Finns det något värre?
- Ja, det finns det! Men det är fullt tillräckligt med att bli gammal och dessutom hotas av följderna av sin diabetes.
Jag har sett det det på nära håll och det har gjorts - på sina håll - av många varje dag eller/och många gånger. Och många är själva på väg att bli patienter utan att ana eller märkt någonting ännu.
Diabetes är som ålderdom, den smyger sig på en sakta men säkert. "Ingenting att göra något åt!" säger man kanske. Men...!
Finns det någonting värre än att tänka så?
Kanske fatalismen!
Jag har sett det det på nära håll och det har gjorts - på sina håll - av många varje dag eller/och många gånger. Och många är själva på väg att bli patienter utan att ana eller märkt någonting ännu.
Diabetes är som ålderdom, den smyger sig på en sakta men säkert. "Ingenting att göra något åt!" säger man kanske. Men...!
Finns det någonting värre än att tänka så?
Kanske fatalismen!
"Finns det något som är värre?2"
- Pesten är värre, har någon föreslagit. Men det är knappast pesten som är värst att tänka sig nuförtiden. Men fatalismen kanske, för det finns i oss redan och utanför också överallt i världen. Fatalismen är världsomspännande. - Varför fick just jag sjukdomen?
- Det är otur (ödet) att du fick diabetes tänker somliga.
- Fatalismen är kanske en tankesmitta, men även fatalismen måste ha börjat någonstans, eller?
- Är jag själv en omedveten fatalist kanske? Det gäller att rannsaka sig här.
Jag är inte född med fatalismen - tror jag - och i så fall fick jag tänkesättet av den så kallade miljön, skolan etc.
Men att skylla på miljön/omständigheterna är helt ineffektivt i min belägenhet. Min miljö var kanske, eller är delvis kanske impregnerad av fatalismen - dvs att på något sätt ge upp - inställningen. Exempelvis:
- det löser sig
- ödet som avgör
- lita helt på doktorn
- jorden går nog snart under...
- vi kan ingenting göra
- det gäller att be, etc.
Och det är inte att kunna och vilja förändra sin miljö, som man lämpligen skall börja ändra på utan på sig själv.
Men hur? Ingen vilja i värden kan hjälpa mig om jag inte har kunskap!
Finns det något värre?
Kan fatalismen vara värst att rätta sig efter i den sjukes situation?
- Kanske, men även fatalismen måste ha börjat någonstans, eller?
- Är jag själv eller var en fatalist kanske? Det gäller att rannsaka sig. Jag är inte född med fatalismen, ingen är det - tror jag - och i så fall fick jag tänkesättet av den så kallade miljön, skolan etc. i livet.
Men att skylla på miljön/omständigheterna är helt ineffektivt i min belägenhet. Min miljö var kanske eller är delvis kanske ännu impregnerad av fatalismen - dvs att ge upp - inställningen. Det kan låta så här:
- det löser sig får du s
- det är ändå ödet som avgör
- lita helt på doktorn
- jorden går nog snart under...
- vi kan ingenting göra
- det gäller att be
Men kan det finnas värre än att bara skylla på omständigheterna för sin diabetes?
- Ja, det finns det kanske.! På okunskapen till exempel.
Jag inser nu att jag behöver kunskap/andras erfarenheter som andra har och vill dela med sig. Och speciellt av sådana personer som helst har genomlevt sina problem och lyckats. Sådana kan inte ha varit fatalister utan...
Men kunskapen finns ju som oftast. Men finns det något värre, 😉 ännu värre?
Ja, det är väl okunskapen då förstås. Ja, jag tror inte på ödet längre, och jag vill göra någonting åt min situation och helst få slippa sjukdomen. Att skylla på omständigheterna hjälper ju inget, men kunskapen borde göra det.
- Men finns det något som är värre än så kan hända? Om du inte har kunskap så kan du ju inte göra någonting åt din sjukdom, det är så sant så. Men det finns ändå en hake.
- Ja värre kan jag då inte föreställa mig. Om jag inte har kunskapen då kan jag ju inte veta vad jag skall göra med min sjukdom. Kunskapen är helt nödvändig anser jag.
😉 - Tur för dig, för det finns många forskare, professorer, läkare m m som har och förvaltar kunskapen och som dessutom är till för att villja hjälpa dig.
- Men finns det något som är värre än så kan hända? Om du inte har kunskap så kan du ju inte göra någonting åt din sjukdom, det är så sant så. Men det finns ändå en hake.
- Ja värre kan jag då inte föreställa mig. Om jag inte har kunskapen då kan jag ju inte veta vad jag skall göra med min sjukdom. Kunskapen är helt nödvändig anser jag.
😉 - Tur för dig, för det finns många forskare, professorer, läkare m m som har och förvaltar kunskapen och som dessutom är till för att villja hjälpa dig.
- Ja, det är alldeles utmärkt tänkte jag och jag gick ju till doktorn som sig bör. Nema problema alltså, men det har inte fungerat ändå. Det går inte att bara köpa kunskapen, man vet ju inte ens vad man skall köpa...
- Jag förstår, det finns tydligen ett problem här ändå. Det är nämligen ingen brist på kunskap men problemet finns ändå. är det så, i många fall, att fastän kunskapen finns men den är inte din ändå.
Det är andra, dvs läkarna som är förmyndigade/utsedda/legaliserade till att bruka kunskapen till din tjänst.
- Ja, de bör väl göra det då, eller?
x
