Att förhålla sig, har också med identitet att göra.
Jag åkte buss häromdagen till vårdscentralen. Vi var bara två... - pinsamt att inte prata med varandra då, så...
Jag märkte att jag inte alls var intresserad av vad hon hette m m, utan snarare hur hon förhöll sig till livet dvs till sitt liv... Och jag tänkte så här efteråt att jag egentligen sökte något gemensamt hos henne, något för att kunna förhålla sig till i hennes liv. Det blev våra krämpor som...
Tidigare i livet - kommer jag ihåg - frågade jag mest efter arbetsidentiteten hos min medpassagerare etc. och varför gjorde jag det? Faktiskt så sökte jag efter en sorts bekräftelse/gemenskap, en gemensam plattform att kunna stå på och kunna förhålla sig till. Och känner man en sorts bekräftelse under tiden så ännu bättre. Att få bekräftelse är en grudläggande behov hos oss, somliga kan till och med ha ett omåttligt behov av den.
- Det är ofta därför vi söker kontakt med varandra! Och så gärna vill berätta vad vi har gjort och varit med om för att få acceptans eller rentav applåd.
Men genom att förhålla sig till varandra som enbart resenärer... med korta möten... gör oss inte tillfredställda. Ofta tiger vi fördenskull och förblir främlingar för varandra. Och något likt förhållningsätt kan pågå hela livet och så kan man tycka synd om sig själv... - För att få bekräftelse måste man ha kommunikation! Vi växer i samspel med varandra!
Mina vidare funderingar över problemet, så har jag kommit fram till att det ofta - slarvigt klassat - gäller tre identiteter som förhåller sig till varandra. Den jag tror mig vara(den jag spelar) och den jag innerst inne är. Och så finns alltid en tredje dvs den som andra skapar om en. - Inte likgiltigt vilket!
- Jag vill förståss att andra skall tycka om mig.
Och som barn fick jag kärlek oreserverat. Jag var älskad för den jag var, och det känndes behagligt. Det är så man ville ha det i hela livet! Men världen är större än familjebubblan och även den spricker med tiden.
Med tiden växer den egna viljan fram och sätts på prov. Jag blir inte oreserverat accepterad längre och nu gäller det att förhålla sig till denna förändring. Att skapa sig en egen identitet blir nödvändigt, och detta kallas att bli vuxen. Och det vet vi numera att det är inte så lätt heller. - Vem är jag? och Vem vill jag vara? Och med barndomens erfarenhet i bagaget - vill vi bli älskade/accepterade som vi är!
Vi kommer givetvis ofta vilse i vårt identitetskapande. Drömmar du vet, som man uppmuntras till att förverkliga... Även drömmar som bara förblir drömmar och medför besviketser m m. formar oss.
Men bakom allt dessa olika ofta fågfänga försök finns den mänskliga driften att skapa sig en identitet; värd att älska, och man vill vara accepterad som ett barn! Men så blir det ofta inte riktigt så, som man har räknat med! Men nära döden vill vi möta en kärleksfull far...
Här kommer jag också ihåg vad Jesus sa till lärjungarna angående barnen? Vad var det som var så märkvärdigt med dom? Varför var dom så älskvärda? Var de helt felfria?
"Sådana hör hör Guds rike till" sa Jesus. Vilsekomna identiteter ser tyvär inte påängen i detta dvs det centrala i Jesu budskap. Det gäller identiteten man skall vilja skaffa sig under sitt liv, så att man kan bli så älskvärd som banet kan vara. En idivid som Gud oreserverat kan älska, precis som du var älskad en gång i tiden, som ett barn. Berädd även för att växa vidare som ett barn.
Identitesskapandet är därför inte slut med döden utan fortsätter framöver i livet. Detta är verkligen också älskvärt hos barnens identitet. Man ser inte på dom vad de är utan vad de kan bli!!! På det sättet älskade Jesus barnen, tror jag!
- Och det är just detta man innerst inne vill, när döden nalkas för att bli väl mottagen i kärlek av Fadern.
Jag åkte buss häromdagen till vårdscentralen. Vi var bara två... - pinsamt att inte prata med varandra då, så...
Jag märkte att jag inte alls var intresserad av vad hon hette m m, utan snarare hur hon förhöll sig till livet dvs till sitt liv... Och jag tänkte så här efteråt att jag egentligen sökte något gemensamt hos henne, något för att kunna förhålla sig till i hennes liv. Det blev våra krämpor som...
Tidigare i livet - kommer jag ihåg - frågade jag mest efter arbetsidentiteten hos min medpassagerare etc. och varför gjorde jag det? Faktiskt så sökte jag efter en sorts bekräftelse/gemenskap, en gemensam plattform att kunna stå på och kunna förhålla sig till. Och känner man en sorts bekräftelse under tiden så ännu bättre. Att få bekräftelse är en grudläggande behov hos oss, somliga kan till och med ha ett omåttligt behov av den.
- Det är ofta därför vi söker kontakt med varandra! Och så gärna vill berätta vad vi har gjort och varit med om för att få acceptans eller rentav applåd.
Men genom att förhålla sig till varandra som enbart resenärer... med korta möten... gör oss inte tillfredställda. Ofta tiger vi fördenskull och förblir främlingar för varandra. Och något likt förhållningsätt kan pågå hela livet och så kan man tycka synd om sig själv... - För att få bekräftelse måste man ha kommunikation! Vi växer i samspel med varandra!
Mina vidare funderingar över problemet, så har jag kommit fram till att det ofta - slarvigt klassat - gäller tre identiteter som förhåller sig till varandra. Den jag tror mig vara(den jag spelar) och den jag innerst inne är. Och så finns alltid en tredje dvs den som andra skapar om en. - Inte likgiltigt vilket!
- Jag vill förståss att andra skall tycka om mig.
Och som barn fick jag kärlek oreserverat. Jag var älskad för den jag var, och det känndes behagligt. Det är så man ville ha det i hela livet! Men världen är större än familjebubblan och även den spricker med tiden.
Med tiden växer den egna viljan fram och sätts på prov. Jag blir inte oreserverat accepterad längre och nu gäller det att förhålla sig till denna förändring. Att skapa sig en egen identitet blir nödvändigt, och detta kallas att bli vuxen. Och det vet vi numera att det är inte så lätt heller. - Vem är jag? och Vem vill jag vara? Och med barndomens erfarenhet i bagaget - vill vi bli älskade/accepterade som vi är!
Vi kommer givetvis ofta vilse i vårt identitetskapande. Drömmar du vet, som man uppmuntras till att förverkliga... Även drömmar som bara förblir drömmar och medför besviketser m m. formar oss.
Men bakom allt dessa olika ofta fågfänga försök finns den mänskliga driften att skapa sig en identitet; värd att älska, och man vill vara accepterad som ett barn! Men så blir det ofta inte riktigt så, som man har räknat med! Men nära döden vill vi möta en kärleksfull far...
Här kommer jag också ihåg vad Jesus sa till lärjungarna angående barnen? Vad var det som var så märkvärdigt med dom? Varför var dom så älskvärda? Var de helt felfria?
"Sådana hör hör Guds rike till" sa Jesus. Vilsekomna identiteter ser tyvär inte påängen i detta dvs det centrala i Jesu budskap. Det gäller identiteten man skall vilja skaffa sig under sitt liv, så att man kan bli så älskvärd som banet kan vara. En idivid som Gud oreserverat kan älska, precis som du var älskad en gång i tiden, som ett barn. Berädd även för att växa vidare som ett barn.
Identitesskapandet är därför inte slut med döden utan fortsätter framöver i livet. Detta är verkligen också älskvärt hos barnens identitet. Man ser inte på dom vad de är utan vad de kan bli!!! På det sättet älskade Jesus barnen, tror jag!
- Och det är just detta man innerst inne vill, när döden nalkas för att bli väl mottagen i kärlek av Fadern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar