Det som började bra blev helt annat
Revolutionen har som 20-åring, 1956 svept mig till Sverige.
Och varför störtade
samhället samman
och varför denna utsiktslösa
revolution
i förtvivlan?
Jag tror, att det var
någonting omöjligt att
bygga vidare på.
En vision att se fram emot
- saknade det viktigaste
med sig
dvs människan!
Detta är snarare en efterkonstruktion. Vad som hände kom nämligen som en oväder över mig/oss. Det blev som en mäktig kraft som jag knappast förstod eller hunnit bliva medveten om. - Och så långt som det utvecklade sig har jag/vi inte tänkt att gå! I första hand ville vi ha reformer m m.
Det gick tydligen inte att förneka spänningen längre. Även Skogshögskolan där jag var elev i Sopron ställde sig på revoltens sida. Vi/de äldre som fattade ledningen, trodde helt enkelt inte längre på systemets vision, metoder och verktyg, dvs trodde egentligen inte mer på den kommunistiska framtids visionen. Planekonomin har kollapsat och förtrycket/lidandet har blivit tydligen outhärdligt. Bilden som upprätthållits och verkligheten, höll - utan våld - inte längre ihop. Och jag sveptes med helt enkelt. En liknande drastisk lösning har då jag inte ens kunnat tänka mig. Så någon revolutionär var jag inte, men hängde ändå med som alla andra. Men någon strid har inte blivit till i Sopron bara att makten övertogs av Högskolan.
Dessutom var jag priviligierad. Fick bo gratis på internatet och stipendium, tack vare min proli/proletär härstamning. Någon som systemet hoppades på att...
Av en tillfällighet tjänstgjorde jag som vakt, just vid den Österrikiska gränsen den avgörande dagen då upproret har slagits ned. Massan av människor ökade med tiden till tusentals på flykt på vägen där vi tjänstgjorde tillsammans med gränsvakterna. Även militärer med lastbilar körde med tiden "över oss" och som skapade en atmosfär av mer akut rädsla. Rykten om att ryssarna var på väg stängde möjligheten att kunna åka tillbaka till internatet i Sopron. Så jag lämnade bössan, likt alla andra, och gick i människomassan själv över gränsen till Österrike. Allt jag hade lämnades kvar i Sopron. Ingenting alls personligt kunde jag ha kunnat få med mig. Inte ens den kära bananen som jag sörjde och jag fick den dagen på morgonen.
Det vore nu för långt att gå in på och här och berätta allt om hur jag sedan hamnade i Sverige. Men mitt intresse för ett bättre samhälle hade jag ändå med mig. Och Sverige hade jag i sikte som drömlandet redan tidigare. Gillade den svenska Ulla Jacobson i filmen : "Hon dansade en sommar." Jag fick tom ett kort utav henne också förresten. Men det var annat också...
Insikten om - kanske hellre en svag känsla av - , att söka det effektiva verktyget som kunde omvandla människan - även mig - inom religionen, hade jag också redan med mig. Så minns jag i alla fall. Och på plats i Stockhom började jag bli en religiös/sökare så att säga och besökte gärna kyrkor helst med föredrag av olika slag, gärna bibliska. De religiösa var annorlunda som jag på något sätt drogs till.
Jag blev någon som man kan kalla för sökare. Och jag besökte givetvis Gudstjänsterna i min egen ungerska församling i Stockholm, men det gav mig inte mycket. Men det kändes ändå bra att jag nu fick fritt att göra det. Men jag var samtidigt mycket spänd och fick lugnande av doktorerna, men så var det väldigt jobbigt också att studera på det främmande språket svenska.
Jag brottades ofta med existenciella frågor, men mest med mig själv. Jag kände mig ju inte själv riktigt och var inte tillfreds med mig själv.
Även om den svenska samhället visade sig motsvara mina allmänna förväntningar, så blev det inte paradiset, det jag drömde om. Rykten om Sverige var mycket överdrivna nu när jag fick lära känna svårigheterna, efter några besvikelser... - Men det gick vägen tack vare Guds försorg, förstod jag sedan. Jag hittar inte någon logisk förklaring för allt jag har gått igenom.
Sverigebilden.
Känner du till legenden om svensken som besökte Budapest? Han ankom med tåget till stationen Keleti i Budapest och ville först se sig om lite före resan vidare. Så han ställde sin resväska på perrongen och var beredd att gå runt i stan en stund.
- Men, sa hans vän - en ungrare som väntade på honom där -, du kan väl inte bara lämna din väska här så där?!
- Varför inte? Jag vill ju inte släpa med mig allting medan vi tittar oss omkring...
- Någon kan ju stjäla dina grejer medan vi är borta!
- Stjäla?! De är ju mina grejjer!!
Ja så ärlig och naiv/ärlig var svensken, sånt här fick vi höra talas om i Ungern om, men det var före kriget. Och så ärliga är svenskarna i Sverige, tänkte jag!
Så det var människornas ärlighet och att Sverige var neutralt som fick mig faktiskt att välja Sverige. I stället för Canada, dit de flesta av eleverna har utvandrat.
Så Sverigebilden var den allra bästa när jag kom till Sverige. Men det visade sig att även jag var lika naiv... när jag sedan en gång lämnade min första cyckel på Sveavägen i Stockhom helt obevakat och.... Cykeln försvann förstås som gjorde mig dessutom mycket ledsen. Jag har ju alltid drömt om en cykel och den här var min allra första egna. Jag kände mig rik!
Och på den tiden hyrde jag ett rum hos en gammal dam i Stocksund, som jag berättade min sorg för.
- Jag vill att vi anmäler cykelstölden till polisen, sa jag.
- Nej, nej, - skrattade hon, - det är ingen idé, sa min husmor... på grund av min naivitet...
Först senare har jag förstått att även jag var naiv som trodde att cyckeln skulle kunna komma till rätta via polisen. Så jag fick mina första besvikelser angående svenskarna. Men vissheten om att det fanns bättre människor någonstans inom religionen, hade jag trots allt, förhoppningar kvar.
Så, jag medan jag gick på Skogis så sökte jag mig till olika kyrkor i Stockholm, för att testa läget. Jag visste oftast inte riktigt vad jag sökte, det blev en tidsfördriv på söndagarna. Andra nöjen hade jag inga pengar till heller, så det blev föredrag och församlingsbesök etc.
Och tomrummet efter att jag har förlorat den kommunistiska visionen om ett bättre framtida samhälle fanns kanske någonstans i botten ändå kvar.
Revolutionen har som 20-åring, 1956 svept mig till Sverige.
Och varför störtade
samhället samman
och varför denna utsiktslösa
revolution
i förtvivlan?
Jag tror, att det var
någonting omöjligt att
bygga vidare på.
En vision att se fram emot
- saknade det viktigaste
med sig
dvs människan!
Detta är snarare en efterkonstruktion. Vad som hände kom nämligen som en oväder över mig/oss. Det blev som en mäktig kraft som jag knappast förstod eller hunnit bliva medveten om. - Och så långt som det utvecklade sig har jag/vi inte tänkt att gå! I första hand ville vi ha reformer m m.
Det gick tydligen inte att förneka spänningen längre. Även Skogshögskolan där jag var elev i Sopron ställde sig på revoltens sida. Vi/de äldre som fattade ledningen, trodde helt enkelt inte längre på systemets vision, metoder och verktyg, dvs trodde egentligen inte mer på den kommunistiska framtids visionen. Planekonomin har kollapsat och förtrycket/lidandet har blivit tydligen outhärdligt. Bilden som upprätthållits och verkligheten, höll - utan våld - inte längre ihop. Och jag sveptes med helt enkelt. En liknande drastisk lösning har då jag inte ens kunnat tänka mig. Så någon revolutionär var jag inte, men hängde ändå med som alla andra. Men någon strid har inte blivit till i Sopron bara att makten övertogs av Högskolan.
Dessutom var jag priviligierad. Fick bo gratis på internatet och stipendium, tack vare min proli/proletär härstamning. Någon som systemet hoppades på att...
Av en tillfällighet tjänstgjorde jag som vakt, just vid den Österrikiska gränsen den avgörande dagen då upproret har slagits ned. Massan av människor ökade med tiden till tusentals på flykt på vägen där vi tjänstgjorde tillsammans med gränsvakterna. Även militärer med lastbilar körde med tiden "över oss" och som skapade en atmosfär av mer akut rädsla. Rykten om att ryssarna var på väg stängde möjligheten att kunna åka tillbaka till internatet i Sopron. Så jag lämnade bössan, likt alla andra, och gick i människomassan själv över gränsen till Österrike. Allt jag hade lämnades kvar i Sopron. Ingenting alls personligt kunde jag ha kunnat få med mig. Inte ens den kära bananen som jag sörjde och jag fick den dagen på morgonen.
