"Det är till fördel för er..." - Joh 16:7

Lite mer om mitt liv
Det kan tyckas att jag gnäller för mycket om vår fattigdom men det har att göra med hur de blev med mig, hur jag formades i livet. Det blev också en period av riktig svält efter kriget som påverkade bl a min kroppsliga utveckling som påverkade inriktningen.
 Även om vi hade lite majs till majsgröt kvar på vinden så saknade vi någon sorts fett och socker. Socker gick inte att få tag på och grisen vi slakta festades upp av de första ryska soldaterna. Alltså de som kommit in på vårt område, då den nattliga bataljen utkämpades omkring oss. Dessutom var det vinter och långt till skörden.
För mig som 12 åring var gröten på majs på ett sätt helt oätbart och jag längtade så väldigt efter den där soppan som hade dom där små fettkulorna  på ytan, brukade mamma säga.
När den första fronten gick förbi, med mycket skjutande, blev det ett trettiotal tyska döda soldater runtomkring oss liggande i diken utanför husen. De fick ligga där länge och det var tur att det var vintern. Sedan blev det en massgrav.
Och så blev det festande på allt vin på morgonen och på allt som soldaterna kommit över.
Vi var dessutom mycket ängsliga för pappan som inte var hemma och vi visste inte var...
Med tiden så kom det nästa gruppen ryssar med hästar m m, som var mycket vänligare/troende och kunde även bjuda på soppa som då blev en upplevelse minns jag(?).
De hade också sina djur med sig som blev inkvarterade i lagerutrymmet hos oss, med lämplig tillgång till våran majs på vinden, att bruka upp som föda åt djuren. Så då vi blev av med majsen också. Men vi klarade oss på något sätt men jag vet inte hur.
Till oss kom det troende typer som gav ett tryggare intryck. Vi kunde också förstå dom lite, eftersom vi kunde slovakiska och de två språken (ryska och slovakiska) är ju släkt med varandra. På grund av detta blev vi ganska väl behandlade av de ryska soldaterna eftersom de var mest hatiska på de ungerskatalande människorna.
Men inte alla av dess var några gentlemän - en utav dom ville ju våldta min mor, som jag nämnde förut.
 - Men varför har jag talat om detta? Ingen kan föreställa sig detta, mitt ibland arbetslöshet m m knappast jag själv gör det numera. Det är märkligt hur snabbt allt blev glömt. Men jag tror att det har gjort intryck på min syn på livet och påverkat mitt sökande.

Den röda armen kom annars som befriare från de fascistiska styret med kommunismen som framtidsideal. Något nytt att börja hoppas på. Propagandan var ju snabbt framme.
Från att kommunismen ha tidigare utmålats som fiende blev nu snabbt betraktat som en frälsare. En omtumlande tid om vad som är vad.
Jag fattar inte hur vi klarade oss genom dessa kaotiska tider med överlevnadsbekymmer.

Att överleva
Jag tror inte att jag hade tänkt mycket då på ideologier och framtid. Det gällde att överleva. Det gällde speciellt mig som hittade en massa saker överallt som lämnades efter på marken. Jag inredde svinstian till kontor eller verkstad(?) och nästan sprände mig själv i luften. Det var en granat som jag monterat isär och... Men jag överlevde och åren gick. - Det är nog sedan dess jag tror på änglar.

Att komma ut ur fattigdomen
Redan som ung människa ville jag hjälpa mina föräldrar för att komma ut ur fattigdomen först och främst. Jag hade inte annat val heller förresten.
Och något annat sätt kände jag inte till heller. Att förverkliga detta, blev genom att studera. Min far arbetade på järnvägen och jag ville det också men som tågklaverare. Men jag blev inte upptagen eftersom jag var för klen och läkaren föreslog en skoglig bana i stället. Och så blev det också.
När jag sedermera i Sverige, passerade fattighetsgränsen blev jag (20 år) ändå inte tillfredställd i mitt inre. Jag blev också hungrig efter mat, skärskilt efter sötsaker. Jag åt för mycket eller snarare också på ett felt sätt. Det som fattades mig var brist på vägledning, kunskap och självkännedom, men det visste jag inte riktigt då. Det blev ett ständigt sökande efter hälsa som jag får kämpar för ännu i dag. De misstag jag har ställt till för mig med (blev diabetes) får jag nu sona för.  - Det ända jag visste var då att jag behövde och behöver ännu mer hjälp. Jag vet inte om det bara beror på vad jag har upplevt men jag anser att det är synd om(offer) människan. Senast jag läste om Andrew Carnegie, den rikaste människan i världen, men även han slutade sitt liv i svår depression för att inte ha lyckats stoppa första världskriget.

Den hjälpbehövande människan
Jag vet inte om det var just detta problem,
som även Jesus upptäckte när han var här på jorden. Dvs att människan behöver nödvändig hjälp.
För mig blev orden i Johannes 16:7 blivit skärskilt betydelsefulla.

"Likväl säger jag er nu sanningen: Det är till fördel för er att jag går bort."

Hur kunde detta vara till en fördel? Var Han inte en av de bästa undervisare som tänkas kan?
Den bästa undervisaren som fanns för dom, som lärjungarna nu skulle mista! Hur kunde detta vara till en fördel för dom, då även de, hade svårt att förstå allt Jesus berättade för dom. Behövde dom inte mera undervisning/kunskap av Jesus Kristus? - Vad schockerande! Eller? - Vad sorts hjälp behövde de?

Hjärntvätt räcker inte!

Vad skall man ta sig till?
Mina funderingar började kanske just under tiderna kriget pågick någonstans och därefter.
På något sätt så gick också Ungern med i kriget på Tysklands sida. Min far antogs inte med i värnplikten. Jag vet inte varför och jag funderade aldrig över detta på den tiden. Jag var ju stolt över min far, fast jag gilla inte honom för de stryk jag fick. Han fick vara med att gräva ställningar för soldaterna, så han var ofta helt borta ändå.
Vi var dock glada att far slapp med gevär komma ut till fronten och kunde vara oftare hemma, för det var inte lätt, speciellt inte för kvinnor.
Det kunde dyka in soldater på kvällen, med sprit med sig, och bjuda runt, ochfå speciellt far på dricka, så att han blev först berusad av alla, fast inte min farmor. Hon tycks ha anat ett och annat.
Det var en gång en tysk soldat jag minns väl, som efter ett sådant tillfälle ville våldta min mor. Jag gömde mig under täcket och hörde bråket.
Far var redan borta vid det tillfället och la sig redan sova i stallet. Det var min farmor - en bastant kvinna - och farfar som började slåss med tysken. Han var ju en trevlig typ i övrigt och vi kunde aldrig ana att detta skulle hända hos oss. Han var väl inkvarterad hos oss i köket tror jag, och det var glatt på kvällen också tills han ville ha min mor att ta till sig. Tack vare farmor och farfar  blev tysken emellertid utdriven ur huset - fick jag veta - och vi hörde inte mer av honom.
Andra gången liknande hände hos oss var senare, då med en ryss soldat, som försiggick ungefär på samma sätt: med drickandet först och far utslagen och... Han gillade att dricka speciellt när det var gratis. Men denna gång gick det sämre. Min mor klarade sig visserligen men min farfar blev av ryssen nedtrampad i leran och dog nästan en bit från oss under natten. Han var på väg - dumt nog - att anmäla ryssen - för så fick de inte göra. Men många andra blev våldtagna ändå vet jag. En änka jag kände blev serievåldtagen av tiotal.

Människan i förnedring och...
Att berätta om allt detta är en lång historia. Men problemet med människans förnedrade beteende fastnade i mitt sinne. Hur kunde människor bete sig på detta sätt? Och sedan vidare i livet... - Hur kan man förvänta sig ett bättre kommunistisk samhälle utan bättre människor?
Det är klart att jag fick lära mig om sättet, om hur ideologin tänkte sig klara av detta också. Idén gick ut på att om man började med att göra ett bättre samhälle först så blir människorna  bättre på grund av den bättre miljön. Först var det alltså meningen att förändra samhället för att sedan skulle även människorna förändras.
Enligt Micsurins lära som att inympa päron på äppelträd. Det fanns alltså vetenskapliga belägg för tron på denna "effektiva(?)" socialisering.
Jag påminner mig  också Lysenkos läror om att förvärvade egenskaper skulle gå i arv m m.
Det fanns också andra sätt, exv blodtransfusioner m m för att påskynda visionen om hur ett proliparadis kunde snart bli en verklighet.

Teorin stämde inte
Och med tiden hände alltså inte detta. Inte ens det lämpliga samhället kunde åstadkommas. De kommunister som jag kände blev inte heller bättre människor, liksom inte jag heller. Snarare så blev jag besviken på dom och på mig själv.
Visst fick man höra talas om sovjetmänniskan m m men... Det blev i stället för bråttom att bli av med kunnigt folk.
Det gick dock ganska bra för mig, för jag var en proli från arbetarklassen, men en annan kille kille som jag fick lära känna på internatet i Aszód, var sonen till en lärare, som det gick det sämre(mobbades) för. Fast han var duktigare än mig tyckte jag, och ändå hade jag högre status.
Det var också mycket lätt på min tid då, att betraktas som folkets fiende utan orsak. Jag tror att det berodde på avundsjuka.

Att välja strategi
Hur som helst blev "den nya människan" någonting jag intuitivt sökte efter. Och jag kunde inte hitta den. Jag var inte bekväm varken med min omgivning eller mig själv. Och under tiden träffade jag religiôsa människor vars förnöjsamhet som jag började beundra. Och de blev dom som blev referenspunkter för min förväntan på... som skulle kunna ett kommande fritt och lyckligt samhälle bestå av. Någonting ditåt trodde jag. För ingen vill bli så fattig som vi var och... Och det var omöjligt att finna denna referensstatus som fattig heller. Så det blev ett mål att först komma ifrån fattigdomen.
Det här låter väldigt förnumstigt, men så medvetet gick det inte till. Det blev mest som det blev - jag kastades i fåran... En styrning som jag inte riktigt var medveten om.

Anteckning
"När perestrojkan kom till Sovjetunionen i slutet av 1980-talet trodde många att det skulle bli lätt att vända ryggen åt det gamla och se framåt mot något nytt. Det visade sig vara en romantisk villfarelse, konstaterar Svetlana Aleksijevitj, som skriver om ”den röda människan”, Sovjetmänniskan."

Roten till det onda är det kommunistiska systemet, som i sina försök att skapa en socialistisk utopi utrotade hela den kulturella eliten och inte tillät annat än grundläggande utbildning. Folket förvägrades både yttrandefrihet och privat egendom.

– Men det visade sig ju att människorna inte ville leva så, så man började skjuta dem och byggde upp ett repressivt system.

Det ledde till att människorna i dag befinner sig i ett tillstånd som Svetlana Aleksijevitj beskriver som ”mellan dagis och fängelse”.  -  http://www.epochtimes.se/svart-gora-fria-manniskor-av-slavar/

Tack för att det finns andra som bättre kan förklara situationen jag har levat med.

Vad var/är då problemet? Varför lyckades inte...? 
Det är det effektiva verktyget som saknades! Det räckte inte med propagandisk hjärntvätt. 
Jag återkommer till detta framöver.

Om Gud är Allsmäktig...

Jag kunde ha varit omkring 12 under kriget. Och jag minns så väl när min lilla syster Elisabeth dog. Det var mycket påtagligt eftersom hon låg hemma tillsammans med oss i rummet tills vi begravde henne. Och föräldrarna såg till att det beräddes lite sidoytrymme i graven för henne.
Det var någonting i halsen som kvävde henne som hon dog utav och det var omöjligt att få tag på någon doktor på den tiden. De var dessutom mycket kalla vintrar under kriget och elektricitet var det inte tal om. Så vi frös mycket. Jag fick som 12 åring låna pappas skor för att hämta vatten m m.
Döden blev mer ofattbar nu när det hände i själva familjen. Men i övrigt också, eftersom vi omgavs av rykten - men någon radio hade vi inte - och själva blivit bombade av en bomb som har fallit oss nära, på ca 50 meter. En stor krater visade platsen. Och vi sprang ofta till grannens källare för att få skydd.
Jag minns att min farmor brukade bedja men aldrig att hon anklagade Gud för döden i hemmet och kriget som fick fortsätta. Och jag tror, att inte jag heller fick någonsin för mig att Gud skulle tillåta sådana hemskheter. Det var bara så utan att jag fick svar på varför..  Och jag tror det är helt normalt att man inte frågar Gud, varför han är böse, när man är livrädd!

Det är senare - på de kommunistiska seminarierna - när andra försökte anklaga Gud för allt ont som tanken väcktes om skuldfrågan. Det var där jag hörde först om anklagelserna mot Gud och mot religionen. Religionen var opium för folket, fick jag veta, och att Gud finns inte.
Det har sedan hänt en massa saker i mitt liv medan jag själv forsökte få svar på frågan om Guds roll ev skuld i olika sammanhang.
- Varför tog det så lång tid och önskan om att få svar finns ännu kvar, en fråga som länge låg i luften. Om Gud är allsmäktig - som man säger - så varför hände det inte någonting på så lång tid?
Det finns flera svar på frågan.

Ja, varför? Och här kommer Guds dilemma, som jag har - i kontrast till mins atudier i Marxism m m - sedermera förstått. Dilemmat kan förklaras på olika sätt men, med klarspråk så här: Han kunde inte göra det snabbare helt enkelt. Och då genast inställer sig frågan: Men om Han är allsmäktig så vad är det som har hindrat honom att bringa fred på jorden?
Även på den frågan kan man hitta olika svar, men det korta svar jag kom fram till blev att, Gud kan inte göra allt. Han kan inte ljuga står det i bibeln och han kan inte använda sig av mänskliga metoder metoder heller. Han har aldrig ljugit för mig och har inte heller anammat principen: att "målet helgar medlen." - Han är Allsmäktig i den meningen att han kan hindra sig själv att använda dåliga metoder, kan man säga. - Kommunisternas metoder blev jag inte alls imponerad av.

Det ville alltså inte verka på grund av principen, att målet helgar medlen. Han kan som Allsmäktig, helt enkelt inte använda sig av "målet helgar medlen" principen. För så Allsmäktig är han inte så att han vill motarbeta sig själv.

Den mänskliga världsordningen försöker ju tillämpa principen, att målet helgar meddlen, för sin del. Så var det under medeltides katolska maktens tid m m. Så även under den kommunistiska upprustningen, en period av mitt liv som jag själv har erfarenheter utav. Principen att "målet helgar medlen" har visat sig inte hålla. Proletariatets diktatur blev följden. Någonting viktigt fattades.

Men härefter uppstår en följdfråga som handlar även om den långa tiden vi fick vänta, och får vänta ytterligare, för få att se Guds rike i verkligheten, förverkligat på Jorden. Vad har då Gud för medel - som är bättre - för ändamålet, än...? 
Till denna fråga återkommer jag kanske nästa gång.

Snackis - 10 -

Vad är det jag söker?
För mig var mänsklighetnens framtid på jorden ett intresse att få reda på. Fanns det ett alternativ till den kommunistiska visionen? Prästen talade bara om  himmel och helvete. Men "ske din vilja såsom i himmelen så och på jorden".  - Vart tog då Guds vilja följaktligen vägen?

Problemskedjan för en sökare. Min väg i korthet.

1. Söka. Det finns många religioner. - Alla är lika rätta? "Alla vägar leder till Rom!" Ja, då får du stanna här.
Men annars är det en religion som redan finns du måste välja bland. Om du inte startar en egen förstås. Men det är inte att rekommendera.
Den religionen som talar om sanningen borde alltså finnas redan någonstans! Det gäller nu att försöka söka för att hitta den. Även om du är redan indöpt i av någon av dina föräldrar. Varken du vill det eller inte. Du kan nämligen inte åberopa prästens tro för egen räkning.
- Om du inte litar på dina föräldrars val förstås.
- Själva grundbehovet om att veta, vem vi är och vad vi kan bli, om framtiden... finns nog hos oss alla.

2. Att välja religion. Den rätta religionen är inte heller lätt att finna - hur vet man...? Och det skulle vara oerhört jobbigt, om man skulle behöva leta sig igenom alla olika läror som finns! Det är inte rimligt och möjligt att Gud skulle förvänta sig av oss att behöva göra detta arbete. Därför förenklas nyheterna till några väsentliga punkter - framtidsvisionen... - För mig var människans framtid på jorden det viktigaste jag sökte svar på, till att börja med.
Och om man är okunnig i Bibeln som jag var. Så är det förstås omöjligt att även förstå huvudbudskapet - snabbt nog -  och så pass grundligt, att man kan göra betryggande val. Det är inte lätt att uppfatta informationen, men... Studium av Bibeln hjälper, men Gud har sina tjänare också som hjälper till att komma igång. Men vilka är dom?

3. Tillgänglighet. Om Gud vill att vi skall hitta honom så måste han göra sig tillgänglig för oss på något sätt. Eller också skall Han hitta oss på något sätt. Bibeln är tillgänglig, men tillgängligheten är ändå bara en bit på vägen. Det svåraste är ändå tycker jag, att förstå den. Jag har aldrig lärt mig betydelsen av att vad textförståelse innebär. Det sätt som prästen läser bibeln är inte det rätta sättet.
 Så vi är där igen, vi slipper inte ta ställning till förkunnelsen dvs till att förstå själva innehållet i alla fall. Man måste förstå vad som står där.
Man vill ju inte hamna i fel eller välja fel. Det gäller att göra medvetna val och det går definitivt inte om man inte förstår vad man läser. "tillkomme ditt rike" läser vi. Men vad är detta för rike och var finns det? Hur kommer jorden in i bilden?

4. Matematiska bevis? Ja, det är något som man vill vara säker på, när man väljer en religion. Helst med en matematisk säkerhet. Men livet är inte matematik utan en relation till inte mindre än till själva Skaparen. Och den svagare delen som oftast krånglar är människan. Begränsningarna finns hos oss.
Försök bara läsa Bibeln om du inte har gjort det förut. Och försök att förstå det! Du kommer inte att lyckas. Det gjorde inte jag heller. Och det är inte möjligt heller att förstå allt.
- Men hur gör man om man inte kan förstå? Hur kan man ändå göra ett bra val? Det kan man helt enkelt inte! Det måste få ha sin tid! Trovärdigheten växer med tiden men kan bli för svag för länge. "Om ni hade tro..."

5. Trovärdighet. För att kunna välja tro på Bibeln behöver man ett visst mått av tro, eller också behöver Bibeln själv ha en trovärdighet i sinnet, för att kunna förstås och accepteras.
För mig hade Bibeln en viss naiv trovärdighet som jag tror kom redan från barndomen. Speciellt efter farmor som läste Bibeln på söndagarna och gjorde även mig intresserad av uppenbarelseboken. Det som stod där var alltför fantasifullt, men jag ante mig kanske redan då att det betydde någonting. Men någon naiv/intuitiv trovärdighet på Bibeln räckte ändå inte för att förstå budskapet om framtiden om ett jordisk paradis.
Så är vi på noll igen. Trovärdighet på Bibeln utan kunskap kan inte bli någon trovärdighet som kan leda till valet. Det behövs mer för att man skall anse Bibeln tillräckligt trovärdigt, och valet självklart tydligt.

6. Kunskap i Bibeln. Det behövs bevis, så pass mycket att en människa förmår förstå en del fakta som gör Bibeln trovärdig i sinnet. Sådana fakta kan exempelvis vara förutsägelser som inte människor kan göra. Helst sådana förutsägelser som sedan inträffat i verkligheten.Och sådana förutsägelser har jag genom studier funnit finnas många.
Inträffade förutsägelser ökar trovärdigheten på Bibeln, så att även den övriga delen av den kan bli intressant att läsa och...
Ja, valet är nu betydligt lättare, men ändå kan vara svår. Det är också mycket personligt. Och jag var en utav de svåra att fatta beslut.

Men trovärdigheten på Bibeln är inte samma sak som trovärdigheten på prästen, religionen, på organisationens tjänare/ägare etc.
Det behövs ytterligare ett steg för att kunna göra valet. Och eftersom kristendomens herre är inte mindre än Jesus Kristus så kan alltså han/ägaren hjälpa oss också att välja. Och vad säger ägaren?

7. Genvägen. "Av frukten känner man trädet" m m.

Härliga morgondag

Du är den renaste
som kommer till mig;
i skydd av nattens mörker
i drömmen smeker mig.

du är den renaste,
är ock den käraste.
väntar tills jag vaknar
och livet omfamnar.

i nattens små sekunder
du brukar krypa till mig;
en ny dag oss lockar
med nya möjligheter.

en gåva blev oss given,
och lyckliga vi två;
ett gemenskap vi bygger
och enade vi stå!

Sinko

Snackis - 9 -

Falska profeter? - Blev besviken på prästen!

Det blev mycket att tänka på när jag började besöka församlingens föredrag. Det bästa var ändå att jag efteråt kunde diskutera sakerna med Curt. För det var något som snart fängslade mitt intresse, och det var mycket viktigt för mig. Nämligen möjligheten om ett framtida mänskliga paradis på jorden - det var ju om detta jag har lärt mig om på de kommunistiska seminarierna m m.
Visionen jag intresserade mig där blev ny åter aktuell, fast på grund av skrifterna i bibeln. Och detta gladde mig mycket framdeles när jag verkligen insåg att det stämde.

Men andra sa att Jehovas vittnen var falska profeter. Men jag behöver inte bli vittne, tänkte jag. Jag har i alla fall möjligheten här att lära mig mycket om skrifterna, vilket blev en tillräcklig motiv att komma dit.

Det som förvånade mig högeligen att jag inte har hört om något liknande i de kyrkor/församlingar som jag besökte tidigare. Det var alltså någonting nytt som Jehovas Vittnen pratade möjligheten om, dvs att jorden skulle bestå och bliva till ett paradis. Sedermera blev jag till och med besviken på min präst som aldrig nämnde dylikt i sina predikningar. Hur kunde han förbigå en så viktig information? Jag började också med tiden förlora förtroendet för honom . En sådan möjlighet borde han ju veta om tänkte jag. Hur kunde kommunisterna veta mer om detta...?Och jag som ändå ganska ofta gick till församlingen, men det var helt tyst om detta. Och ännu märkligare så jag har inte hört talas om detta i övrigt heller. - Men så måste jag förvissa mig om att detta är verkligen sant.

Men Curt, som inte har gått och läst till präst visste ändå om detta. Hur kan det komma sig? Och det var inte bara vad han sa, som var så viktigt, utan han kunde också visade mig bevis, så att jag själv skulle förstå och kunna skaffa mig en egen övertygelse om saken.
Jag blev sedermera mycket glad för att jag fick veta sanningen om detta.
Det var som att öppna mina ögon när jag fick övertygande bevis på paradisets återkomst. Det där med helvetet och himmelen har jag dock hört talas om tidigare, men det blev en annan sak att bli medveten om dessa begrepp, så att man förstod vad de innebära. Och som även påverkade ens uppfattning om Guds väsen. Skulle verkligen en kärleksfull Gud kunna tillåta tortyr i helvetet...?
Jag blev tvungen nu att försöka läsa bibeln på ett annat sätt, så att det blev intressantare! Diskussionen med Curt har tvingat mig till detta! Jag fick lära mig behovet av att förstå vad jag läser.

Dessutom så trodde jag att Jehovas vittnen ändå kanske kunde vara falska proferer!
Men det gick inte att argumentera med Curt bara genom att slänga fram liknanade uppfattningar. Vad är det som är falskt då? Jag tvingades att själv förstå de bibelcitat som tycktes motbevisa vad han hade att säga. Det där med Jesu tillkommelse kom upp ofta på tapeten.

Men jag insåg samtidigt att jag var mycket ytlig i bibelförståelse, för att kunna argumentera mot honom. Så jag måste skaffa böcker som kritiserar läran, tänkte jag. Det måste ju finnas andra som vet mera om Jehovas vittnen och som kan argumenteringen bättre än jag. Och det gjorde jag också. Det blev då ett tag det, som kom fram i dessa kritiska böcker som jag använde mig av vid diskussionerna med Curt. Det gick alltså inte så fort, som du tror kanske, att övertyga mig. Jag var ett hård nöt att knäcka!
Och då försökte jag tom med knepet att försöka, övertyga Curt att det var han som hade fel! Samtidigt tyckte synd om Curt som i vissa fall hade helt felaktiga uppfattningar.

På den tiden hade Curt en Karin också, som han presenterade för mig. Och dessutom blev jag inbjuden hem till sina förädrar. Jag blev mycket tacksam för tillfället, att få göra det, för då kunde jag iakttaga dom därhemma, hurudana de var som människor. Det blev, måste jag säga en bestående upplevelse och en förmån att få inblick i deras liv. Jag fick också träffa hans syster... och snart fick jag mindrevärdighetskomplex när jag fick höra hennes andliga konversation.  - Kan det verkligen finnas sådana här tjejjer? Jag blev imponerad och kände mig icke värdig... inte ens i tanken...

Snackis - 8 -

Möte med två damer på Roslagsvägen

Det fanns ett spår,
det fanns en väg,
i mitt liv
som jag trädde in på.
det blev en ny väg,
egentligen,
och vart jag skulle...
och vem var jag,
i denna nya miljö?
att passa in...
- och hur skulle det bli,
efter detta möte
jag visste inte.

Jag fick nu i Sverige, kämpa på flera plan samtidigt.
Någonting drev mig att klara av språket, studierna, med tanke på minnena av fattigdomen och förväntningarna hemifrån. Det ända jag kunde nu göra för mina föräldrar därhemma att studera vidare i Sverige. Det var också det de ville.
Det blev inte lätt för dom heller, för nu kunde jag inte ställa upp för dom på somararna som jag gjorde tidigare.
Jag blev nämligen - samma år - på sommaren 1956 "anställd" hos en bonde som behövde hjälp med skörden m m. Och så blev varje tionde hög av säden mitt som betalning. Och det räckte till bröd för mina föräldrar för vintern.
Jag var mycket klen - kommer jag ihåg - särskilt i början så att "min bonde" började misströsta på mig, redan från första dagen. Jag fick så ont i magen i den heta solen att han måste följa med mig hem. Men jag gav inte upp och blev till slut en duktig medarbetare  med beröm. För sådan är jag. Jag ger mig inte i första taget. Och denna inställning behövdes verkligen nu när jag utan språkkunskaper skulle studera på Skogshögskolan. Det var tufft, minst sagt.

Men studierna fick mig att tänka på annat. Så att, så här efteråt förstår jag  att det var just detta som behövdes. Flyktingar - jag betraktades som politisk flykting - som inte får någonting att göra i det nya landet är nog inte bra. Och jag behövde också låna för mina studier så jag var inte samhället till last heller, men det tänkte jag inte på då! Jag var glad, att jag överhuvudtaget fick komma in på samma villkor som... till skolan. Och min professor i marklära sa att jag skall inte vara rädd för lånet. Det är bara bra med lån, det är så det är i Sverige...

Mina existenciella personliga behov fick komma fram på ledigheten i dagen. Det fanns ofta föredrag av olika slag i Stockhom som jag valde att besöka. Att vara med sk Gudstjänster gav mig emellertid inte så mycket. Inte ens min egen församlingspräst gillade mig för att jag ville helst diskutera med honom vissa saker. Men det var liksom nästan omöjligt. Jag ville förstå bibeln mer och särskilt uppenbarelseboken om framtiden, som intresserade min fantasi. Jag var med på pingstkyrkans möte, maranata, svedenborgare, adventister, mormoner och kanske fler. Jag fick då höra olika tolkningar av bibeln och som diskuterade med prästerna ibland. Men jag kände mig inte riktigt hemma någonstans.

Men så en gång träffade jag två damer när jag lunkade på Roslagsvägen ner mot centrum i Stockholm. De har stoppat mig och bjöd mig på ett föredrag som skulle hållas någonstans i centrum. Det var någonting om ungdomsproblem... Jag kommer kanske, sa jag om det passar mig och om det inte finns något annat... Dessutom så är jag inte gift och har inte ungar... men de var envisa om att jag ändå kan behöva höra föredraget...

Och jag kom, och det visade sig vara Jehovas Vittnens föredrag. Och jag stannade även över Vakttorn studiet, eftersom jag fick lov att få tala med någon efteråt. Det är då jag träffade Curt, och vi satt på en kaffé och diskuterade, tror jag, ända till midnatt.
Denna händelse blev definitivt en omvälvning. Jag fick äntligen ha någon som jag fick diskutera trosfrågor med, alldeles för mig själv. Det gick inte att hålla med om allting som sades men det blev ändå intressant, det blev ett nytt sätt på något sätt. Och att det kändes meningsfullt att ha kommit dit igen, och Curt var alltid till förfogande.

OK, de är kanske falska lärare men det var jag inte rädd för. Det räcker... och de verkar kunna sin bibel nästan bättre än prästerna jag har träffat. Det blev varje gång en utmaning för mig att träffa Curt. Nu gällde det att förstå bibeln på ett nytt sätt, bättre och djupare, för nu blev det krav på logiken också. Hela min bild om religioner började såsmåningom vackla och... Dessutom var det ovanligt att jag fick sitta med någon, i detta fall ofta med Curt som jag fick tala med efteråt så ofta, på någon kafé, medan gästerna tittade på TV. Men det störde inte oss.
Jag pressade honom så mycket jag kunde! Men mina kunskaper i bibeln var mycket ringa, han fick ofta övertaget!

De påståenden som jag fick höra där, och av Curt - för sedan besökte jag föredragen nästan regelbundet.-  diskuterade jag gärna också med min präst och andra. Jag ville kolla deras mening eftersom de har ju gått prästseminarium m m. och borde veta bättre än Curt. Och bättre än mig i alla fall.
En viss präst, en hos svedenborgarna till exempel, blev så upprörd... - så jag blev rädd - av sig av diskussionen, att hans fru fick lugna ner honom. Och jag visste inte varför. Och jag inte gick dit mer.

Jag har också föreslagit till min ungerska kyrkans präst, alltså i min egen kyrka, att vi skulle bjuda dit till församlingen föredragshållare från Jehovas vittnen, för jag tyckte att det kunde behövas. Dessutom var det helt gratis. Men det gick inte! - Konstigt tyckte jag!

Prästen har sedan ordnat ett bibelstudium i den egna församlingen, när han såg mitt bibelintresse. Ja, det var bra och det blev så också. En kvinna fick leda den, men så fort jag ville diskutera saker mera så skulle vi ta en psalm i stället. 
Hon följde en manus men kunde inte själv så mycket att säga därutöver. Så jag tröttnade på att gå på dessa bibelstudier. Jag lärde mig mest på att gå på Jehovas Vittnens föredrag, tyckte jag. Även om jag inte höll med om allting. För det gjorde jag inte! 
Som liga läror trodde jag var direkt falska, och svåra att smälta!