För att duga!

Jag har nyligen sett ett intressant program i TV. Och jag fastnade just för detta, när hon sa att "hon visste inte själv" varför. För hon har nästan svultit ihjäl och har blivit väldigt mager m m. Och varför? Med vettiga föräldrar också - för det hade hon - som har försökt med allt.

Det hela problemet uppdagades efter en lyckad terapi. Hon lyckades då komma upp till 40 kilo och blev medveten om sina problem. Det var när terapeuten ställde sedan en fråga till henne som uppdagades början till problemet.
- Men nu när du har blivit bättre, kan du kanske komma på vad det var, någonting i början, att det blev så illa till slut?
- Det var väl att som liga tjejer blev populära i min omgivning, de dög men inte jag. Och då började tänka på att det måste vara något fel på mig... och då började jag träna och banta m m för att duga!

Men att det var just denna tanke som ständigt återkom triggade henne till en felaktig kroppsuppfattning och sedan visste hon inte själv - hur det hela började - och inte hennes föräldrar heller. Och det blev samtidigt också mycket klart varför inget tjat i världen kunnat hjälpa.
 - Bara en tanke i början och...!

Men denna, hennes bekännelse fångade även mitt intresse just nu, för det är inte bara ett ungdomsproblem. - Människan vill duga på något sätt! Somliga kan hantera problemet andra mindre och kan bli bittra.

Det är också förvånansvärt få som känner till vad tankar kan ställa till för oreda. Och samtidigt, oftast är det inte där man söker efter diagnosen/orsaken. Vi är väldigt duktiga - eller har också blivit omedvetna om detta - att dölja just dom tankarna som bidrar till att försura vårt liv och förhindrar en läkning.
Hon, sedan hon blev medveten om sina sneda tankar blev hon frisk.

Och då började också jag leta efter mina tanke gömmor, som kan vara ett hinder i min utveckling. Jag har till exempel lätt att oroa mig. När min fru dröjde för länge i stan, så började oron, så att jag började känna mig obekväm. Och jag vet ännu inte hur jag skall avhjälpa detta.
 - Jag vet ju att man inte skall oroa mig, så tjata inte på mig! Men det hjälper inte.

Men i dag har jag fått ett tips. "Träna både knopp och kropp" pratades om i morse i TV:n. Och eftersom jag tränar min kropp för min diabetes skull så vet jag vad träning betyder. Så nu har jag analogt kommit en bit fram nu. Men vägen till att lyckas kan bli ...
Jag skall i varje fall, sätta upp ett anslag på kylskåpsdörren med följande förmaning:

Har du tränat hjärnana i dag?

Bitter ressentiment

Det var medan jag trampade på motionscykeln på Vattenpalatset och läste Metro samtidigt, som jag brukade göra ibland. Just nu kolumnen från Lisa Magnusson. Hon skriver ofta så bra, att jag lär mig alltid något nytt som också denna gång.

Det är ett fenomen hon skriver om, nämligen "ressentiment". Det är bra med nya ord som sammanfattar ett komplext fenomen som just detta ord gör dvs begreppet ressentiment Det lär inte finnas någon bra svensk ord på detta heller.

Många har skrivit om hatet nuförtiden oftast i negativt ordalag. Dock inte svårt att förstå vad som menas. Men även de som är emot hatet, verkar gilla att hata dem som hatar och sprider det. Och hatet kan i så i någon mening vara något positivt - och också negativt förstås. Det beror på vad man hatar etc etc.

"Ressentiment" är däremot ett speciell sorts av hat som är alltigenom negativ - ett helt självdestruktivt sådant.
Lisa är mycket bra på att utmåla begreppet. Hon skriver sålunda: "ressentiment är övertygelsen om att ens liv är skit, och att det beror på någon annan, och denna någon har all makt. Ressentiment är inte att söka upprättelse, utan hellre dra ned hela djälva världen så att den får det lika dåligt som man själv, eller sämre." - Inte vackert skrivet men sant.

Denna sorts av bitter ressentiment triggas av att se andra att få det (till synes) bättre än just då själv. Av att exv få se människor/utlänningar sitta vid uteserveringar medan man är på väg till arbetet etc. Men även andras lycka, framgång, förmåga etc kan trigga en att bli en bitter ressentiment.

Bra begrepp tycker jag. För det är inte ilskan som förpestar den sociala miljön utan hatet just av denna bittra sort.

- Låter som att vara dement, anmärkte min träningskompis, som jag visade artikeln för.
- Ja, sannerligen. Ha ha... Låt oss träna vidare så att vi inte blir lika dementa...