onsdag 22 oktober 2014

Männen i kris

Männen i kris(?) - vad är problemet?

Tanken väcktes...
Jag har i förra veckan träffat en vän i sorg på ett kafé, som har förlorat sin far, som också jag kände väl. En mycket sympatisk och arbetsam person som mycket väl sörjde för sin familj m m. En förebild kan man säga, som också jag har beundrat. Han dog relativ ung i en svår långvarig sjukdom och hans död har chockat många - någonting... men som ändå kom oväntat, speciellt med tanke på den kraftkarl som han var.
Vi kom överens om att träffas igen senare.

Men så har jag funderat vidare på männens situation i allmänhet. Jag har börjat inventera fall/händelser i min egen omgivning och har funnit alltför ofta fall/kris av problem, som har just drabbat främst männen. Det jag har kommit fram till, att det måste vara någonting - med tanke på frekvensen - då det är männen som får speciella problem(?). Då det verkar ju, som att, det är männen som blir utslagna för tidigt i sina liv, och som sedan medför problem för hela familjen.
-  Är det bara någonting jag inbillar mig eller är det någonting som borde uppmärksammas mera? Jag  tycker i alla fall att det sker alltför ofta  - åtminstone i min omgivning - det är männen som inte orkar fullt ut. Vad är problemet?

Början av inventeringen

Det är förstås med den egna släkten man skall börja med, för att försöka belysa männens problem. Inte minst för att man just i dessa fall känner mest till något av omständigheterna. Och frågan är: varför har männen så illa ställt att de drabbas av oförmåga på ett tidigt stadium i sitt liv, så det blir problem med familjeförsörjningen m m? 
- Vad är det alltså "fel" på männen? Kvinnorna verkar ju klarar sig oftare bättre genom svårigheterna. Eller har jag fel?

Vad jag kan gör är nu, är att börja med min farfar Janos och hans tid. Jag känner nämligen inte min släkthistoria längre bak i tiden. Så jag inte kan bli så omfattande med min lilla inventering heller. Men bättre med litet än inget. - Varför har alltså männen i min släkt blivit utslagna på ett betydande sätt? Jag märker att kvinnorna överlevt männen i flesta fall.

Min farfar Janos har deltagit i det första världskriget och där blev han skjuten i armen m m, men överlevde. Handikappet kvarstod sedan han har kommit hem, och i hemmet rådde hans fru Maria. Hon hade mycket svårt kan man tänka under dessa tider, med tre barn att ta hand om - en dotter och två söner. Hon måste ha gjort en heroisk insats då men även efteråt för farfar blev inte till stor hjälp. Han fick sedermera arbete som fältvakt i jordbruksområdet. Hon var den som höll familjen samman även därefter.
Dottern gifte sig och det gick bättre för henne, tror jag, men familjen utvandrat till Chekoslovakien och jag vet inte hur det har har gått sedan dess.
Det blev dock svårt för de två sönerna som inte klarat skolan, av det som har drabbat hela samhället egentligen. De blev arbetsamma människor men avtrubbade av bruket av vin, som ledde till deras tidiga död. Det var här åter farmor som inte brukade så mycket vin, och rökte inte heller, som hade mest förstånd med att hushålla och hålla ordning.
Hur min farmor klarade av att hålla ihop familjen kan jag inte fatta ännu i dag. En förträfflig kvinna var hon, berättigad till en medalj.
Den ena av farfars söner blev sedermera min far, Mihaly. Och nu var det min mor det hängde på dvs på bägge kvinnorna i huset numera - vi blev en storfamilj -, Maria och Anna. De bägge kvinnorna älskade mig mycket det vet jag.
Det andra världskriget tärde på kvinnorna med förstås. Två misslyckade våldtäkter på min mor m m. Men även under det andra världskriget drabbades männen mest tycker jag så här efteråt.
Min far blev dessutom ganska ambivalent att fostra och försörja familjen. Han rökte och använde vin som vi odlade fram i våra vingårdar. Det har senare visat sig att denna vinsort (otello) som vi och andra odlade i trakten blev giftig efter jäsningen - innehöll den giftiga sorten av sprit. vilket fördummade de som brukat vinet bland befolkningen i trakten, dito min far - men befolkningen visste då inte om det. Därför blev paloterna - jag är också en palót - betraktade som dumma i allmänhet.
Dessutom har även jag förgiftats av pappans rökning(pipa) - men jag blev aldrig någon rökare själv. Jag avskydde det, och det blev inte min mor heller (det passade sig inte för kvinnor att röka på den tiden som blev deras räddning). Men rummet var ofta full av rök så jag fick ändå stora doser av det.
Min far blev banarbetare på järnvägen men blev med tiden halvblind och döv och hamnade så under tåget (hörde dåligt). 
Det var kvinnorna som klarade sig mest även ur denna situation av andra världskriget. Det var de som skapade stabiliteten i familjen. Det är i alla fall den känslan jag fick som barn.

Det var krig och okunnighet som som har drabbat släkten med tidig död och oförmåga speciellt knäckte männen i släptåget.

Men hur har jag klarat mig ur denna situation trots ett mycket dåligt odds? Jag betraktar mig ju inte direkt som misslyckad. Kanske på grund av växling av miljô och framför allt Guds omsorg.

Fortsättningen av inventeringen ges inte offentlighet men fortsätter för egna behov.
Men det verkar som om männen har svårare att hitta balansen is livet under tyngden av att vilja lyckas med sin roll.

tisdag 21 oktober 2014

Hjälpsamhetens dilemma

1.


"A big miss...


 Jag gick direkt till en av personalen, en kille som stod där vid..., på Vattenpalatset där jag var på träning.
- Jag har en fråga till dig (vi kände varandra sen tidigare)... skall man ge pengar åt tiggarna på gatan eller...?
- Det beror på vad man tycker...
- Men, har du inte något djupare tanke att komma med?
- Nej, för jag var som en politiker nyss.
- Ha, ha, ha.... skratt... då förstår jag.... och så gick jag vidare.
Men varför ställde jag frågan?
Det beror kanske på att det var ganska tomt på folk på träningen och jag funderade just på min egen "a big miss....!" i denna fråga.

2.

"A big miss...
Den andra anledningen till att jag gled in på detta ämne var nog diskussionen, som jag har avlyssnat tidigare i dag i SVR, närmare bestämt i "tendens".
Diskussionen handlade om välgörenhet i allmänhet men också med tanke på tiggeriet på gatan m m.
Deras resonemang liknade lite "politikerns" som jag talade med nyss på Vattenpalatset.
Det är väl också därför,- diskussionen har aktualiserat det - jag började fundera nu mycket på... och så kom jag också ihåg mitt eget "a big miss...!"
Och eftersom ingen under diskussionen kom in just på detta - som mitt misstag har lärt mig - dvs att låta mottaren avgöra saken...

De gjorde samma fel alla, som jag har begått en gång, och som ledde mig till ett annat ställningstagande.
Och vad gjorde jag för  "a big miss..!" kan man då fråga. Det var en välmenad "god" gärning, men som inte ledde till den avsedda nyttan. Som jag sedan skämdes också över, då jag senare blev varse om misstaget.Trots att avsikten var god.
 -  För vad är en god gärning?

3.

"A big miss...
Vad är en god gärning?
Det är svaret på denna fråga som fick mig att förstå, att det jag gjorde en gång var "A big miss...!"
Jag tycker numera att jag gör en god gärning när jag ger en slant åt tiggaren på gatan. Numera så har jag inga samvetstvivel/betänkligheter om detta, som många berättade om, för sin del i programmet "tendens".
Och som tydligen även fortsätter att begå samma fel som jag har gjort tidigare. Och felet blir alltid att de själva (givaren) vill avgöra/överväga, om gärningen är god eller ej. Det har lett till att flera avstod... för att de inte var säkra på att ...

Men säker på att... kan man aldrig vara. Det är ju inte heller alltid givarens avsikter/motiv som gäller här. Man kan ge av pliktkänsla eller andra bevekelsegrunder men ändå kan räknas som välgörenhet - tror jag.

Det är till syvende och sist mottagen som avgör om gärningen var god eller ej. Det är detta jag inte förstod tidigare när jag gav min gåva som sedan inte kom till avsedd nytta.
Så nu var det detta jag har grubblat över.

Sammanfattning

Jag satt nu mitt emot två damer i en skoaffär, där jag köpte mig en socka och drack min kaffe som affären bjöd på.
- Skall man ge pengar åt tiggarna på gatan frågade jag efter några inledande ord med dom. Det var en mor och en dotter - visade sig senare.
- Jag försöker alltid ge en slant till dom, sa mor...
- Jag tvekar, för jag vet inte vart pengarna går sedan m m... sa dottern.
Den ena damen tänkte med hjärtat och den andra med förståndet. Och det sa jag också till dom.
Bägge försökte motivera sitt ställningstagande och dilemmat blev uppenbart. Skillnaden mellan betraktesättet, samma familj men två generationer och... Sedan sa jag:
- Jag ger slantar om jag kan och kan bli besvärad av att inte ha några just då i fickan. Så jag gör som mor här. Jag väljer att handla enligt mitt hjärta och låter numera mottagaren avgöra om det är gott eller ej. Och jag nämnde också mitt "a big misstake" tidigare som lärdom i fallet.

Dottern ville också veta mer exakt om min erfarenhet som jag också har berättat för dom. Och vi kom till slut fram till att det var ett dilemma, detta med välgörenhet ibland.

Innerst inne vill man ju att hjälpen skall bli mer än bara det egna syftet, men man rår ju inte över resultatet.
Andra menar att man skall kunna ha koll på hela processen från givandet(syftet) och manifestationen av det goda/nyttiga hos mottagaren: dvs att hjälpen skall verkligen hjälpa.