker jag även på livet i övrigt, då jag kan ju göra på samma sätt. Jag försöker inte sällskapa med det/den som retar upp mig.
I synnerhet så måste jag bevaka mina tankar. Jag försöker stänga av dom i tid! - Du förstår nog hur jag menar.

Men somliga gillar att bli uppretade har jag märkt. Trots allt att tekniken är given och är detsamma även för dom. Somliga som inte gillar facebook som ex  behöver ju inte titta  på... och överlever ändå! - Att hata facebook är helt enkelt onödigt!

"Jag skäms för att jag dömde dem."

Jag var ganska trött efter träningen, och sa "hej då" åt instruktören och skulle gå vidare.

- No, hur gick det i dag? frågade hon, som satt bakom pulten, och jag stannade upp.
- Jo vars, träningen gick som det brukar, och så slängde jag fram - helt oväntat just det jag har funderat på - man skall inte döma! Instruktören blev ställd förstås och teg frågande ett tag, och visste inte hur hon skulle reagera.
- Kan man bara vara snäll med allt krig och... i världen? sa hon till slut och nu blev det jag som blev svarslös och överraskad, så jag måste stanna upp för att förklara bakgrunden.
- Jag har alldeles nyss läst om en konflikt mellan två berusade damer och en fin kvinna som fick sitta bredvid dom på flyget. Och den fina damen råkade vara Alexandra Pascalidou som skällde ut dom och sedan skrev om fallet i tidningen här. Och vad som sitter i mina tankar just är hennes slutsats: att "man skall inte döma!" Jag går ibland länge i egna tankar förstår du.
- Jag brukade också gilla det sätt hon brukade skriva på, med en sorts mänsklig empati som jag gillar.
- Ja och denna artikel är just därför skärskilt intressant. Den kan tjäna som ett skolexempel just på hur empati bör fungera i praktiken. Jag gråter nästan när jag får läsa den.

Tack Alexandra för att du har beskrivit dina egna tankar i samband med konflikten du har haft på flygplanet. Jag måste helt enkelt citera det för det du har skrivit är unikt

"Nu skall de till Naxos på en efterlängtad semester.
När vi landar önskar jag dem kraft att orka kämpa vidare. De ser inte att jag gråter bakom glasögonen. De vet inte att jag berättade om dem för min grupp. De de hör inte när jag tackar dem för en livläxa. Om vikten av att identifiera intoleransen i oss själva. Att rannsaka reaktionerna. Spritlukt väcker vrede och vanmakt i mig. Hela min uppväxt försökte jag få pappa att sluta dricka. Men vi får inte låta våra egna emotionella ärr stå i vägen för mötet med andra. Varenda möte är heligt. Varenda människa är en läromästare som lär oss mer om livet, världen, mänskligheten men mest av allt om oss själva.
Jag skäms för att jag dömde dem...."

Fantastiskt bra skrivet!

- Ja, men hur är det med krigen etc. Hur skall vi kunna vara empatiska då?
Skall vi inte fördöma krigen heller?
- Jag vet faktiskt inte hur jag skall svara nu. Men jag berättar om lösningen, kanske nästa gång. Hej då!

Och så gick jag direkt till duschen och bubbelpolen och där blev jag ensam med mina tankar.
Och har ännu inte kommit på lösningen om man inte kall få fördöma krigen.
"Man skall inte döma!" eller? - Inte människan men visst kan man döma våldet etc,

Och damerna som har gett upphov till detta inlägg har arbetat i sjukvården i 35 år och detta var deras första resa. Och de var kanske första gången druckna.

Det känns fjuttigt!

Det känns fjuttigt

Det brinner i världen här och var och lidandet är enormt.
Och samtidigt skall jag försöka skriva om mina egoistiska våndor, som i dag. Det känns fjuttigt!

- Jag har varit med om någonting som förvånat mig i dag, sa jag till tjejen vid incheckningen på Vattenpalatset.
- Jaha, vad var det frågan om...?
- Det är bara det, att jag blev bjuden på en glass på Mac D. Jag kommer just därifrån.
- Ja, men det var bara att tacka och ta emot...
- Ja, men jag har inte beställt någon glass, sa jag. Men den är gratis, sa tjejen vid disken, när hon såg att jag stod där frågande och ställd inför.... Sånt här har aldrig hänt mig förut!
- Ja, det verkar ha varit en liten chock kanske...
- Mycket mer dessutom. Jag är ju diabetiker och har slutat med sånt för länge sedan och nu frestades jag...
- Ja, jag förstår dilemmat...

Samtalet slutade inte här, och inte heller mina tankar om vad jag egentligen har varit med om. Jag tog ju emot glassen till slut och tackade för den. Och jag förstår dom som gillar glass, för det var som en ny härlig upplevelse att få smaka på den, efter en lång avhållsamhet från allt dylikt sött som förbjuds för en diabetiker...
Men det kändes ändå inte riktigt bra eftersom jag har brutit mot mina egna principer.

Jag har just kommit ihåg råden för rökare, spritberoende etc, om hur lätt det är att återfalla till de gamla beteenden, om... osv. Så...!
Jag har också förvånat kunnat konstatera alldeles nyss, om hur lätt det är... när frestelsen är gratis!
 - Gratis är gott!

Men så är jag lyckligt lottad, för jag har ju min kontrolldosa så jag kan kontrollera blodsockrets nivå i blodet när jag vill. Men nu hade jag inte manicken med mig.  Så det gjorde jag nu, sedan jag har kommit hem, efter träningen (resultatet blev 6,7). Inte högre alltså än normalt, vilket har lugnat mig. Detta tack vare träningen tror jag.

Och jag tänkte vidare, hur bra det känns, tryggt alltså, då jag ju kan kontrollera blodsockrets nivå på detta sätt och egentligen när jag vill. Men hur är det hos andra med andra krämpor och vid nikotinsug, alkoholsug, etc. Jag menar, skulle inte också dom behöva möjligheten till en sorts självkontroll?

Skulle det inte vara en bra idé, att kunna skaffa sig en egen kontroll över sina viktigare och mätbara värden med någon sorts enkel manik?
Att kunna  mäta blodtrycket på ett enkelt sätt m m det finns ju. Men här skulle nog behövas det flera innovationer/uppfinningar.

Varför finns det inte en enkel manick för att testa dålig andedräkt till exempel? Andedräckten avslöjar ju även annat intressant om hälsan.

Varför gillar inte någon att få prata med mig? Det kanske beror på mitt dåliga andedräkt! Eller, skulle jag inte behöva gå till en tandläkare?

I varje fall är jag väldig tacksam för min sockerdosa! Kontrollmöjligheten lär mig att navigera bland mina matvanor och andra ovanor! Och jag har mycket att lära in ännu!

... som du själv vill bli behandlad.

Principen har jag hört sägas många gånger - även av politiker - men ändå misslyckats. Och jag har inte enbart hört principen många gånger utan också gillat den och tagit den till mig. Och jag har till och med rekommenderat den åt andra och det med gott samvete.
 - Men ändå har jag själv inte hållit den!!!

Nej, jag vill inte vara för hård mot mig själv nu och inte mot andra heller. För visst har vi tillämpat principen åtskilliga gånger, det ser jag i alla fall, alla göra i min bekantskapskrets och vänner. Till en viss mån vill det säga. - Det försöker ju alla göra!

Men så tänkte jag på detta lite extra: "... som du själv vill bli behandlad." - Vad kan detta betyda egentligen i praktiken? Ja, om man är hård mot sig själv och kräver mycket av sig själv då kanske man vill behandla andra på samma sätt också. Kan detta sätt legitimera alla mina handlingar frågade jag mig själv?

Principen att behandla andra som man själv vill bli behandlad måste ställas - tror jag - till förnyad eftertanka och prövning. Åtminstone så verkar det vara hos mig. Det där med "själv vill..."! kan vara problematiskt. -  Är det inte så för dig också?

- Vad är det jag själv vill? - Vill jag själv alltid mitt eget bästa? Knappast!!!

Och antagligen finns det många som inte har insett sitt bästa i många aktuella fall.
- Att inse sitt bästa i alla situationer är inte heller alltid lätt, eller?

Tiggare på gatan

Blir du störd...? Det blir jag i alla fall.
Snart är mina fingrar igång för att leta efter några slantar i fickorna. Ofta är det tomt och då förebrår jag mig för att ... Nästa gång så, tänker jag, om jag kommer ihåg, så har jag slantar i beredskap med mig, för ifall... det känns bra att kunna ge utav sitt överflöd.

Jag antar alltid att tiggarna behöver sina slantar och i varje fall är de modiga och gör någonting för dom. De väcker någonting inom oss när vi får syn på dom. Och jag tycker att det är nyttigt!

Det finns ändå många gånger fler tiggare runt oss, än dom som som syns på gatan, om jag tänker lite efter. Och som skäms inte heller i sina fina kostymer, för att tigga slantar från oss (kallas för insamling) till forskning och annat välgörande viktiga ändamål m m. Tiggarna, som tigger på gatan tigger kanske för sina fattiga anhöriga och kostymtiggarna för andra rika, som sitter med höga löner och har det bra. - Avsikterna är i alla fall goda!
Och så tycker man kanske att en stackare på gatan är någon till att förakta, för han/hon tigger för att skicka pengarna till Rumänien etc. Även hans avsikter är väl goda? Och jag vill i varje fall inte kontrollera dom.
- Men det är bara dom synliga på gatan somliga vill att förbjuda....

Och barnen tigger också om pengar, ja, rentav de vuxna... hos sina föräldrar, så det är inte så ovanligt med tiggeriet i hemmet heller - tala gärna med någon som har barn...!.

Tiggeriet är tvärtom mycket vanligt, vanligare än man kan tro - det går knappast att utrota! Men jag tror att ingen gillar det egentligen. Och det där gatuttigeriet gillar vi speciellt inte, därför, att det är så uppenbart iögonfallande när det sker på gatan.
 - Hur många är det som tigger innerst till exempel en smula uppskattning m m fast de inte räcker fram handen. Också det vore skamligt om man skulle behöva göra det offentligt, eller...?

Det roligaste är i alla fall, då man får någonting, utan att behöva tigga. Det är mera sådant här jag gärna tänker på när det gäller tiggeriet. För hur många är de som skulle behöva uppmuntran men de skäms att tigga om det, så vi tror att... fast dessa osynliga potenciella tiggare tror jag är många fler och har också stora legitima behov likasom de på gatan. Som i övrigt visar sig vara modiga och skäms inte för att visa sin nöd. De erkänner sina behov så öppet så vi skäms för att vi är så fega och går där otillfredsställda?

Ja, det finns fall då man säger att somliga "tigger om stryk", men i själva verket åstundar kärlek.

Att visa kärlek ja, det skall man men det är inte alltid så lätt. Att ge en slant till en tiggare på gatan är också ett sätt?  Eller vad säger du? - Inte vill du väl kontrollera först vart pengarna tar vägen?

Fundering! - vad är mitt?

- Vad är mitt?
- Det jag känner för, att det är mitt, det som känns som att jag ägde. (Sedan finns det ett sorts juridiskt ägande, men det är inte på det jag tänker på just här nu, utan på det basala.)
- Varför är det så?

Jag har grubblat över detta sedan jag fick se i TV:n en framställning om vad som hände i upptäckartidernas spår. Dvs då direkt efter upptäckten av nya världsdelar etc åtföljdes av kolonisationer världen utöver. Allt människan upptäckte, nya platser m m, kändes plötsligt som att man plötsligt ägde området också. - Varför blev det så?

En belgisk kung har exv i samarbete med upptäckaren av Kongo började plötsligt, i samarbete med honom, betrakta Kongo som sitt personliga eget, som sedan ändå blev Belgiens..., ända tills självständigheten.
Men så gjorde England också som betraktade Amerika som sitt eget, tills revolutionen dit och självständighetsförklaringen.
Ja, nästan alla europeiska länder tog för sig "egna" landområden ex i Afrika, som de sedan betraktade som sina egna.
Och nu gäller det tävlingen om ägandet av nordpolen, vad som finns under jorden, månen etc. - Du förstår vad jag menar?

Upptäckten av något tycks legitimera känslan av ägande som väntar på att tillfredställas.

Och varför tänkte jag just på detta? Nutiden har ju fördömt all detta sorts legitimering sedan länge och det existerar lagar som hejdar detta, fast det förekommer annekteringar ännu i dag. Förr så hade man åtminståne inte lagarna att ta hänsyn till.... - Men vad beror själva drivkraften ändå?

Det är nämligen denna, själva företeelsen som sådan, som började intressera mig, och som är så intressant. Varifrån kommer idén dvs tanken om denna företeelse/frestelse - är frågan jag ställde mig - dvs känslan av att, det jag upptäcker är(betraktar) som mitt? Företeelsen försvinner ju inte om man bara skulle försöka förneka det, eller...?

Jag har så såsmåningom funnit att företeelsen är inte alls så historiskt unik som man skulle tro. Den fungerar även i vår tid, oftast i smått, och ja, till och med på alla områden i livet.

En uppfinnare till exempel betraktar sin uppfinning som sin egen osv. Och det är inget konstigt med det, tycker vi.

Och när du upplever någonting, och berättar om det för någon, låter ju, just så som om upplevelsen vore din egen - vilken också förvisså är! Detta sorts av ägandebehov verkar ju finnas inbyggt i vår natur.
Det var viss någon som fällde också utrycket... du minns "min Gud".

Jag själv har länge sökt efter sanningen - som man säger - bland många "sanningar", som omgav mig i livet. Och hör och häpna: Det jag har till slut funnit, så har jag funnit det, som något som jag nu betraktar faktiskt som mitt eget.
Jag kan ännu i dag säga som att "jag har funnit sanningen" som om den har blivit min egen. Många andra sanningar omger mig, men bara en/eller flera av dom som jag betraktar och tror på, och som har nu blivit som mina egna, att jag behöver träning till exempel.
Och det är bara så här det är, tror jag - och det är inget fel på den känslan!

Det verkar nämligen vara något fundamentalt grundläggande med den där känslan dvs känslan av att äga någonting och som är kopplat till tro. Den typen av ägande kan också tas ifrån en, men den kan ändå betyda mycket! Som när en man kan betrakta sin hustru som sin egen. Det är det som gör att de två blir ett!

Jag minns väl, när jag var ung, och upptäckte tjejen! på skolgården. Att då jag upptäckte henne - ingen annan verkade vara intresserad heller, just då i alla fall - gav mig känslan också, som om jag samtidigt ville äga henne. Mentalt så har jag börjat faktiskt taga beslag(annektera) på henne, redan innan erövringen har.... Det är väl så det fungerar hos de flesta tror jag. Vi vill ha känslan av att äga vår partner och ha henne bara för oss själva och tro att hon är vår egen.
 - För mig är det inte detta konstigt eller orätt på något sätt!

Men så finns de folk som är allergiska(?) mot detta sorts ägande - det måste vara någon sorts allergi i alla fall. "Man kan inte äga varann" påstår de. Men visst kan man om man känner så och tro på det. Och om man känner så då vill man ha det också. Det är ett fundamentalt normalt naturbehov hos alla. - Eller kanske inte hos alla?

Ja, jag föredrar att en kvinna gör det

Varför tror jag inte på robotarnas tidsålder?

På Vattenpalatset... efter träningen... jag vill ha en latte... men kaffeautomaten är borta och jag frågar varför?

- Kaffemaskinen gick sönder och... 

- Det var en alldeles ny och så...

- Ja, den är undanställd redan en månad tillbaka... men jag kan gärna fixa själv en latte för dig om du önskar.

Jag blev genast gladare - för hon behövde inte göra det heller egentligen, hon erbjöd sig bara för min skull - och  jag blev serverad också.

Ja, om tekniken inte ens kan klara en kaffemaskin, så ve och fasa, om en robot skulle gå sönder. Hur kostsam en sådan kan bli att köpa/äga/laga?

Jag hörde en siffra om detta, om att det kommer att behövas 4-6 olika servicetekniker för att klara av att serva en robot. 

Aha! Det är så robotsamhället kommer att klara av arbetslösheten...? Men hur många kaffemaskiner finns undanskuffade någonstans redan nu... i väntan på servicetekniker? Det lönar sig ofta att inte att få dom lagade - sägs det -, man köper nya i stället.

Människokroppen klarar det mesta - reparera sig själv - vid sjukdom m m men det gör inte robotar. Och de kommer att kräva massor av servicetekniker (4-5 stycken för varje robot har jag hört) och som blir därav dyrare att använda sig av än läkarna. Eftersom det kommer att krävas långa utbildningar och träning för att klara reparationerna m m.

Men i reklamen låter det helt annorlunda. Du behöver bara säga till och roboten kommer till dig med kaffe, medan du sitter insjunken i soffan och tittar på någonting intressant på TV:n. Härliga tider! Men jag såg ingen kvinna i närheten i reklamen - hon var tydligen bortrationaliserad. Fast jag föredrar att det är en hon/en kvinna som kommer med kaffet och dessutom sätter sig bredvid mig för att avnjuta det med mig tillsammans. Jag gillade det faktiskt när min fru bjöd på kaffe och..., men... du vet... - Varför gillar jag då ändå inte underverket - jag skulle ju slippa tjatet m m - funderar jag på vidare? Är det jag som är så konstig på något sätt?

- Fy skäms på dig - säger jag till mig själv -  för att du väljer att en kvinna skall passa upp dig! Du kan väl...!

- Nej, jag skäms inte för att jag känner så. Och inte heller tycker jag är konstigt med det, om en kvinna tycker om att få en blomma just från en man, som hon älskar, i stället från en robot! Jag vill inte att robotarna skall tränga sig in mänskliga relationer, inte i mina i alla fall.

Och hur förklarar du, att vi har inte fått en enda besök här på Oskarsborg sedan min fru dog 2007, utom släkten och några till. Det är ingen tillfällighet. Vi hade ju mycket oftare besök förr i tiden. Ja, jag har förstått precis - det saknas en kvinna i huset numera. 

Fast jag är ganska självkritisk när de vill sig, så ända tror jag inte att det beror på oss tråkiga karlar på något sätt. Men det kan ju hända för all del det också. Men vi kan inte ge det, en kvinna kan ge vid ett besök, som kanske kan kallas för trivsel, men det är ändå mer än så. Det är det kvinnliga atmosfären som kan saknas att kunna bjuda på, och det kan inte ersättas av en hur trevlig man som helst.

Så vill du vara ensam och vill slippa besök, så är det det effektivaste sättet att inte gifta sig.
Så, är du en man, och har en kvinna så håll hårt om henne för annars får du det tråkigt - och ingen robot kan ersätta henne.

Och jag är nog inte ensam om som tvivlar på detta med robotsamhället. Jag vet en arbetsplats där man i somras inskaffade två robotgräsklippare. Anledningen var förstås att spara tid och personal för någonting så tråkigt som... Och vad blev resultatet? Robotarna strejkar och gräset växer. Och ingen är nöjd längre!