"Tillkomme ditt rike..."

"Tillkomme ditt rike...! - vad menas?

Bönen innefattar en önskan om att gudsriket (Jehovas Rike) skall bli en verklighet - var någonstans?
Begreppet ger, i varje fall, vid den första bekantskapen med begreppet i livet, en föreställning om någonting gott och önskvärt. Begreppet skapar ens bild i fantasin om att Gud förväntas göra någonting härligt att få leva i.
Många stannar kanske vid denna eller sin egen första bild, men många är intresserade av, och mer exakt om uttryckets betydelse.
"Tillkomme" kan ju gälla en önskan om ankomsten av ett rike som redan finns någonstans, eller uppstår/uppstått någonstans. Alternativt kan då bönen gälla om ett rike som Gud redan har eller skall skapa någonstans, antingen i himmelen eller på jorden.
De första föreställningarna kan som synes variera.

Det finns ytterligare en säregen riktning, som menar att enbart själva uttalandet av bibelorden i vissa sammanhang skulle ha någon magisk betydelse.

Lär av Jesus!
Det finns mycket att säga om detta. Men det är Jesus som har fått oss att förstå mera exakt om Gudsriket, han talade/presenterade för världen. Som han också kallade för himmelriket. Dessutom, så var han Rikets främsta representant också.
Och då när han talade om Gudsriket så kunde det uppfattas även som en kommande global händelse.

Alltså uppfattningen, om att Gudsriket avser endast någon känsla, som finns i människornas hjärtan kunde uteslutas. Hjärtat kunde helt enkelt inte rymma själva anordningen.

Vad som menas med "tillkomme ditt rike..." gav alltså Jesus tillräckliga upplysningar om, så vi behöver bara lära oss utav honom. Vad som menas är blir dock mer och mer med tiden tydligare och tydligare.
Jesu roll innefattade först och främst att rädda/frälsa människorna från döden. Men det var inte nog med detta. För det behövdes ett annat verkstyg/anordning/rike för att kunna förverkliga Guds vilja - dvs ett paradis på jorden.
Guds rike presenterades av Jesus som ett verktyg för att förverkliga Guds vilja.

Det är nämligen också otänkbart, att Jesus enbart kom till jorden för att rädda människorna från döden till livet. En mycket väsentlig del av rollen förresten. För att först på något sätt sedan börja tänka på vad som behövdes göras därnäst.
Jesu roll innefattade egeentligen från allra första början, förutom (1)frälsningsverket/att dö för människornas synder etc) även för att (2)välja ut människor för sin himmelska regeringsstab. Dvs förberedandet och organiserandet av Guds rike pågick samtidigt, medan han vandrat på jorden. För att inte säga, att det var hans främsta syfte med hans verksamhet på jorden.
Bönen "tillkomme ditt rike..." gällde att förverkliga programmet, något som gällde jorden. Eftersom själva programmet "ske din vilja såsom i himmelen så och på jorden" skulle förverkligas just genom riket. Och detta via den himmelska regeringens medverkan. Bönen avser också att definiera Rikets verksamhetsfält.

Guds rike kallas även för himmelriket för att sätet för styre skulle bli himmelsk - icke av denna världen dvs oåtkomligt för människan. Men Guds rikes verksamhetsfält inbegriper även människan på jorden.

Här skiljer sig dock meningarna lite ännu
1. Man kan uppfatta Gud rike som ett verktyg - för att förverkliga Guds vilja - och som sådan inbegriper jorden, rent geografiskt. Bibeln talar också om Guds rikes födelse och sedan som verktyg.
2. Man kan också uppfatta - som somliga gör - att begreppet Guds rike syftar på slutresultatet. Dvs Guds rike kommer först då, då allting är färdigt (dvs då paradiset redan blivit återställt).

Så "tillkomme ditt rike" kan avse lite olika syn på saken. Ett förtydligande kan också förväntas. Skillnaden är inte stor men påverkar världsbilden.

Vår gamle Oskar

Misstag och konsekvenser

Jag har syndat i går
och natten blev plågsam;
men i dag så vet jag...
jag skall låta bli det,
det man sår sånt får man!

som ung så kunde man
och misshandla kroppen,
- du gör ett fel som gammal...
det har snart visat sig
att du når botten.

somliga får synda
och leva glada dagar;
och andra vänta på stryk,
ett litet felsteg bara
får kroppens dom tala!

och kroppen är svag,
skör är livets hydda;
som våran gamle Oskar,
han kropp ville inte,
och blev svår att tygla!

Sinko

Är DNA själen?

Först ordet - och sedan ett växande innebörd

I förra avsnittet har jag behandlat något om begreppet "själ", dvs om hur svårt det är att definiera ord av detta slag. Begreppet har många definitioner exv i olika religioner. I detta fall är det, som om att vi måste gräva vidare, som när man letar efter en skatt, dvs efter en biologisk innebörd som väntar på sig att bli upptäckt?

Nu tänkte jag ta upp ett annat begrepp ur skrifterna (Bibeln) för att illustrera problemet. Lite för att även belysa något av det religiösa begreppens karaktär.

Redan under Abrahams tid dök begreppet Melkisedek upp i skriften. Melkisedek är ett namn men det får oss sinte komma nämnvärt vidare. Abraham - samtida med Melkisedek - fick dock redan då veta i mycket korta ordalag vad namnet betydde m m. Även en relation uppstod mellan dom. Och han fick nöja sig med det och sin fantasi beträffande betydelsen av relationen. Och antagligen visste han dock mer om Melkisedek själv än vad som är skrivet.
För oss blev det först vid Jesu tid, uppenbara dvs den vidare innebörden, dvs en vidare och exaktare betydelse om prästadömet Melkisedek. Vi fick även veta nu någonting mera om Guds avsikter, dvs om ett nytt prästerskap på Melkisedeks sätt och dess betydelse för framtiden. Vad denna Melkisediska prästerkap är för något, och mera om detta är en annan fråga. Utrymmet här är för litet för att vidare gå in  på detta ämne. - Men så är det ofta med vissa begrepp. Först blir man bekant med ordet, och först sedan får man veta om ordets djupare betydelse och omfattning etc. Och förmodligen får vi veta ännu mer om vad begreppet betyder framdeles.

 De vetenskapliga begreppen - har emellertid en annan krav på sig - de har ofta, med ens en mer avgränsad och precis definition, hämtat ur den vetenskapliga vokabulären. Och "själen" hör inte direkt dit vilket utgör just problemet här. 
Men även de vetenskapliga begreppen måste utvidgas ibland.

Ett försök till biologisk definition.
Vad betyder det att själen - som är ett sakralt begrepp - skulle kunna likställas med en levande DNA?
Följdriktigt är döda själar(DNA) icke själar längre, de är bara kemi.
Om du dödar masken så kommer den aldrig att kunna bli en fjäril via metamorfosen. Även om DNA skulle klara sig intakt.
Detta betyder att inte ens en komplett DNA kan fungera utan energi.
Så ytterst, måste själen - alltså att vara en levande DNA - dvs behöver energi för att kunna fungera som själ.

Vad behöver alltså en levande själ?
En form av energi/livskraft behövs för att ge funktionsduglighet åt DNA.
 - DNA i sig är ju intet annat än kemi. Härav kommer att själen kommer att - livskraft + DNA - kan kallas för liv.
Den färdiga fjärilen kommer dessutom via  reproduktionen att kunna - inte endast att alstra nya DNA - utan även att kunna ge liv för den nästa generationen (dvs förse varje DNA med livsenergi).
Själva värmen som sådan är som vid kläckning inte själva livsenergin, utan tillhör livsbetingelserna, dvs för att nya larver skall kunna utvecklas och nya metamorfoser ske.
Denna värme inkl vatten som behövs - exv för att ett frö skall gro -  kan dock i och för sig kallas för energi(värmenergi). Men det är inte denna typ av energi - även om värme och vatten tillhör förutsättningarna - som behövs för att få en DNA att fungera. Denna typ energi dvs värmeenergi räcker tydligen inte, alltså är det något speciellt som behövs för att en DNA skall kunna utvecklas.
I verkligheten(fjärilsäggen) är emellertid DNA alltid förpackad och komplett - dvs de är redan en levande själ. Redan i äggstadiet alltså.

Vad det är som behövs här, som jag kallar för livsenergi återstår ännu att upptäcka. Vetenskapen här har ännu inte kommit så långt. Begreppet "själ" väntar därför att bli utvidgad för att kunna förstås i biologiska etc termer.

Denna sorts av "energi" som man förstår behövs för själen/livet, behöver samtidigt också få ett mera specifikt namn. Begreppet "energi" är för allmänt som i detta fall skulle kunna utgöra biologins specifika beteckning för själens behov. Men vilken sorts energi handlar det här om? Och här kommer vetenskapen direkt till korta.


Ande som livskraft?
Denna energi kan med andra ord kallas också lämpligen för ande, som kanske är mera allmänt bekant i religiösa kretsar. Ett begrepp som kommer från religionen. Ande eller även kallad livskraft(?) behövs ju till allt liv - och utan energi/ande fungerar ju inte själarna/livet.

Även DNA måste alltså få energi för att kunna fungera, därav uttrycket "levande DNA". Och en levande DNA behövs för att och kunna verka i  den fungerande kroppen. Tillsamman allt detta utgör individen själv. Kroppen är således själens verktyg.

Fyra världsbilder

Som Gud ser det
så finns bilden
den i bibeln
av världen i dag.
en som är ond
av döden plågad
vår värld i dag.

men så finns det
en bild av den
nya världen.
en bild av frihet
och utan död
som avlöser
den gamla världen.

du ser hos mig
och en bild av
en värld som just
jag lever i.
den jag visar upp
som är min värld
och min roll däri.

men i mig finns
och den världsbilden
som också är min.
om den jag kan bli
som jag hoppas
i framtiden
i den nya världen.

Sinko

Det finns fyra intressanta världsbilder

Jag försöker se på detta på kristen basis, och utifrån förändringsaspekten.

1. Världen som den ser ut.
2. Världen som den skulle kunna se ut.
3. Min värld nu.
4. Min värld i framtiden.

Det vi kan vara säkra på att allting förändras. Så och världen omkring oss och så och vi. Det är fyra världar som är intressanta.

1. Värden som den ser ut i dag. Den är ur Guds perspektiv, en ond värld. Just därför att den är i grunden människofientlig. Gud älskar sina barn trots allt och vill dom inget ont.
Du kan nå positioner, rikedomar, berömdhet, m m i livet men döden kommer obevekligt. Så också för denna tingens ordning. Att förbli som den är är omöjligt.

2. I Bibeln läser vi om två världar/världsbilder. Den ena är den som jag nämnde ovan tidigare, den människofientliga.
Men även om en annan, en ny värld är möjlig - ett paradis på jorden. En världsbild om en värld, som den skulle kunna se ut.
Och världen behöver en Messias för att kunna nå detta tillstånd. Uppgiften är övermäktig människan.

3. Jag/du finns i världen och påverkar varandra samtidigt. Detta är min värld just nu. Det är mitt ansikte, jag visar upp utåt i världen, som kännetecknar mig - skapar en världsbild om mig. Det är den roll jag spelar i detta samspel som är min värld. Det är också den roll som jag gärna vill förknippas med.

4. Ja/du kan ha också en annan bild av dig själv i världen nu, som kan bli din värld i framtiden. Det är den bild jag skulle kunna eller skulle vilja bli etc. Detta kräver framförallt att jag känner mig väl och mina begränsningar. Som en begränsad varelse inser jag då snart att jag behöver hjälp vid, för att kunna förverkliga mina syften med.
Eftersom intet annat hjälper mig, speciellt om döden hotar mig så behöver jag en Räddare.
Jag har dock tur, eftersom jag har en frälsare i Kristus Jesus.

Världen och även jag/du behöver en Messias för att kunna leva ett meningsfullt och fullständigt liv. Döden, ett stort hinder, har ju vetenskapen och inget annat kunnat hindra.
De flesta andra religioner har ingen Messias. De måste följaktligen klara sig själva på något sätt, exv genom själavandring. Men det har en kristen.

Till den kristna världsbilden hör alltså också behovet av en Messias. 

Om kärlekens sekularisering - tillägg!

- Jag har tidigare berättat i korta drag om kärleksbegreppets sekularisering från reformationen tills nu.

- Slutet av utvecklingen - i nutiden - har blivit väldigt komplicerad. Som en ända härva - svårt att finna någon lösning eller hitta en utväg ur härvan. Sekulariseringen har fastnat i sina snår.

Den mest moderna våndan är, vad människan brottas med i dag, är nog autentizmen. Det är då ett liv som människor själva välger utifrån sina egna värderingar och synsätt utan att låta sig övertalas av andra. Man är allergisk mot till att styras att uppföra sig på ett visst sätt, och att värdesätta sådant som de är skeptiska till. Detta sätt är, som de kallar också för äkthet. Begreppet kärlek blir på detta sätt helt sekulariserad och begränsad till att ha blivit individuell. - Man måste alltid fråga: vad menar du med kärlek!

- Om du därför frågar efter om vad kärlek är ger den sekulariserade världen många olika svar. Som kan till och med konkurera med varandra.

- En sak är emellertid klart: Hur man än vänder på saken så har kärleken ändå fått den högsta - ja universella status - bland andra olika värden i livet. Rangordna de olika värden, såsom frihet, solidaritet m m, så hamnar alltid kärleken högst upp på ranglistan. Dvs kärleken är som den mest betydelsefulla av alla värden!

- Samtidigt upplever man sig ibland som en eländig kräk som människa, med begränsningar: sårbarhet, ensamhet, utsatthet, sjukdom, dödsmedvetande etc. 
Så vad gör man? Man söker svar! Och var finner man svaret? Svaret man hoppas på, är att finna i kärleken.
Därför har kärleken blivit en av nutida människans främsta gud. 
Men man har konstaterat också att det är svårt att finna en förbehållslös sådan gud i världen. Kärleken som gud sviker.

Den gudomliga kärleken är fullkomlig och social(ej egoistisk), motsatsen till denna typ av kärlek är hatet. Men på grund av människan ofullkomlighet är inte hat som är kärlekens motsats. Hat följer alltid med i den ofullkomliga mänskliga kärleken. Man hatar nämligen automatiskt den/det som verkat hota kärleken. Men en miljö där kärlek råder finns inte längre behov av hat. 

I detta ofullkomliga tillståndet är kärlekens motsats att det uppstår avskyn. Och utav avskyn kommer flykten. Flyktens orsakar sveket i ett äktenskap och sedan skilsmässa.

Ett äktenskap som havererat slutar sällan i hat utan i flykt. Man vill fly ur förhållandet och söker en medel härtill. Par efter skilsmässan hatar sällan varandra men någon av dom vill just skiljas dvs fly ur förhållandet. Den som slutar älska han/hon flyr.

Där den gudomliga kärleken är med i äktenskapet kan även hatet finnas. Människans begränsningar gör att hatet finns alltid med i förhållandet dvs bredvid kärleken. Och just där där man är rädd om kärleken. Den som älskar kan också hata sin partner så konstigt det kan låta. Men jag kan ha fel!
- "Jag hatar dig" dvs det du gjorde, kan vara ett kärleksbevis.

Kärleken behöver vi alla, och kärleken är vårt mest angelägna dvs det viktigaste behovet i livet. Men ofta är förväntningarna orealistiska. Kärleken är nämligen den mest krävande sak a ge sig in på. Du måste våga, att ge dig hän, inte spjärna emot, våga utforska, våga ge sig själv, blotta sig, visa sig vara svag, etc etc. Många klarar inte av detta mentalt/känslomässigt eller är inte beredda i att ge upp sitt verkliga jag för att börja tänka som vi. - Kärleken med Gud i bilden som källa måste läras för att kunna utvecklas.

Kärlek är i grunden en känsla men inte renodlad sådan som destillerat vatten. Hellre som ett källvatten då med en massa nyttiga ingredienser i. En sådan känsla är också alltid försedd med tillbehör dvs tankar, föreställningar, smak, m m som medföljer. Och på detta sätt kan bli kärleken individuell. - Ingen kan älska din nästa på samma sätt än du!
Det gäller också att skapa och underhålla dessa extra under livet så att känslan förädlas. För känslan är inte given i storlek och form, den kan också förädlas! - Slutar inte i tomhet utan i så fall tvärtom!

Om kärlekens sekularisering.

Sekularisering betyder förvärdsligande.
Det är när samhället inrättar sig efter principer som inte är religiösa. Vid sekulariseringen skiljs de två områden åt från varandra. Hela det världsliga blir sig själv och får inrättas efter sina egna principer.

Sekulariseringsprocessen vars början kan dateras till sena 1700 talet avspeglas sedan väl i processen som har inträffat vid kärlekens (kärleksbegreppets) sekularisering. Dess början inträffade ung samtidigt med epoken som kallas för upplysningen och som har påverkat dess utveckling ända till idag är.

Kärleken behöver alltid en objekt.
Vi kan här utgå ifrån den tiden då Gud själv var kärlekens objekt och Guds kärlek (all kärlek gick ut från Gud) som mönster.

"Du skall älska din Gud av allt ditt hjärta och av allt ditt förstånd..." osv

Gud är kärlekens ursprung dvs källa, är varaktig, absolut, evig, och en nådegåva m m. Ungefär detta var arvet vid tiden efter reformationen.

Men upplysningen - 1700 talet - började man mena att även människan kan älska på samma absoluta sätt som Gud kan. Allt började samtidigt med nya landvinningar, samtidigt som kyrkans prestige  (interna strider, dogmer och religionskrig m m) minskade.

Till att börja med förnekade man inte kärlekens begrepp, likt från Gud, men menade att samma absoluta kärlek kunde även utövas av människan.
Men människan är per definition en begränsad varelse. Kärleksbegreppet har man visserligen lånat från religionen dvs om vad Guds kärlek innebar,  men skulle nu överföras på människan - dvs sekulariserats på mänskliga förhållanden - med människan som objekt.
Man menade att även människan kan visa samma absolut kärlek som Gud kan.
- Om man då kunde visa samma kärlek som Gud, då behövdes han ju inte längre för detta som källa.
Denna process började samtidigt som tron på Gud minskade och då ett tomrum uppstod, så då behövde Gud ersättas och kärleken få ett nytt objekt.
- I stället Gud som objekt ersattes han med människan som objekt.

Snart så har man varit inne på försöken att leka gud i olika former, likt Adam och Eva i paradiset. Kärleken själv började figurera som människans Gud.

("Gud-är-död-teologin diskuterade religionens roll i en sekulär och efterkristen tid där de traditionella gudsbilderna, religion och kyrkan förlorat sin roll.
Även om inriktningen försvann tämligen snart, så var den viktig för etablering av sekulariseringsteologi och andra moderna, sekulära och radikala teologiriktningar." - Wikipedia.) - Men så djupt går jag inte in i detta sammanhang.

Med tiden att tron  på Gud minskade - jfr Friedrich Nietzsches, Gud är död tanke - så sökte den mänskliga kärleken i sina varierande objekt och sekulariseringen fortsatte in i det, som kallas för den romantiska kärlekens tid.
Reformationen motsatte sig visserligen denna utveckling men det gick inte att hejda.

Snart hamnade den sexuella åtrån i fokus och den sexuella föreningen blev målet då kärleken skulle fullbordas. Tanken att bli hel och utplånas i sin kärlek och önskan att så förbli för evigt, en kärlek som skulle hålla, allt detta har man haft kvar från det ursprungliga kärleksbegreppet lånat från religionen.
Och från att ha människan (allmännelig kärlek) som kärleksobjekt gled då sekulariseringen snart in i det stadiet, då mestadels könet blev objekt i stället.
Många blev därefter besvikna på kärleken som också antalet skilsmässor började vitna om. Förväntningarna på den erosbaserade kärleken visade sig var het enkelt orealistiska. (Man har misstagits sig på den villkorslösa eroskärleken.)

Även att finna Gud - genom denna kärlek - figurerar med bland förväntningarna men det hjälpte inte. Att applicera uppfattningen om den gudomliga kärleken på det romantiska planet misslyckades.
-  Först försvann Gud som objekt och nu också möjligheten att låna från honom begreppet om den äkta kärleken.  Även kärleksbegreppet måste ändras.
Behovet av gud blev människan nu medveten om igen - var är det att finna dvs kärlekens källa? Och nu gällde att söka igen efter Gud. Dvs i en redan sekulariserad värld, vilket resulterade i nya villo vägar.

För att åter erövra Gud började man söka honom på olika håll.. Nu först med hjälp av Spinosa - Spinoza anklagades stundtals för panteism - , varefter panteismen blev romantikernas nya hopp. Medan den personliga Gudsuppfattningen bleknade bort, skulle nu Gud finnas i den rent fysiska världen. Man skulle nu söka att finna Gud och kärleken i själva naturen. Naturen och Gud blev detsamma och det är i naturen man skulle få svar på sina frågor.

Besatthet i naturkärleken visade att förväntningarna blev åter orealistiska. Kärleken är ju den mest krävande man kan ge sig in på, även när det gäller mänsklig kärlek. Känslan finns där men var är svaren? Känslor av tomhet uppstår. Kärleken kan då dessutom ges en form som är oanvändbar, då man sökte svar i naturen. Här kom visserligen vetenskapen till hjälp men att besvara vissa frågor,  många frågor blev obesvarade. Kärleken som känsla blev speciell aktuell.

Snart så började man upptäcka identitetens betydelse i kärleken. Den fick en att upptäcka sig själv. Och man började vända sig inåt, för att få svar på frågor man ställde. Att göra sig till Gud för sig själv blev aktuellt.
Och nu började man verkligen bli insnärjd i allt detta - kärlekens olika ansikten, sexism m m - medan sekulariseringen fortsätter ännu idag.

Och ännu har man inte studerat sekulariseringens nutida nutida historia och dess konsekvenser känner man inte till. Men den förefaller mycket spretig. Att helt frigöra sig från Gud har man inte lyckats. Trots att även ateismen satte fart på sekulariseringen, som helst favoriserar andra värden än kärleken.
- Det finns smycket att säga om detta och åsikterna är många.