Det vore nu för långt att gå in på och här och berätta allt om hur jag sedan hamnade i Sverige. Men mitt intresse för ett bättre samhälle hade jag ändå med mig. Och Sverige hade jag i sikte som drömlandet redan tidigare. Gillade den svenska Ulla Jacobson i filmen : "Hon dansade en sommar." Jag fick tom ett kort utav henne också förresten. Men det var annat också...
Insikten om - kanske hellre en svag känsla av - , att söka det effektiva verktyget som kunde omvandla människan - även mig - inom religionen, hade jag också redan med mig. Så minns jag i alla fall. Och på plats i Stockhom började jag bli en religiös/sökare så att säga och besökte gärna kyrkor helst med föredrag av olika slag, gärna bibliska. De religiösa var annorlunda som jag på något sätt drogs till.
Jag blev någon som man kan kalla för sökare. Och jag besökte givetvis Gudstjänsterna i min egen ungerska församling i Stockholm, men det gav mig inte mycket. Men det kändes ändå bra att jag nu fick fritt att göra det. Men jag var samtidigt mycket spänd och fick lugnande av doktorerna, men så var det väldigt jobbigt också att studera på det främmande språket svenska.
Jag brottades ofta med existenciella frågor, men mest med mig själv. Jag kände mig ju inte själv riktigt och var inte tillfreds med mig själv.
Även om den svenska samhället visade sig motsvara mina allmänna förväntningar, så blev det inte paradiset, det jag drömde om. Rykten om Sverige var mycket överdrivna nu när jag fick lära känna svårigheterna, efter några besvikelser... - Men det gick vägen tack vare Guds försorg, förstod jag sedan. Jag hittar inte någon logisk förklaring för allt jag har gått igenom.
Sverigebilden.
Känner du till legenden om svensken som besökte Budapest? Han ankom med tåget till stationen Keleti i Budapest och ville först se sig om lite före resan vidare. Så han ställde sin resväska på perrongen och var beredd att gå runt i stan en stund.
- Men, sa hans vän - en ungrare som väntade på honom där -, du kan väl inte bara lämna din väska här så där?!
- Varför inte? Jag vill ju inte släpa med mig allting medan vi tittar oss omkring...
- Någon kan ju stjäla dina grejer medan vi är borta!
- Stjäla?! De är ju mina grejjer!!
Ja så ärlig och naiv/ärlig var svensken, sånt här fick vi höra talas om i Ungern om, men det var före kriget. Och så ärliga är svenskarna i Sverige, tänkte jag!
Så det var människornas ärlighet och att Sverige var neutralt som fick mig faktiskt att välja Sverige. I stället för Canada, dit de flesta av eleverna har utvandrat.
Så Sverigebilden var den allra bästa när jag kom till Sverige. Men det visade sig att även jag var lika naiv... när jag sedan en gång lämnade min första cyckel på Sveavägen i Stockhom helt obevakat och.... Cykeln försvann förstås som gjorde mig dessutom mycket ledsen. Jag har ju alltid drömt om en cykel och den här var min allra första egna. Jag kände mig rik!
Och på den tiden hyrde jag ett rum hos en gammal dam i Stocksund, som jag berättade min sorg för.
- Jag vill att vi anmäler cykelstölden till polisen, sa jag.
- Nej, nej, - skrattade hon, - det är ingen idé, sa min husmor... på grund av min naivitet...
Först senare har jag förstått att även jag var naiv som trodde att cyckeln skulle kunna komma till rätta via polisen. Så jag fick mina första besvikelser angående svenskarna. Men vissheten om att det fanns bättre människor någonstans inom religionen, hade jag trots allt, förhoppningar kvar.
Så, jag medan jag gick på Skogis så sökte jag mig till olika kyrkor i Stockholm, för att testa läget. Jag visste oftast inte riktigt vad jag sökte, det blev en tidsfördriv på söndagarna. Andra nöjen hade jag inga pengar till heller, så det blev föredrag och församlingsbesök etc.
Och tomrummet efter att jag har förlorat den kommunistiska visionen om ett bättre framtida samhälle fanns kanske någonstans i botten ändå kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar