Min viktigaste upptäckt i livet.
I varje fall visste jag det
att jag är inte sådan
som jag borde.
den kommunistiska
människan blev inte av
som den skulle...
jag var ständigt rädd i
med rädslan styrt samhälle.
så jag längtade efter
efter en
befrielse från fruktan
innerst inne.
Jag har levat på internat under mesta tiden av min skoltid. Mina lärare har hjälpt mig med det. Eftersom det var om omöjligt att kunna läsa hemma, och jag visade håg till att få veta mera.
Vi hade ju inte el hemma så det gick inte praktiskt heller. Och så skulle man/jag jobba/hjälpa hemma, även som barn, efter skolan på den tiden. Det var nödvändigt speciellt efter kriget med åtföljande svält i landet.
Så budskapet jag fick del av under kollegiets seminarier och i skolan blev mycket positivt mottaget. Jag ville självklart inte leva i fattigdom längre utan längtade efter ett bättre liv - ett som liknade en paradis - ett klasslöst samhälle - enligt den kommunistiska visionen. Så jag försökte verkligen ställa upp och försökte lära mig det, de insåg vara nödvändigt.
Men med tiden växte dilemmat, det som jag skrev tidigare om. Jag var samma rädda stackare som - som jag såg det - och, som inte kunde motsvara förväntningarna. Jag blev innerst inne inte den typ av människa som behövdes för visionen, en som man skulle kunna ha önskade förväntningar på.
Vad för slags samhälle det skulle bli, om jag och människorna runt omkring mig inte förbättrades något? Det har visserligen kunnat konstateras vissa förbättringar men jag misstänkte - enligt mig att döma - att denna "förbättring" berodde till stor del på räddslan.
- Jag var inte med i partiet, men de som var med tycktes inte heller blivit bättre människor, tyckte jag.
Jag sökte då efter människor som var bättre än mig och kunde vara så att säga framtidens människor - befriade från ångest/fruktan etc. Och som jag skulle kunna se upp till, eller trivas med. Jag gillade ju inte mig själv som jag var och jag visste heller inte vem jag skulle bli.
Och det var ju samtidigt en sådan atmosfär i samhället runtomkring oss, att ingen vågade vara öppet ärliga på något sätt. Så fort man fick lära känna dom kröp fruktans olyckliga personlighet i dagen.
I varje fall insåg jag såsmåningom att hoppet om en framtid med sådana människor som jag själv var/blev verkligen ingenting att hoppas på i framtiden. Sovjetmanniskan som skulle skapas har inte trätt fram.
Men min farmor var annorlunda och några träffar med religiösa människor fick mig att fundera. - Vad var det som gjorde dem så annorlunda?
Så jag började inse såsmaningom att verktyget med hjärntvätt och dylikt är inte var ett effektivt redskap till att förbättra människan. Det måste följaktligen finnas ett annat verktyg som fungerar bättre och mer omvälvande. Av det jag såg och erfarit, att det fanns detta någonting hos vissa religiösa människor. Detta var mitt viktigaste upptäckt i livet, tycker jag. Religionen ansåg jag sedan vara någonting mera betydelsefull redskap än propagandan m m -. Alla människor blev uppenbarligen inte bättre av religionen, men att den kraften fanns ändå inom religionen.
Så problemet med kommunismen är bland annat att systemet saknar verktyget till att på riktigt befria/förändra människan. - Men var finns denna förändrande faktorn och hur att finna den?
I varje fall visste jag det
att jag är inte sådan
som jag borde.
den kommunistiska
människan blev inte av
som den skulle...
jag var ständigt rädd i
med rädslan styrt samhälle.
så jag längtade efter
efter en
befrielse från fruktan
innerst inne.
Jag har levat på internat under mesta tiden av min skoltid. Mina lärare har hjälpt mig med det. Eftersom det var om omöjligt att kunna läsa hemma, och jag visade håg till att få veta mera.
Vi hade ju inte el hemma så det gick inte praktiskt heller. Och så skulle man/jag jobba/hjälpa hemma, även som barn, efter skolan på den tiden. Det var nödvändigt speciellt efter kriget med åtföljande svält i landet.
Så budskapet jag fick del av under kollegiets seminarier och i skolan blev mycket positivt mottaget. Jag ville självklart inte leva i fattigdom längre utan längtade efter ett bättre liv - ett som liknade en paradis - ett klasslöst samhälle - enligt den kommunistiska visionen. Så jag försökte verkligen ställa upp och försökte lära mig det, de insåg vara nödvändigt.
Men med tiden växte dilemmat, det som jag skrev tidigare om. Jag var samma rädda stackare som - som jag såg det - och, som inte kunde motsvara förväntningarna. Jag blev innerst inne inte den typ av människa som behövdes för visionen, en som man skulle kunna ha önskade förväntningar på.
Vad för slags samhälle det skulle bli, om jag och människorna runt omkring mig inte förbättrades något? Det har visserligen kunnat konstateras vissa förbättringar men jag misstänkte - enligt mig att döma - att denna "förbättring" berodde till stor del på räddslan.
- Jag var inte med i partiet, men de som var med tycktes inte heller blivit bättre människor, tyckte jag.
Jag sökte då efter människor som var bättre än mig och kunde vara så att säga framtidens människor - befriade från ångest/fruktan etc. Och som jag skulle kunna se upp till, eller trivas med. Jag gillade ju inte mig själv som jag var och jag visste heller inte vem jag skulle bli.
Och det var ju samtidigt en sådan atmosfär i samhället runtomkring oss, att ingen vågade vara öppet ärliga på något sätt. Så fort man fick lära känna dom kröp fruktans olyckliga personlighet i dagen.
I varje fall insåg jag såsmåningom att hoppet om en framtid med sådana människor som jag själv var/blev verkligen ingenting att hoppas på i framtiden. Sovjetmanniskan som skulle skapas har inte trätt fram.
Men min farmor var annorlunda och några träffar med religiösa människor fick mig att fundera. - Vad var det som gjorde dem så annorlunda?
Så jag började inse såsmaningom att verktyget med hjärntvätt och dylikt är inte var ett effektivt redskap till att förbättra människan. Det måste följaktligen finnas ett annat verktyg som fungerar bättre och mer omvälvande. Av det jag såg och erfarit, att det fanns detta någonting hos vissa religiösa människor. Detta var mitt viktigaste upptäckt i livet, tycker jag. Religionen ansåg jag sedan vara någonting mera betydelsefull redskap än propagandan m m -. Alla människor blev uppenbarligen inte bättre av religionen, men att den kraften fanns ändå inom religionen.
Så problemet med kommunismen är bland annat att systemet saknar verktyget till att på riktigt befria/förändra människan. - Men var finns denna förändrande faktorn och hur att finna den?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar