Trött, hungrig, på väg hem - pratar Lena - efter jobbet i svinottan - ilskan rinner till först som en svart lavaflod. Men så kom korna i vägen... som i sakta mak passerande över vägen... klev bekvämt på betsmarken på andra sidan... och löstes sakta upp i dimman. Det var så vackert!
Jag rotade fram kameran för att kunna minnas just dessa magiska stunder. Det blev så stämninsgfullt att ilskan försvann bara. Och Lenas berättelse fick mig att tänka vidare på situationen.
Först kom ilskan i bilen, för något som kom i vägen. Och sedan möjligheten till terapin: synen som följde, kossorna som helt oberörda av hetsen i Lenas arbete och stressen hemåt... står/stannar där eller glor på en... för att sedan med total lugn och med oskyldiga ögon vandra vidare... kanske rentav råmande en smula...
Och sedan Lena - hennes oväntade beteende - som kunde se det underbara, stanna upp, och helt kunna öppna sig för den gåva som utspelade sig framför henne.
Jag tyckte mig kunna föreställa scenen - när jag läste om detta - som någonting underbart.
Det finns underbara stunder i livet, men kan vi stanna upp? Lena gjorde det. Och jag blev så betagen, att jag talade om mina dessa uppkomna känslor med Andree.
- Jag tror att jag skall skaffa en kossa för mig, på en bild förstås för att kunna stressa ned. Det kanske hjälper.
- Jag, vad som helst egentligen som kans bryta det monotona för någon minut. Synen på en katt skulle passa bra för det finns inget djur som är så bra på det dvs att kunna koppla av fullständdigt.
- Men det är inte lätt, det är lättare att bli heligt förbannad över snikna företag som profiterar på den desperata...
- Visserligen men tänk på att kossorna inte är upprörda alls. Vad har dus för rätt att bli så upprörd över?
- Det handlar inte om rättvisa...
- Men vad handlar det om då? Att bli ilsken hjälper ju ingen...
- Ja, man tar på sig helt onödiga bekymmer som man ändå inte kan hjälpa...
- Det kan då vara en bra terapi att exv kunna betrakta kossor som är bekymmerlösa. De har verkligen visat hur man gör när man lägger alla sina bekymmer på Gud...
- Ja, det kan vara värt att meditera över...
Jag rotade fram kameran för att kunna minnas just dessa magiska stunder. Det blev så stämninsgfullt att ilskan försvann bara. Och Lenas berättelse fick mig att tänka vidare på situationen.
Först kom ilskan i bilen, för något som kom i vägen. Och sedan möjligheten till terapin: synen som följde, kossorna som helt oberörda av hetsen i Lenas arbete och stressen hemåt... står/stannar där eller glor på en... för att sedan med total lugn och med oskyldiga ögon vandra vidare... kanske rentav råmande en smula...
Och sedan Lena - hennes oväntade beteende - som kunde se det underbara, stanna upp, och helt kunna öppna sig för den gåva som utspelade sig framför henne.
Jag tyckte mig kunna föreställa scenen - när jag läste om detta - som någonting underbart.
Det finns underbara stunder i livet, men kan vi stanna upp? Lena gjorde det. Och jag blev så betagen, att jag talade om mina dessa uppkomna känslor med Andree.
- Jag tror att jag skall skaffa en kossa för mig, på en bild förstås för att kunna stressa ned. Det kanske hjälper.
- Jag, vad som helst egentligen som kans bryta det monotona för någon minut. Synen på en katt skulle passa bra för det finns inget djur som är så bra på det dvs att kunna koppla av fullständdigt.
- Men det är inte lätt, det är lättare att bli heligt förbannad över snikna företag som profiterar på den desperata...
- Visserligen men tänk på att kossorna inte är upprörda alls. Vad har dus för rätt att bli så upprörd över?
- Det handlar inte om rättvisa...
- Men vad handlar det om då? Att bli ilsken hjälper ju ingen...
- Ja, man tar på sig helt onödiga bekymmer som man ändå inte kan hjälpa...
- Det kan då vara en bra terapi att exv kunna betrakta kossor som är bekymmerlösa. De har verkligen visat hur man gör när man lägger alla sina bekymmer på Gud...
- Ja, det kan vara värt att meditera över...
- Ja, jag har alltid funderat över vad orden betyda, att kasta sina bekymmer på Gud?
- Ja, jag kan säkert inte kunna vara en god förebild för dig. Men kanske kossorna kan...
- Ha, ha, ha...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar