Jo, jag har en tendens... mer än en tendens, kalla det för en ful ovana om du vill etc. Ja, jag tycker om att skryta med vad jag har gjort och tror på, om att jag tex förstår bättre någonting, och på ett sätt som är störande.
Det går bra hemma att göra med min son, som oftast förstår mig och hur jag menar, för det mesta tror jag. Då han förstår ju, att jag är egentligen inte motiverad att skryta eller gillar att vara triggad till att skryta just framför honom. (Andra menar att det är kulturellt betingat.) Han accepterar(?) mina verbala "fakta" och jag hans också ibland.
Vi har ofta ett meningsfullt åsiktsutbyte med varann, för det mesta.
Jag känner mig själv som intellektuell, vilket kan vara en förbannelse. Med det här menas att jag har förmågan att kunna svinga det verbala svärdet. Men ändå fått ofta ge mig - måste jag säga - som oftast inför min fru som har kunnat vinna effektivt utan ord. Hon har tystnat helt enkelt - och det var effektivt - och det blev slut på "undervisningen". - Hon är död nu men jag saknar diskussionerna med henne ändå.
Vad har hon lärt mig? Det är bla att skryta lagom. Om jag berättar en historia för någon kan ju hända att jag inte får de "applåder" som jag har räknat med. De har ju onekligen inte sett den stora fisken och kan samtidigt tvivla på storleken. Eller så väl vetande... kan tvivla på mina färdigheter. Eller rent av betrakta mina förträffligheter som skryt, och som fallet var ju, kan den eventuella fångsten ändå bara bero på turen, vilket jag har förbisett att berätta förstås. Men det är verkligen tur att man befinner sig vid sådana här tillfällen hos vänner.
- Kvinnor tror jag är särskilt benägna att inte tro på sådana historier.
Och varför har jag möjligtvis missat att berätta hur jag har hamnat i vattnet när jag skulle plocka fram fisken. Det skulle ha gjort min berättelse lite mera trovärdig och skojig - mens min ära för när. - Lite skadeglädje borde jag ha ändå kunnat bjuda på!
Ja, jag har lärt mig - som jag sa förut - att man skall skryta lagom. Speciellt framför sin fru - hon genomskådar dig ändå! Detta blev ju rent intellektuellt ganska tidigt klart för mig, men så blir denna lärdom, som oftast bortblåst till nästa gång.
- Håll dig borta från mig!
Dessutom:
"Att framhäva sina positiva sidor är i regel bra för karriären,..." trodde jag/man hittills, men nu är det inte så längre. Enligt en amerikansk studie, som visar klart att:
"... att vi överskattar omgivningens positiva reaktioner på våra framgångar och underskattar de negativa." - Pyttsan också!
Lagom skryt är alltså bäst, men just det - vad är lagom och speciellt för en intellektuell typ som mig?
Lite psykologi kan hjälpa oss/mig, speciellt ifall vi kan tänka oss rollerna som bytta.
Jag projicerar mina känslor på den/dom jag talar till och tror att de blir lika glada som jag är. Men speciellt om det jag berättar är i självförhärligande syfte kan effekten bli det motsatta. Budskapet kan uppfattas som skryt och därför osympatiskt. - Men var går gränsen? Lite från fall till fall. Barn kan skryta för sina mammor för att göra dem glada och de blir trodda också som oftast. Så det beror på mottagaren också.
Och du intellektuell - säger jag till mig själv: Det är alltid mottagarens sympati/dom/bedömning som avgör saken och inte mina förnumstiga förväntningar!
Du tycker att... men...!
- Försök inte imponera på omgivningen! Speciellt om det är kvinnor närvarande - de ser genom dig!"
Det går bra hemma att göra med min son, som oftast förstår mig och hur jag menar, för det mesta tror jag. Då han förstår ju, att jag är egentligen inte motiverad att skryta eller gillar att vara triggad till att skryta just framför honom. (Andra menar att det är kulturellt betingat.) Han accepterar(?) mina verbala "fakta" och jag hans också ibland.
Vi har ofta ett meningsfullt åsiktsutbyte med varann, för det mesta.
Jag känner mig själv som intellektuell, vilket kan vara en förbannelse. Med det här menas att jag har förmågan att kunna svinga det verbala svärdet. Men ändå fått ofta ge mig - måste jag säga - som oftast inför min fru som har kunnat vinna effektivt utan ord. Hon har tystnat helt enkelt - och det var effektivt - och det blev slut på "undervisningen". - Hon är död nu men jag saknar diskussionerna med henne ändå.
Vad har hon lärt mig? Det är bla att skryta lagom. Om jag berättar en historia för någon kan ju hända att jag inte får de "applåder" som jag har räknat med. De har ju onekligen inte sett den stora fisken och kan samtidigt tvivla på storleken. Eller så väl vetande... kan tvivla på mina färdigheter. Eller rent av betrakta mina förträffligheter som skryt, och som fallet var ju, kan den eventuella fångsten ändå bara bero på turen, vilket jag har förbisett att berätta förstås. Men det är verkligen tur att man befinner sig vid sådana här tillfällen hos vänner.
- Kvinnor tror jag är särskilt benägna att inte tro på sådana historier.
Och varför har jag möjligtvis missat att berätta hur jag har hamnat i vattnet när jag skulle plocka fram fisken. Det skulle ha gjort min berättelse lite mera trovärdig och skojig - mens min ära för när. - Lite skadeglädje borde jag ha ändå kunnat bjuda på!
Ja, jag har lärt mig - som jag sa förut - att man skall skryta lagom. Speciellt framför sin fru - hon genomskådar dig ändå! Detta blev ju rent intellektuellt ganska tidigt klart för mig, men så blir denna lärdom, som oftast bortblåst till nästa gång.
- Håll dig borta från mig!
Dessutom:
"Att framhäva sina positiva sidor är i regel bra för karriären,..." trodde jag/man hittills, men nu är det inte så längre. Enligt en amerikansk studie, som visar klart att:
"... att vi överskattar omgivningens positiva reaktioner på våra framgångar och underskattar de negativa." - Pyttsan också!
Lagom skryt är alltså bäst, men just det - vad är lagom och speciellt för en intellektuell typ som mig?
Lite psykologi kan hjälpa oss/mig, speciellt ifall vi kan tänka oss rollerna som bytta.
Jag projicerar mina känslor på den/dom jag talar till och tror att de blir lika glada som jag är. Men speciellt om det jag berättar är i självförhärligande syfte kan effekten bli det motsatta. Budskapet kan uppfattas som skryt och därför osympatiskt. - Men var går gränsen? Lite från fall till fall. Barn kan skryta för sina mammor för att göra dem glada och de blir trodda också som oftast. Så det beror på mottagaren också.
Och du intellektuell - säger jag till mig själv: Det är alltid mottagarens sympati/dom/bedömning som avgör saken och inte mina förnumstiga förväntningar!
Du tycker att... men...!
- Försök inte imponera på omgivningen! Speciellt om det är kvinnor närvarande - de ser genom dig!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar