"Tänk positivt - en bluff?

- Tänk positivt så går det bra får du se!
- Bara du tänker positivt på saken så...!
   etc etc
Välmenande uppmaningar, men vad betyder de egentligen? Låter som något av ett framgångens sockerpiller, som gör, att det löser sig på något sätt ändå, eller...? Till slut blir allting bra. Men,

"kvinnan som gör uppror mot "Tänk positivt"-hysterin!"

"Kvinnan som säger ifrån heter Barbara Ehrenreich. Artikeln berättar om hur hon när hon fick bröstcancer fick

hon rådet att uppsöka närmaste psykolog, för med en så negativ attityd som Barbara hade skulle hon bara bli sjukare och utan tvekan sabotera sina chanser att överleva..." - B. Ehrenreich -

Något som positivt tänkande - påstår somliga - existerar egentligen inte. Hur skulle ett sådant tänkande ske/fungera i praktiken om man är positiv från början. Utan att ha tänk till först... eller rentav att slippa tänka?
Med tänkandet menas egentligen då vi överväger våra handlingar ett beslut. Man använder sig av mål och motiv, vilja och beräkningar, av chansen och risker etc ett ganska komplicerat process egentligen
 - men som man är omedveten om för det mesta. Själva tänkandet är emellertid normalt inte ansträngande på något sätt.

Att tänka positivt skulle i så fall vara någonting i stil med att underskatta risker eller att överskatta sin förmåga. Den som verkligen gör det,skulle kunna tänka sig behöva tänka annorlunda. De andra i omgivningen kan ju kanske se sundare på ens möjligheter etc i det aktuella stycket...

Just nu är vi i Malmköping och medan Andree badar så kan jag fråga andra t ex en dam som sitter nära oss...
"..... vad tänker du om det positiva tänkandet? frågade jag. De flesta har nog någon mening om det...
Hon berättade att hon själv var en positiv människa och det positiva tänkandet var för henne när hon mådde bra. Och det negativa tänkandet följaktligen när hon mådde dåligt. Hon hävdade att hennes trivsel hade med hennes tänkande att göra. Ett klart samband mellan tänkandet och trivseln.
Jag konstaterade därefter att hennes uppfattning var mycket intressant och utan möjligheter att ifrågasätta just då.
Men så tänkte jag att det hon verkligen menade med det positiva tänkandet, det var ju konsekvenserna hon talade om och inte om själva definitionen. Som ett resultat av tänkandet positiva eller negativa effekter. Det positiva tänkandet tyckte hon var jagcentrerat, kan bedömas utifrån upplevelsen...

Vad är det positiva tänkandet för dig frågade jag några när jag själv hamnade i vattnet för att bada.
En herre: "Att tänka positivt för mig nu är att vattnet är varmt!"
En dam: " Att tänka att jag har det bra hur jag än har det."
Det följde några roliga repliker därefter.

Och från nämnda dam fick jag några ord med på vägen senare, då hon frågade om
 min ålder.
- Jag är 80, sa jag.
- Det syns inte alls... - och nu tänkte jag positivt! - och så skrattade hon.

Så nu grubblar jag vidare om varför vissa författare tycker att det är en bluff, det där med nyttan av, att man skall tänka positivt. För det är någonting som man skall göra!

" Trender och tokiga idéer florerar hela tiden men just den här trenden att tänka positivt har liksom ätit sig in hos de allra flesta. På något sätt ska ett positivt tänkande skapa möjligheter, läka själen, hela kroppen, göra dig rik mm mm." - http://strukturbloggen.blogspot.se/2010/02/tank-positivt-nej.html -


Och så frågade jag min kvinnliga instruktör på ACTIC i dag, om vad hon tyckte om det positiva tänkandet. Hon sa: - Det positiva tänkandet det är att må bra, att inte tänka negativt. Det är a gilla livet helt enkelt." -  Ja, vad skall man svara  på sånt?

"Jag har aldrig älskat någon än dig"

- Jag har aldrig älskat någon än dig, sa han till mig.
Och han var då 83 år gammal medan jag 80. Så berättade hon om sin man, när hon blev intervjuad av en riporter. Om ett också ovanligt lyckligt äktenskap.
Och varför det ändå blev så, sa hon, berorodde kanske på att hon blev sjuk och han var kanske rädd att missta henne eller rädd för att bli ensam, det visste hon inte riktigt.... Men det var väl därför han klämde fram denna sin bekännelse, vid något tillfälle till henne.
Och hon blev förvånad av att få höra detta men även glad förstås. För, i övrigt sa han aldrig att han älskade henne under hela deras långa äktenskap. Kanske innan dom gifte sig förstås..., men sedan dess var det ju så uppenbart, så varför säga det igen, tyckte han.

Denna historia direkt ur livet, som jag nyligen fick höra, fick mig att fundera. Det är väl ändå viktigare att göra än att säga saker, eller...? Detta påminde mig även fallet om, då en tysk tjej uttryckte sig på ett liknande sätt en gång, då, när jag praktiserade i Bayern. Vi byggde en väg där i Alperna vid tillfället och där jag blev bekant med den aktuella tyska tjejen från Östtyskland. Jag kunde väl ha sagt något liknande till henne som..., då, som en 22-åring kan göra - men jag minns faktiskt inte. Men hon sa så här: Das sagt man nicht das tut man!, det minns jag väl emellertid. - Tänk att hennes ord fick mig att minnas just detta, fast hennes namn kommer jag faktiskt inte alls ihåg.
Så är det med detta med mig, på något sätt. Jag kommer ihåg orden, som någon har sagt, men namnet, vem som har sagt det, glömmer jag oftast bort.

Och nu när jag har blivit 80 och varit gift några år så började jag tänka även på vår äktenskap. Hur många gånger har jag sagt till min fru att jag älskade henne? Hennes far Sigurd - minns jag - var av samma åsikt dvs att det är onödigt att säga det, eftersom det är ju så uppenbart ändå. Men jag har lärt mig att man skall säga det, och det har jag gjort många gånger - enligt min uppfattning förstås. Fast det var lika uppenbart även i mitt fall.
 - Men kanske var det ändå onödigt att tjata om det?

Och då tänkte jag på Gud, att inte Han heller går omkring hela tiden och säger att Han älskar oss men, det gör Han ju uppenbarligen ändå. Speciellt så här på sommartid. Och jag känner mig älskad av Honom utan att få höra honom ständigt säga det.

Men varför är vi så bortskämda med att vilja höra orden "jag älskar dig" för jämnan. Det är ju så självklart, eller...? Men varför säger jag "vi" det är kanske bara så i min lilla värld.
Eller beror det kanske på min dåliga självkänsla?

Fästingsjuka - en metafor

Det är retsamt vad ett litet djur kan åstadkomma för konsekvenser. Det är som att livet spårar ur sin gilla gång och fästningen sätter sig i centrum för att styra händelseutvecklingen.
Ett litet bett och så vet man inte längre vart det slutar det hela och plötsligt lever man ett annat liv i flera veckor framåt - om man överlever vill säga. - Vi kan gott använda fästnings sjukan även som en god metafor för dylika fall. Säg att de har fått fästningssjuka om några blev oense.

För det händer ju att även om man inte blir just biten av en sådan liten rackare så kan man bli ändå biten av ett enda ord som sårar och så får man fästningssjuka ändå. Hur många gånger händer inte just detta?- Och fästningen har ingen aning om vad den har åstadkommit!

Är man dessutom känslig dvs allergisk så blir det ännu värre. Jag har hört talas om par som har sårat varandra och kan inte tala med varandra sedan dess.

Och som fästningssjuk så behöver man egentligen hjälp. Agnes och Andree såg till att jag ringde vårdcentralen. Sedan behövde jag ju någon som körde mig dit. Och där behövde jag en läkare som... och även en fabrik som tillverkade... och... och så kom biverkningarna ändå . .. Nästan sket på mig vid ett tillfälle på riktigt. Riktigt pinsamt!

Är man riktigt sårad av ord så kan fästnings sjukan bli riktigt komplicerad med biverkningar i följe och som kan bli ganska pinsamma. - Så använd gärna fästnings sjukan som metafor!

Och just i dag fick jag höra att det finns kronisk fästningssjuka, men detta hindrar inte användandet av metaforen utan tvärtom. Det finns ju gott om kroniska förhållanden där den passar in.
Men det sades också att kronisk borelia förnekas av vetenskapen! Vad skall man tro?
Enligt vetenskapen så finns inte Gud heller. Och det är inte vetenskapligt bevisat heller så vitt jag vet. - Men är vetenskapen själv bevisad? Ett tydligt dilemma, eller hur? En riktig vetenskaplig fästningssjuka.

Om jag svimmar - bara så du vet!

I går kollade jag mitt sockervärde i blodet och jag blev lite orolig för det, det var nämligen för högt, 8,8 för att vara exakt. Jag borde komma igen med träningen tänkte jag, men jag har ju borelia och vad händer om?

Det kändes emellertid så pass bra i dag att jag gav mig iväg för att träna på ACTIC. Jag talade där till att börja med, med en instruktör för att... i fall jag skulle svimma eller någonting så...
- Nu vet du om jag svimmar så varför...!
- Ja, men ta det ändå lugnt...
- Javisst....

Och jag märkte snart att  pulsen gick upp mera än vanligt och jag talade om detta till min instruktör - det blev någonting mellan 130-140 i hjärtfrekvens.  Hon tyckte inte att det var ovanligt högt så jag blev lugnad nu efteråt.

Jag drog sedan till biblioteket för att dra några kopior på upphöjd markbädd eftersom våran tidigare ansökan underkändes av Miljökontoret. Så nu får vi lämna in ett nytt för den nya avloppsanläggningen för Oskarsborg som vi måste fixa.

Det som händer nu på Oskarsborg är att rådjuren äter av min sallad som jag med stor möda har dragit upp. Snart har dom nog ätit upp det mesta. Jag har försökt skaffa någonting som skulle skrämma bort dom men har inte lyckats. Skaffa dig en hund sa försäljaren på... så jag vakade som hund i natt, men just då visar dom sig inte. Har ingen respekt med mig kanske, eller kanske tvärtom... Någonting att filosofera över i varje fall. Nu måste jag i alla fall hitta på en bra lösning nu när jag kommer hem, men... som är ändå senkommen.
Just nu sitter jag på biblioteket och skriver.

Andree har åkt ut i skogen för att hämta ved innan jag stack hemifrån. Just nu har han semester så att bilen blev ledig och jag kunde ta in mig till stan i den

I går besökte jag Irmas grav för att vattna blommorna och sedan besökte Böes och plockade vinbär tillsammans ett tag där. De har en härlig tidig sort eller hade numera. Det blir nu saft utav...

Och nu gäller det - vad mig beträffar - att återställa bakteriefloran i tarmen så jag köpte bakterietabletter och speciell mjölk som...

Det gäller att sköta sig och jag mår bra efter träningen också!

Biten av fästing - borelia

- Ja, du ser nu vad ett litet djur som man knappast lägger märket till kan åstadkomma. Det är ju därför vi är här nu hos doktorn som jag måste söka upp akut. Bara för den där lilla fästingen som bet mig i ryggen för en vecka sedan. Det blev ju bara värre och värre och din mamma måste nu köra mig till doktorn för det. Så
talade jag till Natalja när jag var på behandling och hon fick se allting som hände med mig.
De har genast kunnat kostatera att det var ett fästingbett med en farlig utveckling på ryggen dvs en boreliainfektion.

Jag fick antibiotika sedan som jag måste ta i 10 dagar enligt doktorn. Det var starka tabletter som gjorde mitt tillstånd till och med sämre ett tag för tabletterna påverkade magen m m.

- Var det Guds vilja för att ha fått just denna fästing på ryggen och där jag inte kunde kontrollera vad det var för någonting ens. Tänk att ett så litet djur kan orsaka så mycket omvälvning i livet. OK det är stora ord men ändå så påverkades hela programmet mitt i sommaren.
- Guds vilja? De kan inte vara Guds vilja men om Han förmår allting så varför förmår han inte stoppa dessa små rackare så att de inte biter människorna. Detta kan ju vara mycket allvarligt för dig.
- Det händer bara! Det är en olycka kan man tänka. Eller att detta är människans lott, men jag har svårt att tänka mig att allt sådant här sker utan orsak. Allt måste ju ha en förklaring, eller?
- Viss så kan det finnas en förklaring men förklaringen känner vi ju inte till kanske.
- Det är klart, man kan nöja sig med den förklaringen att det var något av en olycka eller tillfällighet som jag själv får ta ansvaret för så då får det räcka med den förklaringen.
- Men tänk på andra olyckor i stället - varför händer dessa.
- Ja, om det är Guds vilja som somliga menar, så kan det vara svårt att förklara. Men det är svårt att förklara motsatsen också.
1. Om det är Guds vilja så kan Han knappast tycka om att någon får lida, eller?
2. Och om det inte är Hans vilja så varför händer det ändå?
- Om man betraktar sådana fall som olyckor så behöver man inte förklara mer. Benämningen "olycka" kan vara förklaringen.
- Ja, om man accepterar förklaringen. Men jag tror att Gud kan helt enkelt inte skydda oss från dessa kryp. I varje fall inte ännu. När Gud skapade allt så sa han att det var gott. Men det som hände därefter gjorde att inte allting blev gott. Och att vi kan bli bitna av fästingar kan bero på just detta.
- Det kan i alla fall inte vara Guds vilja att bliva biten av fästingar och få Borelia, eller?
- Det är inte Guds vilja men Guds vilja är inte genomförd ännu i allting... Vi måste skilja mellan Guds vilja som råder nu och Guds vilja som kommer att råda i framtiden.

Att leva livet

Att leva livet är att uppleva, har jag hört sägas. Men detta med upplevelser, kallar jag själv hellre som ett bonus eller upplevda känslomässiga konsekvenser, av att leva livet.

Det finns ibland sammanfattningar av upplevda liv, som exempelvis bussföraren gav uttryck om i dag, som jag fick åka med till stan. Han var mycket språksam om allt möjligt och uttryckte sitt missnöje med ett och annat och har sammanfattat summan av, att leva livet så här:

 "Man har lärt sig att inte lita på någon än sig själv" sa han. Efter att han har levat livet i minst 40 år kan jag uppskatta, så.... Inte så ovanlig sammanfattning fast ingen människa är född med misstro mot andra - det är man lär sig med tiden. Till följd av en rad besvikelser... speciellt i nära relationer.
Och den som stjäl..., han har inte heller blivit född med den vanan - han har lärt sig det av andra. Sedan kopieras beteendet har vi konstaterat.

Att leva livet är strängt taget vad jag/man gör, hur jag fungerar och varför jag gör det eller det, dvs själva aktiviteterna?
Jag har dessutom också märkt att, att jag lever livet, utan att jag verkligen vet hur det går egentligen till, dvs på vilket sätt jag gör det. Det här konstaterandet kan dock låta riktigt konstigt.... Men jag har på senare tid, dessutom insett, att många människor som är omedvetna... gör precis detsamma.

 Men vad är det då man egentligen gör, när man lever livet? 
Vi blir kanske riktigt förvånade när vi får höra att vi kanske lever livet utan att vara medvetna om, om vad det egentligen är, det vi gör. Det vi gör är ju blott att vi efterapar andra för det mesta. - Finns det någonting som du gör som du inte är...?

Vad vi gör alltså: vi bara och för det mesta följer lånade modeller(mönster) som vi tillämpar. Det är vi också tvungna att göra. Det kan ju knappast finnas liv utan denna funktion. Det vi menar alltså med att leva livet, är att följa lånade modeller/mönster etc. Dessa, som finns inbyggda/förvärvade i beredskap hos oss för att kunna plockas fram.

Det är modeller/mönster som vi har sett, erfarit, lärt oss av andra någonstans sedan barndomens tid. Vi efterapar bara vad vi har lärt under tiden. Vi är - dvs vi lever livet - strängt taget genom att efterlikna eller efterapa...!

"Ingen annan tid har som vår så frenetiskt syssellsatt sig med vad komma skall." - N. Lundblad -

Och det har att göra med att människan som en värdesökande varelse. Den moderna benämningen har dock blivit...

"För oss människor är sociala relationer viktigt. Människan är en social varelse och vi behöver varandra för att överleva. Tänk dig själv in i situationen hur det skulle kännas att vara ensam varelse på jorden. Förmodligen skulle vi inte klara oss länge innan vi skulle börja må psykiskt dåligt. Sociala relationer kan ta många olika uttrycksformer och vara olika viktiga för olika människor. Det kan handla om en relation i ett kärleksförhållande, till familjemedlemmar och släktingar eller till vänner och arbetskollegor. Många värderar även en relation med husdjur väldigt högt och ser det som en viktig del i livet. Alla dessa former av relationer är bra för vår hälsa."
 -se mera

Meningssökande är ett bra ex på värdesökandet

"Vi ser från sammanfattningen ovan
att mycket av förståelsen handlar om att bekräfta betydelsen av värden, att bekräfta att det
finns värden och att förstå hur dessa värden ser ut. När värdesökande och värdeskapande 
processtrukturer, det vill säga den meningsskapande processen, ..." - J. Sverensius  -

"När värdesökande och värdeskapande processer undersöks är det oftast utifrån
krisdrabbade personers perspektiv. Då dessa processer komprimeras och intensifieras i en
krissituation blir de för all del lättare att studera. Och även om dessa processer har vissa saker
gemensamt med mer allmänt värdesökande och värdeskapande processer så skiljer de sig
också från varandra på några avgörande punkter. " - J. Sverenius -

" Om människan vore enbart en förnuftvarelse skulle hon kunna frälsas genom utbildning."
- C. Daivis -

Värdegrundade metoder - finns dom?

Jag fick lära mig om att människan är en förnuftsvarelse. Och detta är väl den allmänna uppfattningen.
Men så läser jag också att detta är inte hela sanningen om människan. Människan påstås egentligen vara en värdesökande varelse. Och tänker man riktigt efter så... Men tanken har försvunnit på något sätt i debatten.

För om människor vore enbart en förnuftsvarelse så skulle ju undervisning och kunskap kunna hjälpa människor till 100%. Men det gör det ju inte! Man forskar och tar reda på fakta om henne och försöker lära ut henne genom utbildning, information etc. Allt kan ordnas genom kunskap och utbildning och som det ända samhället verkar tro på. Enorma summor satsas på detta. - Men tänk! Om människan är mer än så dvs en värdesökande varelse...

Jag tittade idag på ett TV-program medan jag trampade på cykeln på ACTIC - det är så ordnat i denna träningslokal... Det var ett program där doktorn hjälpte till folk med olika hälsoproblem via kunskap/information och förnuftiga råd etc. Det var en kvinna där som var 119 kg och ville gå ner i vikt. Hon trodde att hon skulle dö annars och hon hade prediabetes också med 50 kg fett extra. Den metod läkarens rekommenderade handlade mest om kunskap, förnuftiga råd om träning mat i olika former. Jag trodde inte att hon skulle klara av det eftersom hon inte gjorde det tidigare heller. Någonting fattades.

Sedan funderade jag vidare och fann, att detta, att ge vetenskapliga råd är mycket vanligt men också att vetenskapliga råd/kunskap som siktar in sig enbart på förnuftet hjälper ju ändå inte i många fall. Hon förstod ju vad hon borde göra och har försökt också men lyckades ändå inte.

Med tanke på att människan kan hända är också en värdesökande varelse så varför finns det inte metoder som... Fram med värdegrundande metoder eller en kombination av...! Varför inte försöka!

Värderingar kan ju ha större inflytande över handlingarna än intellektet. Min personliga erfarenhet visar att jag inte alltid lever efter förnuftet vilket gör att jag syndar exv beträffande maten nu när jag har blivit sockersjuk. Men syndar numera i alla fall mindre än  förut. Mitt förnuft använder jag när jag söker att nå ett mål. Men i verkligheten påverkas jag av vad jag värderar högst för tillfället, och där kan gamla vanor slinka in.
Jag har också flera vettiga värderingar som hjälper mig. Och det är framförallt värderingar som hjälper mig att hålla en viss kurs - det är därför jag kan träna så regelbundet. Och det är därför jag lyckats bättre med min hälsa.

"Det meningsskapande förankringsarbetet handlar om att ge personen som lider en chans 
att göra förändringar som stämmer överens med för henne övergripande och meningsfulla
värden. Först och främst förutsätter terapeuten att det finns en vilja hos personen att uppleva 
mening trots hennes nuvarande känslor av meningslöshet. Det är denna vilja som terapeuten
till en början behöver rikta sig till. Detta innebär ett uttalat eller outtalat löfte om att
terapeuten ställer upp på den terapeutiska relation som skulle kunna visa sig bli nödvändig för
att personen ska ha möjlighet att navigera sig mot viktiga värden och deras innehåll. " - J. Severinius -

En möjlig terapi på väg

Bara nyhetskonsumenter

De korta samtalen som vi blir då och då delaktiga av gör oss bara till nyhetskonsumenter. Men det lilla är också något; kanske något att fundera vidare på.

- Hej, och vad är det för vind som har blåst hit dig i dag?
- Jag är sjuksköterska och jag håller på att bygga muskler, kom det oväntade svaret av tjejen som satte sig mitt emot mig vid bordet på ACTIC i går.
- Jag själv kommer hit för att jag måste som diabetiker och berättade om min långa historia mycket kort.
----------------------
Och min fru jobbade också i den branschen förresten, sa jag, och visade upp ringen på mitt finger för henne.
- Var, och nu?
- Ja, hon är död numera men så hon lovade bli min för evigt och det tänker hon hålla också, sa jag. Därför har jag hennes ring fortfarande på mitt finger.
- Och!!?
- Ja, och hon trodde på uppståndelsen ser du, hur annars? Tror du själv på uppståndelsen? Och så fortsatte samtalet ett tag men hon trodde inte på uppståndelsen, sa hon.

Och jag började tänka sedan hon gick sin väg och även jag skulle till duschen, jag satt mig ner bara och vila här vid bordet innan.
 -  Hur kan en människa tro på uppståndelsen medan inte en annan?  Att Jesus har lovat det, det sa jag åt henne också, men det hjälpte liksom inte. Vem är Jesus? uppstod egentligen frågan hängande i luften, men det frågade hon inte efter, för hon har säker läst om honom...

Men i Faraos fall då han frågade Mose: Vem är Jehova, så att jag skulle... kunde då ha varit en berättigad fråga kanske rentav utan hånfullhet. Den Guden fattades ju i Egyptens gudars galleri. Farao kunde alltså  inte varit  någon annan än en nyhetskonsument till att börja med. Likväl, som var fallet för många av Israels barn, till att börja med och det ända de ville var nog att bli befriade från slaveriet. Sin Gud som befriare hade de i alla fall ingen erfarenhet av för att kunna hoppas på.
Men händelserna som de själva fick vara med om och som hade samband med deras Gud gjorde; att de inte förblev enbart som nyhetskonsumenter utan själva delaktiga i ett händelseförlopp. De kunde därför bli trovärdigare vittnen till händelserna.

Det är två uppfattningar som uppstod.
1. Egyptiernas som uppfattade händelseförloppet på ett ytligt plan och som förblev nyhetskonsumenter.
2. Och Israels folk, som uppfattade sambandet genom deras delaktighet... de blev medvetna om vad som verkligen pågick. De blev mera av verklighetskonsumenter slaget.

Men inte länge till. Det hände ju att de blev snart skrämda av  fällan mellan Egyptens armé och Röda havet. De började klaga och förebrådde Mose för att ha fört dem ut i öknen för att dö.

För att förstärka deras tro på vad som höll på att hända angav Mose ett löfte: " Frukta icke..." Detta också för att förstärka hans ställning. På detta sätt blev både han och deras Gud bekräftad.

Sedan instruerades Mose för att räcka ut sitt stav och låta folket tåga vidare mot Röda Havet och....

Och Mose räckte ut sin hand över havet och vattnet övertäckte hela Egyptens här....

 - Läs gärna hela berättelsen, men här tänker jag på annat. Dvs på en åskådare som såg på allt detta. Åskådaren kunde då ha sagt så här: Jag såg att en ovanligt stark östanvind som räddade en hop slavar på flykt från Egypten.
Anta att det lika gärna kunde ha varit en tidningsskribent som såg detta hända och nyheten kunde ha printats upp, ung i samma ordalag i tidningarna i hela världen.
 - Vad får vi då som nyhetskonsumenterna få veta egentligen?

Rätt skall vara rätt men hela vägen

Om jag säger stopp i stammen så förstår du nog inte vad det är och betyder i livet. Men om jag säger att vattnet från köket och disken rinner ut i källaren som översvämmas så kanske det låter mera begripligt. Det är något likt som hotade att hända.

Att inte kunna använda köket och kunna diska m m är mycket pinsamt att råka in i. Plötsligt måste man helt enkelt ställa om ordningen i köket m m. Och ännu mer pinsamt blir det om man just väntar gäster. Och smärtsamt pinsamt värre blev det då de älskade gästerna kom för att stanna på Oskarsborg i två veckor.

Och som vi har dessutom hållit på. Andree och jag!  För att försöka få köket att fungera på olika sätt och metoder. Stoppet verkade bli vårt långa gemensamma sommarprojekt - inte alls så roligt, just under denna varma sommartid som Gud gav oss att njuta av.

Men, som vi under och långa ansträngningar inte lyckats med, det gjorde Adolfo idag på några timmar när vi var borta. Och vilken lättnad det blev som jag upplevde när jag fick reda på det goda resultatet.
Jag fick ju flytta ut köksatiraljerna till på tomten för att kunna diska tallrikarna där m m i kallt vatten dessutom och nästan i en hel vecka nu. Sedan vi har förbrukat papperstallrikarna tidigare. Fast min lilla Natalja hjälpte mig förstås också vilket gjorde det lite trevligare, som att leva i tält sa vi.

Och idag fungerade plötsligt allt i köket med stort K. Först när man inte kan använda den som...

- Men hur gjorde du det, frågade jag nyfiket? Vi har ju jobbat med problemet länge och "effektivt" och har redan varit beredda att inbjuda ett företag för att hjälpa oss. För en kostnad för 2000 kronor förstås - pinsamt dessutom att inte kunna klara av en propp själva!?
Och Adolfo berättade, och också varför jag har inte lyckades fast jag gjorde rätt - trodde jag - och som jag alltid lyckats med tidigare. - Ja, sa han det räcker inte att göra rätt, man måste kunna göra det på rätt sätt också, det skall vara rätt hela vägen.
- Hur gjorde du? frågade han. Och jag berättade. -  Ja, på det viset gjorde det, du försökte bara saken värre i stället, man skall nämligen hälla i medlet mycket sakta och dessutom använda sig av varm vatten till det. Så, som du gjorde, gjorde proppen större och fastare dvs och situationen blev värre, dvs det täppte till i röret ännu mer i stället.

Tänk att... trots att man vill göra rätt och dessutom gör rätt men ändå...  har fått mig att grubbla. Att göra rätt är inte så lätt om man inte gör det på rätt sätt. 
- Det skall vara rätt på hela vägen! (Borde ha läst instruktionerna nogrannare.)

Adolfo har nu lär mig alltså - som jag inte kommer att glömma - att det räcker inte med att göra rätt. Han gjorde rätt eftersom han lyckades, medan jag,...

Och det allra pinsammaste blev till slut i alla fall, att det är gästerna som fick laga stamstoppet. Och att det var jag som förvärrade läget!
- Fy vad pinsamt!!

"Det luktar morfar"

Sommartid som det är nu, ja, då kan man få träffa barnbarna. Det är alltid en överraskning över uppenbarelsen... och så mycket de har vuxit! Och förvånad blev jag speciell på Natalja och som jag inte såg på ett knappt år.
Natalja är nu i den gulligaste och lyckligaste 10-åringsåren som kan visa äkta känslor även för sin morfar och jag har blivit en sorts centralfigur för henne - inbillar jag mig - som hon gärna relaterar till. Som till doften av tvål  i detta fall.-  Jag har aldrig kunnat tänka mig att barn kan associerara med sånt!

Och aldrig tidigare har jag lagt någon som helst vikt vid min lukt heller, och inte heller... att det kunde betyda något för de andra. Och speciellt inte..., att lukten kunde sätta sig så djupt i ett barns minne. Men min lukt betydde tydligen något kärt för Natalja, eftersom hon kände igen min lukt, då hon sa:
- Den här tvålen luktar morfar, berättade hennes mor till mig nu när vi träffades och när vi samtalade om deras liv i Norrland. Det är förresten därför vi träffas så sällan, bara en gång om året och det har förvånat mig att det var just lukten av mig hon mindes och som hon hade så tydligt  med sig hem från besöket på Oskarsborg från ett år tidigare.

Och nu sitter Natalja framför mig vid Ärlasjön som jag kallar för Pölen eftersom den är minimalistiskt liten men vattnet är tvärtom inget fel på, eftersom källan är frisk. Hon ville bad i dag och jag hade åkt ut med henne hit men vi blev ensamma gäster här, för det var mitt på dagen kan jag tänka. Hon fick bada ensam - medan jag antecknade - i sjön och nu satt hon framför mig och lyssnade uppmärksamt vad jag hade att säga om mitt liv i 10-årsåldern. Och nu kunde jag fråga henne också om, som jag blev ju nyfiken på att veta dvs hur luktar morfar..
- Och hur luktade tvålen som du luktade då på? frågade jag, syftande på vad hennes mor har avslöjat för mig.
- Gott, sa hon helt kort och bestämt. Och nu ville jag inte korsförhöra henne mera om i temat. Jag blev nöjd att veta att jag luktar tvålgott på något sätt och att minnet av min lukt räckte att minnas mig i över ett år. - Hoppas jag luktar tvålgott även i år!

När Jesus sa, att låt barnen komma till mig så kunde de ha varit just 10-åringar - som Natalja är nu - för de kan älska så oförvanskat och genuint i den åldern. När dom älskar då vet man att man är älskad. Och när man berättar, så lyssnar de uppmärksamt, som hon gjorde denna gång på bänken där vi satt mittemot varandra och delade synen över Pölem. -  Ett bättre lyssnare och nyfikenhet på morfar har jag svårt att föreställa mig. - Det var ett mycket minnesvärd stund tillsammans med Natalja!

- Vad lycklig du är, du morfar, vars minne finns bevarad som en välluktande tvål i ditt barnbarns minne!