- Jag har tidigare berättat i korta drag om kärleksbegreppets sekularisering från reformationen tills nu.
- Slutet av utvecklingen - i nutiden - har blivit väldigt komplicerad. Som en ända härva - svårt att finna någon lösning eller hitta en utväg ur härvan. Sekulariseringen har fastnat i sina snår.
Den mest moderna våndan är, vad människan brottas med i dag, är nog autentizmen. Det är då ett liv som människor själva välger utifrån sina egna värderingar och synsätt utan att låta sig övertalas av andra. Man är allergisk mot till att styras att uppföra sig på ett visst sätt, och att värdesätta sådant som de är skeptiska till. Detta sätt är, som de kallar också för äkthet. Begreppet kärlek blir på detta sätt helt sekulariserad och begränsad till att ha blivit individuell. - Man måste alltid fråga: vad menar du med kärlek!
- Om du därför frågar efter om vad kärlek är ger den sekulariserade världen många olika svar. Som kan till och med konkurera med varandra.
- En sak är emellertid klart: Hur man än vänder på saken så har kärleken ändå fått den högsta - ja universella status - bland andra olika värden i livet. Rangordna de olika värden, såsom frihet, solidaritet m m, så hamnar alltid kärleken högst upp på ranglistan. Dvs kärleken är som den mest betydelsefulla av alla värden!
- Samtidigt upplever man sig ibland som en eländig kräk som människa, med begränsningar: sårbarhet, ensamhet, utsatthet, sjukdom, dödsmedvetande etc.
Så vad gör man? Man söker svar! Och var finner man svaret? Svaret man hoppas på, är att finna i kärleken.
Därför har kärleken blivit en av nutida människans främsta gud.
Men man har konstaterat också att det är svårt att finna en förbehållslös sådan gud i världen. Kärleken som gud sviker.
Den gudomliga kärleken är fullkomlig och social(ej egoistisk), motsatsen till denna typ av kärlek är hatet. Men på grund av människan ofullkomlighet är inte hat som är kärlekens motsats. Hat följer alltid med i den ofullkomliga mänskliga kärleken. Man hatar nämligen automatiskt den/det som verkat hota kärleken. Men en miljö där kärlek råder finns inte längre behov av hat.
I detta ofullkomliga tillståndet är kärlekens motsats att det uppstår avskyn. Och utav avskyn kommer flykten. Flyktens orsakar sveket i ett äktenskap och sedan skilsmässa.
Ett äktenskap som havererat slutar sällan i hat utan i flykt. Man vill fly ur förhållandet och söker en medel härtill. Par efter skilsmässan hatar sällan varandra men någon av dom vill just skiljas dvs fly ur förhållandet. Den som slutar älska han/hon flyr.
Där den gudomliga kärleken är med i äktenskapet kan även hatet finnas. Människans begränsningar gör att hatet finns alltid med i förhållandet dvs bredvid kärleken. Och just där där man är rädd om kärleken. Den som älskar kan också hata sin partner så konstigt det kan låta. Men jag kan ha fel!
- "Jag hatar dig" dvs det du gjorde, kan vara ett kärleksbevis.
Kärleken behöver vi alla, och kärleken är vårt mest angelägna dvs det viktigaste behovet i livet. Men ofta är förväntningarna orealistiska. Kärleken är nämligen den mest krävande sak a ge sig in på. Du måste våga, att ge dig hän, inte spjärna emot, våga utforska, våga ge sig själv, blotta sig, visa sig vara svag, etc etc. Många klarar inte av detta mentalt/känslomässigt eller är inte beredda i att ge upp sitt verkliga jag för att börja tänka som vi. - Kärleken med Gud i bilden som källa måste läras för att kunna utvecklas.
Kärlek är i grunden en känsla men inte renodlad sådan som destillerat vatten. Hellre som ett källvatten då med en massa nyttiga ingredienser i. En sådan känsla är också alltid försedd med tillbehör dvs tankar, föreställningar, smak, m m som medföljer. Och på detta sätt kan bli kärleken individuell. - Ingen kan älska din nästa på samma sätt än du!
Det gäller också att skapa och underhålla dessa extra under livet så att känslan förädlas. För känslan är inte given i storlek och form, den kan också förädlas! - Slutar inte i tomhet utan i så fall tvärtom!
- Slutet av utvecklingen - i nutiden - har blivit väldigt komplicerad. Som en ända härva - svårt att finna någon lösning eller hitta en utväg ur härvan. Sekulariseringen har fastnat i sina snår.
Den mest moderna våndan är, vad människan brottas med i dag, är nog autentizmen. Det är då ett liv som människor själva välger utifrån sina egna värderingar och synsätt utan att låta sig övertalas av andra. Man är allergisk mot till att styras att uppföra sig på ett visst sätt, och att värdesätta sådant som de är skeptiska till. Detta sätt är, som de kallar också för äkthet. Begreppet kärlek blir på detta sätt helt sekulariserad och begränsad till att ha blivit individuell. - Man måste alltid fråga: vad menar du med kärlek!
- En sak är emellertid klart: Hur man än vänder på saken så har kärleken ändå fått den högsta - ja universella status - bland andra olika värden i livet. Rangordna de olika värden, såsom frihet, solidaritet m m, så hamnar alltid kärleken högst upp på ranglistan. Dvs kärleken är som den mest betydelsefulla av alla värden!
- Samtidigt upplever man sig ibland som en eländig kräk som människa, med begränsningar: sårbarhet, ensamhet, utsatthet, sjukdom, dödsmedvetande etc.
Så vad gör man? Man söker svar! Och var finner man svaret? Svaret man hoppas på, är att finna i kärleken.
Därför har kärleken blivit en av nutida människans främsta gud.
Men man har konstaterat också att det är svårt att finna en förbehållslös sådan gud i världen. Kärleken som gud sviker.
Den gudomliga kärleken är fullkomlig och social(ej egoistisk), motsatsen till denna typ av kärlek är hatet. Men på grund av människan ofullkomlighet är inte hat som är kärlekens motsats. Hat följer alltid med i den ofullkomliga mänskliga kärleken. Man hatar nämligen automatiskt den/det som verkat hota kärleken. Men en miljö där kärlek råder finns inte längre behov av hat.
I detta ofullkomliga tillståndet är kärlekens motsats att det uppstår avskyn. Och utav avskyn kommer flykten. Flyktens orsakar sveket i ett äktenskap och sedan skilsmässa.
Ett äktenskap som havererat slutar sällan i hat utan i flykt. Man vill fly ur förhållandet och söker en medel härtill. Par efter skilsmässan hatar sällan varandra men någon av dom vill just skiljas dvs fly ur förhållandet. Den som slutar älska han/hon flyr.
Där den gudomliga kärleken är med i äktenskapet kan även hatet finnas. Människans begränsningar gör att hatet finns alltid med i förhållandet dvs bredvid kärleken. Och just där där man är rädd om kärleken. Den som älskar kan också hata sin partner så konstigt det kan låta. Men jag kan ha fel!
- "Jag hatar dig" dvs det du gjorde, kan vara ett kärleksbevis.
Kärleken behöver vi alla, och kärleken är vårt mest angelägna dvs det viktigaste behovet i livet. Men ofta är förväntningarna orealistiska. Kärleken är nämligen den mest krävande sak a ge sig in på. Du måste våga, att ge dig hän, inte spjärna emot, våga utforska, våga ge sig själv, blotta sig, visa sig vara svag, etc etc. Många klarar inte av detta mentalt/känslomässigt eller är inte beredda i att ge upp sitt verkliga jag för att börja tänka som vi. - Kärleken med Gud i bilden som källa måste läras för att kunna utvecklas.
Kärlek är i grunden en känsla men inte renodlad sådan som destillerat vatten. Hellre som ett källvatten då med en massa nyttiga ingredienser i. En sådan känsla är också alltid försedd med tillbehör dvs tankar, föreställningar, smak, m m som medföljer. Och på detta sätt kan bli kärleken individuell. - Ingen kan älska din nästa på samma sätt än du!
Det gäller också att skapa och underhålla dessa extra under livet så att känslan förädlas. För känslan är inte given i storlek och form, den kan också förädlas! - Slutar inte i tomhet utan i så fall tvärtom!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar