Det hände i går. Från träningen gick jag till affären för att köpa mat. Nu med två kassar - en i varje hand - kånkade jag hem över bron och parken och det var vackert väder. Jag beundrade den skimrande ån och satte mig på en ensam bänk.
Jag tar fram tidningen Metro och en bit bröd som jag inmundigar för sockrets skull. Jag har diabetes, och träningen är därför ett måste, om du ännu inte visste det ännu och det var också före min lunch.
Medan jag knapra på brödet och läste insjunken i tidningen så plötsligt hörde jag en signal från en mobil. Jag vaknade liksom till; signalen var stark nog för att komma från nära håll och som fick mig att reagera lite förvillad. Intuitivt började jag leta efter i en utav kassarna efter min egen telefon samtidigt förbryllad över att någonting inte stämde. Signalen var ju annorlunda än jag var van vid att höra. Jag hör nu en upprepning av signalen och ser mig om, det finns ju inte en människa i närheten och medan jag funderar på om jag drömde kom ytterligare en signat till. Och först nu märkte jag mobilen som låg på bänken längs bort nära andra hörnet - den var svart och inte lätt att lägga märke till. Signalen upprepas sedan igen och jag tar intuitivt upp mobilen för att svara. Men jag lyckades inte eftersom det var av en annan sort än min gamla Nokia. Så jag började fundera nu med den främmande mobilen i handen. Ring, ring... kommer plötsligt igen och nu är jag påpassligt snabb nog att försöka trycka på knapparna där jag trodde de skulle vara. Men det var svårt att urskilja dom eftersom det var dagsljus och det brukar inte vara så tydliga då, ja du vet. Jag lyckades inte denna gång heller och gav upp och inte heller mer signal...
Men jag började känna mig inblandat vid det här laget och vad skall jag göra med mobilen nu då?
Jag kan väl inte lämna mobilen kvar på bänken? Och hur skall jag få tag på ägaren? Det blir väl att lämna den till polisen. Men jag hinner inte i dag för Andree skall hämta mig snart för att åka till Oskarsborg. Det blir väl nästa vecka då. Men ägaren då? En mobil är som den högra handen numera, närmast en katastrof att bli av med den även för en kort stund. Jag vet ju hur det är. Och nu började jag känna mig delaktig även i den katastrofen. Jag borde ha låtit bli den...
Vill du veta fortsättningen?
Jag tar fram tidningen Metro och en bit bröd som jag inmundigar för sockrets skull. Jag har diabetes, och träningen är därför ett måste, om du ännu inte visste det ännu och det var också före min lunch.
Medan jag knapra på brödet och läste insjunken i tidningen så plötsligt hörde jag en signal från en mobil. Jag vaknade liksom till; signalen var stark nog för att komma från nära håll och som fick mig att reagera lite förvillad. Intuitivt började jag leta efter i en utav kassarna efter min egen telefon samtidigt förbryllad över att någonting inte stämde. Signalen var ju annorlunda än jag var van vid att höra. Jag hör nu en upprepning av signalen och ser mig om, det finns ju inte en människa i närheten och medan jag funderar på om jag drömde kom ytterligare en signat till. Och först nu märkte jag mobilen som låg på bänken längs bort nära andra hörnet - den var svart och inte lätt att lägga märke till. Signalen upprepas sedan igen och jag tar intuitivt upp mobilen för att svara. Men jag lyckades inte eftersom det var av en annan sort än min gamla Nokia. Så jag började fundera nu med den främmande mobilen i handen. Ring, ring... kommer plötsligt igen och nu är jag påpassligt snabb nog att försöka trycka på knapparna där jag trodde de skulle vara. Men det var svårt att urskilja dom eftersom det var dagsljus och det brukar inte vara så tydliga då, ja du vet. Jag lyckades inte denna gång heller och gav upp och inte heller mer signal...
Men jag började känna mig inblandat vid det här laget och vad skall jag göra med mobilen nu då?
Jag kan väl inte lämna mobilen kvar på bänken? Och hur skall jag få tag på ägaren? Det blir väl att lämna den till polisen. Men jag hinner inte i dag för Andree skall hämta mig snart för att åka till Oskarsborg. Det blir väl nästa vecka då. Men ägaren då? En mobil är som den högra handen numera, närmast en katastrof att bli av med den även för en kort stund. Jag vet ju hur det är. Och nu började jag känna mig delaktig även i den katastrofen. Jag borde ha låtit bli den...
Vill du veta fortsättningen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar