"Följ ditt hjärta!"

"Värderingarnas träd" och mitt liv.

Före så där 150 år sedan - fram till mitten av artonhundratalet - visste man att man skulle bo på samma ställe. Man skulle förmodligen ha också gifta sig där i samhället rentav med föräldrarnas medverkan m m - dvs med val av den tillkommande etc. Och även efter döden fanns det bara två alternativ. Det gällde att akta sig så att man inte hamnade i helvetet.
- Jag väljer denna tidsepok med ganska enhetlig värderingspaket som utgångspunkt för min mycket summariska betraktelse, av värderingarnas utveckling etc, vilka har påverkat mitt liv. Sedan...

Under nittonhundratalet har man ganska effektivt förstört dessa grundläggande enhetliga övertygelser genom att nya grenar växte till på trädet.. Nu följde, under en halv sekel, en utpräglad ideologisk epok (med totalitära stater, dödsbringande ideologier, jämte liberalismen m m.)
Under en utav dessa - och under ända under skinnet verkande totalitära miljö, för min del - formades jag som barn.

Sedan  strax efteråt - under andra hälften av nittonhundratalet - fann jag mig plötsligt som kontrast, att få leva, under den mest utpräglade själviska, njutningsinriktade och prylorienterade hedonistiska perioden. Denna plötsliga förändring kom sig även av att, i samband med revolutionen i Ungern 1956, kom jag som politisk flykting till Sverige. För mig, blev detta en tid som jag gladde mig åt i övrigt; till att börja med något, som jag hade mycket svårt att hantera. - Studierna som upptog min tid, som jag har påbörjat i Ungern och slutförde här i Sverige, har dock räddat mig. Jag fick tid att smälta allt nytt.

Tills jag blev 20 år levde jag alltså under den kommunistiskt ideologiska äran. Mantrat var då att "i morgon blir det bättre" och därför måste vi alltså offra oss/studera m m, Allt för det kommunistiska paradiset som väntade oss i framtiden (det beroende på hur mycket vi arbetade m m)men det var något säkert att förvänta åtminstone för våra barn. Och bråttom vad det med också. Det gällde alltså att leva/offra sig för framtiden. Känslolivet föraktades närmast som något oviktigt... tolererades men inte mer. Så, om jag till äventyrs även hjärtat fick ha med..., så skulle den ändå underställas den kollektiva viljan.

Därefter hamnade jag - som sagt - i Sverige, och här i möte jag en helt annan en ny inställning och mål. I stället att offra sig för en framtida lycka blev, som om jakten på omedelbar lycka blivit intressantare. Att bli lycklig blev inte bara rätt och att komma åt så fort som möjligt, utan som nu även blivit ackompanjerad med den redan vitt spridda illusionen, som om att lyckan finns exponerad i skyltfönstren. Det meningsfulla med mina studier blev för mig nu dels, att hjälpa mina föräldrar, med huvudsakliga målet för att bli rik nog, för att kunna köpa grejjerna jag ville ha. Även illusionen om den bestående lyckan, att gifta sig - på denna grund, vad annars - hägrade förstås.
- Inte konstigt att jag blev förvirrad inte minst när det gällde bla barnuppfostran, speciellt med tanke på den sk fri uppfostran, en av grenarna på trädet som blev då populär, bland "värderingsträdets" - jag har svårt att hitta ett lämpligt begrepp för detta - olika "uppfostrings grenar". Bland en period av som vetenskapsstödda(?) som så presenterade värderingar(åsikter) på den tiden.

Numera - på senare tid - har en helt ny värld börjat bryta sig igenom angående känslolivet. Och mantrat blev att: alltid följa det som hjärtat begär - dvs åsikternas tidepok.

Ser man sig om i stort och bakåt i tiden, så ser man framväxten av ett "träd". Då från och med en relativt stabil stam(tiden med mera stabila och enhetliga värderingar) som sedan - längre fram i tiden uppträdde - med utvecklade huvudgrenar. (Den ideologiska perioden, med liberalism i väst) Som senare i tiden, delats upp i mindre grenar med diverse partier, ismer, etc. Vilka - på senare tid - blev dominerade av många nya förgreningar: nya små skott, med en massa tyckanden(den nutida åsiktsdominanasens tid)som blev rådande, i denna marknadskapitalistiska åsikternas ofta rent hedonistiska smörgåsbord. "Följ ditt hjärta" i känslolivet!

Förälskelse som kardinalfel

Jag blev förälskad i en tjej redan i småskolan - kunde ha varit i femman/sexan?
Då förstod jag inte vad som hände mig, men jag kunde inte tänka på någon annan/annat än Anna. Hon skulle ha skrattat ut mig vet jag, och jag höll det därför hemligt bara för mig själv.

Och jag vet inte heller om mina föräldrar har märkt någonting i mitt beteende men sa i alla fall inget. Att prata om förälskelsen i allmänhet var någonting som aldrig kom i fråga.

Nu tycker jag att de borde ha varnat mig eller någonting, inför denna möjlighet. Men det var ju skönt att få tänka på Anna, men i övrigt var det ett lidande. Ett omöjligt känslomässigt engagemang som jag borde ha sluppit. Även skolresultatet har blivit förstås sämre. - Kanske borde lärarna uppmärksamma detta! Inga sociologiska undersökningar är gjorda i ämnet heller vilket förvånar ännu mer!

Och vad skulle jag - eller någon annan - ha kunnat göra med med mina nya känslor på den tiden? Dessa känslor var ju dels helt annorlunda än att bara gilla en tjej dvs något speciellt, avsedda att avnjutas tillsammans - i en för mig helt ny värld. En ofattbar dragning till ett nytt liv tillsammans med en annan person dvs Anna.

Fast det var länge sedan så tycker jag att även vår tid är präglad av känslomässig analfabetism. Alla blir förälskade förr eller senare, men vem skall man vända sig till för att... förklara denna revolution i kroppen? Mentorer i detta syfte konstigt nog saknas ännu idag. Man blir förälskad och sedan blir det som det blir.
Men vad är det som egentligen händer med oss och vad är meningen med det borde intressera alla? På grund av denna okunnighet begår många sitt livs kardinalfel: att ha blivit förälskade.

Problemet är emellertid inte nytt på något sätt. Skall man lyssna på hjärta eller på huvudet? Schakespeare sa att man skall lyssna på pengarna. Han valde också en rik jänta för sin del. Hjärtat skulle föla med på köpet. - Enligt undomskulturen i dag vet vi.... - hjärtat skall sättas först! Jag är inte säker på det!

Förälskelse - bara ett äventyr?

Att uppleva en förälskelse är inte någon bedrift egentligen, fast man vill gärna annonsera om det vitt och brett. Den är en instinktiv kraft ofta åtföljd av euforiska känslor - men främst en fantastisk gåva. Den förändrar vårt beteende, livets mönster förändras till att bli mycket positiv och tilltalande. Den lär oss även självkännedom och visar hurudana vi bör vara - visar ett uppnåeligt mål. - Situationen visar hurudan du i bästa fall också förmår att vara mot din älskade!

Förälskelsen - som blossar upp - har sin givna bestämda omdanande verkan men också en vidare avsikt. Vi förstår då vad vi skulle vilja göra/vara. Förälskelsen uppmuntrar men vi kanske känner oss inte tillräckligt starka/berädda just då m m - eller rentav inte vilja/är rädda för att bli bundna. Just för att ta det nästa "nödvändiga" steget, som situationen - biologin manar oss till - och egentligen kräver/förväntar av oss. (Somliga stannar kanske i förälskelsen tills den ebbar ut, för att sedan söka sig en ny sådan längre fram i tiden.)

Att vara förälskad upprepade gånger, ja, det är ingen konst att klara av, men slutar ändå ofta med besvikelse. Att bli förälskad, det är OK, men då den leder till en kärleksfull relation då kan det bli stopp. Vi blir rädda - jag somliga blir rädda för kärleken! - Här skulle det behövas någon sorts mäklare men som ofta saknas. Förälskelsen förblir ofta ett äventyr.

Ja, och och vad är det vi missar? Vi kan vid missbruk gå miste om vår mänskliga värdighet.

Förälskelsen är även en prövotid i ens liv - ett livsavgörande process. När man så att säga drabbas(?) av förälskelsen så är den ren. Den är inte sexfixerad utan snarare tvärtom. Man upplever samtidigt en altruistisk känsla och en god vilja. Känslan av att beskydda/vara rädd om väcks också och du vill skydda henne från allt ont. Du blir beredd att respektera även hennes moral, far och mot, släkt m m. - vilka är fantastiska och kan vara rentav omtumlande förändringar i ens liv.

Du älskar henne djupt innan du ens haft sex med henne som visar att förälskelsen är egentligen inte bara av sexuell natur. Den har sin grund i miljö, gener som påverkar biologin och inte i evolutionen utan påverkas då mest av viljan.

Jag hörde om en som framställde situationen med våra gener vid en stad med många ljus, som man betraktar mitt i natten. Somliga ljus tänds andra slocknar i en ständig pågående process. En massa on-off händelser alltså som man faktiskt kan välja att sätta på och av, som bl a sin altruism. Och altruismen kommer från ens förmåga till att känna empati(förmågan varierar med den miljö man har vuxit upp i).

Saknas altruism i förhållandet - ja, då får man se upp.

Samlivet i äktenskapet behöver sannerligen altruism och detta bör man förbereda sig på.

(Med tanke på att "kärleken" har fått många betydelser såm förklarar varför jag väljer här begreppet altruism.)

Det är inte alls så jobbigt heller, detta med altruism, som man kan tro. Det är helt tvärtom faktiskt. Altruistiska handlingar ger mera positiva känslor, känslan av meningsfullhet, det känns roligt, m m. Känslor av mera behagfulla känslor än de egoistiska sorten av handlingar. Altruistiska känslor är också av en helt annan kvalité och erfarenheten visar att människor kan på detta sätt göra stora uppoffringar utan att bli utnötta men mänskligt stärkta.

- Altruistiska handlingar är också tydliga företeelser, som talar mot evolutionstanken när det gäller altruism. Du väljer att bli förälskad och du väljer att gå vidare... Det är fullt möjligt att växa till i mänsklig värdighet.

Förälskelsen som input

"Vårt mest grundläggande känslomässiga behov är inte att bli förälskade, utan att på djupet vara älskade av en annan människa..." - det pratas för lite om detta!

Det är nog många som inte har förstått detta som kanske tror att behovet stannar vid förälskelsen som det bästa i tillvaron. Som om förälskelsen vore det maximala utrycket för kärleken som man kan uppnå. Fast förälskelsen är bara den nödvändiga känslomässiga input i en process - det är väl därför den kallas också för förälskelse. Det är någonting som föregår... en koppens/sinnets förberedelse för nästa steg i processen. (För att bl a säkra släktets fortbestånd och andra uppgifter i livet, tillsammans i ett äktenskap.)
Den som lär av förälskelsen - vilket man bör göra -, kanske även har upplevt den förut, bör kunna förstå att livet handlar om mer än så. Om man lär av förälskelsen ödmjukhet m m, så förstår man att den är ämnad till att underlätta människans start i gemensam tillvaro. - Det är bara i den bestående äkta kärleken, som bör växa upp därefter, som i ett växthus, kan familjen växa och leva optimalt lyckligt som en enhet.

Medan förälskelsen uppstår rent instinktivt, så i nästa steg, kopplas även förnuftet in, genom ett erbjudande om ett medvetet val, som nästa steg, i den fortsatta processen. Det är behovet att bli älskad som har nu blivit som en drivkraft, som önskar sig ett val, en ömsesidigt förpliktelse som visar att man är värd att bli älskad - och inte bara för tillfället, utan för hela livet. - Det är mycket stort detta dvs att önska sig bli ägd (men inte som ägodel utan mer) av en annan.

Den kärlek som man sedan visar, är något som man medvetet utövar, och som är viljestyrd i fortsättningen - man vill ju göra allt för att livskamrat och även att ev barnet skall må så bra som
möjligt. Nu är det familjens framgång som gäller, den enhet man åtar sig att jobba vidare på. Och förälskelsen är som det som sår fröet/grunden till denna viljeakt. - Och själva lyckan behöver man då inte heller särskilt jaga efter. Den infinner sig som bonus i relationen.

Andra idéer
"I vår moderna värld finns det som jag ser det tre företeelser som mer än något annat bidragit till den pågående norm- och samhällsupplösning vi just nu så smärtsamt kan bevittna: socialismen, den oansvariga liberalismen och den otyglade hedonismen."  - https://tommyhansson.wordpress.com/category/karlek/-

Externa problem är inte de värsta

Förälskelsen är ett under (speciell gåva) om någon, då två människor är villiga att frivilligt uppge sin
autonomi/identitet för att bliva man och hustru (nya identiteter).
Den gemensamma upplevelsen ger modet till att gemensamt vilja satsa på en gemensam framtid tillsammans. Detta är klokt och förståndigt också ur flera synpunkter.

Vad förälskelsen lär är först och främst de känslomässiga de i början viktigaste förutsättningarna. Men med tiden uppstår också behovet av att medvetet bygga vidare för att utveckla kärleken och kunna uppnå medvetet de höjder som situationen utlovar.
Det kan visserligen komma många problem och hinder på vägen, men inte är det de externa problemen som blir de värsta att klara av. De flesta av dessa yttre hindren är också möjliga att nu tillsammans bättre klara av ofta utan svårigheter. Men de finns typ interna misstag som helt enkelt inte får inträffa och de är som ex: att såra varandra på något sätt, tala nedsättande på det du har tidigare varit stolt över och har visat dig vara nöjd med utan förbehåll tidigare m m. Sådana misstag hör numera till förbjudet område, för den typen av anmärkningar är rentav destruktiva och mycket svåra att komma över.

Min fru var kobent t ex, inte så snyggt kanske, kan andra tycka, men jag antydde inte detta med ett enda ord på ett negativt sätt dvs denna egenhet för henne. Hon verkar också ha tagit mig precis som jag var, fast hon har inte gillat allt jag har företagit mig exv låtit mustaschen växa ut m m. Hon sa inget personligt nedsättande - som jag kunde uppfatta som så.

Många andra och "större" problem kan man klara av tillsammans; arbetslöshet, sjukdom m m men inte angreppet på ens person och relationen. Inga anmärkningar som kan anses personliga, gamla synder, kritik av utseendet etc får förekomma. - Nu är vi varandras med hull och hår. Det gäller att bygga i stället för att riva. - Av eget intresse förresten!

Den person hon/han var är nu begravd och han/hon vill bli betraktad som en ny person för dig - glöm aldrig detta!
Hon har tydligen visat detta genom att klä sig i sin brudklänning för att påminna dig om hurudan hon vill vara för dig och bara just för dig.
Visst så var vi oense också med Irma många gånger; ekonomin, barnuppfostran, flyttningar m m. Men det blev aldrig dessa typ av problem som störde äktenskapets enhet egentligen.
Det är en stor missuppfattning att det är dessa externa stora problem som är huvudorsaken till att äktenskapen strandar. Det är i stället de små personliga angreppen som svider mest, sveket, oärligheten, otroheten, etc - har du inte sagt att hon var vackrast i sin brudklänning, och har hon inte varit ditt ända.... - Det är ofta de små tingen som ev gör att ni glider isär.

Och vad och hur du skall göra har du lärt dig under förälskelseperioden, eller?
Personangrepp, och brott mot föreningen är brott som man får be förlåtelse för, redan samma dag.
Så har vi också gjort fast det kunde bli sent in på natten..., men har kunnat sova gått sedan.

En viktig princip som jag försökte hålla mig till var: att friden var viktigare framför tvisten om vem som hade rätt. Jag tror att denna princip har löst(?) många problem. Jag tror att denna princip kommer också från bibeln, men det är inte lättare att tillämpa den i verkligheten för det.
I synnerhet då man "vet" att man har rätt. För mig gällde då att försöka övertyga henne om... innan beslutet. Hon var ofta inte på de humöret att argumentera mot mig - ansåg kanske att det var lönlöst (hennes kärleksspråk kanske att inte gå i diskussion med mig). Hon gled undan diskussion medan jag fick vänta till nästa lämpligaste tillfälle... Efter flera försök gav jag upp och la projektet i sopkorgen. Jag ville inte göra henne ledsen genom att påtvinga henne mitt projekt.

"Man kan inte äga varandra"
"I vår moderna värld finns det som jag ser det tre företeelser som mer än något annat bidragit till den pågående norm- och samhällsupplösning vi just nu så smärtsamt kan bevittna: socialismen, den oansvariga liberalismen och den otyglade hedonismen."  - T.H Blogg. -

"Medan socialister och kommunister värderar samhällskollektivismen högre än familjen – den senare ses ju faktiskt som ett hot mot den förra – ser liberalerna individen och hennes valmöjligheter som heligare än allting annat. Hedonisterna för sin del betraktar den individuella njutningen som den överordnade normen i tillvaron.