Jag blev förälskad i en tjej redan i småskolan - kunde ha varit i femman/sexan?
Då förstod jag inte vad som hände mig, men jag kunde inte tänka på någon annan/annat än Anna. Hon skulle ha skrattat ut mig vet jag, och jag höll det därför hemligt bara för mig själv.
Och jag vet inte heller om mina föräldrar har märkt någonting i mitt beteende men sa i alla fall inget. Att prata om förälskelsen i allmänhet var någonting som aldrig kom i fråga.
Nu tycker jag att de borde ha varnat mig eller någonting, inför denna möjlighet. Men det var ju skönt att få tänka på Anna, men i övrigt var det ett lidande. Ett omöjligt känslomässigt engagemang som jag borde ha sluppit. Även skolresultatet har blivit förstås sämre. - Kanske borde lärarna uppmärksamma detta! Inga sociologiska undersökningar är gjorda i ämnet heller vilket förvånar ännu mer!
Och vad skulle jag - eller någon annan - ha kunnat göra med med mina nya känslor på den tiden? Dessa känslor var ju dels helt annorlunda än att bara gilla en tjej dvs något speciellt, avsedda att avnjutas tillsammans - i en för mig helt ny värld. En ofattbar dragning till ett nytt liv tillsammans med en annan person dvs Anna.
Fast det var länge sedan så tycker jag att även vår tid är präglad av känslomässig analfabetism. Alla blir förälskade förr eller senare, men vem skall man vända sig till för att... förklara denna revolution i kroppen? Mentorer i detta syfte konstigt nog saknas ännu idag. Man blir förälskad och sedan blir det som det blir.
Men vad är det som egentligen händer med oss och vad är meningen med det borde intressera alla? På grund av denna okunnighet begår många sitt livs kardinalfel: att ha blivit förälskade.
Problemet är emellertid inte nytt på något sätt. Skall man lyssna på hjärta eller på huvudet? Schakespeare sa att man skall lyssna på pengarna. Han valde också en rik jänta för sin del. Hjärtat skulle föla med på köpet. - Enligt undomskulturen i dag vet vi.... - hjärtat skall sättas först! Jag är inte säker på det!
Då förstod jag inte vad som hände mig, men jag kunde inte tänka på någon annan/annat än Anna. Hon skulle ha skrattat ut mig vet jag, och jag höll det därför hemligt bara för mig själv.
Och jag vet inte heller om mina föräldrar har märkt någonting i mitt beteende men sa i alla fall inget. Att prata om förälskelsen i allmänhet var någonting som aldrig kom i fråga.
Nu tycker jag att de borde ha varnat mig eller någonting, inför denna möjlighet. Men det var ju skönt att få tänka på Anna, men i övrigt var det ett lidande. Ett omöjligt känslomässigt engagemang som jag borde ha sluppit. Även skolresultatet har blivit förstås sämre. - Kanske borde lärarna uppmärksamma detta! Inga sociologiska undersökningar är gjorda i ämnet heller vilket förvånar ännu mer!
Och vad skulle jag - eller någon annan - ha kunnat göra med med mina nya känslor på den tiden? Dessa känslor var ju dels helt annorlunda än att bara gilla en tjej dvs något speciellt, avsedda att avnjutas tillsammans - i en för mig helt ny värld. En ofattbar dragning till ett nytt liv tillsammans med en annan person dvs Anna.
Fast det var länge sedan så tycker jag att även vår tid är präglad av känslomässig analfabetism. Alla blir förälskade förr eller senare, men vem skall man vända sig till för att... förklara denna revolution i kroppen? Mentorer i detta syfte konstigt nog saknas ännu idag. Man blir förälskad och sedan blir det som det blir.
Men vad är det som egentligen händer med oss och vad är meningen med det borde intressera alla? På grund av denna okunnighet begår många sitt livs kardinalfel: att ha blivit förälskade.
Problemet är emellertid inte nytt på något sätt. Skall man lyssna på hjärta eller på huvudet? Schakespeare sa att man skall lyssna på pengarna. Han valde också en rik jänta för sin del. Hjärtat skulle föla med på köpet. - Enligt undomskulturen i dag vet vi.... - hjärtat skall sättas först! Jag är inte säker på det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar