Inkludering

"... oavsett svårigheter ska inkluderas."

Bra jobb
älskade jobbet
men nya ungdomar kom
och det blev problem
och det blev värre
och hon blev hotad...
och hon
hon orkade ej längre!

inkludering
det låter bra,
men
men han ville inte...
han tog över
han hotade...
det blev nu så:
att det  är personalen
som skall integreras
av honom,
de också
blev det.

och polisen kom
och polisen gick,
ingenting har ju hänt
- slutsatsen
i  deras rapport
har sen har blivit.

men hon,
men hon,
blev sjuk som  lidit...
skulle sluta jobba
och har till arbetslösheten
att integrera sig
anslutit.

Sinko

Skapelsens krona

Det här är kanske
vad du ser:
vältrimmade och
brunbrända kroppar,
så perfekta att...
modet hos dig,
kanske rentav slocknar.
och du är nära att bli
fullständigt knäckt.
och det känns
som att livet är;
riktigt trist
och orättvist.
men ögonen bedrar!
försök blunda istället,
och tänk på dig så
med ögonen  slutna.
se så vacker  Du är,
och allt det där
se där;
en skapelsens
krona!

Sinko

Tråkigheter - trevligheter - planeringar

Tråkigheter
Vi har tydligen fått en virus i datorn. Ett meddelande visar sig. Kräver en kod för att få gå vidare.
Trevligheter
Andree har fått godkänt vid bilbesittningen.
Planeringar
Andree har varit på ett möte i Ärla. Information om utbyggnad av fibernätet. Presentation av  Niklas Sahlén - ip Only - Sveriges  nya fibernät.

Och nyss har jag hört om terrorn i Manchester. När tar det slut?

Entreprenör - intraprenör

Det behövs ibland ett nytt ord. Intraprenör är ett sådant. Jag blev glad över  ordet då jag läste i metrojobb.se om det.

Att vara intraprenör är någon som arbetar inom ett företag för företaget - för företagets utveckling. En synnerligen intressant roll fast man är inte äger företaget.

"Det kanske låter klyschigt men ensam är inte stark. Våga be om hjälp när du behöver eftersom ingen kan vara bra på allt. Det viktigaste är att du omger dig med de som är bättre än vad du själv är och som du kan lära och utvecklas av."
 - Metro -

Och
Sluta aldrig utvecklas.
Och
Ifrågasätt dina beslut. Skapa ett positivt ekosysterm omkring dig. "Då växer kollegor i takt med dig själv."

Det finns mycket att säga om detta. Och företagen (exv Talentia) söker efter dessa egenskaper - som karakteriserar en intraprenör.
Ja själv håller inte måttet. Jag är mer som en typ entreprenör. - OK. Du vet att det är inte riktigt så heller!

Våldtäckt på Sverige

Stor dramatik, stor tyst panik,
människor flyr, och de hörs skrik!
många står där som förstelna...
frågande om vad är nu detta!?
- är det möjligt sånt här att fatta?

döda kroppar sönderslitna...
fotar döden, men kan ej hjälpa.
aldrig upplevt någonting värre,
... en stor "projektil" se rusa fram,
om livet är kärt, hoppa undan!

och tusentals med förväntingar
planer suddas, magnetisk virvar.
- man frågar sig... många beder
till gud, ge oss mer poliser
och hopas nu att mina lever!

att vakta tankar kan ej polis,
och allt är för sent nu naturligtvis!
- tankar onda, måste förebygga?!
funnit en polis att just få krama om ...
hoppet vi  ännu har, vi väljer tycka om!

Sinko

De tre tingen - Johannes 16:7-15

Tre ting att få klarhet i

"Men när jag går skall jag sända honom till er, och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Synd: de tror inte på mig. Rättfärdighet: jag går till  fadern, och ni ser mig inte längre. Dom: denna världens härskare är dömd."
 - Johannes 16:7-17.
Vad betyder dessa - synd, rättfärdighet och tro - i detta sammanhang?

Hur "visar" man någonting?
Och hur "visar" man världen? Hur "visar" man någonting? Och hur "visar" man betydelsen av vad dessa tre ting tydligt betyder i detta sammanhang? Så att de tre skulle visas/uppenbaras/förstås efter Jesu död.

Vi tar några exempel på "visa" ur livet:

Exempel 1.
"De här bilderna kommer från den ryska gruppen Airpano som samlar fotografer, ingenjörer och piloter i ett gemensamt projekt – att visa världen från helt nya. ... att visa världen från helt nya perspektiv." - vagabond.se -
- Det som är nytt, är perspektivet på de olika fysiska geografiska objekten som världen inte har skådat tidigare.

Exempel 2.
"Därmed inte sagt att det inte kommer att krävas krafttag. Vad behöver ske här hemma i Sverige då? Vi har bättre chanser än de allra flesta att ställa om vårt samhälle till fossilfritt med bibehållen välfärd, och har därmed en skyldighet att visa världen att det går." - expressen.se -
- Visa betyder att någonting går att förverkliga, genom att göra och på detta sätt kunna visa upp(övertyga) det.

Exempel 3.
 "Sverige har möjlighet att visa världen att de tar ställning för ett klimat vi kan fortsätta leva i. Låt det tyska brunkolet stanna i marken. Du har världens ögon på dig," - metro.se -

- Visa en möjlighet, genom att ta ställning till att tro att någonting är möjligt att eftersträva.

Här var några exempel på vad uttrycket att "visa världen" kan betyda i olika sammanhang. Att visa/demonstrera/uppenbara för världen - så att världen förstår - kan betyda att på detta sätt ge bevis på, att någonting existerar, fungerar, är sanningen m m. Dvs något som tillhör eller kan komma att tillhöra verkligheten(möjligt att bli en verklighet).

Här några bibliska exempel på "visa".

Exempel 4. Fallet vid Saulus omvändelse medan han var på väg till Damaskus.
- "Visa" genom ett möte med Jesus. Vi kallar händelsen för en syn. Men det var inte vilken syn som helst. Det måste ha varit ett "maximal träff/möte" med Jesus, utan några frågetecken. Saulus blev verkligen övertygad om vem han träffade!

Exempel 5. Plågorna som har drabbat Farao i Egypten, innan han släppte Israel.
- Händelserna var ett sätt att visa att Jehova var starkare än Egyptens gudar. Genom att ord följde handling som inte kunde misstolkas. Faraos vägran berodde enbart på, att han blev förstockad.


Det är tre ting, som skall på något sätt hör ihop i fallet här: synden, rättfärdigheten och domen.

Här är frågan om en speciell synd, som världen skulle få en övertygande bevisning om. Utrycket, eller betydelsen därav, måste även få en skärskilt betydelse också med syfte på framtiden och i samband med domen. Efter den tid alltså, då orden uttalades, och så att världen förstår, vad som är "världens synd"...

En kommentar till detta har funnits i vissa biblar. I en utav dom menar skrivaren att bevisningen gjordes av apostlarna enligt Apostlagärningarna efter pingsten.
Men texten här sträcker sig på någonting som skulle kunna hända även efter deras/apostlarnas död. Begreppet "världens synd" har nämligen även med den framtida "domen" att göra.
Värden skulle alltså då få en övertygande bevisning inklusive med  tanke på domen.
Det sätt som denna bevisning skulle då kunna göras - för att vara övertygande -, alltså på ett övertygande sätt skulle då kunna vara av "Saulus typ". Saulus har inte tvekat om vem, som han talade med och vad han ville ha sagt. Allt blev tydligt för honom. Dvs, skulle världen kunna bli lika klart medveten om vem den sätter sig emot. Världen kommer kanske just på detta sätt, att bli övertygad om domens orsak.
Men även Jesu rättfärdighet är på något sätt inbegripen i denna dom. Tydligen som en nödvändig faktor, som ingår i "världens dom". Varför behövde detta påpekas av Jesus dvs att domen behöde samtidigt bli en "rättfärdigt dom"?

Vad är en rättfärdig dom? Vad utgör rättfärdighet i detta sammanhang?

Om rättfärdighet - olika förslag(citat)
1. Att göra allt som kan begäras av en.
2. Enbart genom att Gud straffar Jesus Kristus uppfylls Guds krav på rättfärdighet så att Gud nu är fri att förlåta människan.
3. Därefter börjar vi utifrån tron göra goda gärningar och denna vårrättfärdighet är Guds andra belöning.
4. En bestående rättfärdighet finns endast efter den slutliga domen.
5. Åter en i sin rättfärdighet lika skrämmande som avskyvärd terroristgrupp som i skrytsamma termer tog på sig ansvaret för dådet.
6. Att handla alltid rätt.

Om rättfärdigheten i domen.
"Allt vad Fadern har är mitt. Därför sa jag att han får av det som är mitt och ger det till känna för er."  - Johannes 16:15
"Jag har segrat (och fick myndighet över allt kött) över världen." - Johannes 16:33.

För att domen skall anses rättfärdig så måste domen förverkligas av en rättfärdig person. Mandatet som domare över världen måste ges till en rättfärdig person. Jesus själv var visserligen rättfärdig - för sin del - medan han var på jorden och ha kunnat rädda sig själv till himmelsk liv. Men inte nog för att få verkställa domen över världen.
Gud kunde inte låta Jesus bestämma om domen medan han ännu var kvar på jorden. Det skulle inte varit rättfärdigt. - "Låt Gud vara sanrättfärdig" gäller alltid! 
Först måste också "världens synd" bli uppenbar.
Jesus måste helt fullgöra sin uppgift först och uppgiften innefattade hans offer och död. "Enbart genom att Gud straffar så att säga Jesus Kristus som uppfylles Guds krav på sin rättfärdighet. Så att Jehova ges friheten att förlåta människan." Det var alltså nödvändigt för Jesus, som han sa, att han måste gå till Fadern, för att fylla Guds krav på rättfärdighet.

"De tre" - synd, rättfärdighet, dom - måste alltså stämma ihop -  för att domen skall kunna verkställas.

1. "Världens synd", otron, - problemet som skall dömas i - är grunden för domen.
2. Jesus Kristus måste kunna bli rättfärdig - även skaffa sig makt över... - för att kunna få döma världen. Först efter döden kunde han... räknas att ha kunnat få den makten.
3. En övertygande bevisning som behövs för att domen skall kunna accepteras vara rättfärdig. Ges av domaren jfr "Saulus uppenbarelse", men nu kommer att ges via Hjälparen. 
Domen handlar egentligen om "att denna världens härskare är dömd." De som inte tar emot räddningen behöver inte dömas, domen handlar inte om dom över dom. De väljer att döma sig själva.

.

Vad är synden?

- Vad är synden? - En konstig fråga! Alla vet ju hur det började - upproret i Eden, m m - och konsekvenserna därav. - Varför ställer jag frågan här igen?
 - Det är för att Jesus själv har ställt fram den före sin död och inte helt utan anledning. "Vad är synden" skulle snart få en nyare eller en mera specifik betydelse. Snart gällde det att förstå vad "världen synd" har sin betydelse! För nu - efter hans död - skulle nya förhållanden komma att inträffa.

"Och när denne (Hjälparen) kommer, skall han ge världen övertygande bevisning i fråga om synd och ifråga om rättfärdighet och ifråga om dom: för det första ifråga om synd, eftersom de inte utövar tro på mig;..."  - Johannes 16: 8,9.

Det är i detta fall frågan om världens synd det talas om, dvs en situation som skulle uppstå efter hans uppståndelse m m.  Här talas inte om samma begrepp som de kristna räknar som arvsynden m m. Tillkomsten av den nya definitionen blev alltså berättigad!
Här är alltså frågan om en speciell synd, som världen skulle få en övertygande bevisning om. (Betydelsen av dessa ord har fått mig att fundera mycket.) Utrycket, eller betydelsen därav, måste även få en skärskilt betydelse på något sätt i framtiden. Från den tid alltså, då orden uttalades, dvs så att världen förstår vad som är "världens synd."
 - Vi står kanske - som det verkar - under och även ännu en bit ifrån detta tillstånd. Men den tid kommer  då "världen får en övertygande bevisning om"... att det var den uppståndne Jesus, dvs  hans nya ställning som världen har förkastat.
(Guds folk skulle dock, i varje fall tydligt förstå vad innebörden av "världens synd" betydde.)

Men för lärjungarna gällde tills vidare följande:
"Jag har ännu mycket att säga er, men ni förmår inte bära det just nu. Men när denne kommer, sanningens ande, skall han vägleda er in i hela sanningen, för han skall inte tala av egen ingivelse (är bara ett redskap), utan vad han hör skall han tala, och han skall ge till känna de kommande tingen för er."

Och de kommande tingen gällde bla a Jesu nya ställning och roll och framtida verksamhet. 
Världen har redan mottagit Jesusbarnet och även delar av Jesu lära - man firar ju hans födelse m m - men rollen av den uppståndne och regerande Kristus är ännu inte mottagen av världen. Denna brist artar sig att bli "världens synd".

Man kan inte heller kompensera sig med så mycke studier... som helst, om kunskapen inte har givits till känna genom den rätta kanalen dvs av Hjälparen. Detta är speciellt viktigt att minnas då ju sanningen i sin tur inte heller var då helt komplett för lärjungarna...
Sanningen var ju i alla fall då, - före Jesus död - ännu inte helt uppenbarat för deras sinnen - men han skulle (framdeles) "vägleda er in i hela sanningen". Det kan alltså finns mer att få lära känna till fortfarande, som kanske ännu inte har uppenbarats helt för Guds folk.

Och här har vi mänsklighetens själva dilemma, och det är någonting Gud inte kan göra någonting åt. Det hjälper inte om det finns tillräckliga bevis om människor väljer att inte intressera sig för och tro på dom. Ytterst är alltså tron på förkunnelsen om riket det kommer an på. Världens öde hänger alltså samman med en övertygelse grundad på tron. 
Världens synd är trolösheten!

Verktyget till förändring - Guds ande

Varför behövde Jesus "gå bort"?
Man kan kortast beskriva det som något, något som han tänkte att fullfölja - det som han har påbörjat här på jorden. Att friköpa människan var bara första steget i projektet. Och han kunde då, medan han var här på jorden, konstatera också att människan behövde mer än undervisning. Människan behövde Guds andes hjälp/vägledning, inte minst för de skulle kunna förstå m m.

Vad är det alltså som fattades - vilket verktyg - under människans historia tills Jesus har gått bort? Och vad är det, som sedan dess finns tillgängligt, men som tyvärr inte används i större omfattning av människor i allmänhet. - Det är dags att återupptäcka verktyget!
(Verktyget som inte frågades efter av den kommunistiska ideologin - utan tvärtom - heller och därför har det samhällsbygget, som de velat ha, inte kunnat bli framgångsrik. En annan idé som framhållits numera är att kraften att åstadkomma  ett klasslöst samhälle kan ske genom att man samarbetar. Jag tror inte att ens detta går. Men detta tema måste jag återkomma till för nu har man tagit vetenskapen som verktyg med i ideologin dvs att utan Gud kunna göra någonting. Verktyget till förändring av själva människan saknas.)

Eftersom man inte använder sig av denna kraft(verktyget) i önskvärd omfattning, inte ens av de miljarder till bekännelse kristna heller, och därav det tragiska läget på jorden.
Människor frågar inte efter det effektivaste verktyget, som Jesus gjorde tillgänglig, sedan när han gick bort. Det som han lovade sända -  "hjälparen" -  till sina lärjungar m m, men blev även tillgängligt framdeles för många.
För uppdraget de kristna fick, behövde de förändras och få andliga krafter än de kunde få enbart via undervisning. Själva kunskapen, även om den är sanningsenlig, har nämligen sina begränsningar. Bokstav utan ande utgör inte den fulla kunskapen. - Det behövdes en förändring av själva människan som kunde förverkliga den.
Behovet av den heliga(ej helige) anden - verktyget - insåg Jesus, att de inte kunde vara utan i sin framtida verksamhet. Denna komplettering (kunskap+helig ande) har också snart visade upp sig, i samband med pingsten. Kristendomen kunnat därigenom få sin snabba spridning - tack vare verktyget - i hela det romerska rikets område, i en ofattbart snabb omfattning. Kristendomens  segertåg och hedendomens nederlag kunde inte ha kunnat ske utan den heliga anden (verktyget).

Här har vi verktyget, som jag tidigare skrivit om och sökt efter i mitt liv. Och som behövs även till för att, förverkliga visionen om paradis på jorden, som andra försök har misslyckats med. - Människan är till sin natur begränsad/oförmögen för att kunna åstadkomma ett paradis på jorden. Människan själv behöver liv och förändras!

Alltså, inte ens Jesu undervisning i sig, skulle ha kunnat blivit tillräcklig, om han hade stannat kvar på jorden. Guds ande var något nödvändigt för att kunna förverkliga Guds planer. Hans första uppgift var att friköpa människan.  Sedan behövde, även han, sin Guds hjälp för fortsättningen; som "Fadern skall sända i mitt namn". Därför kallas det(verktyget) även för Guds ande.
Sedan det har nu kommit till Jesu förfogande kan projektet slutföras. Guds vilja kan förverkligas med Faderns hjälp.

"Likväl säger jag er nu sanningen: Det är till fördel för er att jag går bort. 
Ty om jag inte går bort, skall hjälparen inte alls komma till er; men om jag går min väg, skall jag sända honom till er."  - Johannes 16:7.
Verktyget har nu - sedan han gick bort - blev ställt till Jesu förfogande. Guds verktyg kan nu användas i Jesu namn.

"Men hjälparen, den heliga(ej helige) anden som Fadern skall sända i mitt namn, denne skall lära er allting och påminna er om allt vad jag har sagt er."

Samtidigt blev de kristna beroende av denna kraft som skulle "lära er allting". Alla kristna skulle härefter - förutom Jesu lära - läras egentligen av "hjälparen". Alla Kristi tjänare skulle nu "lära och bliva påminda" vidare via det här verktyget.
Sedan Kristi död och uppståndelse har "verktyget" varit i verksamhet. Enbart kunskapen(ej kan bli komplett) utan verktyget, men är ändå till en viss nytta! Med andra ord så är det omöjligt att skaffa sig tillräcklig kunskap(sanningen) utan detta verktyg! Kunskap utan ande är ingen sanning. Jesus ville säga "sanningen"!
Dessutom är verktyget inte beställbart, jfr Johannes 15:16! Men det är en annan fråga.

"Det är till fördel för er..." - Joh 16:7

Lite mer om mitt liv
Det kan tyckas att jag gnäller för mycket om vår fattigdom men det har att göra med hur de blev med mig, hur jag formades i livet. Det blev också en period av riktig svält efter kriget som påverkade bl a min kroppsliga utveckling som påverkade inriktningen.
 Även om vi hade lite majs till majsgröt kvar på vinden så saknade vi någon sorts fett och socker. Socker gick inte att få tag på och grisen vi slakta festades upp av de första ryska soldaterna. Alltså de som kommit in på vårt område, då den nattliga bataljen utkämpades omkring oss. Dessutom var det vinter och långt till skörden.
För mig som 12 åring var gröten på majs på ett sätt helt oätbart och jag längtade så väldigt efter den där soppan som hade dom där små fettkulorna  på ytan, brukade mamma säga.
När den första fronten gick förbi, med mycket skjutande, blev det ett trettiotal tyska döda soldater runtomkring oss liggande i diken utanför husen. De fick ligga där länge och det var tur att det var vintern. Sedan blev det en massgrav.
Och så blev det festande på allt vin på morgonen och på allt som soldaterna kommit över.
Vi var dessutom mycket ängsliga för pappan som inte var hemma och vi visste inte var...
Med tiden så kom det nästa gruppen ryssar med hästar m m, som var mycket vänligare/troende och kunde även bjuda på soppa som då blev en upplevelse minns jag(?).
De hade också sina djur med sig som blev inkvarterade i lagerutrymmet hos oss, med lämplig tillgång till våran majs på vinden, att bruka upp som föda åt djuren. Så då vi blev av med majsen också. Men vi klarade oss på något sätt men jag vet inte hur.
Till oss kom det troende typer som gav ett tryggare intryck. Vi kunde också förstå dom lite, eftersom vi kunde slovakiska och de två språken (ryska och slovakiska) är ju släkt med varandra. På grund av detta blev vi ganska väl behandlade av de ryska soldaterna eftersom de var mest hatiska på de ungerskatalande människorna.
Men inte alla av dess var några gentlemän - en utav dom ville ju våldta min mor, som jag nämnde förut.
 - Men varför har jag talat om detta? Ingen kan föreställa sig detta, mitt ibland arbetslöshet m m knappast jag själv gör det numera. Det är märkligt hur snabbt allt blev glömt. Men jag tror att det har gjort intryck på min syn på livet och påverkat mitt sökande.

Den röda armen kom annars som befriare från de fascistiska styret med kommunismen som framtidsideal. Något nytt att börja hoppas på. Propagandan var ju snabbt framme.
Från att kommunismen ha tidigare utmålats som fiende blev nu snabbt betraktat som en frälsare. En omtumlande tid om vad som är vad.
Jag fattar inte hur vi klarade oss genom dessa kaotiska tider med överlevnadsbekymmer.

Att överleva
Jag tror inte att jag hade tänkt mycket då på ideologier och framtid. Det gällde att överleva. Det gällde speciellt mig som hittade en massa saker överallt som lämnades efter på marken. Jag inredde svinstian till kontor eller verkstad(?) och nästan sprände mig själv i luften. Det var en granat som jag monterat isär och... Men jag överlevde och åren gick. - Det är nog sedan dess jag tror på änglar.

Att komma ut ur fattigdomen
Redan som ung människa ville jag hjälpa mina föräldrar för att komma ut ur fattigdomen först och främst. Jag hade inte annat val heller förresten.
Och något annat sätt kände jag inte till heller. Att förverkliga detta, blev genom att studera. Min far arbetade på järnvägen och jag ville det också men som tågklaverare. Men jag blev inte upptagen eftersom jag var för klen och läkaren föreslog en skoglig bana i stället. Och så blev det också.
När jag sedermera i Sverige, passerade fattighetsgränsen blev jag (20 år) ändå inte tillfredställd i mitt inre. Jag blev också hungrig efter mat, skärskilt efter sötsaker. Jag åt för mycket eller snarare också på ett felt sätt. Det som fattades mig var brist på vägledning, kunskap och självkännedom, men det visste jag inte riktigt då. Det blev ett ständigt sökande efter hälsa som jag får kämpar för ännu i dag. De misstag jag har ställt till för mig med (blev diabetes) får jag nu sona för.  - Det ända jag visste var då att jag behövde och behöver ännu mer hjälp. Jag vet inte om det bara beror på vad jag har upplevt men jag anser att det är synd om(offer) människan. Senast jag läste om Andrew Carnegie, den rikaste människan i världen, men även han slutade sitt liv i svår depression för att inte ha lyckats stoppa första världskriget.

Den hjälpbehövande människan
Jag vet inte om det var just detta problem,
som även Jesus upptäckte när han var här på jorden. Dvs att människan behöver nödvändig hjälp.
För mig blev orden i Johannes 16:7 blivit skärskilt betydelsefulla.

"Likväl säger jag er nu sanningen: Det är till fördel för er att jag går bort."

Hur kunde detta vara till en fördel? Var Han inte en av de bästa undervisare som tänkas kan?
Den bästa undervisaren som fanns för dom, som lärjungarna nu skulle mista! Hur kunde detta vara till en fördel för dom, då även de, hade svårt att förstå allt Jesus berättade för dom. Behövde dom inte mera undervisning/kunskap av Jesus Kristus? - Vad schockerande! Eller? - Vad sorts hjälp behövde de?

Hjärntvätt räcker inte!

Vad skall man ta sig till?
Mina funderingar började kanske just under tiderna kriget pågick någonstans och därefter.
På något sätt så gick också Ungern med i kriget på Tysklands sida. Min far antogs inte med i värnplikten. Jag vet inte varför och jag funderade aldrig över detta på den tiden. Jag var ju stolt över min far, fast jag gilla inte honom för de stryk jag fick. Han fick vara med att gräva ställningar för soldaterna, så han var ofta helt borta ändå.
Vi var dock glada att far slapp med gevär komma ut till fronten och kunde vara oftare hemma, för det var inte lätt, speciellt inte för kvinnor.
Det kunde dyka in soldater på kvällen, med sprit med sig, och bjuda runt, ochfå speciellt far på dricka, så att han blev först berusad av alla, fast inte min farmor. Hon tycks ha anat ett och annat.
Det var en gång en tysk soldat jag minns väl, som efter ett sådant tillfälle ville våldta min mor. Jag gömde mig under täcket och hörde bråket.
Far var redan borta vid det tillfället och la sig redan sova i stallet. Det var min farmor - en bastant kvinna - och farfar som började slåss med tysken. Han var ju en trevlig typ i övrigt och vi kunde aldrig ana att detta skulle hända hos oss. Han var väl inkvarterad hos oss i köket tror jag, och det var glatt på kvällen också tills han ville ha min mor att ta till sig. Tack vare farmor och farfar  blev tysken emellertid utdriven ur huset - fick jag veta - och vi hörde inte mer av honom.
Andra gången liknande hände hos oss var senare, då med en ryss soldat, som försiggick ungefär på samma sätt: med drickandet först och far utslagen och... Han gillade att dricka speciellt när det var gratis. Men denna gång gick det sämre. Min mor klarade sig visserligen men min farfar blev av ryssen nedtrampad i leran och dog nästan en bit från oss under natten. Han var på väg - dumt nog - att anmäla ryssen - för så fick de inte göra. Men många andra blev våldtagna ändå vet jag. En änka jag kände blev serievåldtagen av tiotal.

Människan i förnedring och...
Att berätta om allt detta är en lång historia. Men problemet med människans förnedrade beteende fastnade i mitt sinne. Hur kunde människor bete sig på detta sätt? Och sedan vidare i livet... - Hur kan man förvänta sig ett bättre kommunistisk samhälle utan bättre människor?
Det är klart att jag fick lära mig om sättet, om hur ideologin tänkte sig klara av detta också. Idén gick ut på att om man började med att göra ett bättre samhälle först så blir människorna  bättre på grund av den bättre miljön. Först var det alltså meningen att förändra samhället för att sedan skulle även människorna förändras.
Enligt Micsurins lära som att inympa päron på äppelträd. Det fanns alltså vetenskapliga belägg för tron på denna "effektiva(?)" socialisering.
Jag påminner mig  också Lysenkos läror om att förvärvade egenskaper skulle gå i arv m m.
Det fanns också andra sätt, exv blodtransfusioner m m för att påskynda visionen om hur ett proliparadis kunde snart bli en verklighet.

Teorin stämde inte
Och med tiden hände alltså inte detta. Inte ens det lämpliga samhället kunde åstadkommas. De kommunister som jag kände blev inte heller bättre människor, liksom inte jag heller. Snarare så blev jag besviken på dom och på mig själv.
Visst fick man höra talas om sovjetmänniskan m m men... Det blev i stället för bråttom att bli av med kunnigt folk.
Det gick dock ganska bra för mig, för jag var en proli från arbetarklassen, men en annan kille kille som jag fick lära känna på internatet i Aszód, var sonen till en lärare, som det gick det sämre(mobbades) för. Fast han var duktigare än mig tyckte jag, och ändå hade jag högre status.
Det var också mycket lätt på min tid då, att betraktas som folkets fiende utan orsak. Jag tror att det berodde på avundsjuka.

Att välja strategi
Hur som helst blev "den nya människan" någonting jag intuitivt sökte efter. Och jag kunde inte hitta den. Jag var inte bekväm varken med min omgivning eller mig själv. Och under tiden träffade jag religiôsa människor vars förnöjsamhet som jag började beundra. Och de blev dom som blev referenspunkter för min förväntan på... som skulle kunna ett kommande fritt och lyckligt samhälle bestå av. Någonting ditåt trodde jag. För ingen vill bli så fattig som vi var och... Och det var omöjligt att finna denna referensstatus som fattig heller. Så det blev ett mål att först komma ifrån fattigdomen.
Det här låter väldigt förnumstigt, men så medvetet gick det inte till. Det blev mest som det blev - jag kastades i fåran... En styrning som jag inte riktigt var medveten om.

Anteckning
"När perestrojkan kom till Sovjetunionen i slutet av 1980-talet trodde många att det skulle bli lätt att vända ryggen åt det gamla och se framåt mot något nytt. Det visade sig vara en romantisk villfarelse, konstaterar Svetlana Aleksijevitj, som skriver om ”den röda människan”, Sovjetmänniskan."

Roten till det onda är det kommunistiska systemet, som i sina försök att skapa en socialistisk utopi utrotade hela den kulturella eliten och inte tillät annat än grundläggande utbildning. Folket förvägrades både yttrandefrihet och privat egendom.

– Men det visade sig ju att människorna inte ville leva så, så man började skjuta dem och byggde upp ett repressivt system.

Det ledde till att människorna i dag befinner sig i ett tillstånd som Svetlana Aleksijevitj beskriver som ”mellan dagis och fängelse”.  -  http://www.epochtimes.se/svart-gora-fria-manniskor-av-slavar/

Tack för att det finns andra som bättre kan förklara situationen jag har levat med.

Vad var/är då problemet? Varför lyckades inte...? 
Det är det effektiva verktyget som saknades! Det räckte inte med propagandisk hjärntvätt. 
Jag återkommer till detta framöver.

Om Gud är Allsmäktig...

Jag kunde ha varit omkring 12 under kriget. Och jag minns så väl när min lilla syster Elisabeth dog. Det var mycket påtagligt eftersom hon låg hemma tillsammans med oss i rummet tills vi begravde henne. Och föräldrarna såg till att det beräddes lite sidoytrymme i graven för henne.
Det var någonting i halsen som kvävde henne som hon dog utav och det var omöjligt att få tag på någon doktor på den tiden. De var dessutom mycket kalla vintrar under kriget och elektricitet var det inte tal om. Så vi frös mycket. Jag fick som 12 åring låna pappas skor för att hämta vatten m m.
Döden blev mer ofattbar nu när det hände i själva familjen. Men i övrigt också, eftersom vi omgavs av rykten - men någon radio hade vi inte - och själva blivit bombade av en bomb som har fallit oss nära, på ca 50 meter. En stor krater visade platsen. Och vi sprang ofta till grannens källare för att få skydd.
Jag minns att min farmor brukade bedja men aldrig att hon anklagade Gud för döden i hemmet och kriget som fick fortsätta. Och jag tror, att inte jag heller fick någonsin för mig att Gud skulle tillåta sådana hemskheter. Det var bara så utan att jag fick svar på varför..  Och jag tror det är helt normalt att man inte frågar Gud, varför han är böse, när man är livrädd!

Det är senare - på de kommunistiska seminarierna - när andra försökte anklaga Gud för allt ont som tanken väcktes om skuldfrågan. Det var där jag hörde först om anklagelserna mot Gud och mot religionen. Religionen var opium för folket, fick jag veta, och att Gud finns inte.
Det har sedan hänt en massa saker i mitt liv medan jag själv forsökte få svar på frågan om Guds roll ev skuld i olika sammanhang.
- Varför tog det så lång tid och önskan om att få svar finns ännu kvar, en fråga som länge låg i luften. Om Gud är allsmäktig - som man säger - så varför hände det inte någonting på så lång tid?
Det finns flera svar på frågan.

Ja, varför? Och här kommer Guds dilemma, som jag har - i kontrast till mins atudier i Marxism m m - sedermera förstått. Dilemmat kan förklaras på olika sätt men, med klarspråk så här: Han kunde inte göra det snabbare helt enkelt. Och då genast inställer sig frågan: Men om Han är allsmäktig så vad är det som har hindrat honom att bringa fred på jorden?
Även på den frågan kan man hitta olika svar, men det korta svar jag kom fram till blev att, Gud kan inte göra allt. Han kan inte ljuga står det i bibeln och han kan inte använda sig av mänskliga metoder metoder heller. Han har aldrig ljugit för mig och har inte heller anammat principen: att "målet helgar medlen." - Han är Allsmäktig i den meningen att han kan hindra sig själv att använda dåliga metoder, kan man säga. - Kommunisternas metoder blev jag inte alls imponerad av.

Det ville alltså inte verka på grund av principen, att målet helgar medlen. Han kan som Allsmäktig, helt enkelt inte använda sig av "målet helgar medlen" principen. För så Allsmäktig är han inte så att han vill motarbeta sig själv.

Den mänskliga världsordningen försöker ju tillämpa principen, att målet helgar meddlen, för sin del. Så var det under medeltides katolska maktens tid m m. Så även under den kommunistiska upprustningen, en period av mitt liv som jag själv har erfarenheter utav. Principen att "målet helgar medlen" har visat sig inte hålla. Proletariatets diktatur blev följden. Någonting viktigt fattades.

Men härefter uppstår en följdfråga som handlar även om den långa tiden vi fick vänta, och får vänta ytterligare, för få att se Guds rike i verkligheten, förverkligat på Jorden. Vad har då Gud för medel - som är bättre - för ändamålet, än...? 
Till denna fråga återkommer jag kanske nästa gång.

Snackis - 10 -

Vad är det jag söker?
För mig var mänsklighetnens framtid på jorden ett intresse att få reda på. Fanns det ett alternativ till den kommunistiska visionen? Prästen talade bara om  himmel och helvete. Men "ske din vilja såsom i himmelen så och på jorden".  - Vart tog då Guds vilja följaktligen vägen?

Problemskedjan för en sökare. Min väg i korthet.

1. Söka. Det finns många religioner. - Alla är lika rätta? "Alla vägar leder till Rom!" Ja, då får du stanna här.
Men annars är det en religion som redan finns du måste välja bland. Om du inte startar en egen förstås. Men det är inte att rekommendera.
Den religionen som talar om sanningen borde alltså finnas redan någonstans! Det gäller nu att försöka söka för att hitta den. Även om du är redan indöpt i av någon av dina föräldrar. Varken du vill det eller inte. Du kan nämligen inte åberopa prästens tro för egen räkning.
- Om du inte litar på dina föräldrars val förstås.
- Själva grundbehovet om att veta, vem vi är och vad vi kan bli, om framtiden... finns nog hos oss alla.

2. Att välja religion. Den rätta religionen är inte heller lätt att finna - hur vet man...? Och det skulle vara oerhört jobbigt, om man skulle behöva leta sig igenom alla olika läror som finns! Det är inte rimligt och möjligt att Gud skulle förvänta sig av oss att behöva göra detta arbete. Därför förenklas nyheterna till några väsentliga punkter - framtidsvisionen... - För mig var människans framtid på jorden det viktigaste jag sökte svar på, till att börja med.
Och om man är okunnig i Bibeln som jag var. Så är det förstås omöjligt att även förstå huvudbudskapet - snabbt nog -  och så pass grundligt, att man kan göra betryggande val. Det är inte lätt att uppfatta informationen, men... Studium av Bibeln hjälper, men Gud har sina tjänare också som hjälper till att komma igång. Men vilka är dom?

3. Tillgänglighet. Om Gud vill att vi skall hitta honom så måste han göra sig tillgänglig för oss på något sätt. Eller också skall Han hitta oss på något sätt. Bibeln är tillgänglig, men tillgängligheten är ändå bara en bit på vägen. Det svåraste är ändå tycker jag, att förstå den. Jag har aldrig lärt mig betydelsen av att vad textförståelse innebär. Det sätt som prästen läser bibeln är inte det rätta sättet.
 Så vi är där igen, vi slipper inte ta ställning till förkunnelsen dvs till att förstå själva innehållet i alla fall. Man måste förstå vad som står där.
Man vill ju inte hamna i fel eller välja fel. Det gäller att göra medvetna val och det går definitivt inte om man inte förstår vad man läser. "tillkomme ditt rike" läser vi. Men vad är detta för rike och var finns det? Hur kommer jorden in i bilden?

4. Matematiska bevis? Ja, det är något som man vill vara säker på, när man väljer en religion. Helst med en matematisk säkerhet. Men livet är inte matematik utan en relation till inte mindre än till själva Skaparen. Och den svagare delen som oftast krånglar är människan. Begränsningarna finns hos oss.
Försök bara läsa Bibeln om du inte har gjort det förut. Och försök att förstå det! Du kommer inte att lyckas. Det gjorde inte jag heller. Och det är inte möjligt heller att förstå allt.
- Men hur gör man om man inte kan förstå? Hur kan man ändå göra ett bra val? Det kan man helt enkelt inte! Det måste få ha sin tid! Trovärdigheten växer med tiden men kan bli för svag för länge. "Om ni hade tro..."

5. Trovärdighet. För att kunna välja tro på Bibeln behöver man ett visst mått av tro, eller också behöver Bibeln själv ha en trovärdighet i sinnet, för att kunna förstås och accepteras.
För mig hade Bibeln en viss naiv trovärdighet som jag tror kom redan från barndomen. Speciellt efter farmor som läste Bibeln på söndagarna och gjorde även mig intresserad av uppenbarelseboken. Det som stod där var alltför fantasifullt, men jag ante mig kanske redan då att det betydde någonting. Men någon naiv/intuitiv trovärdighet på Bibeln räckte ändå inte för att förstå budskapet om framtiden om ett jordisk paradis.
Så är vi på noll igen. Trovärdighet på Bibeln utan kunskap kan inte bli någon trovärdighet som kan leda till valet. Det behövs mer för att man skall anse Bibeln tillräckligt trovärdigt, och valet självklart tydligt.

6. Kunskap i Bibeln. Det behövs bevis, så pass mycket att en människa förmår förstå en del fakta som gör Bibeln trovärdig i sinnet. Sådana fakta kan exempelvis vara förutsägelser som inte människor kan göra. Helst sådana förutsägelser som sedan inträffat i verkligheten.Och sådana förutsägelser har jag genom studier funnit finnas många.
Inträffade förutsägelser ökar trovärdigheten på Bibeln, så att även den övriga delen av den kan bli intressant att läsa och...
Ja, valet är nu betydligt lättare, men ändå kan vara svår. Det är också mycket personligt. Och jag var en utav de svåra att fatta beslut.

Men trovärdigheten på Bibeln är inte samma sak som trovärdigheten på prästen, religionen, på organisationens tjänare/ägare etc.
Det behövs ytterligare ett steg för att kunna göra valet. Och eftersom kristendomens herre är inte mindre än Jesus Kristus så kan alltså han/ägaren hjälpa oss också att välja. Och vad säger ägaren?

7. Genvägen. "Av frukten känner man trädet" m m.

Härliga morgondag

Du är den renaste
som kommer till mig;
i skydd av nattens mörker
i drömmen smeker mig.

du är den renaste,
är ock den käraste.
väntar tills jag vaknar
och livet omfamnar.

i nattens små sekunder
du brukar krypa till mig;
en ny dag oss lockar
med nya möjligheter.

en gåva blev oss given,
och lyckliga vi två;
ett gemenskap vi bygger
och enade vi stå!

Sinko

Snackis - 9 -

Falska profeter? - Blev besviken på prästen!

Det blev mycket att tänka på när jag började besöka församlingens föredrag. Det bästa var ändå att jag efteråt kunde diskutera sakerna med Curt. För det var något som snart fängslade mitt intresse, och det var mycket viktigt för mig. Nämligen möjligheten om ett framtida mänskliga paradis på jorden - det var ju om detta jag har lärt mig om på de kommunistiska seminarierna m m.
Visionen jag intresserade mig där blev ny åter aktuell, fast på grund av skrifterna i bibeln. Och detta gladde mig mycket framdeles när jag verkligen insåg att det stämde.

Men andra sa att Jehovas vittnen var falska profeter. Men jag behöver inte bli vittne, tänkte jag. Jag har i alla fall möjligheten här att lära mig mycket om skrifterna, vilket blev en tillräcklig motiv att komma dit.

Det som förvånade mig högeligen att jag inte har hört om något liknande i de kyrkor/församlingar som jag besökte tidigare. Det var alltså någonting nytt som Jehovas Vittnen pratade möjligheten om, dvs att jorden skulle bestå och bliva till ett paradis. Sedermera blev jag till och med besviken på min präst som aldrig nämnde dylikt i sina predikningar. Hur kunde han förbigå en så viktig information? Jag började också med tiden förlora förtroendet för honom . En sådan möjlighet borde han ju veta om tänkte jag. Hur kunde kommunisterna veta mer om detta...?Och jag som ändå ganska ofta gick till församlingen, men det var helt tyst om detta. Och ännu märkligare så jag har inte hört talas om detta i övrigt heller. - Men så måste jag förvissa mig om att detta är verkligen sant.

Men Curt, som inte har gått och läst till präst visste ändå om detta. Hur kan det komma sig? Och det var inte bara vad han sa, som var så viktigt, utan han kunde också visade mig bevis, så att jag själv skulle förstå och kunna skaffa mig en egen övertygelse om saken.
Jag blev sedermera mycket glad för att jag fick veta sanningen om detta.
Det var som att öppna mina ögon när jag fick övertygande bevis på paradisets återkomst. Det där med helvetet och himmelen har jag dock hört talas om tidigare, men det blev en annan sak att bli medveten om dessa begrepp, så att man förstod vad de innebära. Och som även påverkade ens uppfattning om Guds väsen. Skulle verkligen en kärleksfull Gud kunna tillåta tortyr i helvetet...?
Jag blev tvungen nu att försöka läsa bibeln på ett annat sätt, så att det blev intressantare! Diskussionen med Curt har tvingat mig till detta! Jag fick lära mig behovet av att förstå vad jag läser.

Dessutom så trodde jag att Jehovas vittnen ändå kanske kunde vara falska proferer!
Men det gick inte att argumentera med Curt bara genom att slänga fram liknanade uppfattningar. Vad är det som är falskt då? Jag tvingades att själv förstå de bibelcitat som tycktes motbevisa vad han hade att säga. Det där med Jesu tillkommelse kom upp ofta på tapeten.

Men jag insåg samtidigt att jag var mycket ytlig i bibelförståelse, för att kunna argumentera mot honom. Så jag måste skaffa böcker som kritiserar läran, tänkte jag. Det måste ju finnas andra som vet mera om Jehovas vittnen och som kan argumenteringen bättre än jag. Och det gjorde jag också. Det blev då ett tag det, som kom fram i dessa kritiska böcker som jag använde mig av vid diskussionerna med Curt. Det gick alltså inte så fort, som du tror kanske, att övertyga mig. Jag var ett hård nöt att knäcka!
Och då försökte jag tom med knepet att försöka, övertyga Curt att det var han som hade fel! Samtidigt tyckte synd om Curt som i vissa fall hade helt felaktiga uppfattningar.

På den tiden hade Curt en Karin också, som han presenterade för mig. Och dessutom blev jag inbjuden hem till sina förädrar. Jag blev mycket tacksam för tillfället, att få göra det, för då kunde jag iakttaga dom därhemma, hurudana de var som människor. Det blev, måste jag säga en bestående upplevelse och en förmån att få inblick i deras liv. Jag fick också träffa hans syster... och snart fick jag mindrevärdighetskomplex när jag fick höra hennes andliga konversation.  - Kan det verkligen finnas sådana här tjejjer? Jag blev imponerad och kände mig icke värdig... inte ens i tanken...

Snackis - 8 -

Möte med två damer på Roslagsvägen

Det fanns ett spår,
det fanns en väg,
i mitt liv
som jag trädde in på.
det blev en ny väg,
egentligen,
och vart jag skulle...
och vem var jag,
i denna nya miljö?
att passa in...
- och hur skulle det bli,
efter detta möte
jag visste inte.

Jag fick nu i Sverige, kämpa på flera plan samtidigt.
Någonting drev mig att klara av språket, studierna, med tanke på minnena av fattigdomen och förväntningarna hemifrån. Det ända jag kunde nu göra för mina föräldrar därhemma att studera vidare i Sverige. Det var också det de ville.
Det blev inte lätt för dom heller, för nu kunde jag inte ställa upp för dom på somararna som jag gjorde tidigare.
Jag blev nämligen - samma år - på sommaren 1956 "anställd" hos en bonde som behövde hjälp med skörden m m. Och så blev varje tionde hög av säden mitt som betalning. Och det räckte till bröd för mina föräldrar för vintern.
Jag var mycket klen - kommer jag ihåg - särskilt i början så att "min bonde" började misströsta på mig, redan från första dagen. Jag fick så ont i magen i den heta solen att han måste följa med mig hem. Men jag gav inte upp och blev till slut en duktig medarbetare  med beröm. För sådan är jag. Jag ger mig inte i första taget. Och denna inställning behövdes verkligen nu när jag utan språkkunskaper skulle studera på Skogshögskolan. Det var tufft, minst sagt.

Men studierna fick mig att tänka på annat. Så att, så här efteråt förstår jag  att det var just detta som behövdes. Flyktingar - jag betraktades som politisk flykting - som inte får någonting att göra i det nya landet är nog inte bra. Och jag behövde också låna för mina studier så jag var inte samhället till last heller, men det tänkte jag inte på då! Jag var glad, att jag överhuvudtaget fick komma in på samma villkor som... till skolan. Och min professor i marklära sa att jag skall inte vara rädd för lånet. Det är bara bra med lån, det är så det är i Sverige...

Mina existenciella personliga behov fick komma fram på ledigheten i dagen. Det fanns ofta föredrag av olika slag i Stockhom som jag valde att besöka. Att vara med sk Gudstjänster gav mig emellertid inte så mycket. Inte ens min egen församlingspräst gillade mig för att jag ville helst diskutera med honom vissa saker. Men det var liksom nästan omöjligt. Jag ville förstå bibeln mer och särskilt uppenbarelseboken om framtiden, som intresserade min fantasi. Jag var med på pingstkyrkans möte, maranata, svedenborgare, adventister, mormoner och kanske fler. Jag fick då höra olika tolkningar av bibeln och som diskuterade med prästerna ibland. Men jag kände mig inte riktigt hemma någonstans.

Men så en gång träffade jag två damer när jag lunkade på Roslagsvägen ner mot centrum i Stockholm. De har stoppat mig och bjöd mig på ett föredrag som skulle hållas någonstans i centrum. Det var någonting om ungdomsproblem... Jag kommer kanske, sa jag om det passar mig och om det inte finns något annat... Dessutom så är jag inte gift och har inte ungar... men de var envisa om att jag ändå kan behöva höra föredraget...

Och jag kom, och det visade sig vara Jehovas Vittnens föredrag. Och jag stannade även över Vakttorn studiet, eftersom jag fick lov att få tala med någon efteråt. Det är då jag träffade Curt, och vi satt på en kaffé och diskuterade, tror jag, ända till midnatt.
Denna händelse blev definitivt en omvälvning. Jag fick äntligen ha någon som jag fick diskutera trosfrågor med, alldeles för mig själv. Det gick inte att hålla med om allting som sades men det blev ändå intressant, det blev ett nytt sätt på något sätt. Och att det kändes meningsfullt att ha kommit dit igen, och Curt var alltid till förfogande.

OK, de är kanske falska lärare men det var jag inte rädd för. Det räcker... och de verkar kunna sin bibel nästan bättre än prästerna jag har träffat. Det blev varje gång en utmaning för mig att träffa Curt. Nu gällde det att förstå bibeln på ett nytt sätt, bättre och djupare, för nu blev det krav på logiken också. Hela min bild om religioner började såsmåningom vackla och... Dessutom var det ovanligt att jag fick sitta med någon, i detta fall ofta med Curt som jag fick tala med efteråt så ofta, på någon kafé, medan gästerna tittade på TV. Men det störde inte oss.
Jag pressade honom så mycket jag kunde! Men mina kunskaper i bibeln var mycket ringa, han fick ofta övertaget!

De påståenden som jag fick höra där, och av Curt - för sedan besökte jag föredragen nästan regelbundet.-  diskuterade jag gärna också med min präst och andra. Jag ville kolla deras mening eftersom de har ju gått prästseminarium m m. och borde veta bättre än Curt. Och bättre än mig i alla fall.
En viss präst, en hos svedenborgarna till exempel, blev så upprörd... - så jag blev rädd - av sig av diskussionen, att hans fru fick lugna ner honom. Och jag visste inte varför. Och jag inte gick dit mer.

Jag har också föreslagit till min ungerska kyrkans präst, alltså i min egen kyrka, att vi skulle bjuda dit till församlingen föredragshållare från Jehovas vittnen, för jag tyckte att det kunde behövas. Dessutom var det helt gratis. Men det gick inte! - Konstigt tyckte jag!

Prästen har sedan ordnat ett bibelstudium i den egna församlingen, när han såg mitt bibelintresse. Ja, det var bra och det blev så också. En kvinna fick leda den, men så fort jag ville diskutera saker mera så skulle vi ta en psalm i stället. 
Hon följde en manus men kunde inte själv så mycket att säga därutöver. Så jag tröttnade på att gå på dessa bibelstudier. Jag lärde mig mest på att gå på Jehovas Vittnens föredrag, tyckte jag. Även om jag inte höll med om allting. För det gjorde jag inte! 
Som liga läror trodde jag var direkt falska, och svåra att smälta!

Utmattning

Jag har i dag bevistat en föreläsning om utmattning på Munktell Science Park. En vanlig företeelse - utmattning - i min släkt.

Föredragshållaren har i stort sätt berättat om sitt liv och har nu tänkt att dra nytta av sina erfarenheter genom att börja hjälpa andra. Hennes bakgrund var likadan som min dvs kriget i Finland och vandringen till och i Sverige m m.

Hennes metod att hjälpa andra bygger i stor del på att berätta om sitt liv, vilket hon gjorde nästan en hel timme. Det handla om uppväxt, äktenskap, arbete, kollaps, och återställelse. Finns det liv så finns det hopp. Träning, och vistas i naturen var en väg.

Jag tog upp också min frus fall på Lasarettet. Omgiven av läkare med hög IQ. Men intelligens hjälpte inte! - Vad behövs för att medvetandegöra behovet av bättre arbetsmiljö? Med bättre arbetsmiljö medföljer ju också en effektivitetsförbättring. Vet dom inte det? Ju visst! Så varför inte satsa mera på arbetsmiljön?

Vad är problemet egentligen? Det är inte någon brist på kunskap numera! Och inte är doktorerna utbildade utan kunskap om arbetsmiljöns betydelse heller. - Varför händer ingenting?

Jag tror att det är en process från att ha kunskap till att ha insikt. Kunskap i sig hjälper inte om man saknar insikt i problemet. Det är följaktligen en lutmattningsprocess som behövs för att nå insikten, som nu saknas. Och vad värre är att processen är någonting som måste fullföljas/genomlidas av/i individen själv. Ingen skola eller annan kan ersätta eller utföra arbetet som behövs.

Det är jobbigt att skaffa sig insikter. Denna föredrag har visat att det är just denna process, som föredragshållaren själv genomlidit, som ledde till hennes insikter i utmattningens anatomi. Denna slutsats blev det värdefullaste jag har lärt mig i dag. - Vad är problemet då?

- Skall alla läkare genomgå en utmattningsprocess för att komma till insikten om vad arbetsmiljön betyder? Tydligen ja, egentligen! Eller finns det ett annat sätt?

Jag har inte hört talas om ett annat sätt!
Den som löser detta kan få Nobelpris!

Snackis - 7 -

Det som började bra blev helt annat

Revolutionen har som 20-åring, 1956 svept mig till Sverige.

Och varför störtade
samhället samman
och varför denna utsiktslösa
revolution
i förtvivlan?
Jag tror, att det var
någonting omöjligt att
bygga vidare på.
En vision att se fram emot
- saknade det viktigaste
med sig
dvs människan!

Detta är snarare en efterkonstruktion. Vad som hände kom nämligen som en oväder över mig/oss. Det blev som en mäktig kraft som jag knappast förstod eller hunnit bliva medveten om. - Och så långt som det utvecklade sig har jag/vi inte tänkt att gå! I första hand ville vi ha reformer m m.

Det gick tydligen inte att förneka spänningen längre. Även Skogshögskolan där jag var elev i Sopron ställde sig på revoltens sida. Vi/de äldre som fattade ledningen, trodde helt enkelt inte längre på systemets vision, metoder och verktyg, dvs trodde egentligen inte mer på den kommunistiska framtids visionen. Planekonomin har kollapsat och förtrycket/lidandet har blivit tydligen outhärdligt. Bilden som upprätthållits och verkligheten, höll - utan våld - inte längre ihop. Och jag sveptes med helt enkelt. En liknande drastisk lösning har då jag inte ens kunnat tänka mig. Så någon revolutionär var jag inte, men hängde ändå med som alla andra. Men någon strid har inte blivit till i Sopron bara att makten övertogs av Högskolan.

Dessutom var jag priviligierad. Fick bo gratis på internatet och stipendium, tack vare min proli/proletär härstamning. Någon som systemet hoppades på att...

Av en tillfällighet tjänstgjorde jag som vakt, just vid den Österrikiska gränsen den avgörande dagen då upproret har slagits ned. Massan av människor ökade med tiden till tusentals på flykt på vägen där vi tjänstgjorde tillsammans med gränsvakterna. Även militärer med lastbilar körde med tiden "över oss" och som skapade en atmosfär av mer akut rädsla. Rykten om att ryssarna var på väg stängde möjligheten att kunna åka tillbaka till internatet i Sopron. Så jag lämnade bössan, likt alla andra, och gick i människomassan själv över gränsen till Österrike. Allt jag hade lämnades kvar i Sopron. Ingenting alls personligt kunde jag ha kunnat få med mig. Inte ens den kära bananen som jag sörjde och jag fick den dagen på morgonen.

Det vore nu för långt att gå in på och här och berätta allt om hur jag sedan hamnade i Sverige. Men mitt intresse för ett bättre samhälle hade jag ändå med mig. Och Sverige hade jag i sikte som drömlandet redan tidigare. Gillade den svenska Ulla Jacobson i filmen : "Hon dansade en sommar." Jag fick tom ett kort utav henne också förresten. Men det var annat också...
Insikten om - kanske hellre en svag känsla av - , att söka det effektiva verktyget som kunde omvandla människan - även mig - inom religionen, hade jag också redan med mig. Så minns jag i alla fall. Och på plats i Stockhom började jag bli en religiös/sökare så att säga och besökte gärna kyrkor helst med föredrag av olika slag, gärna bibliska. De religiösa var annorlunda som jag på något sätt drogs till.

Jag blev någon som man kan kalla för sökare. Och jag besökte  givetvis Gudstjänsterna i min egen ungerska församling i Stockholm, men det gav mig inte mycket. Men det kändes ändå bra att jag nu fick fritt att göra det. Men jag var samtidigt mycket spänd och fick lugnande av doktorerna, men så var det väldigt jobbigt också att studera på det främmande språket svenska.
Jag brottades ofta med existenciella frågor, men mest med mig själv. Jag kände mig ju inte själv riktigt och var inte tillfreds med mig själv.
Även om den svenska samhället visade sig motsvara mina allmänna förväntningar, så blev det inte paradiset, det jag drömde om. Rykten om Sverige var mycket överdrivna nu när jag fick lära känna svårigheterna, efter några besvikelser... - Men det gick vägen tack vare Guds försorg, förstod jag sedan. Jag hittar inte någon logisk förklaring för allt jag har gått igenom.

Sverigebilden.
Känner du till legenden om svensken som besökte Budapest? Han ankom med tåget till stationen Keleti i Budapest och ville först se sig om lite före resan vidare. Så han ställde sin resväska på perrongen och var beredd att gå runt i stan en stund.
- Men, sa hans vän - en ungrare som väntade på honom där -, du kan väl inte bara lämna din väska här så där?!
- Varför inte? Jag vill ju inte släpa med mig allting medan vi tittar oss omkring...
- Någon kan ju stjäla dina grejer medan vi är borta!
- Stjäla?! De är ju mina grejjer!!

Ja så ärlig och naiv/ärlig var svensken, sånt här fick vi höra talas om i Ungern om, men det var före kriget. Och så ärliga är svenskarna i Sverige, tänkte jag!
Så det var människornas ärlighet och att Sverige var neutralt som fick mig faktiskt att välja Sverige. I stället för Canada, dit de flesta av eleverna har utvandrat.
Så Sverigebilden var den allra bästa när jag kom till Sverige. Men det visade sig att även jag var lika naiv... när jag sedan en gång lämnade min första cyckel på Sveavägen i Stockhom helt obevakat och.... Cykeln försvann förstås som gjorde mig dessutom mycket ledsen. Jag har  ju alltid drömt om en cykel och den här var min allra första egna. Jag kände mig rik!
Och på den tiden hyrde jag ett rum hos en gammal dam i Stocksund, som jag berättade min sorg för.
- Jag vill att vi anmäler cykelstölden till polisen, sa jag.
- Nej, nej, -  skrattade hon, - det är ingen idé, sa min husmor... på grund av min naivitet...

Först senare har jag förstått att även jag var naiv som trodde att cyckeln skulle kunna komma till rätta via polisen. Så jag fick mina första besvikelser angående svenskarna. Men vissheten om att det fanns bättre människor någonstans inom religionen, hade jag trots allt, förhoppningar kvar.

Så, jag medan jag gick på Skogis så sökte jag mig till olika kyrkor i Stockholm, för att testa läget. Jag visste oftast inte riktigt vad jag sökte, det blev en tidsfördriv på söndagarna. Andra nöjen hade jag inga pengar till heller, så det blev föredrag och församlingsbesök etc.
Och tomrummet efter att jag har förlorat den kommunistiska visionen om ett bättre framtida samhälle fanns kanske någonstans i botten ändå kvar. 

Kärleksboxar - att kunna vara god!

Det är svårt att göra gott!

I Eskilstuna finns det flera sådana som står eller sitter eller spelar musik med muggen... Jag brukar ge dom en slant. Numera tänker jag på dom och samlar slantarna för att...

Häromdagen mötte jag en svensk med muggen - får jag säga så? Och jag frågade:

- Vad skall du ha pengarna till?
- Till maten, sa han.
- Då får du här... var så god!

Det känns faktisk bra att man kan göra gott även mot svenskar!
Men det är faktiskt inte alls så lätt.
Jag prövar olika metoder. Det var en gång en vakt som ofta stod där... Och jag tänkte bjuda honom på kaffe. Men han sa att det gick inte. Så jag betalade för kaffet och gett i uppdrag till servitören att han skall gå med kaffet till vakten utanför. Sedan vet jag inte vad som hände, men någonting hände.

En annan gång köpte jag kanelbullar i en påse som jag sedan gav henne med muggen utanför. Det känns gott att göra gott.

Så är det med maten också, som blir över, men vad skall man göra med den? Jag köpte exv mat, men fick samtidigt på samma dag föreskrifter om diet, så...

Social kreativitet
I dag tittade på ungersk TV och så fick jag se en kreativ förening som löste problemet med sina "kärleksboxar". Boxarna sattes ut på lämpliga ställen i stan som man kunde lägga matten i. Och den som ville kunde ta ut maten därifrån.
 - Vilken fantastisk kreativ idé!

Så fram med dylika föreningar i Sverige också!

Låt Eskilstuna bli känd för sina kärleksboxar. Framför alla affärer, kyrkor, församlingar m m. Låt den överblivna och fortfarande ok maten komma till nytta!

Snacks på träningen - 6 -

Min viktigaste upptäckt i livet.

I varje fall visste jag det
att jag är inte sådan
som jag borde.
den kommunistiska
människan blev inte av
som den skulle...
jag var ständigt rädd i
med rädslan styrt samhälle.
så jag längtade efter
efter en
befrielse från fruktan
innerst inne.

Jag har levat på internat under mesta tiden av min skoltid. Mina lärare har hjälpt mig med det. Eftersom det var om omöjligt att kunna läsa hemma, och jag visade håg till att få veta mera.
Vi hade ju inte el hemma så det gick inte praktiskt heller. Och så skulle man/jag jobba/hjälpa hemma, även som barn, efter skolan på den tiden. Det var nödvändigt speciellt efter kriget med åtföljande svält i landet.

Så budskapet jag fick del av under kollegiets seminarier och i skolan blev mycket positivt mottaget. Jag ville självklart inte leva i fattigdom längre utan längtade efter ett bättre liv - ett som liknade en paradis - ett klasslöst samhälle - enligt den kommunistiska visionen. Så jag försökte verkligen ställa upp och försökte lära mig det, de insåg vara nödvändigt.

Men med tiden växte dilemmat, det som jag skrev tidigare om. Jag var samma rädda stackare som - som jag såg det - och, som inte kunde motsvara förväntningarna. Jag blev innerst inne inte den typ av människa som behövdes för visionen, en som man skulle kunna ha önskade förväntningar på.
Vad för slags samhälle det skulle bli, om jag och människorna runt omkring mig inte förbättrades något? Det har visserligen kunnat konstateras vissa förbättringar men jag misstänkte - enligt mig att döma - att denna "förbättring" berodde till stor del på räddslan.
- Jag var inte med i partiet, men de som var med tycktes inte heller blivit bättre människor, tyckte jag.

Jag sökte då efter människor som var bättre än mig och kunde vara så att säga framtidens människor - befriade från ångest/fruktan etc. Och som jag skulle kunna se upp till, eller trivas med. Jag gillade ju inte mig själv som jag var och jag visste heller inte vem jag skulle bli.
Och det var ju samtidigt en sådan atmosfär i samhället runtomkring oss, att ingen vågade vara öppet ärliga på något sätt. Så fort man fick lära känna dom kröp fruktans olyckliga personlighet i dagen.
I varje fall insåg jag såsmåningom att hoppet om en framtid med sådana människor som jag själv var/blev verkligen ingenting  att hoppas på i framtiden. Sovjetmanniskan som skulle skapas har inte trätt fram.

Men min farmor var annorlunda och några träffar med religiösa människor fick mig att fundera. - Vad var det som gjorde dem så annorlunda?

Så jag började inse såsmaningom att verktyget med hjärntvätt och dylikt är inte var ett effektivt redskap till att förbättra människan. Det måste följaktligen finnas ett annat verktyg som fungerar bättre och mer omvälvande. Av det jag såg och erfarit, att det fanns detta någonting hos vissa religiösa människor. Detta var mitt viktigaste upptäckt i livet, tycker jag. Religionen ansåg jag sedan vara någonting mera betydelsefull redskap än propagandan m m -. Alla människor blev uppenbarligen inte bättre av religionen, men att den kraften fanns ändå inom religionen.

Så problemet med kommunismen är bland annat att systemet saknar verktyget till att på riktigt befria/förändra människan. - Men var finns denna förändrande faktorn och hur att finna den?

Snackis på träningen - 5 -

Dilemmat

Dilemmat
jag upplevde
i mitt liv
har varit:
mänsklighetens,
och mitt...;
att kunna göra...
och fram kunna
ta ett kliv!
att bryta sig loss,
- men ensam -
hur skulle de gå?
men jag har hittat
somliga
som gjorde det
men de var få!

Ja, vad var mitt dilemma? Att sträva efter det kommunistiska proletära paradiset tilltalade mig ju. Men av den erfarenhet jag fick så insåg jag att det går inte att bygga ett bättre samhälle utan bättre människor. Så jag deltog i...

Jag har varit med om ansträngningarna; med reformer, 5-årsplaner, utbildning, seminarier, manifestationer, propaganda, användningen av den dialektiska materialismen, m m. Men samtidigt upplevde jag mycket oförstånd; terror, oförsonlighet, förföljelse av religion, ateism m m. - Var detta vägen till den kommunistiska drömmen?

Jag minns inte om jag någonsin varit i kyrkan tillsammans med mina föräldrar. Men min farmor brukade läsa i sin bibel och sjunga psalmer. Ja, så högt att även de som gick förbi kunde höra henne. Och ingen tog anstöt. Det var på söndagarna för då skulle man vila... Men inte heller hon gick i kyrkan visste jag.
Men det gjorde vår granne. Och han ställde till när han kom hem, och fick sig ett glas, genom att slå sin fru som sprang ut gråtande på gatan. Ingen la sig i! Inte vi heller. Men det tyckte vi inte om. Jag minns att jag har alltid varit rädd för honom. Han var snäll annars men när han började dricka då drog vi oss in. Och det fick pågå - ingen la sig i.
- Vi har bara undrat: sånt här får han väl inte lära sig i kyrkan!?

Men min farmor strök också under vissa verser i sin bibel. Och jag var nyfiken förstås och började läsa så när jag kunde. Jag minns jag läste där om en kvinna som satt på en berg... och det lät som en saga, Jag förstod ingenting och jag fick inte någon för klaring heller. Farmor visste nog inte ens att jag tjuvtittade. Men hennes personlighet gillade jag och tänkte att paradiset som kommunisterna pratar om borde bestå av sådana snälla människor, som farmor. Det skulle jag ha gillat.
Och jag själv, jag gick i kyrkan ibland. Men jag skämdes för att vi var så fattiga och jag hade inte tillräckligt fina kläder. Så innerst inne trodde jag väl på Gud, tror jag, men kände mig inte bekväm i kyrkan. Men det var härligt med sångerna.

Men jag levde med flera dilemman i mitt inre. För det var inte bra, att vara så fattig som vi var, och det var också det kommunistiska paradiset på jorden som hägrade. Det fanns ju å andra sidan inget annat hopp heller jag visste om, utom att det skulle bli bättre efter döden - om man inte hamnade i helvetet förstås. - Men varför behövdes det vara en så stor fattigdom? Det var kriget förstås...

Och jag gillade inte heller principen dvs att målet helgar medlen. Det var ingen hemlighet heller att det skulle/måste vara så. Det fanns någon sorts stress i systemet, det var bråttom! De som inte ville följa med skulle bort. De var till ett hinder på något sätt som jag inte förstod, och därför behövdes proletariatets diktatur (och jag var ju själv som en proli!).

Delvis tyckte jag om att det skulle komma ett klasslöst samhälle m m, men med tiden blev det mer och mer - i min horisont - mycket avlägset. Fast det påpekades att det var ungdomens - det tillhörde oss! Och försöket att skapa en ny sorts människa - även av mig - det upphördes aldrig.

Men jag blev inte en ny sorts människa ändå, tyckte jag. Trots att jag ville det på något sätt.  Och inte mina kompisar heller! 

Så, fast jag försökte lära mig läran, så blev jag inte i den jag borde vara, den kommunistiska läran övertygad. Jag blev tvivlare och vilsen i stället! Ja, rentav en hycklare - kände jag mig som - som många av mina kompisar, och det för att överleva! Jag kunde inte i mitt inre köpa propagandan/hjärntvätten! Och vad värre var att inte heller de andra som jag har varit med om gjorde det!
Jag hade svårt att hitta övertygade kommunister! - De gjorde inte som de lärde!

Men det var ingen hemlighet heller att vi skulle vara rädda - vad skulle det proletaristiska diktaturen vara till för annars? Jag, insåg väl att  om hoppet stod till den sorten av rädda människor, som skulle befolka jorden, vad skulle det betyda för förbättring? Frihet som vi hördes tala så ofta var ingen frihet!

Detta blev ett dilemma i min själ! Jag har ju varit rädd i hela mitt liv!

Snackis på träningen - 4 -

Människan i knipa

En av tio
en av tio
lever med bakgrund
av en våldsam miljö.
att lägga sig i
i familjens skam
det går inte
det görs inte.
- det finns ett språk
vi ser det ofta...
vi lever och med;
men vi vill inte förstå
eller. vi kan inte...
så står vi bara där
fullständigt skamsna.

Jag hörde om Jens tragiska liv som till slut berättade om sitt liv. Våldet, nästan det yttersta han har varit med om i. Hans far bad själv om hjälp till sina problem men, men den uteblev.
Vi andra,  om vi visste - om omfattningen -  hur skulle vi ha betet oss... Vi kan inte ens föreställa oss situationen. Vad skall man säga? Det går inte ens att hitta den rätta tonen. Den som är utsatt måste få berätta! Men var finns tilliten? Vem lånar sig till förfogande? - Men i stället döljes tragiken i skammen.
- Vi är fega, och gör inget. Och våldet bara upprepas och upprepas, ofta i skolan och ofta helt öppet. Vi har blivit så vana att vi gör inget. - Vi lägger oss inte i!
Varför är det så?
Problemet, att lägga sig i för mycket, är egentligen minimal, det är något som vi borde i stället göra mera. Men å andra sidan är vi så kuvade att vi inte vet, hur vi skall bete oss. Och vi är inte vana att kunna lägga oss i.
- Inlärt från barndomen? Det finns alltid någonting i luften som vi är rädda för! Det är rädslan! Rädslan betraktas även vara hälsosam!

Jag fick stryk som barn, men, men ingen la sig i. Utom min mor, hon försökte. Hon var närvarande. Och därför älskade jag henne.
Min far? Min far var inte heller en dålig människa. Han ville att jag skulle bli någon som han kunde bli stolt över. Han ville verkligen mitt bästa. Men han visste inte eller kunde inte ett bättre sätt.
Och nu kan jag inte det heller. Egentligen inte. Rädslan inympades i mig. Såsmåningom är det rädslan som styr i livet!

Godheten i okunnighetens boja deformeras, så tragiskt är alltsammans. Jag var olydig och fick min straff. I skolan likaså, jag fick stryk. Men jag kämpade och tack vare krig/samhällsförändringar fick sedan  komma in på en internat. Det gick bättre. - Betydelsen av att växla miljö kan inte nog uppskattas. Men rädslan fanns kvar. Det var på grund av rädsla jag skötte mig bra! Och det godkändes! Eftersom jag var lydig! Men många lydiga barn är rädda! Men vad är det värt?

Det kommunistiska systemet behövde inte inbjudan till att lägga sig i min uppfostran, tankar, visioner m m. Det klasslösa samhället föreföll vara som ett paradis. Så det var någonting att få se fram emot. Men systemet gjorde mig besviken. Framtiden såg ut att vara positiv, men det befriade mig inte från rädslan. Rädslan blev i stället ett styrmedel i samhället. Och ett sådant samhälle ville jag inte vara med om.

Men så illa blev det inte heller till slut. Jesus sade att "sanningen skall göra eder fria!" Jag gav honom chansen!

Snackis på träningen - 3 -

- Men hur gör du själv?

- Jag är lite feg som du! Men sedan kan jag få dåligt samvete också! En gång hände det att jag åkte buss från Ärla till - Eskilstuna fullt med skolungdomar. 

Det föll mycket snö på natten och bussen fick stopp och snart var olyckan framme. En bil körde in i bussen och en annan åkte av på andra sidan. Sedan var det tyst ett tag. Ingen rörde sig i bussen medan schaffisen ringde och hjälpen var på väg.

Jag gick ut för att kolla läget och för att se vad jag kunde göra. I bilen bakom oss som krockade med bussen fanns 4 personer fast i sina sälen. Föraren var chockad och vad jag kunde göra var att stänga av tändningen för att det inte skall bli någon brand. Men vad skall jag göra mer? Ingen blödde utan satt fast kvar på sina platser med möjliga nackskador, och en sorts tyst "gnäll" hördes.

Jag bedömde läget som att det var bäst att invänta hjälpen från Eskilstuna. Men inte så en man som plötsligt dök upp och gick genast till verket för att få ut passagerarna ur bilen. Han tog över ledningen helt och ställde mig - kände som om - åt sidan. Jag stod där som förstenad. Vad gör man nu? Vet han bättre vad som bör göras? Jag skulle spontant velat stoppa honom helt, men vågade inte. Av hans beteende att döma skulle jag ändå inte lyckats, utom med våld förstås, för han betedde sig som upphetsat. Helt otroligt vad som kan hända efter en olycka - det är få som nog känner till det. Just av hjälpsamma människor. - Aldrig att jag skulle vilja ha hjälp av en sådan!

Det blev två döda, kunde man läsa i tidningen dagen efter. Men enligt min mening skulle ingen behövt dô, om de förolyckade har sluppit vägmarodören. En som resolut la sig i och som egentligen orsakat två kvinnors död - tror jag -, som var på väg till sjukhuset för att jobba.
Det här fallet får mig verkligen att sörja även denna dag och gör mig feg i att lägga mig - och ta ledningen - i något jag inte förstår.

- Ja, det låter mycket tragiskt.
- Ja, dessutom har de i bilen protesterat för att bli tagna ut ur bilen av denna marodör - förlåt för jag kallar honom så. Och inga andra fanns i närheten som jag skulle ha fått stöd ifrån. Även schaffisen satt bara på sin plats, så jag satte mig själv ner. Och mycket frustrerad och upprörd blev jag resten av dagen funderande på...

När och hur skall man ta ledningen i en så tragisk situation?

"I juni 2014 mördades min älskade son Valter, nyss fyllda 20 år. Han kom i konflikt med en person på restaurang Sommar i Stockholm. Personen visade sig vara en mördare och blev kränkt av att Valter bad honom dra, då han ville sälja droger till Valter med vänner."

Men sättet är också viktig.

Snackis på träningen - 2 -

Nästa objekt jag tillfråga, de var en äldre dam som har just kämpat bredvid mig på ett träningsredskap.

- Ja, jag lägger mig faktiskt i om någon ber mig. Dvs det behöver inte vara verbalt men om jag ser att något händer eller är direkt behövande - det syns ju -, som det hände häromdagen...

Det verkar ligga någonting, som finns starkt i vårt psyke, dvs att vilja gripa in/eller lägga sig i när man ser någonting viktigt att hända... För att tex verkligen påtagligt kunna hjälpa personen... Sånt här händer mycket ofta speciellt i förälder/barn relationen. Det här får att tänka mig att:

Livet börjar med en "kränkning".

Det händer ju ibland att när vi försöker hjälpa någon möts vi  ibland av öppen eller fördold aggressivitet. - Du skall inte lägga dig i!
Och uppmaningen har numera blivit en del av den svenska - sannolikt även i andra - kulturen. - Kan det vara uppfostrans fel?

Jag har erfarit själv, att om jag vill hjälpa exv någon av mina barnbarn så kan det upplevas av dom, som någonting integritetskränkande.

De vågar kanske inte reagera starkt mot mig, men det spelar inte roll, man förstår ju att de inte vill att man - som de uppfattar - skall "uppfostra dom". Det är förstås inte heller möjligt, speciellt om man inte har lyckats bra med sina egna. Och det måste bli ju ännu svårare om det gäller barnbarn. Speciellt i en viss ålder. De tål inte ens att man närmar sig i ett samtal ett visst speciell ämne. De förfogar en speciell känsla för att det börjar brännas. Det känns liksom i luften och då förstår man att man skall lägga av.

Orsakerna till detta ligger kanske långt bak i tiden, Ja, redan vid födseln, menar somliga. Det är ju känt att redan barnmorskan har fått övertaget om att få lägga sig i och dessutom allra först. Det är ju hon som får deklarera allra först om man är en flicka eller en pojke. Sedan följer en uppväxt då föräldrarna lägger sig i, i praktiskt taget allt, inklusive om vad barnet skall heta, blöjor m m.
Vi vet ju allt om detta. Men att utveckla en aversion om att någon inkl föräldrarna skall lägga sig i börjar nog senare i livet.

Sedan under trotsåldern börjar en ny process, det är nog här gränsstridigheterna börjar. Trotsåldern är en påminnelse för föräldrarna om att det finns toleransgränser - som även de bör bli medvetna om - även här och i denna tid. Det blir ändå rentav deras uppgift att lägga sig i - omvårdnad övergår till uppfostran - med syfte att just göra sig själva och alla i omgivningen medvetna om nya gränser, som främst alla i familjen måste anpassa sig till.

Det är i denna tid som barnen kan bli aggressiva och kanske även dödligt kränkta.

På den här tiden växer medvetenheten om att det finns - man varken vill det eller ej - gränser även för lydnaden etc.
-  Viktigt att kunna hantera situationer rätt för att det inte skall slå slint.

Här griper ansvaret, engagemanget in i uppfostran - en pendling, justering kring gränsen.

Uppfattningar om gränsen - pågående gränsstrider - kan sedan påverka barnens personlighet. Och göra dem - i sämsta fall - känsliga för "intrång" och så blivit lättkränkta.

Snackis på träningen - 1 -

Var går gränsen? När får man lägga sig i...?

Jag lyssnade på ett radióprogram angående detta ämne före jag gick till träingen. Bra idé att snacka om detta...

- Och hur mår du i dag, blev mottagandet på ACTIC vid inchekningen? Det är vanligtvis mycket roligt att träffa liknande upprop när man kommer till träningen av glada tjejjer vid disken.
- Jag skall tala om det när jag är klar... Men just nu grubblar jag på en sak.
- Gäller det oss någonting...?
- Ja, principiellt kanske. Hur avgör du som instruktör, var gränsen går dvs när du ämnar att lägga dig i...?
- Jag är inte någon gränsperson, så jag gör det helt spontant...
- Ja, jag förstår, du har ju en viss mandat när du är i farten här... som instruktör alltså etc.

Hon hade det tydligen lätt med detta problem här på jobbet, men... Jag skall fråga en annan i stället som min gamle träningskompis till exempel. Han har just återkommit till sin träning efter operationen - ljumskbråket.

- Det är bäst att inte lägga sig i. Det har jag lärt mig. Jag utgår ifrån att de andra inte vill det, inte ens när de bråkar med varandra. Man kan till och med få stryck på kuppen har man ju hört.
- Så du är rädd helt enkelt...
- Ja, av ren överlevlandssynpunkt - rent instinktivt. En sorts försiktig feghet om du så vill.

Det här var ju intressant och kanske en vanlig inställning speciellt hos de äldra.
Vad bra - i övrigt - att man har någonting att prata om på träningen och på detta sätt lära känna varandra mera. Och det är väl bara att fortsätta med undersökningen.
Jag fortsätter väl...

- Jag har goda vänner som stoppar mig, sa en tjej som blev tillfrågad.

Problemet är dock oftast, att det handlar om ett okänt gränsproblem, vid ett möte med okända personer, etc.
Det är klart att det blir svårt då, men normalt, och hur man är själv om ingen god vän har modet att säga till. Man måste dessutom verkligen ha goda vänner som vågar kunna varna en, om man är av en skärskilt påfrestande beschäftig typ. - Hon har det bra, som har så goda vänner.
Men hur skall jag veta var gränsen går?
Jag är visserligen gammal nog att att jag borde veta det - men, men... Problemet har också med ansvar att göra. Vad har jag för ansvar för min medmänniska?