Evig pina

Det var en tjej, en sommarpratare som sa så här:
(sammanfattning och kommentar)

Jag är inte rädd för döden, att ruttna bort och så, skrämmer mig inte! Det som skrämmer mig mest och orsakar mitt lidande redan nu, det är, om ingen minns mig längre.
 - Varför har jag då funnits överhuvudtaget om resultatet blir dubbelt noll!
Och inte heller allt det jag har gjort, kommer man ihåg efter mig. Det blir alltså dubbelt dött efter mig. Och det vill jag inte!!

Jag är inte religiös eller så, men jag strätar emot detta faktum, och lider faktiskt av tanken, att jag kommer att glömmas fullständigt bort.

Jag vill därför göra någonting stort för att man inte skall glömma mig. Och så började hon... - men det har mindre betydelse nu i sammanhanget vad.
Hon ville göra någonting stort och så bra som möjligt, så att minnet över henne inte försvann. - Många tänker nog i liknande tankebanor! Vad kommer att bli efter mig?

Hon gav uttryck för medvetenheten av en typ av plåga, som inte är fysisk men definitivt värre, dessutom en möjlig och definitiv evig plåga. - Är inte detta som får de kristna a tänka på den andra döden i Uppenbarelseboken? Den andra döden är den, då även minnet av de döda raderas bort efter döden. - Vilken plåga!