I dag
skämdes jag
jag har misstänkt någon för att...
men felet blev
att jag inte bara tänkte
utan att jag sa det också.
Om jag inte hittar mina skor i skåpet dit jag brukade ha dem inlåst i, som alla gånger förut, då jag var på träning, ja, då börjar det snurra i huvudet på en.
- Va???!!! Precis som det gjorde i dag efter ett förtvivlat sökandet efter dem, om och om igen i det tomma skåpet, som om man inte trodde på att det var sant.
Men det var inte bara en ny dag i dag utan också ett nytt ställe jag var på och var helt enkelt inte helt uppdaterad ännu.
Actic där jag brukar träna på Vattenpalatset slog nämligen nyss igen för sommaren och nu fick vi gå till Actic City i stället för att träna. Ett nytt och fint ställe och med en något ny ordning förstås. Skorna skulle nu och här ställas på en gemensam hylla innan man kunde beträda lokalen. Javiss, jag gjorde det som sades åt mig... men sedan glömde jag alltsammans och skorna hamnade givetvis inte i skåpet där jag trodde de borde finnas.
De var då jag fällde yttrandet till en... "... jag tror - otroligt nog - a någon har snott mina skor?...", och skåpet var ju inte låst heller - som det brukar normalt vara - denna gång så... (jag hade inte låset med mig för det var också nytt att...).
- Dom ligger nog utanför på hyllan där som skall ligga, sa min kompis.
- Pyttsan, javisst förstås, nu kom jag ihåg och jag började skämmas för mitt yttrande nyss. Och började dessutom skylla på min ålder och glömskan - högst irriterande det med - som att bli tagen på bar gärning. Själva påståendet och försvarstalet kändes så nesligt att jag skämdes.
Sedan, på vägen hemåt, så blev det dags att ge mig en serie verbala tillrättavisningar: du skall inte dra förhastade slutsatser!, du skall inte tänka negativt!, du skall inte inbilla dig någonting så korkat heller! osv.
- Där fick du, sa jag åt mig själv, för jag är ganska hård mig mig när det vill sig; väl vetande att det var inte första gången något likt hände. Men jag - snopigt nog, och till min förargelse - tenderar att upprepa samma fel om och om igen.
Mem snart så var jag inne på problematiken om... - där jag satt på röda korsets affär med en billig kopp kaffe framför mig. Jag läste om det mångkulturella samhällets fördelar.
Ja, redan fågellivet visar... - som jag har nämligen börjat intressera mig på senare tid för - då de lever ju "mångkulturellt", alla de sorter som finns på Oskarsborg, men ändå verkar trivas med varandra. - Typiskt och ett gott exempel på den mångkulturella fågel-samhällets fördelar.
Men det verkar som att människan har svårare med det.
Och då - tror jag - det är inte fel på människorna utan på deras kultur. OK, jag ger mig, det kan vara bägge delarna förstås. Om jag är sjukligt misstänksam tex så beror det inte på min kultur i alla fall, eller?
skämdes jag
jag har misstänkt någon för att...
men felet blev
att jag inte bara tänkte
utan att jag sa det också.
Om jag inte hittar mina skor i skåpet dit jag brukade ha dem inlåst i, som alla gånger förut, då jag var på träning, ja, då börjar det snurra i huvudet på en.
- Va???!!! Precis som det gjorde i dag efter ett förtvivlat sökandet efter dem, om och om igen i det tomma skåpet, som om man inte trodde på att det var sant.
Men det var inte bara en ny dag i dag utan också ett nytt ställe jag var på och var helt enkelt inte helt uppdaterad ännu.
Actic där jag brukar träna på Vattenpalatset slog nämligen nyss igen för sommaren och nu fick vi gå till Actic City i stället för att träna. Ett nytt och fint ställe och med en något ny ordning förstås. Skorna skulle nu och här ställas på en gemensam hylla innan man kunde beträda lokalen. Javiss, jag gjorde det som sades åt mig... men sedan glömde jag alltsammans och skorna hamnade givetvis inte i skåpet där jag trodde de borde finnas.
De var då jag fällde yttrandet till en... "... jag tror - otroligt nog - a någon har snott mina skor?...", och skåpet var ju inte låst heller - som det brukar normalt vara - denna gång så... (jag hade inte låset med mig för det var också nytt att...).
- Dom ligger nog utanför på hyllan där som skall ligga, sa min kompis.
- Pyttsan, javisst förstås, nu kom jag ihåg och jag började skämmas för mitt yttrande nyss. Och började dessutom skylla på min ålder och glömskan - högst irriterande det med - som att bli tagen på bar gärning. Själva påståendet och försvarstalet kändes så nesligt att jag skämdes.
Sedan, på vägen hemåt, så blev det dags att ge mig en serie verbala tillrättavisningar: du skall inte dra förhastade slutsatser!, du skall inte tänka negativt!, du skall inte inbilla dig någonting så korkat heller! osv.
- Där fick du, sa jag åt mig själv, för jag är ganska hård mig mig när det vill sig; väl vetande att det var inte första gången något likt hände. Men jag - snopigt nog, och till min förargelse - tenderar att upprepa samma fel om och om igen.
Mem snart så var jag inne på problematiken om... - där jag satt på röda korsets affär med en billig kopp kaffe framför mig. Jag läste om det mångkulturella samhällets fördelar.
Ja, redan fågellivet visar... - som jag har nämligen börjat intressera mig på senare tid för - då de lever ju "mångkulturellt", alla de sorter som finns på Oskarsborg, men ändå verkar trivas med varandra. - Typiskt och ett gott exempel på den mångkulturella fågel-samhällets fördelar.
Men det verkar som att människan har svårare med det.
Och då - tror jag - det är inte fel på människorna utan på deras kultur. OK, jag ger mig, det kan vara bägge delarna förstås. Om jag är sjukligt misstänksam tex så beror det inte på min kultur i alla fall, eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar