Vi var mycket fattiga, speciellt under krigsåren. Gillade jag inte majsgröten, gjord på vatten och utan socker på - socker var en lyxvara på den tiden - så fick jag i alla fall en portion som jag måste äta upp. "Ingenting fick förfaras" för tänk hur andra hade det som... - du vet...!
Och dogmen lever krav, vi lever efter den - fast i modifierat innehåll - ännu idag. För nu finns det fortfarande som inte har ens gröt att äta... m m
De som mest lider av detta är kanske skolbarnen - det gjorde mina barn också. "Tanterna" la på, och de fick under moralisk plikt äta upp... Att lämna kvar av maten var inte bara fel - för det måste ju kastas - utan också något i sig omoraliskt - man gör bara inte så! - Oavsett hur de själva mådde därefter förstås.
Jag har också präglats utav dogmen, och så fort jag vill lämna kvar något på tallriken, slås jag av mitt samvete: " - du skall inte!" Du måste äta upp det som finns på tallriken även om... För nu, för nu har dogmen utvidgats ytterligare till att gälla allt som blev tillagat måste ju ätas upp. Men denna utvidgning av dogmen är trevlig eftersom det är god mat man får i allra flesta fall.
Jag förstod dogmen först, med tanke på,. när det var ont om mat, framförallt under kriget och därefter. Men tänk vad jag längtade efter feta bitar kött m m. Sedan, sedan blev det gott om mat och så började frossandet. Nu blev det självklart att inte lämna kvar något. Det kändes inte längre som någon förpliktelse... Det kan till och med vara ofint om man inte tog mera av maten - det hörde numera till.... Och det gjorde jag förstås och kanske flera gånger tom. En riktig matvrak blev jag. Och jag åt mer i regel än vad jag behövde - och jag skyller fortfarande på väluppfostringsdogmen.
Skyll dig själv nu, säger nu min diabetes, eftersom det var du var så dum så dum!!
Men moralen att inte lämna något kvar i tallriken blev lätt att efterleva. Och när så började moralen om att, äta upp allt som var tillagat, började visa sig med tiden på omfånget. Nu är man ju väluppfostrad, genom att visa att man gillar maten, och det visar man bäst genom att ta mera och frossa på. Att vara rund är också gulligt!
Alltid hittar man anledningar att äta mera. Som en släkting sa en gång: Det jag äter upp det är mitt!
Och dogmen lever krav, vi lever efter den - fast i modifierat innehåll - ännu idag. För nu finns det fortfarande som inte har ens gröt att äta... m m
De som mest lider av detta är kanske skolbarnen - det gjorde mina barn också. "Tanterna" la på, och de fick under moralisk plikt äta upp... Att lämna kvar av maten var inte bara fel - för det måste ju kastas - utan också något i sig omoraliskt - man gör bara inte så! - Oavsett hur de själva mådde därefter förstås.
Jag har också präglats utav dogmen, och så fort jag vill lämna kvar något på tallriken, slås jag av mitt samvete: " - du skall inte!" Du måste äta upp det som finns på tallriken även om... För nu, för nu har dogmen utvidgats ytterligare till att gälla allt som blev tillagat måste ju ätas upp. Men denna utvidgning av dogmen är trevlig eftersom det är god mat man får i allra flesta fall.
Jag förstod dogmen först, med tanke på,. när det var ont om mat, framförallt under kriget och därefter. Men tänk vad jag längtade efter feta bitar kött m m. Sedan, sedan blev det gott om mat och så började frossandet. Nu blev det självklart att inte lämna kvar något. Det kändes inte längre som någon förpliktelse... Det kan till och med vara ofint om man inte tog mera av maten - det hörde numera till.... Och det gjorde jag förstås och kanske flera gånger tom. En riktig matvrak blev jag. Och jag åt mer i regel än vad jag behövde - och jag skyller fortfarande på väluppfostringsdogmen.
Skyll dig själv nu, säger nu min diabetes, eftersom det var du var så dum så dum!!
Men moralen att inte lämna något kvar i tallriken blev lätt att efterleva. Och när så började moralen om att, äta upp allt som var tillagat, började visa sig med tiden på omfånget. Nu är man ju väluppfostrad, genom att visa att man gillar maten, och det visar man bäst genom att ta mera och frossa på. Att vara rund är också gulligt!
Alltid hittar man anledningar att äta mera. Som en släkting sa en gång: Det jag äter upp det är mitt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar