Om förträngda minnen - vad göra?

Om förträngda minnen

Jag blev uppmärksam på något som sades på radion just i dag eftersom den presenterades som en nyhet. Det handlade om de mycket obehagliga minnen som kan plåga människan. Det som oftast händer i sådana fall att man försöker förtränga dom, men.....

Det finns nämligen en annan metod som är bättre - hörde jag -, dvs genom att tillföra någon ny information till minnet. Men för att kunna göra detta måste man återuppliva minnet och samtidigt passa på att tillföra det den nya informationen. Sedan minns man bara, det, på detta sätt modifierade minnet(har det visat sig i ett försök!) som presenterades mycket kort. Så det finns plats här för missuppfattning.

Detta kan praktiseras i form av en samtals-terapi eller enbart genom ett vettigt samtal med någon som vill lyssna och förstå. Här finns även bönen också, som en bra möjlighet, men om detta sades inte något direkt i radion, men detta är min slutsats om man tror på Gud. - Dölj inte något i så fall utan tala om allt för din Gud!

Att förtränga obehagliga minnen är inte den bästa metoden att bearbeta dem. Nu har det visat sig att om man samtalar om dem med någon vän så även det kan hjälpa m m. Spåret kan delvis suddas ut/eller modifieras via den nya informationen som man får via samtalet. Man minns sedan händelsen lite på annat sätt vilket lättar.

I vår kultur är vi tyvärr inte alls benägna att tala om våra dystra minnen vilket kan göra oss sjuka. Men jag är likadan. Jag tror inte att någon vill överhuvudaget lyssna på - min fru kunde det emellertid!

Jag har väl inte några minnen som jag måste förtränga, som jag ser det. Emellertid dyker det upp då och då minnen av händelser då jag gjorde bort mig. Det blev oskyldigt i alla fall men jag kan skämmas ännu fast det har gått så lång tid sedan dess. -  Sedan pikar jag mig för att betona för mig vilken idiot jag var.

Men så kommer jag ihåg händelser där jag bekände min tro och då skämdes jag inte för det utan kände mig styrkt. - Vad konstigt! Behandlingen kunde ha gjort mig mycket ledsen i liknande fall. Att bli avvisad... ja, jag kan berätta kanske...

Jag tror sammanfattningsvis i alla fall, att det är inte bra att förtränga plågsamma minnen!

Notis

"De riktigt traumatiska händelserna som vi helt enkelt inte klarar av att ta till oss känslomässigt tränger vi undan i något hörn av medvetandet där vi inte behöver minnas dem. Det är vårt inbyggda försvar mot det som vi upplever som ett hot mot vårt liv och sker helt automatiskt. 

Sen finns det även händelser som vi av någon anledning tycker är jobbiga att ta tag i och dessa kan vi helt medvetet, antingen tränga undan till samma hörn där vi slipper minnas dem eller så formar vi mer eller mindre medvetet, om händelserna så att de blir känslomässigt hanterbara för oss. Detta sker också helt automatiskt.

(Det som också sker automatiskt är att de här undanträngda och omformade minnena binder energi som sedan ställer till besvär för oss i en eller annan form.)

Vill man inte använda sig av regression för att komma åt minnena (vilket inte garanterar att man lyckas lösa bunden energi) så finns det andra tekniker som man under vägledning medvetet och metodiskt arbetar med för att komma åt de undanträngda minnena (vilket definitivt leder till att man löser bunden energi)."

- en insändare -

Ja, jag håller med om att om man tränger tillbaka känslorna av obehagliga minnen så binder det energi. Och vi skulle behöva den energin till annat vettigt.