- Jag har aldrig älskat någon än dig, sa han till mig.
Och han var då 83 år gammal medan jag 80. Så berättade hon om sin man, när hon blev intervjuad av en riporter. Om ett också ovanligt lyckligt äktenskap.
Och varför det ändå blev så, sa hon, berorodde kanske på att hon blev sjuk och han var kanske rädd att missta henne eller rädd för att bli ensam, det visste hon inte riktigt.... Men det var väl därför han klämde fram denna sin bekännelse, vid något tillfälle till henne.
Och hon blev förvånad av att få höra detta men även glad förstås. För, i övrigt sa han aldrig att han älskade henne under hela deras långa äktenskap. Kanske innan dom gifte sig förstås..., men sedan dess var det ju så uppenbart, så varför säga det igen, tyckte han.
Denna historia direkt ur livet, som jag nyligen fick höra, fick mig att fundera. Det är väl ändå viktigare att göra än att säga saker, eller...? Detta påminde mig även fallet om, då en tysk tjej uttryckte sig på ett liknande sätt en gång, då, när jag praktiserade i Bayern. Vi byggde en väg där i Alperna vid tillfället och där jag blev bekant med den aktuella tyska tjejen från Östtyskland. Jag kunde väl ha sagt något liknande till henne som..., då, som en 22-åring kan göra - men jag minns faktiskt inte. Men hon sa så här: Das sagt man nicht das tut man!, det minns jag väl emellertid. - Tänk att hennes ord fick mig att minnas just detta, fast hennes namn kommer jag faktiskt inte alls ihåg.
Så är det med detta med mig, på något sätt. Jag kommer ihåg orden, som någon har sagt, men namnet, vem som har sagt det, glömmer jag oftast bort.
Och nu när jag har blivit 80 och varit gift några år så började jag tänka även på vår äktenskap. Hur många gånger har jag sagt till min fru att jag älskade henne? Hennes far Sigurd - minns jag - var av samma åsikt dvs att det är onödigt att säga det, eftersom det är ju så uppenbart ändå. Men jag har lärt mig att man skall säga det, och det har jag gjort många gånger - enligt min uppfattning förstås. Fast det var lika uppenbart även i mitt fall.
- Men kanske var det ändå onödigt att tjata om det?
Och då tänkte jag på Gud, att inte Han heller går omkring hela tiden och säger att Han älskar oss men, det gör Han ju uppenbarligen ändå. Speciellt så här på sommartid. Och jag känner mig älskad av Honom utan att få höra honom ständigt säga det.
Men varför är vi så bortskämda med att vilja höra orden "jag älskar dig" för jämnan. Det är ju så självklart, eller...? Men varför säger jag "vi" det är kanske bara så i min lilla värld.
Eller beror det kanske på min dåliga självkänsla?
Och han var då 83 år gammal medan jag 80. Så berättade hon om sin man, när hon blev intervjuad av en riporter. Om ett också ovanligt lyckligt äktenskap.
Och varför det ändå blev så, sa hon, berorodde kanske på att hon blev sjuk och han var kanske rädd att missta henne eller rädd för att bli ensam, det visste hon inte riktigt.... Men det var väl därför han klämde fram denna sin bekännelse, vid något tillfälle till henne.
Och hon blev förvånad av att få höra detta men även glad förstås. För, i övrigt sa han aldrig att han älskade henne under hela deras långa äktenskap. Kanske innan dom gifte sig förstås..., men sedan dess var det ju så uppenbart, så varför säga det igen, tyckte han.
Denna historia direkt ur livet, som jag nyligen fick höra, fick mig att fundera. Det är väl ändå viktigare att göra än att säga saker, eller...? Detta påminde mig även fallet om, då en tysk tjej uttryckte sig på ett liknande sätt en gång, då, när jag praktiserade i Bayern. Vi byggde en väg där i Alperna vid tillfället och där jag blev bekant med den aktuella tyska tjejen från Östtyskland. Jag kunde väl ha sagt något liknande till henne som..., då, som en 22-åring kan göra - men jag minns faktiskt inte. Men hon sa så här: Das sagt man nicht das tut man!, det minns jag väl emellertid. - Tänk att hennes ord fick mig att minnas just detta, fast hennes namn kommer jag faktiskt inte alls ihåg.
Så är det med detta med mig, på något sätt. Jag kommer ihåg orden, som någon har sagt, men namnet, vem som har sagt det, glömmer jag oftast bort.
Och nu när jag har blivit 80 och varit gift några år så började jag tänka även på vår äktenskap. Hur många gånger har jag sagt till min fru att jag älskade henne? Hennes far Sigurd - minns jag - var av samma åsikt dvs att det är onödigt att säga det, eftersom det är ju så uppenbart ändå. Men jag har lärt mig att man skall säga det, och det har jag gjort många gånger - enligt min uppfattning förstås. Fast det var lika uppenbart även i mitt fall.
- Men kanske var det ändå onödigt att tjata om det?
Och då tänkte jag på Gud, att inte Han heller går omkring hela tiden och säger att Han älskar oss men, det gör Han ju uppenbarligen ändå. Speciellt så här på sommartid. Och jag känner mig älskad av Honom utan att få höra honom ständigt säga det.
Men varför är vi så bortskämda med att vilja höra orden "jag älskar dig" för jämnan. Det är ju så självklart, eller...? Men varför säger jag "vi" det är kanske bara så i min lilla värld.
Eller beror det kanske på min dåliga självkänsla?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar