...men jag har roligt ändå, fast jag är jantelagens representant ibland, kan man tro. På något sätt i alla fall. Snabba beslut är ingenting för mig.
Det roliga finns inom mig bara. Och vad folk tycker - det vet jag inte. Men jag kan inte vara rolig, dvs roa någon heller, tycker jag. Jag är mera av lyssnande typ.
Inte ens att gå på cirkus och att skratta åt clovnen tycker jag är roligt.
Men min son kan roa mig ibland - ja, det brukade han kunnat när han var yngre. Han kunde få mig att skratta så jag vred mig bara... så jag flabba till slut... - Jag fattar inte hur han kunde få något så oväntat sådant ur sig!
Inte ens komiker tycker jag är roliga. Jag gillar inte upplägget helt enkelt. Nu skall vi sätta oss och ha roligt... - vad fånigt. Situationen utlöser en motsatt verkan hos mig. Att skratta på beställning... nej, det är inget för mig!
Men kanske en icke komiker - som kan rentav vara en av mina vänner - som kan det där att jobba organiskt, och som slänger ur sig oväntade spontana grejjer... Ja, sånt där kan vara mycket roligt.
Humorn, den måste man vara mint två om... om jag skall tända på riktigt. Men visst så kan man ta en sup i sin ensamhet också, men...
Och nu vet jag varför jag är så tråkig, eller vet jag? Varför jag inte kan få andra att att tända på det roliga jag har avsett, jag vet inte.
Riktigt roligt kan man endast ha gemensamt, där och då den rätta stämningen plötsligt infinner sig.
- Har du varit smed om det? Det är någonting magiskt som då händer när budskapet når hela hjärtat och sinnet. Som när en börjar skratta, lite lustigt i skymundan - och för sig bara, men så händer detta magiska, att snart så vrider sig hela bussen av skratt. Det har hänt faktiskt, jag själv har sett det på...
Ja, och nu kommer jag att bli allvarlig på allvar.
Vill du tala smed dina barn eller med vem som helst så kan det bli mycket tråkigt. Budskapet kommer inte fram som man säger. Lika bra som att tala med en vägg - det kan bli mindre ansträngande. Bättre att inte anstränga sig och vänta i stäsllet på ett bättre tillfälle.
Man kan känna sig ensam i en stor grupp också, mycket ensam.
Om vi inte har tid att lyssna på varann på riktigt, så kan man nämligen uppfatta men aldrig njuta av samtalet. Att tala med varandra kan endast bli njutbart och givande, om den magiska stämningen infinner sig mellan de två eller flera. En känsla av att någon lyssnar på mig på riktigt - redan det kan vara mycket roligt.
Men även en tyst samvaro kan vara magiskt. Jag har upplevt det med min fru...
Det roliga finns inom mig bara. Och vad folk tycker - det vet jag inte. Men jag kan inte vara rolig, dvs roa någon heller, tycker jag. Jag är mera av lyssnande typ.
Inte ens att gå på cirkus och att skratta åt clovnen tycker jag är roligt.
Men min son kan roa mig ibland - ja, det brukade han kunnat när han var yngre. Han kunde få mig att skratta så jag vred mig bara... så jag flabba till slut... - Jag fattar inte hur han kunde få något så oväntat sådant ur sig!
Inte ens komiker tycker jag är roliga. Jag gillar inte upplägget helt enkelt. Nu skall vi sätta oss och ha roligt... - vad fånigt. Situationen utlöser en motsatt verkan hos mig. Att skratta på beställning... nej, det är inget för mig!
Men kanske en icke komiker - som kan rentav vara en av mina vänner - som kan det där att jobba organiskt, och som slänger ur sig oväntade spontana grejjer... Ja, sånt där kan vara mycket roligt.
Humorn, den måste man vara mint två om... om jag skall tända på riktigt. Men visst så kan man ta en sup i sin ensamhet också, men...
Och nu vet jag varför jag är så tråkig, eller vet jag? Varför jag inte kan få andra att att tända på det roliga jag har avsett, jag vet inte.
Riktigt roligt kan man endast ha gemensamt, där och då den rätta stämningen plötsligt infinner sig.
- Har du varit smed om det? Det är någonting magiskt som då händer när budskapet når hela hjärtat och sinnet. Som när en börjar skratta, lite lustigt i skymundan - och för sig bara, men så händer detta magiska, att snart så vrider sig hela bussen av skratt. Det har hänt faktiskt, jag själv har sett det på...
Ja, och nu kommer jag att bli allvarlig på allvar.
Vill du tala smed dina barn eller med vem som helst så kan det bli mycket tråkigt. Budskapet kommer inte fram som man säger. Lika bra som att tala med en vägg - det kan bli mindre ansträngande. Bättre att inte anstränga sig och vänta i stäsllet på ett bättre tillfälle.
Man kan känna sig ensam i en stor grupp också, mycket ensam.
Om vi inte har tid att lyssna på varann på riktigt, så kan man nämligen uppfatta men aldrig njuta av samtalet. Att tala med varandra kan endast bli njutbart och givande, om den magiska stämningen infinner sig mellan de två eller flera. En känsla av att någon lyssnar på mig på riktigt - redan det kan vara mycket roligt.
Men även en tyst samvaro kan vara magiskt. Jag har upplevt det med min fru...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar