Sommartid som det är nu, ja, då kan man få träffa barnbarna. Det är alltid en överraskning över uppenbarelsen... och så mycket de har vuxit! Och förvånad blev jag speciell på Natalja och som jag inte såg på ett knappt år.
Natalja är nu i den gulligaste och lyckligaste 10-åringsåren som kan visa äkta känslor även för sin morfar och jag har blivit en sorts centralfigur för henne - inbillar jag mig - som hon gärna relaterar till. Som till doften av tvål i detta fall.- Jag har aldrig kunnat tänka mig att barn kan associerara med sånt!
Och aldrig tidigare har jag lagt någon som helst vikt vid min lukt heller, och inte heller... att det kunde betyda något för de andra. Och speciellt inte..., att lukten kunde sätta sig så djupt i ett barns minne. Men min lukt betydde tydligen något kärt för Natalja, eftersom hon kände igen min lukt, då hon sa:
- Den här tvålen luktar morfar, berättade hennes mor till mig nu när vi träffades och när vi samtalade om deras liv i Norrland. Det är förresten därför vi träffas så sällan, bara en gång om året och det har förvånat mig att det var just lukten av mig hon mindes och som hon hade så tydligt med sig hem från besöket på Oskarsborg från ett år tidigare.
Och nu sitter Natalja framför mig vid Ärlasjön som jag kallar för Pölen eftersom den är minimalistiskt liten men vattnet är tvärtom inget fel på, eftersom källan är frisk. Hon ville bad i dag och jag hade åkt ut med henne hit men vi blev ensamma gäster här, för det var mitt på dagen kan jag tänka. Hon fick bada ensam - medan jag antecknade - i sjön och nu satt hon framför mig och lyssnade uppmärksamt vad jag hade att säga om mitt liv i 10-årsåldern. Och nu kunde jag fråga henne också om, som jag blev ju nyfiken på att veta dvs hur luktar morfar..
- Och hur luktade tvålen som du luktade då på? frågade jag, syftande på vad hennes mor har avslöjat för mig.
- Gott, sa hon helt kort och bestämt. Och nu ville jag inte korsförhöra henne mera om i temat. Jag blev nöjd att veta att jag luktar tvålgott på något sätt och att minnet av min lukt räckte att minnas mig i över ett år. - Hoppas jag luktar tvålgott även i år!
När Jesus sa, att låt barnen komma till mig så kunde de ha varit just 10-åringar - som Natalja är nu - för de kan älska så oförvanskat och genuint i den åldern. När dom älskar då vet man att man är älskad. Och när man berättar, så lyssnar de uppmärksamt, som hon gjorde denna gång på bänken där vi satt mittemot varandra och delade synen över Pölem. - Ett bättre lyssnare och nyfikenhet på morfar har jag svårt att föreställa mig. - Det var ett mycket minnesvärd stund tillsammans med Natalja!
- Vad lycklig du är, du morfar, vars minne finns bevarad som en välluktande tvål i ditt barnbarns minne!
Natalja är nu i den gulligaste och lyckligaste 10-åringsåren som kan visa äkta känslor även för sin morfar och jag har blivit en sorts centralfigur för henne - inbillar jag mig - som hon gärna relaterar till. Som till doften av tvål i detta fall.- Jag har aldrig kunnat tänka mig att barn kan associerara med sånt!
Och aldrig tidigare har jag lagt någon som helst vikt vid min lukt heller, och inte heller... att det kunde betyda något för de andra. Och speciellt inte..., att lukten kunde sätta sig så djupt i ett barns minne. Men min lukt betydde tydligen något kärt för Natalja, eftersom hon kände igen min lukt, då hon sa:
- Den här tvålen luktar morfar, berättade hennes mor till mig nu när vi träffades och när vi samtalade om deras liv i Norrland. Det är förresten därför vi träffas så sällan, bara en gång om året och det har förvånat mig att det var just lukten av mig hon mindes och som hon hade så tydligt med sig hem från besöket på Oskarsborg från ett år tidigare.
Och nu sitter Natalja framför mig vid Ärlasjön som jag kallar för Pölen eftersom den är minimalistiskt liten men vattnet är tvärtom inget fel på, eftersom källan är frisk. Hon ville bad i dag och jag hade åkt ut med henne hit men vi blev ensamma gäster här, för det var mitt på dagen kan jag tänka. Hon fick bada ensam - medan jag antecknade - i sjön och nu satt hon framför mig och lyssnade uppmärksamt vad jag hade att säga om mitt liv i 10-årsåldern. Och nu kunde jag fråga henne också om, som jag blev ju nyfiken på att veta dvs hur luktar morfar..
- Och hur luktade tvålen som du luktade då på? frågade jag, syftande på vad hennes mor har avslöjat för mig.
- Gott, sa hon helt kort och bestämt. Och nu ville jag inte korsförhöra henne mera om i temat. Jag blev nöjd att veta att jag luktar tvålgott på något sätt och att minnet av min lukt räckte att minnas mig i över ett år. - Hoppas jag luktar tvålgott även i år!
När Jesus sa, att låt barnen komma till mig så kunde de ha varit just 10-åringar - som Natalja är nu - för de kan älska så oförvanskat och genuint i den åldern. När dom älskar då vet man att man är älskad. Och när man berättar, så lyssnar de uppmärksamt, som hon gjorde denna gång på bänken där vi satt mittemot varandra och delade synen över Pölem. - Ett bättre lyssnare och nyfikenhet på morfar har jag svårt att föreställa mig. - Det var ett mycket minnesvärd stund tillsammans med Natalja!
- Vad lycklig du är, du morfar, vars minne finns bevarad som en välluktande tvål i ditt barnbarns minne!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar