Livet räcker inte till

Att vara gammal börjar sällan med att bli gammal. Detta låter lite klurigt kanske. Men tänkt då på; att vara vuxen börjar inte heller med att bli vuxen. Det börjar alltid med en inkörningsperiod på c:a 18 år enligt lagen. Sedan är man vuxen ända tills man dör, tror man. Men så enkelt är det inte, det vet jag nu av erfarenhet. För att kunna vara gammal kräver också sin inkörningsperiod, från att ha varit vuxen till att bli en gammal vuxen, för att vara precis. Och ingen skola sysslar med dessa problem i livet. De gamla får lita på livet som läromästare.

Att vara på väg att bli gammal är en mycket intressant period i livet, med ökande risker och spännande erfarenheter. Visserligen är livet den största risken som man kan ta sa min dotter i dag, men du förstår vad jag menar. Detta är ett mycket omfattande ämne att ta upp här, så jag får nöja med med små episoder ur mitt liv och som har med ökad benägenhet att vara distraherbar att göra, dvs konsekvenserna därav.

Som det hände häromdagen då jag skulle checka in på träningslokalen på ACTIC. Det är redan vid inträdet som jag fick vara med denna litet pinamma bortkommenheten, bevittnad av två snygga tjejer.  De har tydligen distraherat mig, där vid disken, genom sin närvaro. Jag visade mitt kort för apparaten som jag brukar men den typiska godkännandet - ett pip - ville inte infinna sig. De två snygga instruktörerna som just då råkade vistas bakom pulten iakttog min belägenhet tills den ena sa: - Du kanske skulle vända på kortet i stället och då går det bättre.
 Och visst, jag vände på kortet, och det gick genast bra med inchekningen men jag kände mig också lite generad inför dem för misslyckandet tidigare. Jag tackade för upplysningen men situationen krävde - tyckte jag - att jag skulle behöva återställa  min sociala status på något sätt.
- Jag skulle vilja veta, om det finns några äldre herrar här som brukar träna här än jag, frågade jag? Och nu fick dom plötsligt tänka på något annat.
- Ja, vi har en herre här som jag vet är 76 är gammal och som tränar regelbundet hos oss, sa en av instruktörerna.
- Men då är jag i alla fall äldre, trumfade jag direkt, kanske rentav äldst i träningsgänget, jag ståtar nämligen med 80. Nu vet dom i alla fall att min tankspriddhet kan ha med min ålder att göra, tänkte jag. Kanske har jag nu även lärt dom någonting om livet...
- Ja, du kanske är faktiskt äldst bland oss men det syns inte på dig i alla fall,. försökte med en utav tjejerna för så brukar man alltid säga till mig när min ålder kommer på tal.
- Snällt sagt i alla fall - som jag brukar säga -, och nu sätter vi igång och därmed vände jag mig, för att gå in i omklädningsrummet.
Men det tog inte många sekunder medan jag återvända med mina skor viftande framför dem.
- Detta är för att ni är så snygga och distraherade gamlingen.
- Skratt, skratt... Och nu har jag gjort bort mig för andra gången.
Jag glömde nämligen ta av skorna innan, som man bör göra på ACTIC bara för att jag blev distraherad vid inchekningen..
Min tredje och ännu värre tabbe berättar jag inte om denna gång. Har min dag börjat med en ett offentligt litet misstag så blir resten av dagen bara värre.

Jag har numera blivit mer och mer medveten om riskerna av att vara distraherad. Ja måste nu nämna mitt allra senaste. Jag bad min son att stanna vid affären för att jag skulle köpa ägg. Vid hemkommen märkte jag dock att jag har köpt allt möjligt men just inte ägg. Ett ställe som har distraherar mig ofta - det är affären - och glömde... Inte lätt att vara gammal och särskilt inte om man saknar humor. Att kunna skämta om sina tilltag underlättar.

En liten bagatell i början kan utvecklas till en serie nya misstag som hände mig på ACTIC. Och nu saknar jag ägg också och jag har inte bil heller... - Vad kommer härnäst?
 " - Lär känna dig själv" uppmaningen får mig numera att bara småle. - Och sen då? -  Livet räcker ju inte till det!

Med våldet verktyg

I tisdags blev jag som fastklistrad vid TV-n vilket är ovanligt. Men en mycket välgjord dokumentär väckte min uppmärksamhet. I och för sig visste jag mycket om detta tidigare men det är först nu det blev aktuellt att kommetera saken.

Dokumentären handlade om att förklara verkligheten - dvs vilka ansträngningar vetenskapsmännen har gjort i detta syfte. Och att förklara någonting gör man oftast genom att förstå dess delar. Hur förstå då verkligheten?
Ju genom att leta efter dess minsta delar som gäller tydligen just nu. Och för att göra detta låter sig inte göras på ett vetenskapligt sätt utan med hjälp av ett vetenskapligt(?) våldets verktyg - i partikelaccelerratorn. I denna våldets verktyg - jag kallar det så - åstadkommer man våldamma kollitioner av obegriplig storlek.
Och det som framkommer är mycket besynnerligt och oväntat som man sedan försöker sätta ihop till någonting helt.
Helt intuitivt så förstår jag mig inte på processen. För hur kan man spränga sönder någonting för att sedan sätta ihop det till en enhet. Måste man verkligen totalt spränga ett hus för att förstå vad ett hus är för någonting? Vem har kommit på denna idé?
 Ja, den vetenskapliga metoden är i detta fall lika besynnerligt som den verklighet(?) som den kommer fram till. Nej, jag kallar inte detta för en vetenskaplig metod heller.

Först var atomen den minsta odelbara enheten som verkligheten byggdes upp av. Sedan gällde det att klyva atomen för att sedan klyva(spränga) protonen för att sedan finna 100(?) nya partiklar/skärvor efter sprängningen och för att sedan... Ja, jag fortsätter inte beskrivningen längre nu.
Men programmet är värt att titta på i alla fall. Och för att ändå fortsätta så har vetenskapsmännen funnit - jag kommer inte ihåg namnen - på ett besynnerlig verklighet som inte är verklig. En verklighet som råder i sprängningens ögonblick.- Vem är intresserad av detta?

Ja, tanken svindlar.
Den intelligente Einstein frågade en gång en kollega.
- Tror du att månen finns där när du inte ser den?
Och vad skulle svaret kunnat bliva annat av en lika intelligent kollega.
- Bevisa motsatsen!.

Men vad jag funderar mest på nu, huruvida våldets metod är det bästa sättet att förstå sig på verkligheten? För i så fall...- Vetenskapen är förmodligen ute och cyklar.

Vad skall jag göra nu då?

Det hände i går. Från träningen gick jag till affären för att köpa mat. Nu med två kassar - en i varje hand - kånkade jag hem över bron och parken och det var vackert väder. Jag beundrade den skimrande ån och satte mig på en ensam bänk.

Jag tar fram tidningen Metro och en bit bröd som jag inmundigar för sockrets skull. Jag har diabetes, och träningen är därför ett måste, om du ännu inte visste det ännu och det var också före min lunch. 

Medan jag knapra på brödet och läste insjunken i tidningen så plötsligt hörde jag en signal från en mobil. Jag vaknade liksom till; signalen var stark nog för att komma från nära håll och som fick mig att reagera lite förvillad. Intuitivt började jag leta efter i en utav kassarna efter min egen telefon samtidigt förbryllad över att någonting inte stämde. Signalen var ju annorlunda än jag var van vid att höra. Jag hör nu en upprepning av signalen och ser mig om, det finns ju inte en människa i närheten och medan jag funderar på om jag drömde kom ytterligare en signat till. Och först nu märkte jag mobilen som låg på bänken längs bort nära andra hörnet - den var svart och inte lätt att lägga märke till. Signalen upprepas sedan igen och jag tar intuitivt upp mobilen för att svara. Men jag lyckades inte eftersom det var av en annan sort än min gamla Nokia. Så jag började fundera nu med den främmande mobilen i handen. Ring, ring... kommer plötsligt igen och nu är jag påpassligt snabb nog att försöka trycka på knapparna där jag trodde de skulle vara. Men det var svårt att urskilja dom eftersom det var dagsljus och det brukar inte vara så tydliga då, ja du vet. Jag lyckades inte denna gång heller och gav upp och inte heller mer signal... 
Men jag började känna mig inblandat vid det här laget och vad skall jag göra med mobilen nu då?

Jag kan väl inte lämna mobilen kvar på bänken? Och hur skall jag få tag på ägaren? Det blir väl att lämna den till polisen. Men jag hinner inte i dag för Andree skall hämta mig snart för att åka till Oskarsborg. Det blir väl nästa vecka då. Men ägaren då? En mobil är som den högra handen numera, närmast en katastrof att bli av med den även för en kort stund. Jag vet ju hur det är. Och nu började jag känna mig delaktig även i den katastrofen. Jag borde ha låtit bli den...

Vill du veta fortsättningen?

Pinsamt värre

Pinsamheter har man varit om en hel del. Det är när man blir funnen med byxorna nere och man får se.... Det är når man skäms över att ens funna hemliga belägenhet blottas etc.

Det finns också pinsamheter som tar priset.
En sådan hände Erik. Tänk dig då följande, han berättar:
" Så. medan jag satt där... hörde ett kort skrik. När jag tittade upp såg jag hur toalaettdörren slajdade upp. På stolen satt en kvinna med byxorna vid knävecken. När hon kastade den ena handen mot dörrknappen fick hon syn på mig. Vi såg varandra rakt i ögonen och delade skräcken. Sedan stängdes dörren. Det var över på en sekund! - Men minnet därav blev troligen evigt.

Det där med pinsamheter tycks vara mycket envisa i att hålla sig kvar i minnet. Om jag sorterar bland mina minnen så är de just pinsamheterna jag kommer mest ihåg. Något som man helst skulle vilja glömma, men så är de skamligt roliga också på något sätt. Ja, jag skulle vilja berätta också om några. Men, nej! Det vore mycket pinsamt. Bland mina pinsamheter finns liknande som Eriks och dessutom värre eftersom de hände mig. Så jag avstår!

Men så började jag tänka. Jag fick ju aldrig se min fru sitta på toaletten med byxorna nere fast jag fick se ett och annat. Och fast att vi var ju gifta i 42 år. Men ändå, jag vill inte förhärliga mig för det.
Därför skall ändå berätta om min största pinsamhet, som inte ens min fru Irma har förlåtit mig för ännu. Jag tror i alla fall att hon inte har gjorde det för det sa hon aldrig att hon gjorde. - Men jag väntar på det!

Vill inte se Gud

Jag gick och hämta posten i dag. Lådan ligger på c:a 200 meter från Oskarsborg i skogen och det brukar ta sin tid. Tid att tänka om man inte har bråttom. Och det hade jag inte denna gång.

I sådan har tillfällen har man ändå möjlighet att tänka och känna. Jag bestämde mig nu att njuta av vädret som var mycket behagligt och av skogsmiljön, som jag älskar eftersom jag är en skogsman. Härligt att se och uppleva detta efter en lång vinter, som alltid är för lång när det gäller mig.

Jag drar djupa andetag och känner av... försöker supa in... och plötsligt dyker tanken upp, tänk om jag skulle få se Gud just nu.- Ja, tänk! Och jag tänkte en god stund till, tills jag tänkte och kände: allt finns ju här vad jag behöver, jag saknar ju ingenting mer. Vad skulle det göra för skillnad om jag finge se Gud!?
Och så kom  jag på mig att förebrådde mig - vad skulle det tjäna till...? Och vilken fåfäng tanke... Allt finns ju här runtomkring och jag behöver ju ingenting annat - allt känns ju så fullkomligt bra ändå. Nej, jag vill egentligen inte se Gud och speciellt inte nu, har jag bestämt mig.

Sedan gick jag och tänkte vidare, filosofisk som jag är. Är detta inte underligt ändå, denna hedniska tanke, eller? Och jag kände efter flera gånger - det är ju faktiskt så, jag vill inte sig Gud nu, utan bara ljuta av naturen m m. Det är kanske så här Gud vill att det skall vara i livet, eller?

Men vad säger jag? -  förebrådde jag mig igen. Jag ser ju Gud! Han finns ju här i naturen överallt. Och han syns ju också och jag känner även Hans närvaro, så what?!

"Väluppfostringsdogmen" förr och nu.

Vi var mycket fattiga, speciellt under krigsåren. Gillade jag inte majsgröten, gjord på vatten och utan socker på - socker var en lyxvara på den tiden - så fick jag i alla fall en portion som jag måste äta upp. "Ingenting fick förfaras" för tänk hur andra hade det som... - du vet...!

Och dogmen lever krav, vi lever efter den - fast i modifierat innehåll - ännu idag. För nu finns det fortfarande som inte har ens gröt att äta... m m
De som mest lider av detta är kanske skolbarnen - det gjorde mina barn också. "Tanterna" la på, och de fick under moralisk plikt äta upp... Att lämna kvar av maten var inte bara fel - för det måste ju kastas - utan också något i sig omoraliskt - man gör bara inte så! - Oavsett hur de själva mådde därefter förstås.

Jag har också präglats utav dogmen, och så fort jag vill lämna kvar något på tallriken, slås jag av mitt samvete: " - du skall inte!" Du måste äta upp det som finns på tallriken även om... För nu, för nu har dogmen utvidgats ytterligare till att gälla allt som blev tillagat måste ju ätas upp. Men denna utvidgning av dogmen är trevlig eftersom det är god mat man får i allra flesta fall.

Jag förstod dogmen först, med tanke på,. när det var ont om mat, framförallt under kriget och därefter. Men tänk vad jag längtade efter feta bitar kött m m. Sedan, sedan blev det gott om mat och så började frossandet. Nu blev det självklart att inte lämna kvar något. Det kändes inte längre som någon förpliktelse... Det kan till och med vara ofint om man inte tog mera av maten - det hörde numera till.... Och det gjorde jag förstås och kanske flera gånger tom. En riktig matvrak blev jag. Och jag åt mer i regel än vad jag behövde - och jag skyller fortfarande på väluppfostringsdogmen.

Skyll dig själv nu, säger nu min diabetes, eftersom det var du var så dum så dum!!

Men moralen att inte lämna något kvar i tallriken blev lätt att efterleva. Och när så började moralen om att, äta upp allt som var tillagat, började visa sig med tiden på omfånget. Nu är man ju väluppfostrad, genom att visa att man gillar maten, och det visar man bäst genom att ta mera och frossa på. Att vara rund är också gulligt!
Alltid hittar man anledningar att äta mera. Som en släkting sa en gång: Det jag äter upp det är mitt!

"Väluppfostrad" - ett problem.

Det blev gröt som vanligt i dag med på morgonen. Men jag gillar gröt så jag tänker inte gnälla på själva gröten - jag har ju dessutom min egen speciell version av rågmjölsgröten som jag gillar. Det är inte grötens fel jag tänkte på nu och inte heller på den övriga maten i sig. Jag gillar ju all mat egentligen! - Ja, jag har som vanligt börjat ofta skylla på min uppfostran, så även här.

I går uttryckte jag - om du läste mitt inlägg - mitt missnöje med, att det inte serverades barnportioner av soppa på ett ställe i staden. Det borde bli en rättighet tycker jag, att få köpa sig barnportioner av allt sorts mat om man så önskar.

Och när jag just åt gröten i dag, blev jag varse om ett utav mina stora fel! Fast jag är väluppfostrad, jag på riktigt! Eller...?

Ja, jag äter i allmänhet helt enkelt för mycket! När jag skall tillreda maten/gröten då överskattar jag mina behov och det brukade bli, som vanligast, för två personer minst. Och när jag börjar äta å andra sidan så räcker det hälften av hälften - jag orkar inte äta mer.

Och nu eftersom jag är så väluppfostrad så måste jag ju äta upp maten också - det är så man gör bara, fick jag lära mig av min mor.
Vi var ju så fattiga på den tiden under kriget m m så det var ingen risk om att maten skulle lägga sig kring midjan då, men..., men nu har det börjat arta sig till ett problem. Till en konflikt i samvetet om du så vill kalla det.

Och samvetet gnager! - Ja, jag sätter in resten i kylskåpet och så får jag se. Men att kasta resten är ju omoraliskt! Därav dilemmat jag befinner mig i denna dag igen,  förtår du!?

Marknadsdiskriminering(?) trots subventioner.

Jag har verkligen svårt att hitta det rätta ordet här, så jag måste berätta om min upplevelse.

Jag gillar soppor och så har jag äntligen hittat häromdagen ett ställa där soppor serveras - ett populärt ställe enligt personalen och tom prisbelönt. - Oj vad glad jag blev!

Jag blev så glad för att äntligen...!
Jag passade då på, att gå in, för att fråga efter dagens meny. Det var två sorters soppor med eget nybakat bröd och annat smått och gått till en gedigen riktig lunch.
Och lunchen skulle kosta 67 kronor och då får man äta så mycket man vill, även bägge av sopporna om det behagar.
 Men jag gick besviken därifrån, medan jag uttryckte min uppskattning över den goda idén, dvs att äntligen någon har satsat på att servera soppor här i staden.

Men jag sa att jag är 80 och äter bara barnportioner numera och skulle egentligen nöja mig med en kopp singelsoppa med bröd. Max 40 kronor skulle jag kunna betala för den - men 67? - Varför betala för jätteportioner?

Så jag får tyvärr avstå från denna innovation, eller?
 Jag har nu funderat på detta! Jag subventionerar ju restaurangerna redan, men... - ja, då borde de också kunna erbjuda barnportioner åtminstone... ja, helst åt alla.

- Äter man som barn ja då får man varje gång subventionera de övriga gästerna ännu mer! är väl tanken. Resultatet blir också att fattiga, studenter, äldre, kanske även många barn kan känna sig marknadsdiskriminerade - eller säg vad det heter!

Babelns torn

Det där med ekonomisk tillväxt - det där är som Babels torn, läser jag. Man bygger, man samlar, man sparar och det är ju imponerande till att börja med. De ekonomiska framgångarna skapat nya visioner och hopp om fortsatt tillväxt ja, en sorts evig sådan.

Men som bekant satte Gud stopp på byggandet av Babels torn på den tiden och som människorna fick sluta upp med att bygga vidare på, slutligen till följd av språkförbistringen. Människan har dock hunnit bygga sig uppåt en hel del, kan man tänka, tills det blev svårare och svårare och...

Det sägs då att Gud förbistrade människornas tungomål så att de fick upphöra med sitt verk. Hur detta kan exakt ha blivit till i verkligheten säger dock inte bibeln. Men kanske var det likt något som det händer i våra dagar. Människan börjar inse att det går bara inte bygga vidare på den ekonomiska tillväxten som lösning för... Det går bildligt talat inte mer att fortsätta med byggandet på det moderna Babels torn dvs den eviga tillväxten.  Och vad händer nu då? Det uppstår en förvirring och en massa olika experter hävdar sina olika lösningar på problemet. Språkförbistringen har blivit total och man håller på att överge bygget.

Det är verkligen svårt nu - har det visat sig - att bli ense om hur man skall fortsätta. Och resultatet blir förmodligen som det var då i Babel. Världen måste ge upp att bygga sin Babels torn. Det går inte längre som hittills och detta faktum måste accepteras. Gud har även nu - bildlikt talat - förbistrat experternas tungomål.

Om man lär sig någonting av den forntida bibliska händelsen kan de gå bara på ett sätt. Det är dags, man måste sökas nya vägar nu.

Det stora Babels torn få stå som ett minnesmärke för tillväxtoptimismen som fick gå i graven. Tillväxtens fundament, dvs jordens resurser är begränsade.

Men allt är inte hopplöst, jorden går inte under bara för att tillväxtoptimismen har gjort det!

Ett ynka litet hårstrå

Det är sällan jag fastnar mitt i en läsning. I synnerhet inte om obetydligheter dyker upp såsom...  jag inte riktigt förstår eller betraktar som oväsentliga.
Men nu har detta ändå hänt mig denna gång. Eftersom kåseriet handlade om bubeshår och jag har ingen aning om vad detta speciella hår är för någonting, ännu får jag säga, och vad det är som är så skärskilt med detta.

Men det var skärskilt för Emi på restaurangen och med samma Emi på en lyxhotell som har fått henne att totalt tappa fattningen eller så...
Allt, då hennes sinne förändrades från upprymdhet till botten.
Först när hon skulle inmundiga den förträffliga måltiden på restaurangen - och dessutom så var hon ordentligt hungrig ock vid tillfället också - så tappade hon matlusten och hungern totalt vid åsynen av det speciella(?) håret i maten.
Den andra gången hände något liknande då hon satt på ett lyxhotell som hon skulle börja njuta av, tills... Ja, käre läsare, tills hon hittade en, tänk, en enda pubeshår på sängbordet.

Jag har fortfarande vid skivande stund inte tagit reda på vad pubeshår är för någonting, för mig är alla sorters hår lika, men så känner jag på mig, att det måste vara någonting skärskilt just med pubeshåret eftersom det har blivit huvudrollsinnehavaren i berättelsen.

Det är snarare någonting annat som jag blev mera intresserad för. Och det är, hur en sådan ynka obetydlighet, futtig små skit, kan få en människas sinne att så totalt förändras. Från känslan i topp till känsla av botten. - Vilken fasa det måste vara för en husmor som väntar på gäster... för, tänk om, om någon råkar hitta pubeshår i maten.
Men nu, när händelsen ändå har gjort mig nyfiken så blev jag mer intresserad av två saker:
1. Vad är bubeshår för någonting och
2. Vad är mitt bubeshår? Vad är jag så förskräckligt känslig för?

Sociala behov

När jag har gjort allt jag skulle i går så, så där vid 18- tiden, började jag känna av mitt sociala behov. Jag måste få tala med någon tänkte jag.

Jag gick därefter till det närmaste hotellet på Munktell  torget för att dricka kaffe och sätta mig i solen i deras trädgård. Ett trevligt ställe förresten. Jag såg en enda man på platsen så jag försökte sätta mig där.

- Får jag sätta mig här vid bordet... eller vill du vara helt ensam...?
- Det går bra sa han, och la ifrån sig tidningen. Här får jag snacka tänkte jag... och jag satte mig - och han betraktade mig.
- Ja håller på att dikta men i dag så känner jag inte av någon inspiration så jag pratar gärna med dig, om det går. Och snart var snacket igång. Han var en nyinflyttat försäljnings-boss till Assa och bekymrad över okunskapen hos ungdomarna m m. Han fick se ett helt brev - kanske en arbetsansökan - utan ett kommatecken någonstans m m.
- Inget vidare poetiskt..., när låset kom på tal sa han.
- Ju, det där med att öppna låset till hjärtat... och du är väl gift... snack... snack... medan jag talade om min ring på fingret medan min fru var död... Det visade sig snart att han var försäljningschef och snacket fortsatte in i diverse problem som har intresserat mig länge. Dvs om den effektiva kommunikationen, att få den att fungera så att den når fram etc.
- Vad har du för försäljnings recept för att kunna sälja lås med framgång?
- Det gäller främst att tro på sig själv och vara målmedveten.
- Ja, tron ja, tror du på Gud förresten?
- Nej! Det gör jag inte, men jag tror på mig själv och det räcker! Det har det gjort i alla fall hittills.
- Ja märker någons sorts ödestro bakom din säkerhet..., det händer så mycket galet runt omkring oss...
- Ja, det som skall hända det händer. Jag kan ju inte göra någonting åt det, eller? Det är bäst att inte tänka på det och oroa sig i onödan. Jag vill göra det som är möjligt och det räcker. Jag gör vad jag kan och resten får ödet avgöra om du så vill...
- Jag förstår, det finns människor som tror att de kan frälsa världen men de ställer bara till det i stället.
- Det är därför jag vill leva nu och kämpar för framgång på mitt område och för min familj.
- Det gör du väl i, men jag undrar om du ändå inte missar någonting viktigt...
...............

Och vi snackade i minst två timmar tills han måste ringa... och jag knallade hem.

I dag

I dag
skämdes jag
jag har misstänkt någon för att...
men felet blev
att jag inte bara tänkte
utan att jag sa det också.

Om jag inte hittar mina skor i skåpet dit jag brukade ha dem inlåst i, som alla gånger förut, då jag var på träning, ja, då börjar det snurra i huvudet på en.
 - Va???!!! Precis som det gjorde i dag efter ett förtvivlat sökandet efter dem, om och om igen i det tomma skåpet, som om man inte trodde på att det var sant.
Men det var inte bara en ny dag i dag utan också ett nytt ställe jag var på och var helt enkelt inte helt uppdaterad ännu.

Actic där jag brukar träna på Vattenpalatset slog nämligen nyss igen för sommaren och nu fick vi gå till Actic City i stället för att träna. Ett nytt och fint ställe och med en något ny ordning förstås. Skorna skulle nu och här ställas på en gemensam hylla innan man kunde beträda lokalen. Javiss, jag gjorde det som sades åt mig... men sedan glömde jag alltsammans och skorna hamnade givetvis inte i skåpet där jag trodde de borde finnas.

De var då jag fällde yttrandet till en... "... jag tror - otroligt nog - a någon har snott mina skor?...", och skåpet var ju inte låst heller - som det brukar normalt vara - denna gång så... (jag hade inte låset med mig för det var också nytt att...).
- Dom  ligger nog utanför på hyllan där som skall ligga, sa min kompis.
- Pyttsan, javisst förstås, nu kom jag ihåg och jag började skämmas för mitt yttrande nyss. Och började dessutom skylla på min ålder och glömskan - högst irriterande det med - som att bli tagen på bar gärning. Själva påståendet och försvarstalet kändes så nesligt att jag skämdes.

Sedan, på vägen hemåt, så blev det dags att ge mig en serie verbala tillrättavisningar: du skall inte dra förhastade slutsatser!, du skall inte tänka negativt!, du skall inte inbilla dig någonting så korkat heller! osv.
 - Där fick du, sa jag åt mig själv, för jag är ganska hård mig mig när det vill sig; väl vetande att det var inte första gången något likt hände. Men jag - snopigt nog, och till min förargelse - tenderar att upprepa samma fel om och om igen.

Mem snart så var jag inne på problematiken om... - där jag satt på röda korsets affär med en billig kopp kaffe framför mig. Jag läste om det mångkulturella samhällets fördelar.
Ja, redan fågellivet visar... - som jag har nämligen börjat intressera mig på senare tid för - då de lever ju "mångkulturellt", alla de sorter som finns på Oskarsborg, men ändå verkar trivas med varandra. - Typiskt och ett gott exempel på den mångkulturella fågel-samhällets fördelar.

Men det verkar som att människan har svårare med det.
Och då - tror jag - det är inte fel på människorna utan på deras kultur. OK, jag ger mig, det kan vara bägge delarna förstås. Om jag är sjukligt misstänksam tex så beror det inte på min kultur i alla fall, eller?

"Det är sanningen som skall göra eder fria"

- God Morgon! Jag funderar på att byta jobb!
- Jaså, redan?! Vad kan det nu vara som lockar så...?
- Att sköta trädgården vid Drottningsholms slott... skrattar
- Men då måste du först gå på någon omskolning i personskydd kan  jag tänka...
- Självfallet, Kungahuset är inte fri utan måste ha beskydd överallt...
- Ja så är det, och såg du de nygiftas parad i Stockholm i går?
- Visst! Det var ståtligt. En bra reklam för Sverige.
- Det tycker jag med, men iakttog du arrangemanget. Det var mycket genomtänkt även ur säkerhetssynpunkt...
- Men de lyckades väl med genomförandet i alla fall...
- Ja, i Sverige är detta ännu möjligt medan vi accepterar, att inte ens Kungen kan röra sig fritt, som någonting normalt. Inte ens Jesus kunde det förstås utan att bli dödad. Inte ens Han hade fri vilja.
- Men det som är privat är det väl fritt. Det är min privatsak brukar man säga eftersom jag... Med privatsak menar man då att man har sin frihet att göra som man vill. Alltså är man fri.
- Rökare säger så ibland dvs att det är deras privatsak att röka. Men många inser numera att så är det inte. - Finns det någon annan sk privatsak som inte påverkar andras liv?
- Visst finns det, det finns massor som att dricka vatten tex. Jag kan välja att göra det nu men kan vänta med det om jag så vill. Och jag kan också bryta mot lagen om jag vill. Och det gör jag också förmodligen ganska ofta omedvetet förstås.
- Det finns det som är fritt och det finns somligt som är förbjudet. Det är lagen etc som sätter gränserna.
- Men jag kan ju välja att bryta mot lagen, alltså har jag fri vilja.
- Det förhåller sig tvärtom. Ett brott mot lagen gör dig inte fri utan eftersökt  istället. Något straff kommer att hänga över dig. Brott mot lagen gör människor ofria och aldrig fria.
- Man inbillar sig att man är fri eftersom det dröjer med straffet.
- Exakt! Det är "sanningen som skall göra eder fria" sa Jesus. Frihet betyder då alltid att hålla sig innanför vissa gränser och gilla läget. Och givetvis inte i att överskrida dem.
Och det är Guds vilja som stakar ut gränserna och gör sig gällande alltid i slutändan. Men man har ju som människa vissa vissa friheter kvar ändå. Allting är inte reglerat.

"Berätta om dig själv!"

Har du fått den frågan eller uppmaningen någon gång?
Ja, när du sökte arbete kanske. Är man inte förberedd på frågan så blir det svårt att... kan komma som en chock. Sitt privatliv vill man ju inte tala så där direkt om eller? Många som är i många fall totalt oförberädda känner sig ställda när frågan kommer upp vid en arbetsintervju.

Jag har upplevt något liknande situation. Det var först under studietiden i Stockholm. Förmodligen då jag var i behov av pengar och banken bad mig att jag skulle göra en levnadsteckning.

Vad gör man? Jag försökte. Berättade om mig själv som politisk flykting, civilstånd, studierna och mina intressen om religion etc. Jag var just innan på en konferens i Trysil i Norge etc som prästen har anordnat.

Nej, det var inte sånt där de ville veta om mig utan "om jag har bil, lägenhet, försäkringar etc." Inget av det hade jag förstås och så fick jag inte heller några pengar. Men så var jag också redan skuldsatt upp i örona eftersom jag levde ju redan på studielån. - Men det var dessutom synnerligen svårt att få tag i pengar på den tiden överhuvudtaget.

Det är då jag har lärt mig första gången att det jag är dvs mitt liv är... det är vad jag har. Att ha kommit från en helt annan kultur blev detta som en chock för mig. I kommunismen var jag ju någon just beroende av vad jag just trodde på. Nå ja, dom visste ju ändå att jag inte hade någonting i materiell väg.

"Berätta om dig själv!" brukar numera arbetsgivaren ofta fråga den arbetssökande. En enkel fråga men ändå mycket svår. De flesta brukar känna sig ställda och den enkla frågan förefaller - i just den situationen något mycket besvärande. Vad vill karln veta? Den svåraste uppgiften att kunna svara på faktiskt. - Hur skall jag börja egentligen...?

Det som är säkert emellertid att det är inte din livshistoria arbetsgivaren är egentligen intresserad av. Det han iakttager emellertid hur du svarar, upplägget, sättet att framföra m m. Dessa saker säger mer till honom än din livsstil, intressen, din tro, etc som kanske du tänkte på att berätta om. Det han är mest intresserad av hur du organiserar framställandet och på vilka punkter du fokuserar på etc.

Om du har aldrig gjort det förut och är oförberedd kommer du att inte känna dig nöjd efteråt. Men träna och träna gärna med din kompis kanske - fråga honom på skoj:
- Berätta om dig själv!? Eller skriv ned det som ett litet tal på 3-4 minuter. Jag vill gärna presentera ditt tal här - utan att ange namn förstås.

- Berätta om dig själv Mikael!
- OK, Jag skall försöka. Jag tänkte börja med att nämna att jag har två sidor snarare tre. Den ena är (1) den som jag är, den andra(2) den som jag vill vara och den tredje(3) den som andra ser mig som. Men det finns även en fjärde(4) - och inte att förglömma - den person jag är som nämligen Gud som min skapare ser mig att vara.
- Tala om dig själv Mikael!
- Javisst ja, du vill veta hurudan jag själv är? Du har valt ut den svåraste biten iur mitt liv. Det har nämligen med mitt självkännedom att göra. Ja du! Jag är en gåta.
- Vad menar du med det - att du är en gåta?
- Jo, dels för att jag känner visserligen en del av mig men känner inte det mesta än.
- Vad är det du inte känner?
- Jag känner inte till min förmåga till fullo. Som när jag skall börja på någonting nytt. Jag känner inte till min förmåga till fullo. Först när jag har gjort någonting som jag vet att jag kan klara det. Och det jag har velat göra hittills det har jag lyckats med för det mesta., men... Men jag tror inte att jag har nått gränsen till min förmåga - jag tror att jag förmår mycket mer. Min förmåga tror jag beror också på kunskap jag har.
Jag tänker ibland att om jag kunde leva om mitt liv, ja, då skulle jag ha gjort saker på annat sätt och bättre än det har blivit. Jag tror att jag hade nog förmågan till det men det blev inte så för jag hade inte tillräckligt med kunskap. Med kunskapen växer min förmåga också.'
- Så, vem är du Mikael?
- Jag är en som vill lära mig mer.

Ett annat sätt att leva

Ja, jag trodde mig veta bäst och mest när jag var omkring 20 år och då jag har tagit studenten. Numera, när jag är 80 så förstår jag att jag vet ingenting. Jag måste lära mig nytt på nytt. Ja, och så även gammalt på nytt t ex att fälla ned locket... Och som gammal stofil har har ju inte så lätt att lära heller. Ja, jag tråkar ut mig ibland och även...

Men det har ungdomen har jag märkt så man blir mycket lätt akterseglad som det heter. Jag har blivit det många gånger med förvåning, men det är först nu på äldre dar jag blev medveten om att detta, dvs att bara är så, kanske normalt. Inte mycket att göra någonting åt. Som gammal är man bara efter med sin tid.

Som när jag försöker blanda mig in och lösa saker/konflikter och på mitt sätt förstås - det blir varken bra eller godkänt. Det är bäst att man inte blandar sig i, men inte det heller är så lätt. I varje fall passar - mina lösningar alltså - ej ... in i ungdomens verklighets uppfattning. Vi lever på något sätt i olika världar.
När jag försöker säga någonting klok som jag har kommit på, så småler de redan - för, för dom var det ju självklart för länge sedan. - Aldrig får man vara glad! Men man har ju sina erfarenheter. Javisst, men hur ofta kan de tillämpas nu? Jag vet inte någon som är tillämpbar.

Livet funkar inte som det har funkat förut. Verkligheten är inte som det var och som jag har lärt är verkligheten, den förändras medan min har stannat. Det finns, blev jag varse, dessutom flera verkligheter dvs de individuella som var och lever i. Men nu blev jag för filosofisk, men jag har varnat dig förut att jag inget vet längre...

Jag kan vara farlig, rentav orsaka konflikter i stället att.... Ja, världen skulle bli mycket farligare att leva i om det vore jag som skulle bestämma. Då skulle jag pressa på andra min egen verklighetsuppfattning och det vore ve och fasa. Och jag säger detta till Andree som sitter här med sin morgonfika.
- Och ungdomarna revolterar också, säger han, för att säga någonting.
- Ja, men hur skall man bedöma det? Det är förstås inte nöjda med något som det är men deras sätt att...
- Fel sätt förstås med protesten i så fall... genom att bränna upp just grannen bil.
- Det är någonting som händer som den äldre generationen inte förstår. Som inte heller jag förstår till fullo... som tycker att ungdomen har det bra i dag. Jag själv har slavat utan att knota eftersom jag har lärt mig att ta ansvar och arbeta redan under min skoltid. Det var bara så det skulle vara...
- Men dagens ungdom vill inte ha det så. De har andra krav på tillvaron. Människorna slits ut i förtid på sina arbetsplatser. De vill inte ha det så som sina föräldrar har det...
- Ja, måste vi verkligen ha det på det här sättet? Många inser numera att det bara inte går i längden. Att pressa folk till mer och mer arbete straffar sig i längden. - Finns det verkligen inte ett annat sätt att leva?
- Visst finns det, men då måste det komma en kris innan...

Vem kan fatta detta?

Morgonstund, en vanlig vacker och solig dag och jag känner mig glad, ja, kanske rentav lycklig. Och jag säger det också till Andree som sitter bredvid mig, sörplande på sin morgonte.
- Tänk, säger jag, jag känner mig lycklig i dag på något sätt. Men håller samtidigt på att fundera över detta tillstånd: varifrån kommer denna lyckokänsla? Hur kan en sådan här känsla överhuvudtaget uppstå i oss?
- Ja, vi älskar livet helt enkelt.
- Trots allt elände och svårigheter som finns, lyckor och olyckor, och trots all gnäll, verkar människorna älska sitt liv ändå...
- Ja, så är det, vad nu livet är...
- Jag kan inte förklara det, bara beundra skaparen av detta något, som finns i oss människor och som får oss, trots allt..., även ålderdom och...  älska livet.
- Ja, och vetenskapen själv har ju inte heller lyckats förklara detta förunderliga fenomen dvs vad livet är egentligen.
- Och inte heller har Gud lyckats eller försök förklara det vetenskaplitgt för oss. Det är bara så här det är, och vi kan också bara ta det som något naturligt. - Visst känns det något dom helt naturligt?
- Ja, livet är något... eller skall upplevas att vara något naturligt - det är därför vi inte funderar så mycket över dess väsen fast det är jämt med oss. Det mest naturliga i universum kanske är just livet - ja, tanken svindlar.
- Ja, livet och känslan av lycka, måste ju ändå komma någonstans ifrån. Människans fysik och kemi m m kan ju inte förklara fenomenet.
- Det kanske måste ligga i själva konstruktionen som i en bil t ex. Man kan fylla den med bensin men det är bilens konstruktion som ger dess olika funktioner att kunna utnyttja. En människa är emellertid mycket mer komplicerad skapelse och det är tack vare människans förträffliga konstruktion som kroppen kan fungera som den gör. I konstruktionen finns ju av Guds kunskap inbyggt... så att fysik och kemi m m kan fungera tillsammans så att även känslan av liv och lycka kan uppstå. Vi kan bara konstatera resultatet utan att nödvändigtvis behöva förstå allt.
- Men, men en människa är max mycket mer - tycker jag - än man kan föreställa sig finnas inbyggt i konstruktionen. Ta minnet t ex, jag fattar inte hur minnet i vårt huvud kan fungera. Det finns ju ingen dator eller alla datorer tillsammans som kan ha så stor kapacitet att de skulle kunna lagra allt vad som finns bara i enda människans huvud?
- Ja, tänk bara på alla de platser vi har sett i Budapest nyss, bilder som måste tagit en jättestor plats i minnet - och allt skulle verkligen kunna finnas registrerat i vårt eget minne? Om vi skulle åka dit igen så känner vi ju igen alla de där ställen... och vad mycket mer vi kan ha redan sett hittills i livet...?!
- Ja, jag skulle kanske kunna förstå det om det finns ett annat ett större minne i universum där allting lagras och dit vi är onkopplade någonstans och på något sätt. Lagringen sker då kanske även någon annanstans än i våra huvuden och uppdateringen likaså. Vi har ju hört talas om Guds minne i bibeln...
- Visst så tänker vi oss en kopia av vårt minne som görs vid döden men vi pratar nu om nuet. Men även i nuet fungerar Guds minne kanske kontinuerligt. Vi kan ju omöjligen kunna lagra allting som vi ser, eller?
- Ja, så kan det vara också med livets och lyckans känsla. Vårt liv är enbart till låns och som samtidigt existerar i och med Guds liv. Och Gud måste leva om vi skall kunna leva. Då förstår man bättre det där med den lycklige Guden m m.
- Ja, vem kan fatta detta?

The party people?

Det är sommar igen
och omvandling gäller,
gott och ont skall samsa:
"- Sjukt så roligt är det!"
kan bli som exempel.

förra året spordes...
som var så "hemskt kul...!"
i år... det på riktigt
inbördeskriget firas
snart som en riktig jul.

allting har förenklats
då max bantning fixas
den har ens ej börjat
- framgången är given -
betalning... indrivas.

i jättelågornas väg...
svarta skuggor bilda
som på så många håll
- allt kan vara tvärtom... -
man får med skuggor boxa.

medan andra checkar in
... vid Medelhavet lyxa
en optimal überlyx...
och äntligen i Mecka...
en gudomlig känsla!

"Bli en sockerdetektiv!"

Vi har suttit med Andree och snackat i går kväll efter gräsklippningen. Och temat, det var den mänskliga naturen. En sorts drift som används rätt mycket. Och som i vissa fall ger gott resultat medan direkt försämrat i det andra. Och det är driften att hjälpa; sig själv och andra. Viljan är god men...!

Jag började med ett exempel om en kille som har fått allergi, utan att jag förstår egentligen varför. Ju, föräldrarna försöker hjälpa honom genom att gå till doktorn och så har man gjort vad man har kunnat och det stannar vid det. De upphör att vara allergidetektiver! - Du förstår snart vad jag menar.

Jag läser just nu en bok här som jag fick av mina barn i samband med att jag blev sockersjuk. "Bli en sockerdetektiv" uppmanas jag till att bli här i boken, eftersom det är ju att växla livsstil det är frågan om. Och det är följaktligen, sedan dess jag kollar innehållsdeklarationerna m m. Och i den här boken läser jag också att man färgar godis med resultat som hos många barn utlöser allergier.(Något att kanske kunna ta fasta på av en allergidetektiv.) Dessutom tillkommer ju den individuella känsligheten för ämnet så därför kan somliga klara sig ändå, medan andra inte. Detta att det finns individuella dispositioner kan göra människorna osäkra om man har här hittat den rätta vägen att forska vidare på... - också något för en allergidetektiv att tänka på.

I boken läste jag dessutom om ett tvillingsförsök (5-åriga enäggstvillingar) som man gav olika diet i 14 dagar. Och som redan efter dessa 14 dagar gav (IQ-test) klara utslag. Dom som inte fick läsk, choklad, och snask etc visade sig blivit lugnare och mer uppmärksamma och fick dessutom ett bättre humör.

- Ja, men kan man lita på resultatet av ett ända försök?

- Den här frågan som du ställer avslöjar vilka problem mänskligheten står inför. Inte ens många försöksresultat räcker nämligen och så är det i många fall. I Ungern dör årligen 35 tusen människor i förväg pga rökningen, fast...

- Det går inte att övertyga alla...

- Ja, just det, det går synnerhet inte övertyga ett barn om vad som är nyttigt eller inte, därför måste föräldrarna förhindra det olämpliga på något sätt och avskaffa även lördagsgodis. För de har bara medfört att de får för mycket godis ändå... och tror att det enbart är tänderna det gäller att skydda. - Men om inte ens föräldrarna förstår då...?

- Man kan förbjuda rökning i alla fall på vissa ställen när det gäller vuxna men att förbjuda det helt, som mycket annat, det går inte.

- Ja, det är därför myndigheterna förespråkar mer och mer förebyggande åtgärder. De har egentligen gett upp att kunna hjälpa alla människor.

- Ja, men de försöker i alla fall visa upp för samhället att de bryr sig men de vet med sig att det är i stort sett lönlöst; det visar också...

- Ja, kunskapen finns ju men det där att ta kunskapen till sig som fattas - dvs många är som är informerade gör, som om de saknade kunskap. Det räcker inte att man bara är informerad. - Vad är då problemet?

- ?

- Här vill jag komma in med begreppet anpassat kunskap. Alltså kunskap som är anpassat för individens speciella behov just då den behövs. Och för att uppnå detta så måste man själv bli som en detektiv för att leta sig fram i kunskapshavet. Man måste i vissa fall veta själv vad som behövs. Och det är detta som tar tid att utröna. Så gjord et för mig.

Det är just därför som boken jag läser är så intressant: "Ta reda på vad du äter, bli en sockerdetektiv". Att läsa innehållsdeklarationerna är för min del bara ett sätt. Ett annat sätt är att känna efter - man skall nämligen må bra av vad man äter och det kan man oftast - om man är frisk - bedöma bäst genom att iakttaga den egna kroppen. Man kan då använda den då som ett instrument.

På samma sätt gjorde jag när jag hade kramper i bena. Jag slutade med att dricka vin och så upphörde kramperna. Men det tog lång tid innan jag kom på den idén. Kvinnor som plågas av kramperna borde försöka låta bli spriten och se om de kan bli bättre. På samma sätt borde de sockerberoende allergikerna kanske också göra.