Psykiska skräp - gäster reflex

Jag läser här en bok som handlar om att återfå den psykiska balansen. Det är  en skön läsning, eftersom jag känner igen mig själv, då jag tydligen haft/har psykiska problem(skräp) utan att ha vetat om dom - känns det som om.
Som tex att inte kunna känna sig bekväm i en grupp. Det märktes bla på "dialekten" etc... Det är bara så tänkte jag då, jag är bara sån och därmed basta.
Men det verkar ha även berott på, att jag inte var medveten om det dvs att det var på grund av det som någonting kändes vara fel. Detta har bundit min energi och hållit mig känslomässigt inspärrad.

Jag har just då inte heller haft råd med en terapeut för att parata om mina problem med, men har inte heller varit medveten om att jag skulle ha behövt ett sådant samtal. Så det gick bara sakta upp för mig vad som var fel i/hos mig och hur jag borde åtgärda det.
 - Omogenhetens tillstånd betyder att man är inte medveten om sitt tillstånd!

Och nu läser jag att: "ofta kommer attituder präglade av olösta konflikter som stammar från de tidigaste minnena... till uttryck" i ens trivsel med/på sig själv och relationer till andra människor.
Exempel ur boken (man kan läsa den här boken som en spegel... jag borde ha gjort detta redan som ung... för att börja lära känna mig själv):

1. Ett överdrivet behov av att andra gillar en. Om man känner sig under vattenytan så försöker man kravla sig upp till ytan. Ja, jag har i hela mitt liv försökt motsvara förväntningarna. Jag har fått stryk som liten och sedan dess fick jag respekt för vuxenvärlden, men  inte har varit respekterad själv som barn, tycker jag.
2. Behovet av att få stå i centrum för uppmärksamheten. Ja, inte just det men det handlar om närmast ett behov av att bli accepterad dvs att komma över vattenytan. Giftet av mindrevärdighetskomplex eller otillräcklighet fick jag ständigt kämpa/leva med.
3. Oförmåga att visa värme och vara positiv. Min mor var bra på dom egenskaperna men inte jag. Vad värme var visste jag ju länge inte vad det var i praktiken(hade inte erfarenhet av den efter barndomen). Men jag tror ändå att jag var ändå positiv till livet och hade oförmågan att bli deppad(till ytan var jag oftast glad).
4. Sexuell överspändhet. Jag vet inte riktigt vad jag skall säga om detta. Jag gifte mig sent och hade ett lyckligt och långt äktenskap tills min fru dog i bröstkancer. Men vad är normalt, och vad är överspändhet? Lösa förbindelser var jag rentav rädd för.
5. Fruktan för förtrolighet? Ja! beroende på mentala skräp, som jag har inte hunnit bearbeta ännu. Många mentala gifter löste jag genom bön. Det är en ständigt kamp, allteftersom man upptäcker något nytt skräp i sig.

När jag sedermera insåg och blev medveten om dessa "ärvda" mentala skräp i mig och de som jag har skapat så kunde jag börja bli av med skräpet.
Min religion har  synnerligen hjälp mig med detta. Det finns dock en del som återstår fast jag är gammal. Gamla synder dyker då och då upp i sinnet. Jag funderar/grubblar då över mina misstag och jag bannar mig nu, eftersom jag vet nu, att mycket kunde ha blivit annorlunda och bättre om jag hade gjort bättre beslut. Jag har då kunnat undvika en massa extra bekymmer om jag hade tillräckligt med vett just då.
Och problemet som jag våndas över är att jag inte hade tillräckligt med självkännedom och den behövliga medvetenheten. Och brist på självkännedomen blev då huvudorsaken till psykisk ohälsa.

Skyller inte på miljön ändå - det har gått bra i stort sett!
Men är man omedveten om sina egenheter, resulterar sedan förstås att man har sämre förutsättningar att samverka i sin miljô! Det är alltså här man måste/kan börja dvs med sig själv... Annars, om det är det bara miljön m m man skyller på i stället, hindrar en bara för att kunna göra förbättringar.
 - Det gäller att öva upp förmågan för medvetenhet!

Det finns också andra orsaker till psykiska gifter som dock produceras/genereras i kontakt med miljön:
1. vid samverkan med miljön
2. via aggressioner från miljön.

Jag vill dock inte komma in  på detta just nu, men...
En av i flyktingsepokens tidevarv är speciella psykiska/mentala gifter kan verkligen drabba somliga. Många kan sorteras under begreppet utanförskap. Känslan av utanförskap drabbar(?) även sk infödda men jag tror den är annorlunda/eller långvarigare när det gäller emigranter. Utanförskap är inte till att förvåna - det är normalt och vanlig speciellt för emigranter. Men det kan med tiden bli ett mentalt gift, men det beror mest på individen. I den meningen att det är nästan ogjort att försöka ändra miljön - för att passa en själv - i det land man har hamnat. så det är att ändra på sig själv som återstår.

Detta säger jag på grund av egna erfarenheter. Den sorts känsla jag själv hade under en lång tid i Sverige. Den känslan var mest kulturellt betingat och den kunde varken jag eller omgivningen bota på en kort tid. Detta måste ta sin tid helt enkelt när man byter miljö och kultur(som man sedan inte kan välja bort). Detta är någonting "normalt" som varken myndigheterna eller själva emigranter är kanske tillräckligt medvetna om.

Att få gäster reflex
Svenskar är inte rasister - jag har inte träffat sådana - men de betraktar främlingar som gäster. Men hur uppför man sig som gäst? Inte kommer man in objuden och kräver sina mänskliga rättigheter som gäst heller?!
Man får ta seden dit man kommer helt enkelt.
Jag hade dock tur som fick en svenska till fru och som har lärt mig mycket. Framförallt att svenskarna var mognare än jag och därför så behövde jag lära av dom, framförallt!

Intellektets förbannelse

Jo, jag har en tendens... mer än en tendens, kalla det för en ful ovana om du vill etc. Ja, jag tycker om att skryta med vad jag har gjort och tror på, om att jag tex förstår bättre någonting, och på ett sätt som är störande.
Det går bra hemma att göra med min son, som oftast förstår mig och hur jag menar, för det mesta tror jag. Då han förstår ju, att jag är egentligen inte motiverad att skryta eller gillar att vara triggad till att skryta just framför honom. (Andra menar att det är kulturellt betingat.) Han accepterar(?) mina verbala "fakta" och jag hans också ibland.
Vi har ofta ett meningsfullt åsiktsutbyte med varann, för det mesta.

Jag känner mig själv som intellektuell, vilket kan vara en förbannelse. Med det här menas att jag har förmågan att kunna svinga det verbala svärdet. Men ändå fått ofta ge mig - måste jag säga -  som oftast inför min fru som har kunnat vinna effektivt utan ord. Hon har tystnat helt enkelt - och det var effektivt - och det blev slut på "undervisningen". - Hon är död nu men jag saknar diskussionerna med henne ändå.

Vad har hon lärt mig? Det är bla att skryta lagom. Om jag berättar en historia för någon kan ju hända att jag inte får de "applåder" som jag har räknat med. De har ju onekligen inte sett den stora fisken och kan samtidigt tvivla på storleken. Eller så väl vetande... kan tvivla på mina färdigheter. Eller rent av betrakta mina  förträffligheter som skryt, och som fallet var ju, kan den eventuella fångsten ändå bara bero på turen, vilket jag har förbisett att berätta förstås. Men det är verkligen tur att man befinner sig vid sådana här tillfällen hos vänner.
- Kvinnor tror jag är särskilt benägna att inte tro på sådana historier.
Och varför har jag möjligtvis missat att berätta hur jag har hamnat i vattnet när jag skulle plocka fram fisken. Det skulle ha gjort min berättelse lite mera trovärdig och skojig - mens min ära för när. - Lite skadeglädje borde jag ha ändå kunnat bjuda på!

Ja, jag har lärt mig - som jag sa förut - att man skall skryta lagom. Speciellt framför sin fru - hon genomskådar dig ändå! Detta blev ju rent intellektuellt ganska tidigt klart för mig, men så blir denna lärdom, som oftast bortblåst till nästa gång.
 - Håll dig borta från mig!

Dessutom:
"Att framhäva sina positiva sidor är i regel bra för karriären,..." trodde jag/man hittills, men nu är det inte så längre. Enligt en amerikansk studie, som visar klart att:
"... att vi överskattar omgivningens positiva reaktioner på våra framgångar och underskattar de negativa." - Pyttsan också!

Lagom skryt är alltså bäst, men just det - vad är lagom och speciellt för en intellektuell typ som mig?

Lite psykologi kan hjälpa oss/mig, speciellt ifall vi kan tänka oss rollerna som bytta.
Jag projicerar mina känslor på den/dom jag talar till och tror att de blir lika glada som jag är. Men speciellt om det jag berättar är i självförhärligande syfte kan effekten bli det motsatta. Budskapet kan uppfattas som skryt och därför osympatiskt. - Men var går gränsen? Lite från fall till fall. Barn kan skryta för sina mammor för att göra dem glada och de blir trodda också som oftast. Så det beror på mottagaren också.

Och du intellektuell - säger jag till mig själv: Det är alltid mottagarens sympati/dom/bedömning som avgör saken och inte mina förnumstiga förväntningar!
Du tycker att... men...!
- Försök inte imponera på omgivningen! Speciellt om det är kvinnor närvarande - de ser genom dig!"

Virus

Älskar med alla att trilska
sinnestillståndet är nog ilska
väntar som en tidsinställd bomb,
nu har det verkligen gått för långt.



virus finns det mångahanda
jag har nog drabbats av alla
den värsta mitt minne förstör,
vet inte snart vad jag nu gör.



denna virus är som ilska
sprides som en kontaktsmitta,
förökar sig fort som en blixt
suddar ut allt på min hårddisk.



systemet slutar att fungera
skadan får en att expolodera;
om du saknar viruskontroll...
- ve dig, om uppdateringen är noll.



Sinko

Utan vapen ett ingenting

En terrorist utan vapen
vad kan en sådan göra;
som en komisk figur är han
en till ingentinget nära?

men säg sju terrorister
- hänt nyligen i Paris -
har gjort millioner
skrämda... på alla vis.

men fast de var sju
vore de ingenting,
som några pajaser
utan farliga ting.

och vad skall vi göra
mot terrorismens plåga
- tänk den utan vapen
så har du hittat saken!

Sinko

Vad kan dom lära dig?

Trött, hungrig, på väg hem - pratar Lena - efter jobbet i svinottan - ilskan rinner till först som en svart lavaflod. Men så kom korna i vägen... som i sakta   mak passerande över vägen... klev bekvämt på betsmarken på andra sidan... och löstes sakta upp i dimman. Det var så vackert!
Jag rotade fram kameran för att kunna minnas just dessa magiska stunder. Det blev så stämninsgfullt att ilskan försvann bara. Och Lenas berättelse fick mig att tänka vidare på situationen.

Först kom ilskan i bilen, för något som kom i vägen. Och sedan möjligheten till terapin: synen som följde, kossorna som helt oberörda av hetsen i Lenas arbete och stressen hemåt... står/stannar där eller glor på en... för att sedan med total lugn och med oskyldiga ögon vandra vidare... kanske rentav råmande en smula...

Och sedan Lena - hennes oväntade beteende - som kunde se det underbara, stanna upp, och helt kunna öppna sig för den gåva som utspelade sig framför henne.

Jag tyckte mig kunna föreställa scenen - när jag läste om detta - som någonting underbart.
Det finns underbara stunder i livet, men kan vi stanna upp? Lena gjorde det. Och jag blev så betagen, att jag talade om mina dessa uppkomna känslor med Andree.

- Jag tror att jag skall skaffa en kossa för mig, på en bild förstås för att kunna stressa ned. Det kanske hjälper.
- Jag, vad som helst egentligen som kans bryta det monotona för någon minut. Synen på en katt skulle passa bra för det finns inget djur som är så bra på det dvs att kunna koppla av fullständdigt.
- Men det är inte lätt, det är lättare att bli heligt förbannad över snikna företag som profiterar på den desperata...
- Visserligen men tänk på att kossorna inte är upprörda alls. Vad har dus för rätt att bli så upprörd över?
- Det handlar inte om rättvisa...
- Men vad handlar det om då? Att bli ilsken hjälper ju ingen...
- Ja, man tar på sig helt onödiga bekymmer som man ändå inte kan hjälpa...
- Det kan då vara en bra terapi att exv kunna betrakta kossor som är bekymmerlösa. De har verkligen visat hur man gör när man lägger alla sina bekymmer på Gud...
- Ja, det kan vara värt att meditera över...

- Ja, jag har alltid funderat över vad orden betyda, att kasta sina bekymmer på Gud?

- Ja, jag kan säkert inte kunna vara en god förebild för dig. Men kanske kossorna kan...

- Ha, ha, ha...

Andliga orsaker till sjukdom?

Man går till en läkare för att få sitt lidandet tolkat för sig. Men läkarna är utbildade främst på fysiska ev psykiska åkommor.  Begreppet andliga sjukdomar existerar knappast eller?

"Vid sjukdom väcks ofta existentiella frågor, funderingar och bekymmer hos individen. Ibland kan dessa tankar och funderingar leda till andligt/själsligt lidande."
 Det är ung på detta sätt man resonerar men, kan det vara tvärtom också, så att det är den andliga sjukdomen som är det primära, eller?

- Är du sjuk så gå till en läkare, sägs vanligen!

Och så här har vi blivit lärda, vilket är också riktigt i många fall. Och så här har jag handlat själv många gånger.
Jag visste dessutom i allmänhet för lite om min kropp, sinne m m och vad det var som påverkade min hälsa och hur.
Och då, när jag kände mig riktigt dålig, så gick jag till en läkare förstås och det hände följande: Det var ingen fel på dig, alla prover var bra sa han. Men jag själv kände mig inte riktigt bra ändå... Bara inbillning...? Jag fick en tankeställare.

Efter att jag sedermera har börjat läsa om sambandet mellan livsföring och hälsa blev jag mer och mer medveten om att, symptom är budskap som innefattar order om att någonting borde göras. Men vad innebär budskapet? Och hur man gör något åt det?

Vad jag har lärt mig sedermera att förstå, är, att om det gör ont (exv kramper i benet som jag hade då) ja, då betyder det att det är definitivt fel någonstans. Och det enda jag visste var då, till att börja med, att jag ville slippa kramperna, särskilt på nätterna förstås. Det var doktorns uppgift, förväntade jag mig, att avlägsna orsakerna.
Jag sökte en läkare också denna gång, som man bör göra, men han kunde inte hjälpa mig.
Men jag har då kommit ihåg att jag har läst någonstans, om att man kunde använda sig av sin kropp, som instrument och uttolkare.

Och så blev det också. Jag började experimentera med min kropp, och fann snart, att om jag slutade bruka vin så slutade jag att få kramper i bena också(efter någon vecka). Budskapet var för enkelt men tydligt. Men som jag fick bekräftat sedermera även på annat sätt dvs att så kunde verkligen vara fallet (med lite extra undersökningar i litteraturen m m som jag inte vill gå in på.) Och om möjliga andliga orsaker har jag inte ens kunnat tänka på, fast det var mot en dödlig sjukdom vi hade att kämpat emot under den tiden. Och bruket av vin kom då i sikte.

Denna viktiga erfarenhet visade då att jag var på rätt spår. Jag har sedan slutat att dricka vin överhuvudtaget och bena är inget fel på sedan dess, vad kramper beträffar. Och jag kände mig tillfreds så långt.
Och jag har sedan dess fortsatt att på detta sätt experimentera med andra åkommor med min kropp. - Typ: ingen rök så ingen hosta etc., eller att sluta äta när man är mätt m m.

Jag har lärt mig att kroppen säger ifrån, först med några lindriga symptom(yttringar) men som sedan kan förstärkas om man fortsätter som förut, med större/nya symptom och med större lidande som följd.

Och det finns inte bara fysiska symptom(lidanden) i bilden utan även psykiska och andliga.

Att använda sin  kropp som informationsbärare och -givare är ibland mycket svårare om man tänker på alla de olika faktorer som kan påverka hälsan. I sådana fall kan man verkligen behöva ha en expert till hjälp. Men även i sådana fall har man nytta av att lära sig att kunna vara medveten/uppmärksam, och träna sig på om inte annat, dvs att försöka avläsa budskapet så gott det går. Även det psykiska och andliga vilka senare man ofta inte ens tänker på att de hör också till.

Vi tänker som vår kultur bjuder och placerar livets realiteter i en separat religiös och  andlig avdelning, separerat från allt det övriga. Livet/hälsan självt gör emellertid inte sådana distinktioner. - dvs allt hänger ihop. Det gäller att kunna tänka på helheten (holistisk synsätt).

Det som i fysiska planet är huvudvärk eller annat sjukdom kan i det psykiska kallas för depression eller ångest. Och på det andliga planet åter för alienation(känslan av främlingskap m m).

En fysisk åkomma har i vissa fall ett speciellt namn, samtidigt ett annat i frågan om psyket och ett tredje i anden. Budskapet är komplett först om alla tre faktorer är med i bilden.
Och detta skall vi vara glada över att det är så! Överhuvudtaget skall vi inte beklaga lidanden av olika slag utan att försöka bli väckta först därav. - Vad bra att jag blev påmind om detta för att nu kan jag...  osv.
Det som är andligt betraktas ofta något som medföljande, vilket kanske kan vara fel.
"Vid sjukdom väcks ofta existentiella frågor, funderingar och bekymmer hos individen. Ibland kan dessa tankar och funderingar leda till andligt/själsligt lidande. Ett andligt/själsligt lidande kan upplevas av människan när det blir ett avbrott i hennes känsla av sammanhang..."

Exv vid alienation m m betraktas det ej som något som kan uppträda primärt. varför?

Läs mera
http://advicewomens.org/sv/pages/973078#

En order...1-3

En order...1-3

Det händer, hur försiktig man än är, att man får uppleva symptom eller symptom(lidande) på begynnande sjukdom. Detta är inte något ont i sig eller något som inte borde hända och som man skall vara irriterad över. Det som är frågan om, i sådana fall är ett sorts lindrig budskap, en form av feedback om man så vill.
En feedback från dig själv till dig själv, om det liv du just nu lever och som du bör uppmärksamma.

Du kan känna dig stressad eller till och med utsliten för att du arbetar för mycket eller på ett felaktigt sätt och din miljö etc.

Det första budskapet är/ kan vara en känsla av lätt utmattning.

Det är en order(1) om att slappna av och inte göra något ansträngande förrän reserverna/batterierna är fyllda. Och tänk på sömnen!

Du har dock lärt dig att strunta i sådana budskap - som kommer från din kropp - för man måste... En extra kopp kaffe, en tablett, och ännu ett åtagande och den hektiska tillvaron fortsätter. Vi är fostrade att vara effektiva och strunta i "bagateller" som gäller vår hälsa. Vi har blivit analfabeter i att kunna läsa av livets behov och vi betraktar lidandet helt av ondo som måste bekämpas eller att helt enkelt inte bry sig. Men i själva verket innebär lidandet ett sorts budskap som vi bör kunna läsa av.

Om inte den första varningen/första ordern räcker till för att ruska om oss kommer nästa budskapet som säger:

"- Hör på nu, Du har inte förstått eller brytt om det första budskapet till dig. Jag förstår också dina ursäkter men dom hjälper inte mig för jag är så inrättad att kunna varna dig och nu kommer jag med min nästa budskap för att du skall kunna skydda mig."
- Du fattar ingenting, jag har ju ansvar och uppgifter att sköta, det går inte att vara lat och koppla av som du menar.
- Jag är din kropp och jag vill tjäna dig och göra som du vill men det finns gränser. Och jag kan inte ljuga för dig om jag lider. Jag vill bara signalera så att du vet. Att sända information om mitt tillstånd är min uppgift. Det är alltid du som bestämmer tills jag helt säger ifrån eller ger upp. För då orkar jag inte med dig längre.
- Och vad blir ditt nästa budskap om jag fortsätter med mitt hektiska liv?

- Mitt nästa budskap kan vara en svår förkylning faktiskt, trötthet och en känsla av att det värker överallt som gör det lockande att stanna kvar i sängen kanske några dagar. 

Mitt order(2) borde du kunna förstå...

Nästa ordern gäller i sådana eller liknande fall, först och främst, att uppfatta dessa ändå som välsignelser. Eftersom det gäller nu en kraftig uppmuntran, till att göra vad som är det bästa att göra för sin hälsa. Terapin är given, som man lätt kan förstå, dvs att ägna några dagar för att slappna av för att kunna ladda batterierna på nytt. Det gäller då att inte kämpa mot symptomen - eller bliva fiende till den - eller göra motstånd för det bara förvärrar sjukdomen.
Det gäller alltså att inte uppleva att det är något fel på en själv och kalla sig för lat t ex. För det andra så går sjukdomen fortare över om du inte stretar emot och gör motstånd. Någon gång måste man ju göra så några gånger i livet, men det får inte bli en vana.

En skjukdomsyttring(lidande) är alltså ett budskap, och det är din sak att kunna eller försöka tolka budskapet - bliva medveten - för att söka efter vad du bör göra. Budskapets syfte är att göra dig/tvinga dig bliva medveten om att något är inte som det skall. Lidandet kan vara, kanske är just till för att vara till nytta - och inte till för att plåga dig!
Vi har lärt oss att avsky lidandet men... - detta sorts av lidande kommer nog aldrig att upphöra!
Att "åtgärda lidandet", så har du ditt huvud att använda till och om inte det hjälper så använd andras. Det kan bero på födan eller exv av stressen som inte behandlats på riktigt sätt. Negativitet i mänskliga relationer är inte heller att förglömma. Dessa negativa relationer kan om de inte bearbetats lagras i organismen. Bokstavligen ackumuleras de ouppgjorde konflikter som en toxin och kan göra sina skador även som fysiska giftämnen kunna göra.

Men ett av problemen här är tillvänjning. Jag menat att man vänjer sig vid sina plågoandar. Jag känner folk som har haft huvudvärk varje vecka nästan och i åratal men ingenting har hänt. Varje gång så har man hoppats på att det ändå går snart över men det har inte gått över. Tills det blev värre.
Kroppen är verkligen mycket tålig och det är just det som kan bli problemet. Man hoppas att det går över och så vänjer man sig - bliver till en offer - med sitt lidande.
I sådana här fall behöver man kanske lära sig att uppmärksamma växlingarna i sitt lidande. Lidande behöver då sättas i samband med någonting annat som har sker i livet. Så har ock jag gjort när det gällde kramper i mina ben. Jag lade märke till att kramper uppstod när jag brukade vin. Jag frågade doktorn först när jag började misstänka det. Nej, det kan inte vara vinet, det är tvärtom mycket nyttig om man brukar det måttligt. Och jag brukade det ju måttligt men ändå så fortsatte kramperna.
Vad är då att göra? Jag slutade totalt att bruka vin och sedan försvann kramperna därmed.

Exemplet visar hur man med egna iakttagelser kan sluta sig till, ifall symptomen/lidanden är slumpvisa eller kan kopplas direkt till någonting i livsföringen - som jag har gjort.

Alltså kan du själv utröna om variationerna i ditt hälsotillstånd är slumpmässiga eller beror på någonting särskilt i ditt liv, dvs på du gör, på hur du reagerar på utmaningarna ditt liv etc.

Budskapet då kan vara
1. fysiska(sjukdomssymptom etc)
2. psykiska (depression, ångest) eller
3. andliga (känslan av främlingskap, meningslöshet etc)

Och du får då samtidigt också reda på, att det är du själv - blir medveten om det - som slutligen bär ansvaret för ditt tillstånd. Och var positiv - om möjligt - till dina "åkommor".

Budskapet du har fått är dock hoppfullt, eftersom det innebär att, det kan behövas en djupgående atitud förändring - order 3 - , från beroende exv av yttre läkemedel till att utveckla din egen förmåga till självläkning. Detta kan inträffa då du görs medveten om sambandet.