Förälskelse - bara ett äventyr?

Att uppleva en förälskelse är inte någon bedrift egentligen, fast man vill gärna annonsera om det vitt och brett. Den är en instinktiv kraft ofta åtföljd av euforiska känslor - men främst en fantastisk gåva. Den förändrar vårt beteende, livets mönster förändras till att bli mycket positiv och tilltalande. Den lär oss även självkännedom och visar hurudana vi bör vara - visar ett uppnåeligt mål. - Situationen visar hurudan du i bästa fall också förmår att vara mot din älskade!

Förälskelsen - som blossar upp - har sin givna bestämda omdanande verkan men också en vidare avsikt. Vi förstår då vad vi skulle vilja göra/vara. Förälskelsen uppmuntrar men vi kanske känner oss inte tillräckligt starka/berädda just då m m - eller rentav inte vilja/är rädda för att bli bundna. Just för att ta det nästa "nödvändiga" steget, som situationen - biologin manar oss till - och egentligen kräver/förväntar av oss. (Somliga stannar kanske i förälskelsen tills den ebbar ut, för att sedan söka sig en ny sådan längre fram i tiden.)

Att vara förälskad upprepade gånger, ja, det är ingen konst att klara av, men slutar ändå ofta med besvikelse. Att bli förälskad, det är OK, men då den leder till en kärleksfull relation då kan det bli stopp. Vi blir rädda - jag somliga blir rädda för kärleken! - Här skulle det behövas någon sorts mäklare men som ofta saknas. Förälskelsen förblir ofta ett äventyr.

Ja, och och vad är det vi missar? Vi kan vid missbruk gå miste om vår mänskliga värdighet.

Förälskelsen är även en prövotid i ens liv - ett livsavgörande process. När man så att säga drabbas(?) av förälskelsen så är den ren. Den är inte sexfixerad utan snarare tvärtom. Man upplever samtidigt en altruistisk känsla och en god vilja. Känslan av att beskydda/vara rädd om väcks också och du vill skydda henne från allt ont. Du blir beredd att respektera även hennes moral, far och mot, släkt m m. - vilka är fantastiska och kan vara rentav omtumlande förändringar i ens liv.

Du älskar henne djupt innan du ens haft sex med henne som visar att förälskelsen är egentligen inte bara av sexuell natur. Den har sin grund i miljö, gener som påverkar biologin och inte i evolutionen utan påverkas då mest av viljan.

Jag hörde om en som framställde situationen med våra gener vid en stad med många ljus, som man betraktar mitt i natten. Somliga ljus tänds andra slocknar i en ständig pågående process. En massa on-off händelser alltså som man faktiskt kan välja att sätta på och av, som bl a sin altruism. Och altruismen kommer från ens förmåga till att känna empati(förmågan varierar med den miljö man har vuxit upp i).

Saknas altruism i förhållandet - ja, då får man se upp.

Samlivet i äktenskapet behöver sannerligen altruism och detta bör man förbereda sig på.

(Med tanke på att "kärleken" har fått många betydelser såm förklarar varför jag väljer här begreppet altruism.)

Det är inte alls så jobbigt heller, detta med altruism, som man kan tro. Det är helt tvärtom faktiskt. Altruistiska handlingar ger mera positiva känslor, känslan av meningsfullhet, det känns roligt, m m. Känslor av mera behagfulla känslor än de egoistiska sorten av handlingar. Altruistiska känslor är också av en helt annan kvalité och erfarenheten visar att människor kan på detta sätt göra stora uppoffringar utan att bli utnötta men mänskligt stärkta.

- Altruistiska handlingar är också tydliga företeelser, som talar mot evolutionstanken när det gäller altruism. Du väljer att bli förälskad och du väljer att gå vidare... Det är fullt möjligt att växa till i mänsklig värdighet.