Lyssna på tacksamheten

Jag sitter nu

och jag hör nu

nyss hörde inget

grävde diket

men så konstigt

jag kan höra

när jag lyssnar

fåglar låta

det jag hör nu

av massa fåglar

som anstränger sig

att sjunga för mig

så innerligt

att jag får tårar

de ger inte upp

de vill säga

och tacka mig

för det jag gjort

för dem i vintras

att ge föda

jo tack jag hör

tacksamhetssången

ni gör det bra

bara ni kan

av hjärtat sjunga

som nu får mig

i drömmen gunga

om vi gör gott

det kommer åter

om vi märker

och lär oss lyssna

på tacksamheten

som det låter

Jakten efter diagnosen!

Utan rätt diagnos så kan man inte ha framgång, bara...

Detta gäller inte bara hälsa, äktenskap och andra relationer etc utan även resultatet i skolan, när nu, skolkrisen, orogligheter på gatorna m m debatteras.

I jakten på diagnosen...(alla vill veta varför), som ett exempel, har här tagits från skolvärlden.

Hur ser en drömskola ut i verkligheten? Det är när du ser barna glatt skutta fram med hoppsteg till skolan varje dag. Och när de är bubblande över, varje gång, när de har kommit hem, ...om allt de vill berätta om. Framgången i skolan (detta är ett sätt) kan avläsas mycket tydligt i barnens beteende.
 - Men vad är då den verbala diagnosen här, som har lett till detta resultat?

Begreppet diagnos används oftast på någonting som är sjukt etc, men även framgången kan ha sin diagnos - diagnos i positiv mening - som i detta fall på barnens goda skolresultat.
Det är kanske när någonting går bra som man skall lämpligen börja söka efter diagnosen där! (Och inte som brukligt är dvs att söka efter fel.)

Vi vill nu givetvis besöka en sådan väl fungerande skola. Hur ser en sådan skola ut inuti? Vad är det man märker på korridorerna etc?
 - Men det finns andra som redan har gjort det så...

"Besökare från utbildningsdepartementet och delegationer från hela världen förvånas över det enorma lugn som råder i klassrummen och korridorerna..."

Bra, vi har tydligen kommit rätt, då det gäller att hitta diagnosen för det positiva resultat. Men vill dock ändå inte stanna här i jakten på diagnosen eftersom dessa goda förhållanden - man ser - är inte själva diagnosen ännu, utan vi frågar vidare:
Visst är denna miljô imponerande men vad är diagnosen? - Hur har det kunnat bli så här bra?

Man har då försökt formulera de goda resultatet med de goda relationerna bl a mellan lärare och elever. Och visst så betyder denna relation mycket men - men bristerna är stora på många andra ställen med utbildade lärare. Där man pekar ofta på fattigdom som diagnos eller andra sociala faktorer, missbruk m m som orsak för att det går dåligt. Allting blir då så komplext att man inte kommer vidare....
Men accepterar man maktlösheten som diagnos, den egna eller andras, medför som oftast bara att man väntar sig få hjälp, i allmänhet av föräldrar och av samhället. Som oftast klagar man på brist på pengar etc.
 - Och fel diagnos medför overksam terapi(medicin)!

- Utan bättre diagnos, kan inte heller finnas framgång att lösa problemet!

Man måste då ändå söka vidare och ett uppslag kan vara ett uttalande av Rita Piersson som säger:

"Barn lär sig inget från människor de inte gillar." Och uttalandet här gör att det öppnas här en ny möjlighet att hitta diagnosen. Man söker då febrilt efter något nyckel som kan finnas just mellan lärare och elev dvs något väsentligt som kan finnas mellan pedagoger och barn.
 - Vad kan då detta dvs själva diagnosen vara?

Jill Nilsson. rektorn på Montessoriskola har definierat diagnosen med ett enda ord: "Nyckelordet är Tillit!"

Tillit behövs överallt, mellan
barn och lärare
föräldrar och lärare
lärare och rektor
.....................

Och vad blir resultatet om tilliten ökar? Man behöver samarbeta mindre (alla vinner tid!), och när det behövs samarbete, då lyssnar man på varandra och alla utgår ifrån att alla vill barna väl. Konflikterna minimeras och mert tid kan ägnas åt själva undervisningen.

Inga konstigheter alltså som här behövs. Framgångskomponenterna är: Lugn och ro, goda relationer och framförallt tillit!


Och detta recept gäller överallt i alla relationer, familjen, arbetslivet, i skolan m m.

Om förträngda minnen - vad göra?

Om förträngda minnen

Jag blev uppmärksam på något som sades på radion just i dag eftersom den presenterades som en nyhet. Det handlade om de mycket obehagliga minnen som kan plåga människan. Det som oftast händer i sådana fall att man försöker förtränga dom, men.....

Det finns nämligen en annan metod som är bättre - hörde jag -, dvs genom att tillföra någon ny information till minnet. Men för att kunna göra detta måste man återuppliva minnet och samtidigt passa på att tillföra det den nya informationen. Sedan minns man bara, det, på detta sätt modifierade minnet(har det visat sig i ett försök!) som presenterades mycket kort. Så det finns plats här för missuppfattning.

Detta kan praktiseras i form av en samtals-terapi eller enbart genom ett vettigt samtal med någon som vill lyssna och förstå. Här finns även bönen också, som en bra möjlighet, men om detta sades inte något direkt i radion, men detta är min slutsats om man tror på Gud. - Dölj inte något i så fall utan tala om allt för din Gud!

Att förtränga obehagliga minnen är inte den bästa metoden att bearbeta dem. Nu har det visat sig att om man samtalar om dem med någon vän så även det kan hjälpa m m. Spåret kan delvis suddas ut/eller modifieras via den nya informationen som man får via samtalet. Man minns sedan händelsen lite på annat sätt vilket lättar.

I vår kultur är vi tyvärr inte alls benägna att tala om våra dystra minnen vilket kan göra oss sjuka. Men jag är likadan. Jag tror inte att någon vill överhuvudaget lyssna på - min fru kunde det emellertid!

Jag har väl inte några minnen som jag måste förtränga, som jag ser det. Emellertid dyker det upp då och då minnen av händelser då jag gjorde bort mig. Det blev oskyldigt i alla fall men jag kan skämmas ännu fast det har gått så lång tid sedan dess. -  Sedan pikar jag mig för att betona för mig vilken idiot jag var.

Men så kommer jag ihåg händelser där jag bekände min tro och då skämdes jag inte för det utan kände mig styrkt. - Vad konstigt! Behandlingen kunde ha gjort mig mycket ledsen i liknande fall. Att bli avvisad... ja, jag kan berätta kanske...

Jag tror sammanfattningsvis i alla fall, att det är inte bra att förtränga plågsamma minnen!

Notis

"De riktigt traumatiska händelserna som vi helt enkelt inte klarar av att ta till oss känslomässigt tränger vi undan i något hörn av medvetandet där vi inte behöver minnas dem. Det är vårt inbyggda försvar mot det som vi upplever som ett hot mot vårt liv och sker helt automatiskt. 

Sen finns det även händelser som vi av någon anledning tycker är jobbiga att ta tag i och dessa kan vi helt medvetet, antingen tränga undan till samma hörn där vi slipper minnas dem eller så formar vi mer eller mindre medvetet, om händelserna så att de blir känslomässigt hanterbara för oss. Detta sker också helt automatiskt.

(Det som också sker automatiskt är att de här undanträngda och omformade minnena binder energi som sedan ställer till besvär för oss i en eller annan form.)

Vill man inte använda sig av regression för att komma åt minnena (vilket inte garanterar att man lyckas lösa bunden energi) så finns det andra tekniker som man under vägledning medvetet och metodiskt arbetar med för att komma åt de undanträngda minnena (vilket definitivt leder till att man löser bunden energi)."

- en insändare -

Ja, jag håller med om att om man tränger tillbaka känslorna av obehagliga minnen så binder det energi. Och vi skulle behöva den energin till annat vettigt.

Vilken tur!

Vilken tur!
vilken tur jag har
att jag lever.
att jag lever fortfarande
och inte dog
som barnet som
som dog när
bomben har exploderat,
och kroppen
barnets kropp
och barnen kropp har...
då kropparna har slitits sönder
av något så absurt;
som kallas terroristdådet.

och jag har...
och det är det jag har
ännu svårare att förstå
det absolut absurda!
att det var ett barn
som dödat många barn
som utlöste bomben
och orsakat terroristdådet
- finns det mer absurt än det?

men
det var...
det var inte,
det var inte barnet
som gjorde det!
som fick det att explodera!!!
det barnet
det barnet var som jag
som var
som jag är
som jag är nu,
som är glad för livet!
nej!
det var inte barnet!!

vilken tur ändå
att det finns barn!

Utan diagnos - inget val. Eftermäle.

Samtalet med tjejen vid bushållplatsen i Ärla resulterade sedan i ett eftermäle med Andree. Vi var bägge överens att medan läkarvetenskapen har blivit ganska bra på att sätta diagnoser men det är ännu eljest på den beteende vetenskapliga fronten.

- Jag snacka med tjejen som du såg och det var verkligen intressant, hon ville nämligen bli beteende vetare.

- jaha

- tiden för samtalet blev mycket kort men jag kan nu försöka med dig till att fortsätta...

- jaha

- grundproblemet är att om man inte känner till den riktiga diagnosen så har man egentligen inget val heller: inget bra val menar jag!

- diagnoser finns nog alltid, dessa kan man snabbt få av omgivningen speciellt på beteendefronten.

- visst, men det kan bli på samma sätt som i mitt fall när jag var sjuk. Då jag saknade rätt diagnos så fortsatte jag leva på samma sätt som förut. Och jag kunde ha förlorat mina ben på kuppen och min syn också för den delen. Jag hade ju inget val i verkligheten förrän det blev klart att jag hade socker.

- men om det handlar om beteendet så vet man väl att man röker eller dricker för mycket etc, - eller?!

- och av andra får man också diagnosen likt rökare/drinkare/spelare/etc men det är inte den riktiga diagnosen de är bara åsikter. Det måste till en beteendevetare för att kunna sätta rätt diagnos.

- staten bryr sig inte om några rätta diagnoser utan förbjuder rökning på vissa platser etc och därmed basta. "Terapin" styrs då i detta fall av lagen dvs via hot. Som i vårt fall nu, vi måste ordna med avloppet som kan kosta oss 150 000 kronor och om vi inte gör det så...

- men det måste även finnas andra sätt att ändra människors beteende i stället att bara hota dom. Detta försöker man göra genom information. Men så har jag upplevt att inte ens informationen hjälper.

- ja, men här kommer den fria viljan in i bilden. Många rökare etc vill helt enkelt inte sluta med sin rökning, och...

- att inte vilja vore ju då här kanske en rätt diagnos, men så enkelt är det tyvärr ofta inte. Man kan ju vilja sluta med sin rökning men man orkar inte. Man kan vara så bunden vid ovanan att den styr över människan - och då säger man att man är slav under begäret. Och som en slav har man inte fri vilja eller hur?

- ja, det finns många fall då förmågan brister till att övervinna sina problem, och vad kan en betende vetare... om detta?

- jag vet inte, men jag kan tänka mig flera alternativa diagnoser

1. en rökare som kan sluta om han vill

2. en rökare som inte kan sluta fast han vill

3. en rökare som inte vill sluta fast han säger sig vilja det

4. en rökare som vill sluta men har gett upp

- ja, här skulle man verkligen behöva olika diagnoser. Jag har ju hört talas om fall

då man vill inte lära sig svenska för då blir man oanvändbar i arbetslivet och kan helt leva på socialbidrag.

- ja, jag känner till problemet också från Ungern. Där en viss minoritet väljer pga sin kultur - ingen vet riktigt - att inte arbeta. Men detta är bara gissningar och här skulle man verkligen behöva beteendevetare för att kunna ställa rätta diagnoser.

- Ja, det finns gränser där ett visst beteende övergår till sjukdom. Därför har man också övergått att klassa exv alkoholism eller spelberoende som sjukdom.

- det behövs sannerligen beteendevetare som kan hjälpa dessa människor för många står ännu utan möjligheten till att få adekvata terapier och därmed kunna ställas inför adekvata val...

Back to back

Jag är så trött
har ingen ork
vill bara sova
gnäller som sork

det är svårt att tro på
men kan ej sätta stopp
vad skulle folk säga
måste upp till topp

jag vill inte jäkta
men måste tuta på
och hinner knappt säga
till dig ens: "Hello!"

jag vet att det är fel
som allt rullar på
men har ej kraft längre
att ändra något på.

Utan diagnos - inget val!

Vi skulle till Eskilstuna i dag och när jag såg henne stående vid..., jag blev då säker på att jag har inte missat bussen en gång till, så Andree fick åka hem. Det var ju andra gången som Andree fick skjutsa mig..., för att jag skulle hinna med att träna... Men bussen dröjde och då fick jag prata med tjejen som... och som gick i 9-an och nu skulle till stan.

Snack... snack... och...
- vilken linje vill du söka in på sedan...?
- den där med beteendevetande...
- ja, den där är verkligen en framtidslinje eftersom behovet tycks ha blivit enormt...
- samhället förändras ju jämt och ständigt och vi måste anpassa oss...
- ja, som i dag med busstiderna och nu verkar vi ändå vänta förgäves och...
- det blir vårt fel förstås som alltid när det gäller förändringar och vi inte hinner med...
- ja, man måste ju vara alert, man är tvingad till att veta förstås...,
men är det inte ändå konstigt att då allting förändras i snabb takt, men felen de samlas alltid hos oss... som inte kan hänga med - en verklig beteendeuppgift för dig när du skall börja jobba...
- ja, det är många gånger andra som skapar förändringarna och som gör att det genererar en massa fel hos oss - allting hamnar till slut i vår plånbok...
- men hur ändrar man beteendet på annat sätt än att hota med böter etc? -  direkta eller indirekta? Hur ändrar man beteendet hos någon som röker? Han får väl skylla sig själv, eller?
- det man väl med lämplig information...
- men om jag redan vet att det är fel... - hur kan jag förändra mitt beteende då? Jag vet ju att det är fel att röka. Hur kan en beteendevetare hjälpa mig då?
- ja, det är ju just det jag vill lära mig i skolan... - det är ju nödvändigt att kunna sluta röka för hälsans skull.
- mitt liv har också lärt mig ett och annat. Min fru dog och även jag blev sjuk och läkarna kunde inte hjälpa mig utan rätt diagnos... enligt deras prover så var jag frisk. Och utan diagnos fick jag ingen hjälp heller och så blev jag utan terapi.
Och utan rätt diagnos så hade jag inget annat val heller... - vad skulle jag då kunnat ändra på?
- men hur gick det sen? Man måste ju ha någon diagnos - utan diagnos blir ju problemet ohanterbart...
- ja, det är just så det blev, tills jag har testat min urin själv och har funnit socker i urinen. Nu måste läkaren övertyga sig själv... och det blev så. Sedan han fastställde min diagnos kunde terapin tillämpas och så först då hade jag något adekvat val. Och sedan dess blev jag mycket bättre.
- ja, utan diagnos famlar man bara i mörkret och måste gissa... Men om någon röker så är diagnosen betydligt svårare...
- just det, att någon röker eller dricker etc är ingen diagnos i och för sig. Och själv kan man inte heller komma på diagnosen kanske. Någon kompetent utomstående måste hjälpa till och här kommer din utbildning in i rampljuset. Diagnosen kan vara exv grupptrycket och då vet du förstås direkt vad som är bäst att göra. Dvs hitta en annan grupp att umgås med...
- visst blir det lättare att hantera problemet om man kommer fram till en diagnos, man kan ju hoppas då på, att man kan hitta ett bra val som man måste välja om...
- diagnosen är nu på att jag står här och pratar med dig... Jag trodde nämligen på dig dvs trodde - när jag såg dig stående här - att du visste bättre... - Jag måste nu ringa till min  son för att han skall hämta mig...
- bussen kommer nog inte som vi beräknat... min pappa kommer snart för att hämta mig... jag visste ju inte att det var en röd dag i dag.
- det är ditt fel... ha...ha...!
-