Allting har ett namn! Det är så självklart, och så grundläggande, att det är fånigt att påpeka det.
Det är det första, nyblivna föräldrar tänker på - ja, långt innan - är, vad barnet skall heta. Barn utan namn, ja...?
Om man upptäcker nya arter som ännu inte har fått namn så är det, det första man gör, dvs att förser den nya arten med ett eget namn, i detta fall på latin. Det är en stor ära dessutom att kunna få sätta namnet. Finns inte namnet ännu så finns på något sätt inte arten heller - hur skall man tala om..? Även vad all nyhetsmedia frågar först, är är just efter namnet.
Namnet är så viktigt, att utan det, är det mycket svårt att överhuvudtaget kunna hantera ämnet/nyheten. - utan namn är helt enkelt ohanterbart!
En gud utan namn är också något helt otänkbart. Ändå blir somliga förvånade trots miljontals böner i kyrkan m m, om att många ändå inte tycks känna till namnet på den gud de tillber. - Att känna till namnet är dessutom något elementärt!
"Fader vår som är i himmelen,
helgat varde ditt namn."
- Det finns en Fader i himmelen, man riktar sig till är ok, men namnet då? "Helgat varde ditt namn...", Fadern har ett namn!
- Det är Gud som är namnet, hör jag sägas.
- OK! Men vem gav då vår "Fader" namnet? Dvs att Faderns namn skall vara just Gud? Han är ju Gud!
- ???
Någon eller några måste ha gjort detta - att gav honom namnet - vid något tillfälle, som jag inte känner till. Kan någon svara på detta? Var det Luther eller påven?
Någonstans har det blivit fel i skallen hos dem som har ställt till med denna oreda. Eller så handlar det om en fatalistiskt inställning till frågan?
Eftersom ingenstans, i någon som helst verksamhet, skulle man acceptera namnlöshet i något land - inte ens i himmelriket -, och i synnerhet inte skattemyndigheterna. Men i religionen...?
Och tänk om att alla sorts fiskar, fåglar, bilar, orter m m skulle bara heta: fisk, fågel, bil, etc.
Men vad är det sorts fisk det är frågan om, vill jag ju också veta!
Jag själv är kanske även intresserad av vad laget heter - om man talar om fotboll -, eller är kravet konstigt på något sätt?
Vad är det för gud! För gud är inget namn - han tituleras för gud? Vad är då hans namn... man talar om, som man ber till? Har kristenhetens gud förlorat sitt namn på vägen kanske? Var finns namnet inregistrerat någonstans?
Det måste ju finnas någon anledning till denna brist, eller hur? - Vad har hänt egentligen?
Antag att jag heter Pelle Karlsson, och jag har en viss vänskapskrets. Och alla i vänskapskretsens kallar dom mig vanligen bara för Pelle eller bara "han". Att jag heter Karlsson behöver inte nämnas - alla vet ju vem det är frågan om. Och jag själv skulle inte heller gilla om kompisarna skulle alltid skulle kalla mig för Karlsson heller. Inte fel visserligen men jag själv vill bli hellre tilltalad av kompisarna som Pelle eller rentav bara som "kompis". Eller bara "du" för den delen, som man kan tala till en vän. Att uttala egennamnet i det vänskapliga sammanhang skulle låta rentav lite svulstigt!
I en nära äktenskaplig relation säger man inte så här: - Kan Karlsson hjälpa mig med...? Hellre: "Älsklig, kan du vara snäll och...."
Helt följdriktigt ber då de kristna sin bön med det innerliga tilltalet
"Fader vår som är i himmelen"
Den enda fadern de kristna har tillsammans är ju den som finns i himmelen. En mycket bra och innerlig är detta tilltal - som Gud själv älskar - och är en gillad definition av mottagaren i kristet sammanhang. Men varför ville Jesus att man skall komma även med tillägget?
"helgat varde ditt namn" - detta gällde ju ändå de troende kristna!
Uppmaningen måste, om man tänker efter, avse ändå någonting särskilt och viktigt. Varför annars påpeka detta för själva de kristna? Ja, och som då de förväntas känna till namnet förstås, för annars blir denna uppfordran helt meningslös, eller? Om Kristus, som har lärt oss bönen, anser själv, om att vara medveten om namnet som skall helgas, så... - men vad är då namnet?
Och hur gör man för att namnet vara helgat? Och vad menas med "helgat"?
---------------------------------------------
Angående Guds namn se JV.org - där finner du svaret.
Det är det första, nyblivna föräldrar tänker på - ja, långt innan - är, vad barnet skall heta. Barn utan namn, ja...?
Om man upptäcker nya arter som ännu inte har fått namn så är det, det första man gör, dvs att förser den nya arten med ett eget namn, i detta fall på latin. Det är en stor ära dessutom att kunna få sätta namnet. Finns inte namnet ännu så finns på något sätt inte arten heller - hur skall man tala om..? Även vad all nyhetsmedia frågar först, är är just efter namnet.
Namnet är så viktigt, att utan det, är det mycket svårt att överhuvudtaget kunna hantera ämnet/nyheten. - utan namn är helt enkelt ohanterbart!
En gud utan namn är också något helt otänkbart. Ändå blir somliga förvånade trots miljontals böner i kyrkan m m, om att många ändå inte tycks känna till namnet på den gud de tillber. - Att känna till namnet är dessutom något elementärt!
"Fader vår som är i himmelen,
helgat varde ditt namn."
- Det finns en Fader i himmelen, man riktar sig till är ok, men namnet då? "Helgat varde ditt namn...", Fadern har ett namn!
- Det är Gud som är namnet, hör jag sägas.
- OK! Men vem gav då vår "Fader" namnet? Dvs att Faderns namn skall vara just Gud? Han är ju Gud!
- ???
Någon eller några måste ha gjort detta - att gav honom namnet - vid något tillfälle, som jag inte känner till. Kan någon svara på detta? Var det Luther eller påven?
Någonstans har det blivit fel i skallen hos dem som har ställt till med denna oreda. Eller så handlar det om en fatalistiskt inställning till frågan?
Eftersom ingenstans, i någon som helst verksamhet, skulle man acceptera namnlöshet i något land - inte ens i himmelriket -, och i synnerhet inte skattemyndigheterna. Men i religionen...?
Och tänk om att alla sorts fiskar, fåglar, bilar, orter m m skulle bara heta: fisk, fågel, bil, etc.
Men vad är det sorts fisk det är frågan om, vill jag ju också veta!
Jag själv är kanske även intresserad av vad laget heter - om man talar om fotboll -, eller är kravet konstigt på något sätt?
Vad är det för gud! För gud är inget namn - han tituleras för gud? Vad är då hans namn... man talar om, som man ber till? Har kristenhetens gud förlorat sitt namn på vägen kanske? Var finns namnet inregistrerat någonstans?
Det måste ju finnas någon anledning till denna brist, eller hur? - Vad har hänt egentligen?
Antag att jag heter Pelle Karlsson, och jag har en viss vänskapskrets. Och alla i vänskapskretsens kallar dom mig vanligen bara för Pelle eller bara "han". Att jag heter Karlsson behöver inte nämnas - alla vet ju vem det är frågan om. Och jag själv skulle inte heller gilla om kompisarna skulle alltid skulle kalla mig för Karlsson heller. Inte fel visserligen men jag själv vill bli hellre tilltalad av kompisarna som Pelle eller rentav bara som "kompis". Eller bara "du" för den delen, som man kan tala till en vän. Att uttala egennamnet i det vänskapliga sammanhang skulle låta rentav lite svulstigt!
I en nära äktenskaplig relation säger man inte så här: - Kan Karlsson hjälpa mig med...? Hellre: "Älsklig, kan du vara snäll och...."
Helt följdriktigt ber då de kristna sin bön med det innerliga tilltalet
"Fader vår som är i himmelen"
Den enda fadern de kristna har tillsammans är ju den som finns i himmelen. En mycket bra och innerlig är detta tilltal - som Gud själv älskar - och är en gillad definition av mottagaren i kristet sammanhang. Men varför ville Jesus att man skall komma även med tillägget?
"helgat varde ditt namn" - detta gällde ju ändå de troende kristna!
Uppmaningen måste, om man tänker efter, avse ändå någonting särskilt och viktigt. Varför annars påpeka detta för själva de kristna? Ja, och som då de förväntas känna till namnet förstås, för annars blir denna uppfordran helt meningslös, eller? Om Kristus, som har lärt oss bönen, anser själv, om att vara medveten om namnet som skall helgas, så... - men vad är då namnet?
Och hur gör man för att namnet vara helgat? Och vad menas med "helgat"?
---------------------------------------------
Angående Guds namn se JV.org - där finner du svaret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar