"Bullshit!"

Jag läste en tidning i går om en bok som heter "Bullshit!"
Boken handlar om de myter - de tio dummaste - om varför en relation inte kan hålla, skriven av Eva Rusz.
En lämplig semesterläsning kanske, men intressant även för mig som är änkling en tid tillbaka att begrunda. Som gammal stofil brukar man ju fundera på sånt som har hänt i sitt eget liv.


Mitt äktenskap har visserligen hållit men har själv upplevt situationer som kanske kunde ha lett till separation även i mitt fall.
Eva säger:
"När något inte känns hundra procent rätt drabbas vi av panik. Då kan man hamna i feltänk under hela semestern.... Man blir extra sårbar, brister i tålamod och flexibilitet.
Så semestrarna kan vara skärskilt lämpade tillfällen för att utsättas för Bullshit!


Ja, jag tror också att all kris börjar egentligen med feltänk. Det är en tankespår som man sedan hamnar i, kan bara förvärra situationen. Om det får pågå en tid, så förefaller det som man har inbillat sig även som någonting sannolikt. Om man är tillräckligt intelligent så lägger man till gamla observationer till feltänket, så pass, att man börjar verkligen tro på feltänket.
Och ibland utan att ens säga någonting så börjar man handla efter sin bullshit!


 Men även om man inter säger någonting så syns det på kroppsspråket - kroppspråket avslöjar en. Kroppspråket kan nämligen sällan ljuga. Kvinnor är då skärskilt duktiga att avläsa sånt och märker att någonting är inte i sin ordning.

Motparten i sin tur förstår förstås ingenting och känner sig enbart sårad, och börjar även hon/han reagera konstigt. Sårad och triggad av en enda feltänk eller och uppblåst "verklighet" som sätter då igång en söndrande process.  
Kanske sedan en gemensam process med bidrag av motpartens reaktioner, mycket lämpligt för att sedan kunna skylla på varandra. Triggade/provocerande varann till att visa sina sämsta sidor...


Det hela är mycket tragiskt, eftersom allting började med en liten feltänk!


Feltänk kan man visserligen inte undvika - tänker jag - men man skall inte bublicera eller börja förverkliga konsekvenserna som man har skapat i sin egen fantasi.


Det är ändå inte vad du tänker som orsakar katastrofen - att tänka fel är visserligen också fel - men det är när tanken lämnar munnen eller fantasin som har blivit en övertygelse i skallen som kan bli katastrofal. - Sprit kan förstås underlätta processen.


Du kommer väl också ihåg bibelordet om det lilla lemmen - håll den i styr!
Och håll dig till fakta - även i fantasin!

Evig pina

Det var en tjej, en sommarpratare som sa så här:
(sammanfattning och kommentar)

Jag är inte rädd för döden, att ruttna bort och så, skrämmer mig inte! Det som skrämmer mig mest och orsakar mitt lidande redan nu, det är, om ingen minns mig längre.
 - Varför har jag då funnits överhuvudtaget om resultatet blir dubbelt noll!
Och inte heller allt det jag har gjort, kommer man ihåg efter mig. Det blir alltså dubbelt dött efter mig. Och det vill jag inte!!

Jag är inte religiös eller så, men jag strätar emot detta faktum, och lider faktiskt av tanken, att jag kommer att glömmas fullständigt bort.

Jag vill därför göra någonting stort för att man inte skall glömma mig. Och så började hon... - men det har mindre betydelse nu i sammanhanget vad.
Hon ville göra någonting stort och så bra som möjligt, så att minnet över henne inte försvann. - Många tänker nog i liknande tankebanor! Vad kommer att bli efter mig?

Hon gav uttryck för medvetenheten av en typ av plåga, som inte är fysisk men definitivt värre, dessutom en möjlig och definitiv evig plåga. - Är inte detta som får de kristna a tänka på den andra döden i Uppenbarelseboken? Den andra döden är den, då även minnet av de döda raderas bort efter döden. - Vilken plåga!

Om förnekaren Linda

Vägen är ofta lång till självinsikt. Den börjar ofta med att man förnekar sina behov - och sedan har man mycket svårt att ändra sig. Och det är verkligen svårt att börja en ny livsstil - men det är värt!


Linda är så öppen,
som en bok numera;
berättar otvunget
och skrattar åt sig själv
som förnekare.


- jag har jag med
gjort en långresa,
från förtvivlan
till förtröstan - jag
måste sluta nonchalera!


att känna efter
lärde mig sen
- som Linda gjorde -
för att förstå, vad
som är bäst för en.


nya behov,
en ny livsstil
man måste bry sig...
en diagnos,
som sen styrt mig!


Sinko

En förnekare

Från att ha varit förnekare till att bli medveten och till att göra något åt saken är människans största uppgift.

Peter är en personlighet
som liknar mig
och många andra;
en förnekare, som
- sig själv nu klandra.


- att leva livet
är inte givet,
om du gör som förr
får lida av...
följderna av diabetes!


vill du leva?
du måste ändra...
du ger ner dig,
helt fullständigt...
du börjar grubbla!


jag var skötsam
och vältrenad
en förnekare;
men förståndet
har till nu segrat!


Sinko

"Helgat varde ditt namn!"

Allting har ett namn! Det är så självklart, och så grundläggande, att det är fånigt att påpeka det.


Det är det första, nyblivna föräldrar tänker på - ja, långt innan - är, vad barnet skall heta. Barn utan namn, ja...?


Om man upptäcker nya arter som ännu inte har fått namn så är det, det första man gör, dvs att förser den nya arten med ett eget namn, i detta fall på latin. Det är en stor ära dessutom att kunna få sätta namnet. Finns inte namnet ännu så finns på något sätt inte arten heller - hur skall man tala om..? Även vad all nyhetsmedia frågar först, är är just efter namnet.


Namnet är så viktigt, att utan det, är det mycket svårt att överhuvudtaget kunna hantera ämnet/nyheten. -  utan namn är helt enkelt ohanterbart!



En gud utan namn är också något helt otänkbart. Ändå blir somliga förvånade trots miljontals böner i kyrkan m m, om att många ändå inte tycks känna till namnet på den gud de tillber. - Att känna till namnet är dessutom något elementärt!

"Fader vår som är i himmelen,
helgat varde ditt namn."

- Det finns en Fader i himmelen, man riktar sig till är ok, men namnet då? "Helgat varde ditt namn...", Fadern har ett namn!
- Det är Gud som är namnet, hör jag sägas.
- OK! Men vem gav då vår "Fader" namnet? Dvs att Faderns namn skall vara just Gud? Han är ju Gud!
- ???
Någon eller några måste ha gjort detta - att gav honom namnet - vid något tillfälle, som jag inte känner till. Kan någon svara på detta? Var det Luther eller påven?
Någonstans har det blivit fel i skallen hos dem som har ställt till med denna oreda. Eller så handlar det om en fatalistiskt inställning till frågan?
Eftersom ingenstans, i någon som helst verksamhet, skulle man acceptera namnlöshet i något land - inte ens i himmelriket -, och i synnerhet inte skattemyndigheterna.  Men i religionen...?
Och tänk om att alla sorts fiskar, fåglar, bilar, orter m m skulle bara heta: fisk, fågel, bil, etc.
Men vad är det sorts fisk det är frågan om, vill jag ju också veta!
Jag själv är kanske även intresserad av vad laget heter - om man talar om fotboll -, eller är kravet konstigt på något sätt?

Vad är det för gud! För gud är inget namn - han tituleras för gud? Vad är då hans namn... man talar om, som man ber till? Har kristenhetens gud förlorat sitt namn på vägen kanske? Var finns namnet inregistrerat någonstans?
 Det måste ju finnas någon anledning till denna brist, eller hur? - Vad har hänt egentligen?

Antag att jag heter Pelle Karlsson, och jag har en viss vänskapskrets. Och alla i vänskapskretsens kallar dom mig vanligen bara för Pelle eller bara "han". Att jag heter Karlsson behöver inte nämnas - alla vet ju vem det är frågan om. Och jag själv skulle inte heller gilla om kompisarna skulle alltid skulle kalla mig för Karlsson heller. Inte fel visserligen men jag själv vill bli hellre tilltalad av kompisarna som Pelle eller rentav bara som "kompis". Eller bara "du" för den delen, som man kan tala till en vän. Att uttala egennamnet i det vänskapliga sammanhang skulle låta rentav lite svulstigt!
I en nära äktenskaplig relation säger man inte så här: - Kan Karlsson hjälpa mig med...? Hellre: "Älsklig, kan du vara snäll och...."

Helt följdriktigt ber då de kristna sin bön med det innerliga tilltalet
"Fader vår som är i himmelen"

Den enda fadern de kristna har tillsammans är ju den som finns i himmelen. En mycket bra och innerlig är detta tilltal - som Gud själv älskar -  och är en gillad definition av mottagaren i kristet sammanhang. Men varför ville Jesus att man skall komma även med tillägget?

"helgat varde ditt namn" - detta gällde ju ändå de troende kristna!

Uppmaningen måste, om man tänker efter, avse ändå någonting särskilt och viktigt. Varför annars påpeka detta för själva de kristna? Ja, och som då de förväntas känna till namnet förstås, för annars blir denna uppfordran helt meningslös, eller? Om Kristus, som har lärt oss bönen, anser själv, om att vara medveten om namnet som skall helgas, så...  - men vad är då namnet?
Och hur gör man för att namnet vara helgat? Och vad menas med "helgat"?


---------------------------------------------
Angående Guds namn se JV.org - där finner du svaret.

Guds kärlek - egoistisk?

"Guds kärlek är förmodligen den mest missförstådda av alla Guds egenskaper."


Trots all ondska i världen så finns även kärleken där överallt.
I själva verket så tack vare Guds kärlek som finns liv m m till i världen och därför är kärleken den viktigaste faktorn. Utan Guds kärlek skulle allt liv inte ens vara möjlig. Vad skulle det vara? Kan man föreställa verksamhet utan kärlek? Av en maskin i så fall. - Men ondskan skymmer sikten.

Gud har ännu en avsikt med världen/sin skapelse och kärleken följer alltid med i hans verksamhet. Gud handlar alltid med kärlek. Eller för sin kärleks skull - det är därför man säger att Gud är kärlek. 
- Människan har sina begränsningar och gör inte alltid det. Och egoism utesluter alltid kärleken.

Att Gud är kärlek betyder inte att kärleken är en sorts oberoende väsen/känsla smed egen vilja hos honom. Det betyder i stället att kärleken är en medföljande sammanlänkad del i Guds verksamhet i allt han gör.
Som när en mor sköter sitt barn i kärlek  - även när hon byter blöjor - och fortsätter fostra det även upp i åldern. Allt hon gör så finns kärleken inkluderad i. Barnet upplever det också. Och sedan medföljer kärleken vidare; via faderns, skolans, lärarnas m m verksamhet under fortsättningen av sitt liv.
Och inte att förglömma naturens verksamhet som är till för att tjäna oss i kärlek.

Kärlek är alltid förbunden med aktivitet.
Kärlek utan aktivitet kallas för beundran. Det finns många som beundrar Guds verk men älskar honom inte.

- Verksamheter utan kärlek - exv mekanik - är döda.

På grund av att det första människoparet tackade nej till Guds kärlek i sin verksamhet - för att skapa ett lyckligt hem för människan dvs ett mänskligt samhälle - hamnade människan i svårigheter. Händelsen är känd som syndafallet och som finns beskrivet i 1 Moseboken i Bibeln.

Det är dock redan vid den här tiden som Guds stora kärlek visade sig. Människan övergavs nämligen inte, utan har blivit föremål för Guds stora kärlek i stället. Och Gud fortsatte sedan att verka för att rädda människan. Och denna räddningsaktion fick pågå ända till vår tid.

Samtidigt försökte människan med att skapa sig ett paradis på jorden utan Gud -  men misslyckades. Medans människan har vandrat sin väg i vilsenhet så har Gud visat sin allmänna kärlek, - under tiden - till mänskligheten. Tills han kunde öppet erbjuda sin stora kärlek i Kristus.

Föreställ dig förälder som har fått ett handikappat barn. Visst kan föräldrarna älska även ett sådant handikappat barn. Men så vill de ändå på något vis söka sitt barns bästa. Och söker därför all hjälp de kan få, för att om möjligt göra sitt barn friskt. Barnet själv vet inte att det är handikappat precis som mänskligheten har blivit omedveten om det sedan syndafallet. Många vet ju fortfarande inte - nya generationer kommer - heller om sin svåra dödliga sjukdom.
De måste upplysas om detta via budskapet till dom.

Visst så kan människorna tycka att det är bra som det är men Gud ser på saken på ett annat och på ett riktigt sätt. Eftersom han vet bättre vad som är bra eller bättre för människan så låter han sända budskap om detta till alla.
Han är som föräldrarna till ett handikappat barn. De älskar barnet men de vill ändå se det friskt. Så är det med Guds stora kärlek och han vet också, att han - och bara han - förmår göra människan friskt igen! Det är människan okunnighet eller medveten brist på insikt som inte ser denna möjlighet.

Människorna kan inte bli friska av sig själva utan Guds hjälp. Om inte annat så döden gör dem påminda om sina begränsningar/handikapp. Och ingen annan som kan hjälpa dom finns i universum, än skaparen själv. Detta visste Gud från början och har därför även fixat frälsningsanordningen, en Messias, för människan i sin stora kärlek.

Gud har visat att han älskar oss i sin verksamhet för oss. Och människan uppmanas också att lära sig älska Gud. Inte på något sentimentalt (känslosamt) sätt, utan på ett sätt som Gud älskar människan, dvs i sin egen verksamhet.

Det är inte egoistiskt av Gud att älska människorna så. Det är helt enkelt en nödvändighet för skaparen att göra. Att älska Gud måste man också lära sig - det är inte någonting medfött. Det är inte medfött heller att du kommer att älska just dina föräldrar.
Det lär inte heller vara svårt att att lära sig älska sina kärleksfulla föräldrar. Det är kärleksfullt åstadkommen av kärlek du fått. - Det finns ingen egoism i detta.

En människa säger så här: Gud är en egoistisk Gud. Han säger ju:
 "Du skall inga andra gudar hava jämte mig." 

En motfråga: Vad kan de erbjuda dig? Gud vet bäst vad de andra gudarna kan erbjuda dig dvs ingenting av betydelse. Så varningen är kärleksfull och inte egoistisk!

Guds allmänna och stora kärlek - allmänt

Vad kärlek är inte svårt att fatta, det är inte märkvärdigt alls. Vi träffar på kärleken som känsla oftast redan som barn via mor, far familj, vänner, skolan, församlingen etc. (Många gånger på ett sådant sätt att vi inte ens märker det, ja, rentav tar den någonting som självklart. Och självklar är den också, eftersom vi är i stort behov av den under hela vårt liv.)
Och på ett speciellt sätt exv vid förälskelsen upplever vi kärleken. Just då upplever vi en särskilt sorts av kärlek.
Under livet upplever vi olika sorter av kärlek under olika mänskliga och även andra (tycka om) typer av relationer, exv kärlek till musik, idéer, företeelser, natur, religion, politik, m m.


Vi älskar saker och ting och vi blir gärna älskade själva. Därför kan vissa relationer bli speciellt viktiga för oss. Och då känner vi oss speciellt lyckliga.


Och så har vi mål/mening i livet - som kan betonas - som vi kan lära oss att älska.


Och överallt mitt i livets olika skiften omger oss Guds allmänna kärlek, mitt i allt detta. Och Gud vet också a kärleken är vårt grundläggande behov och därför finns Guds kärlek runtomkring oss också. Utan Guds allmänna kärlek funnits inte något liv på jorden - livets existens i synnerhet visar att Gud älskar sin skapelse!
Han vill också att vi skall vara lyckliga och vi kan bli det om vi är medvetna om Guds stora kärlek. - Inga kvinnor får fler blommor av sina män än till följd av av Guds allmänna kärlek, men Guds stora kärlek är mer.

Men Gud ser också att vi lider mycket trots all kärlek som han omger oss med. Många är utan hopp i världen, mitt i denna röra av krig etc och bristande relationer m m.
Gud älskar oss visserligen men vill älska oss mer! Man kan också formulera Guds problem med oss på detta sätt. Och han vill då ha oss med på noterna! Vår inställning kan då tyvärr sätta gränser på Guds kärlek till oss. - För Guds stora kärlek som han vill visa är villkorad.

I denna situation har vi fått en stående inbjudan om att Gud älskar oss och vill göra mer för oss. Inte konstig alls med detta heller. Han är som en förälder som vill att barnen skall vara friska och framgångsrika, och att framförallt få leva!

Men så är vi dumma nog att inte vilja mottaga Guds kärlek och som skulle kunna hjälpa oss mer och detta redan i det här livet. Som liga tror att Guds kärlek är obegränsad och som är villkorslös. Den är visserligen också till en viss del (som i barndomen). Som föräldrarnas kärlek till barnen. Men som sedan blir villkorad när barnet växer upp. Men människor vill gärna ha det kvar som det var då i barnatro.

Oftast, för att vi inte kan/vill inse detta vårt behov av att kärleken har även med vårt mål livet att göra.
1. En del har den inställningen av okunnighet - vi vet inte vad vi vill. Och vi vet inte om vad Guds kärlek kan göra för oss redan i det här livet.
2. Somliga kan tycka att det är bra som det är i livet.
3. Vi  vill inte ta upp kampen för att erövra Guds fullständiga kärlek. Dvs det som Gud vill bjuda på, dvs sin hjälp, i sin kärlek. Gud kan nämligen älska oss mer än vad han gör närvarande. Men jobbet för att få del utav den kärleken måste vi göra själva. Och framförallt bör vi först veta vad  och hur vi borde handla. - Älska Gud mer så att han kan älska oss!

Ingenting märkvärdigt med det här heller. Vi kan bara ta till av vår erfarenhet och kan märka att även vi älskar somliga mer än andra. Somliga också förtjänar det mera...
Och om vill skaffa oss ett arbete så vet vi ju att vi måste förbereda oss för uppgiften - hemmet räcker inte längre - för att kunna bli anställda. Vi måste så att säga bliva tillräckligt kvalificerade - skolan är också ett uttryck för kärlek - först, för att kunna få jobbet. Det är inte konstigare med Guds stora kärlek heller,
Observera att Guds allmänna kärlek råder även närvarande, men för att komma i åtnjutandet av Guds stora kärlek - hans mål med oss - behöver vi sträva efter den. Guds stora kärlek är inte villkorslös som somliga fått för sig. Orimliga förväntningar kan medföra besvikelser.- " Man skall älska Gud av allt hjärta...!"

Guds stora kärlek kan också liknas till föräldrarnas kärlek till barnen. Trots brister - i detta fall - på bägge sidor fungerar den - till en viss del - fullkomligt bra. Vi är också Guds barn och vi - inkl föräldrarna - behöver hans kärlek i livet redan nu, men vi behöver honom mer, också som frälsare i framtiden. Det är allt mer än vad föräldrar kan åstadkomma för sina barn - men de kan fostra barn till det. Och Guds frälsning behöver alla dvs även föräldrarna själva.

Döden kan ju göra slut på kärleken och det är i synnerhet då vi behöver en frälsare för att den allmänna kärleken i sig kan inte frälsa. Det är något som den allmänna kärleken inte kan, dvs har inte den makten. Och det är därför vi behöver Guds stora kärlek - som har makten - och som sträcker sig längre. Dvs ända till livet via uppståndelsen som också är en av kärlekens verk.

Den Gudomliga kärleken är mycket mer, än enbart en känsla, den kan även verka - den som har kärleken har även makten - som kan användas för oss för att nå målet. Ja, ända till fullkomlig mänsklighet på ett paradis på jorden. Och då inträder en ny kärleksrelation mellan Gud och människor. Det kommer att bli en kärlek utan brist på ömse sidor.

Människan - en looser!

Människan är OK, men människans verksamhet är...? - Vad menas?

Människans verksamhet är både ond och god ofta omväxlande. Beskrivningen kan variera. När man talar om människan på det här sättet så gäller det beskrivningen av människans liv/verksamhet som man främst tänker på. - Människan är annars OK!
"Sedan såg Gud på allt som han har gjort, och se, det var mycket gott." - 1 Mos 1:31. - Alltså var människan OK!
På denna grund står också ofta uttrycket om "människors lika värde".

Det var inget fel på människan men det blev i stället fel på valet som människoparet  har gjort och som de flesta känner till. - Syndafallet, 1 Mos 3. -

I varje fall har vi sedan dess fått det onda i kroppen, genom arv till del, och det goda lär vi oss att förskaffa. För att kunna upprätthålla balansen har vi fått ett samvete också som ett arv.

Vi upplever också ofta konkurensen i vår kropp, speciellt valsituationer, dvs  att striden mot det onda, ständigt gör sig gällande. Det är som om två viljor konkurerade med varandra inom oss.
Vi försöker ständigt åstadkomma en kontroll över denna strid i livet. Ibland lyckas man och ibland inte. Ofta inte, trots den bästa viljan i världen. Det är då det händer att det goda eller det onda inom oss kan få makten över oss och vi förlorar kontrollen (viljan sätts ur spel). Eller andra yttre viljor kan få oss att göra fel.

I denna inre kamp är människan faktiskt "maktlös" i den meningen att inte alltid ha förmågan att besegra det onda inom sig. Eller att kunna stå sig segrande mot yttre påverkan. Därför behöver människan hjälp (en frälsare). Människan är egentligen - som nu är en looser - utan en frälsare.

Jag själv, av egen kraft, kan alltså inte bli den jag vill bli att vara. Det är här den gudomliga kärleken som kan hjälpa mig/oss.- Den gudomliga kärleken som inte har ett eget namn i grekiskan är inte enbart en känsla som kan uppstå spontant i oss. Den gudomliga kärleken kan endast fås genom erfarenhet.

Kärlek som känsla

Kärlek uppfattas ofta helt enkelt som enbart en känsla.
Men kärleken är mer än så. Eller framförallt ofta mer. - Ja, kan kärleken överhuvudtaget karakteriseras enbart som en känsla?
 - Knappast! "Jag älskar dig!" kan betyda så mycket!

Vid närmare betraktande finner man, först och främst att brister i vårt språk har svårt att leverera lämpliga ord, för att kunna beskriva det fullständiga karaktären/innehållet i begreppet. " Jag älskar dig!" kan mans enbart betrakta som en förkortning av vad man vill säga.

Och där inga ord räcker till där räcker inte filosofin heller. Överallt hamnar man till slut i vår språkliga oförmåga att uttrycka innebörden i lämpliga ord. Att uppfatta "jag älskar dig!" beror till stor del av mottagaren och situationen.

Det verkar vara ett ord vars innebörd man ständigt måste fylla i för att förstås rätt.. - Vad menas...

I brist på ord att säga vad vi menar blir i verkligheten inte lätt. Det räcker sällan att vi uppfattar att någon känner för oss som kärlek.
Eftersom begreppets innebörd växlar mycket och är förmer än vi kan enkelt definiera, så har det kommit att användas i odefinierade och skilda sammanhang med olika betydelser. Även olika kulturer har använt ordet i olika betydelse under historiens gång. Det är långtifrån entydigt med vad man menar med ordet "kärlek".

Men man har redan på ett tidigt stadium förstått eller velat mena

a. att kärleken är inte något ting i sig, dvs existerar inte är något väsen som autonomt existerar någonstans.
b. att kärleken är i grund och botten - enkelt uppfattat - en känsla mellan två objekt, mor och barn t ex.

När man alltså talade om kärlek så menade man alltid en speciell relation mellan två objekt. Beskaffenheten av relationen fick i grekiskan namnet

1. agape
2. fileo
3. storge
4. eros
5. övrigt(?)

De fyra första sorterna av kärlek gällde förhållandet mellan människor. Den femte kunde gälla mellan människan och djuren etc, eller djur emellan etc.
Enligt Platon kunde man t ex älska också en blomma för dess skönhet etc.

Genom att så begränsa kärlekens innebörd till enbart en känsla har begreppet blivit mera hanterbart exv i filosofin. Men att begränsa/avskala dess tillhörande innebörd, till att enbart gälla upplevelsen blev det viktigt sedermera att alltid tänka tänka sig i sammanhanget.
Om man sade sig älska en blomma, katt, sten, solen etc kunde rätt förstås, först då av sammanhanget dvs att älska ett föremål för dess skönhet/nytta (verklig eller inbillad). Vid inbillade dygder hos föremålet kunde leda till tillbedjan av föremålet (kallas för avgudadyrkan). Och vad avgudadyrkan egentligen var - dvs vad man höll på - det visste man inte då.

Först vid monoteismens inträde i världen lanserades ett nytt sorts kärleksbegrepp med Guds, skaparens anspråk på den gudomliga kärlekens källa.

"Jehova vår Gud är en...
"Du skall älska din Gud av allt..."

Begreppet kärlek blev nu ett nytt fenomen och som uttrycktes först på det hebreiska språket. Och alltså är ej ett inlånat begrepp från grekiskan. Denna nya innebörd övertogs sedermera av de kristna. Det gällde nu att lära sig på nytt vad kärlek är. "Kärleken" har blivit flerdimensionell.

Om platonisk kärlek
http://g3.spraakdata.gu.se/saob/show.phtml?filenr=1/189/119.html

Kärlek

Om kärleken har många sjungit,
många efter kärlek sprungit
och många har också hittat den:
den stora stora kärleken.

känner du dig övergiven?
men då är det just på tiden;
att veta hur det förhåller sig,
kärleken stor omger just dig!

du jämför dig med en annan,
hos dig se bara brister kan;
men själva bristen för din del
att det du ser är bara fel.

en bristvara hos var och en
brist på kärlek visserligen; men
det är ingen brist på kärlek
det finns mängder hos stora Guden!

Sinko