Möte med två damer på Roslagsvägen
Det fanns ett spår,
det fanns en väg,
i mitt liv
som jag trädde in på.
det blev en ny väg,
egentligen,
och vart jag skulle...
och vem var jag,
i denna nya miljö?
att passa in...
- och hur skulle det bli,
efter detta möte
jag visste inte.
Jag fick nu i Sverige, kämpa på flera plan samtidigt.
Någonting drev mig att klara av språket, studierna, med tanke på minnena av fattigdomen och förväntningarna hemifrån. Det ända jag kunde nu göra för mina föräldrar därhemma att studera vidare i Sverige. Det var också det de ville.
Det blev inte lätt för dom heller, för nu kunde jag inte ställa upp för dom på somararna som jag gjorde tidigare.
Jag blev nämligen - samma år - på sommaren 1956 "anställd" hos en bonde som behövde hjälp med skörden m m. Och så blev varje tionde hög av säden mitt som betalning. Och det räckte till bröd för mina föräldrar för vintern.
Jag var mycket klen - kommer jag ihåg - särskilt i början så att "min bonde" började misströsta på mig, redan från första dagen. Jag fick så ont i magen i den heta solen att han måste följa med mig hem. Men jag gav inte upp och blev till slut en duktig medarbetare med beröm. För sådan är jag. Jag ger mig inte i första taget. Och denna inställning behövdes verkligen nu när jag utan språkkunskaper skulle studera på Skogshögskolan. Det var tufft, minst sagt.
Men studierna fick mig att tänka på annat. Så att, så här efteråt förstår jag att det var just detta som behövdes. Flyktingar - jag betraktades som politisk flykting - som inte får någonting att göra i det nya landet är nog inte bra. Och jag behövde också låna för mina studier så jag var inte samhället till last heller, men det tänkte jag inte på då! Jag var glad, att jag överhuvudtaget fick komma in på samma villkor som... till skolan. Och min professor i marklära sa att jag skall inte vara rädd för lånet. Det är bara bra med lån, det är så det är i Sverige...
Mina existenciella personliga behov fick komma fram på ledigheten i dagen. Det fanns ofta föredrag av olika slag i Stockhom som jag valde att besöka. Att vara med sk Gudstjänster gav mig emellertid inte så mycket. Inte ens min egen församlingspräst gillade mig för att jag ville helst diskutera med honom vissa saker. Men det var liksom nästan omöjligt. Jag ville förstå bibeln mer och särskilt uppenbarelseboken om framtiden, som intresserade min fantasi. Jag var med på pingstkyrkans möte, maranata, svedenborgare, adventister, mormoner och kanske fler. Jag fick då höra olika tolkningar av bibeln och som diskuterade med prästerna ibland. Men jag kände mig inte riktigt hemma någonstans.
Men så en gång träffade jag två damer när jag lunkade på Roslagsvägen ner mot centrum i Stockholm. De har stoppat mig och bjöd mig på ett föredrag som skulle hållas någonstans i centrum. Det var någonting om ungdomsproblem... Jag kommer kanske, sa jag om det passar mig och om det inte finns något annat... Dessutom så är jag inte gift och har inte ungar... men de var envisa om att jag ändå kan behöva höra föredraget...
Och jag kom, och det visade sig vara Jehovas Vittnens föredrag. Och jag stannade även över Vakttorn studiet, eftersom jag fick lov att få tala med någon efteråt. Det är då jag träffade Curt, och vi satt på en kaffé och diskuterade, tror jag, ända till midnatt.
Denna händelse blev definitivt en omvälvning. Jag fick äntligen ha någon som jag fick diskutera trosfrågor med, alldeles för mig själv. Det gick inte att hålla med om allting som sades men det blev ändå intressant, det blev ett nytt sätt på något sätt. Och att det kändes meningsfullt att ha kommit dit igen, och Curt var alltid till förfogande.
OK, de är kanske falska lärare men det var jag inte rädd för. Det räcker... och de verkar kunna sin bibel nästan bättre än prästerna jag har träffat. Det blev varje gång en utmaning för mig att träffa Curt. Nu gällde det att förstå bibeln på ett nytt sätt, bättre och djupare, för nu blev det krav på logiken också. Hela min bild om religioner började såsmåningom vackla och... Dessutom var det ovanligt att jag fick sitta med någon, i detta fall ofta med Curt som jag fick tala med efteråt så ofta, på någon kafé, medan gästerna tittade på TV. Men det störde inte oss.
Jag pressade honom så mycket jag kunde! Men mina kunskaper i bibeln var mycket ringa, han fick ofta övertaget!
De påståenden som jag fick höra där, och av Curt - för sedan besökte jag föredragen nästan regelbundet.- diskuterade jag gärna också med min präst och andra. Jag ville kolla deras mening eftersom de har ju gått prästseminarium m m. och borde veta bättre än Curt. Och bättre än mig i alla fall.
En viss präst, en hos svedenborgarna till exempel, blev så upprörd... - så jag blev rädd - av sig av diskussionen, att hans fru fick lugna ner honom. Och jag visste inte varför. Och jag inte gick dit mer.
Jag har också föreslagit till min ungerska kyrkans präst, alltså i min egen kyrka, att vi skulle bjuda dit till församlingen föredragshållare från Jehovas vittnen, för jag tyckte att det kunde behövas. Dessutom var det helt gratis. Men det gick inte! - Konstigt tyckte jag!
Prästen har sedan ordnat ett bibelstudium i den egna församlingen, när han såg mitt bibelintresse. Ja, det var bra och det blev så också. En kvinna fick leda den, men så fort jag ville diskutera saker mera så skulle vi ta en psalm i stället.
Hon följde en manus men kunde inte själv så mycket att säga därutöver. Så jag tröttnade på att gå på dessa bibelstudier. Jag lärde mig mest på att gå på Jehovas Vittnens föredrag, tyckte jag. Även om jag inte höll med om allting. För det gjorde jag inte!
Som liga läror trodde jag var direkt falska, och svåra att smälta!
Det fanns ett spår,
det fanns en väg,
i mitt liv
som jag trädde in på.
det blev en ny väg,
egentligen,
och vart jag skulle...
och vem var jag,
i denna nya miljö?
att passa in...
- och hur skulle det bli,
efter detta möte
jag visste inte.
Jag fick nu i Sverige, kämpa på flera plan samtidigt.
Någonting drev mig att klara av språket, studierna, med tanke på minnena av fattigdomen och förväntningarna hemifrån. Det ända jag kunde nu göra för mina föräldrar därhemma att studera vidare i Sverige. Det var också det de ville.
Det blev inte lätt för dom heller, för nu kunde jag inte ställa upp för dom på somararna som jag gjorde tidigare.
Jag blev nämligen - samma år - på sommaren 1956 "anställd" hos en bonde som behövde hjälp med skörden m m. Och så blev varje tionde hög av säden mitt som betalning. Och det räckte till bröd för mina föräldrar för vintern.
Jag var mycket klen - kommer jag ihåg - särskilt i början så att "min bonde" började misströsta på mig, redan från första dagen. Jag fick så ont i magen i den heta solen att han måste följa med mig hem. Men jag gav inte upp och blev till slut en duktig medarbetare med beröm. För sådan är jag. Jag ger mig inte i första taget. Och denna inställning behövdes verkligen nu när jag utan språkkunskaper skulle studera på Skogshögskolan. Det var tufft, minst sagt.
Men studierna fick mig att tänka på annat. Så att, så här efteråt förstår jag att det var just detta som behövdes. Flyktingar - jag betraktades som politisk flykting - som inte får någonting att göra i det nya landet är nog inte bra. Och jag behövde också låna för mina studier så jag var inte samhället till last heller, men det tänkte jag inte på då! Jag var glad, att jag överhuvudtaget fick komma in på samma villkor som... till skolan. Och min professor i marklära sa att jag skall inte vara rädd för lånet. Det är bara bra med lån, det är så det är i Sverige...
Mina existenciella personliga behov fick komma fram på ledigheten i dagen. Det fanns ofta föredrag av olika slag i Stockhom som jag valde att besöka. Att vara med sk Gudstjänster gav mig emellertid inte så mycket. Inte ens min egen församlingspräst gillade mig för att jag ville helst diskutera med honom vissa saker. Men det var liksom nästan omöjligt. Jag ville förstå bibeln mer och särskilt uppenbarelseboken om framtiden, som intresserade min fantasi. Jag var med på pingstkyrkans möte, maranata, svedenborgare, adventister, mormoner och kanske fler. Jag fick då höra olika tolkningar av bibeln och som diskuterade med prästerna ibland. Men jag kände mig inte riktigt hemma någonstans.
Men så en gång träffade jag två damer när jag lunkade på Roslagsvägen ner mot centrum i Stockholm. De har stoppat mig och bjöd mig på ett föredrag som skulle hållas någonstans i centrum. Det var någonting om ungdomsproblem... Jag kommer kanske, sa jag om det passar mig och om det inte finns något annat... Dessutom så är jag inte gift och har inte ungar... men de var envisa om att jag ändå kan behöva höra föredraget...
Och jag kom, och det visade sig vara Jehovas Vittnens föredrag. Och jag stannade även över Vakttorn studiet, eftersom jag fick lov att få tala med någon efteråt. Det är då jag träffade Curt, och vi satt på en kaffé och diskuterade, tror jag, ända till midnatt.
Denna händelse blev definitivt en omvälvning. Jag fick äntligen ha någon som jag fick diskutera trosfrågor med, alldeles för mig själv. Det gick inte att hålla med om allting som sades men det blev ändå intressant, det blev ett nytt sätt på något sätt. Och att det kändes meningsfullt att ha kommit dit igen, och Curt var alltid till förfogande.
OK, de är kanske falska lärare men det var jag inte rädd för. Det räcker... och de verkar kunna sin bibel nästan bättre än prästerna jag har träffat. Det blev varje gång en utmaning för mig att träffa Curt. Nu gällde det att förstå bibeln på ett nytt sätt, bättre och djupare, för nu blev det krav på logiken också. Hela min bild om religioner började såsmåningom vackla och... Dessutom var det ovanligt att jag fick sitta med någon, i detta fall ofta med Curt som jag fick tala med efteråt så ofta, på någon kafé, medan gästerna tittade på TV. Men det störde inte oss.
Jag pressade honom så mycket jag kunde! Men mina kunskaper i bibeln var mycket ringa, han fick ofta övertaget!
De påståenden som jag fick höra där, och av Curt - för sedan besökte jag föredragen nästan regelbundet.- diskuterade jag gärna också med min präst och andra. Jag ville kolla deras mening eftersom de har ju gått prästseminarium m m. och borde veta bättre än Curt. Och bättre än mig i alla fall.
En viss präst, en hos svedenborgarna till exempel, blev så upprörd... - så jag blev rädd - av sig av diskussionen, att hans fru fick lugna ner honom. Och jag visste inte varför. Och jag inte gick dit mer.
Jag har också föreslagit till min ungerska kyrkans präst, alltså i min egen kyrka, att vi skulle bjuda dit till församlingen föredragshållare från Jehovas vittnen, för jag tyckte att det kunde behövas. Dessutom var det helt gratis. Men det gick inte! - Konstigt tyckte jag!
Prästen har sedan ordnat ett bibelstudium i den egna församlingen, när han såg mitt bibelintresse. Ja, det var bra och det blev så också. En kvinna fick leda den, men så fort jag ville diskutera saker mera så skulle vi ta en psalm i stället.
Hon följde en manus men kunde inte själv så mycket att säga därutöver. Så jag tröttnade på att gå på dessa bibelstudier. Jag lärde mig mest på att gå på Jehovas Vittnens föredrag, tyckte jag. Även om jag inte höll med om allting. För det gjorde jag inte!
Som liga läror trodde jag var direkt falska, och svåra att smälta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar