Snackis på träningen - 5 -

Dilemmat

Dilemmat
jag upplevde
i mitt liv
har varit:
mänsklighetens,
och mitt...;
att kunna göra...
och fram kunna
ta ett kliv!
att bryta sig loss,
- men ensam -
hur skulle de gå?
men jag har hittat
somliga
som gjorde det
men de var få!

Ja, vad var mitt dilemma? Att sträva efter det kommunistiska proletära paradiset tilltalade mig ju. Men av den erfarenhet jag fick så insåg jag att det går inte att bygga ett bättre samhälle utan bättre människor. Så jag deltog i...

Jag har varit med om ansträngningarna; med reformer, 5-årsplaner, utbildning, seminarier, manifestationer, propaganda, användningen av den dialektiska materialismen, m m. Men samtidigt upplevde jag mycket oförstånd; terror, oförsonlighet, förföljelse av religion, ateism m m. - Var detta vägen till den kommunistiska drömmen?

Jag minns inte om jag någonsin varit i kyrkan tillsammans med mina föräldrar. Men min farmor brukade läsa i sin bibel och sjunga psalmer. Ja, så högt att även de som gick förbi kunde höra henne. Och ingen tog anstöt. Det var på söndagarna för då skulle man vila... Men inte heller hon gick i kyrkan visste jag.
Men det gjorde vår granne. Och han ställde till när han kom hem, och fick sig ett glas, genom att slå sin fru som sprang ut gråtande på gatan. Ingen la sig i! Inte vi heller. Men det tyckte vi inte om. Jag minns att jag har alltid varit rädd för honom. Han var snäll annars men när han började dricka då drog vi oss in. Och det fick pågå - ingen la sig i.
- Vi har bara undrat: sånt här får han väl inte lära sig i kyrkan!?

Men min farmor strök också under vissa verser i sin bibel. Och jag var nyfiken förstås och började läsa så när jag kunde. Jag minns jag läste där om en kvinna som satt på en berg... och det lät som en saga, Jag förstod ingenting och jag fick inte någon för klaring heller. Farmor visste nog inte ens att jag tjuvtittade. Men hennes personlighet gillade jag och tänkte att paradiset som kommunisterna pratar om borde bestå av sådana snälla människor, som farmor. Det skulle jag ha gillat.
Och jag själv, jag gick i kyrkan ibland. Men jag skämdes för att vi var så fattiga och jag hade inte tillräckligt fina kläder. Så innerst inne trodde jag väl på Gud, tror jag, men kände mig inte bekväm i kyrkan. Men det var härligt med sångerna.

Men jag levde med flera dilemman i mitt inre. För det var inte bra, att vara så fattig som vi var, och det var också det kommunistiska paradiset på jorden som hägrade. Det fanns ju å andra sidan inget annat hopp heller jag visste om, utom att det skulle bli bättre efter döden - om man inte hamnade i helvetet förstås. - Men varför behövdes det vara en så stor fattigdom? Det var kriget förstås...

Och jag gillade inte heller principen dvs att målet helgar medlen. Det var ingen hemlighet heller att det skulle/måste vara så. Det fanns någon sorts stress i systemet, det var bråttom! De som inte ville följa med skulle bort. De var till ett hinder på något sätt som jag inte förstod, och därför behövdes proletariatets diktatur (och jag var ju själv som en proli!).

Delvis tyckte jag om att det skulle komma ett klasslöst samhälle m m, men med tiden blev det mer och mer - i min horisont - mycket avlägset. Fast det påpekades att det var ungdomens - det tillhörde oss! Och försöket att skapa en ny sorts människa - även av mig - det upphördes aldrig.

Men jag blev inte en ny sorts människa ändå, tyckte jag. Trots att jag ville det på något sätt.  Och inte mina kompisar heller! 

Så, fast jag försökte lära mig läran, så blev jag inte i den jag borde vara, den kommunistiska läran övertygad. Jag blev tvivlare och vilsen i stället! Ja, rentav en hycklare - kände jag mig som - som många av mina kompisar, och det för att överleva! Jag kunde inte i mitt inre köpa propagandan/hjärntvätten! Och vad värre var att inte heller de andra som jag har varit med om gjorde det!
Jag hade svårt att hitta övertygade kommunister! - De gjorde inte som de lärde!

Men det var ingen hemlighet heller att vi skulle vara rädda - vad skulle det proletaristiska diktaturen vara till för annars? Jag, insåg väl att  om hoppet stod till den sorten av rädda människor, som skulle befolka jorden, vad skulle det betyda för förbättring? Frihet som vi hördes tala så ofta var ingen frihet!

Detta blev ett dilemma i min själ! Jag har ju varit rädd i hela mitt liv!