Människan i knipa
En av tio
en av tio
lever med bakgrund
av en våldsam miljö.
att lägga sig i
i familjens skam
det går inte
det görs inte.
- det finns ett språk
vi ser det ofta...
vi lever och med;
men vi vill inte förstå
eller. vi kan inte...
så står vi bara där
fullständigt skamsna.
Jag hörde om Jens tragiska liv som till slut berättade om sitt liv. Våldet, nästan det yttersta han har varit med om i. Hans far bad själv om hjälp till sina problem men, men den uteblev.
Vi andra, om vi visste - om omfattningen - hur skulle vi ha betet oss... Vi kan inte ens föreställa oss situationen. Vad skall man säga? Det går inte ens att hitta den rätta tonen. Den som är utsatt måste få berätta! Men var finns tilliten? Vem lånar sig till förfogande? - Men i stället döljes tragiken i skammen.
- Vi är fega, och gör inget. Och våldet bara upprepas och upprepas, ofta i skolan och ofta helt öppet. Vi har blivit så vana att vi gör inget. - Vi lägger oss inte i!
Varför är det så?
Problemet, att lägga sig i för mycket, är egentligen minimal, det är något som vi borde i stället göra mera. Men å andra sidan är vi så kuvade att vi inte vet, hur vi skall bete oss. Och vi är inte vana att kunna lägga oss i.
- Inlärt från barndomen? Det finns alltid någonting i luften som vi är rädda för! Det är rädslan! Rädslan betraktas även vara hälsosam!
Jag fick stryk som barn, men, men ingen la sig i. Utom min mor, hon försökte. Hon var närvarande. Och därför älskade jag henne.
Min far? Min far var inte heller en dålig människa. Han ville att jag skulle bli någon som han kunde bli stolt över. Han ville verkligen mitt bästa. Men han visste inte eller kunde inte ett bättre sätt.
Och nu kan jag inte det heller. Egentligen inte. Rädslan inympades i mig. Såsmåningom är det rädslan som styr i livet!
Godheten i okunnighetens boja deformeras, så tragiskt är alltsammans. Jag var olydig och fick min straff. I skolan likaså, jag fick stryk. Men jag kämpade och tack vare krig/samhällsförändringar fick sedan komma in på en internat. Det gick bättre. - Betydelsen av att växla miljö kan inte nog uppskattas. Men rädslan fanns kvar. Det var på grund av rädsla jag skötte mig bra! Och det godkändes! Eftersom jag var lydig! Men många lydiga barn är rädda! Men vad är det värt?
Det kommunistiska systemet behövde inte inbjudan till att lägga sig i min uppfostran, tankar, visioner m m. Det klasslösa samhället föreföll vara som ett paradis. Så det var någonting att få se fram emot. Men systemet gjorde mig besviken. Framtiden såg ut att vara positiv, men det befriade mig inte från rädslan. Rädslan blev i stället ett styrmedel i samhället. Och ett sådant samhälle ville jag inte vara med om.
Men så illa blev det inte heller till slut. Jesus sade att "sanningen skall göra eder fria!" Jag gav honom chansen!
En av tio
en av tio
lever med bakgrund
av en våldsam miljö.
att lägga sig i
i familjens skam
det går inte
det görs inte.
- det finns ett språk
vi ser det ofta...
vi lever och med;
men vi vill inte förstå
eller. vi kan inte...
så står vi bara där
fullständigt skamsna.
Jag hörde om Jens tragiska liv som till slut berättade om sitt liv. Våldet, nästan det yttersta han har varit med om i. Hans far bad själv om hjälp till sina problem men, men den uteblev.
Vi andra, om vi visste - om omfattningen - hur skulle vi ha betet oss... Vi kan inte ens föreställa oss situationen. Vad skall man säga? Det går inte ens att hitta den rätta tonen. Den som är utsatt måste få berätta! Men var finns tilliten? Vem lånar sig till förfogande? - Men i stället döljes tragiken i skammen.
- Vi är fega, och gör inget. Och våldet bara upprepas och upprepas, ofta i skolan och ofta helt öppet. Vi har blivit så vana att vi gör inget. - Vi lägger oss inte i!
Varför är det så?
Problemet, att lägga sig i för mycket, är egentligen minimal, det är något som vi borde i stället göra mera. Men å andra sidan är vi så kuvade att vi inte vet, hur vi skall bete oss. Och vi är inte vana att kunna lägga oss i.
- Inlärt från barndomen? Det finns alltid någonting i luften som vi är rädda för! Det är rädslan! Rädslan betraktas även vara hälsosam!
Jag fick stryk som barn, men, men ingen la sig i. Utom min mor, hon försökte. Hon var närvarande. Och därför älskade jag henne.
Min far? Min far var inte heller en dålig människa. Han ville att jag skulle bli någon som han kunde bli stolt över. Han ville verkligen mitt bästa. Men han visste inte eller kunde inte ett bättre sätt.
Och nu kan jag inte det heller. Egentligen inte. Rädslan inympades i mig. Såsmåningom är det rädslan som styr i livet!
Godheten i okunnighetens boja deformeras, så tragiskt är alltsammans. Jag var olydig och fick min straff. I skolan likaså, jag fick stryk. Men jag kämpade och tack vare krig/samhällsförändringar fick sedan komma in på en internat. Det gick bättre. - Betydelsen av att växla miljö kan inte nog uppskattas. Men rädslan fanns kvar. Det var på grund av rädsla jag skötte mig bra! Och det godkändes! Eftersom jag var lydig! Men många lydiga barn är rädda! Men vad är det värt?
Det kommunistiska systemet behövde inte inbjudan till att lägga sig i min uppfostran, tankar, visioner m m. Det klasslösa samhället föreföll vara som ett paradis. Så det var någonting att få se fram emot. Men systemet gjorde mig besviken. Framtiden såg ut att vara positiv, men det befriade mig inte från rädslan. Rädslan blev i stället ett styrmedel i samhället. Och ett sådant samhälle ville jag inte vara med om.
Men så illa blev det inte heller till slut. Jesus sade att "sanningen skall göra eder fria!" Jag gav honom chansen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar