Vid incheckningen... den trevliga tjejen är på plats igen... hej och...
- Jag har gjort en god gärning i dag skröt jag.
- Låt mig höra sa hon.
- Jag har hjälp en gammal dam till att pumpa hennes cykel. Och hon sa ett TACK på ett sätt som ännu värmer hjärtat.
- Ja, vi borde säga TACK oftare...
Sedan blev det STAR-TRACK att trampa ned kalorier på. När c:a 100 är avklarade , ja, då väntar ytterligare 6-7 nya träningsmaskiner att brottas med.
Men jag går inte på tomgång eftersom jag tänker på tacksamheten.
Och då kommer jag ihåg värmlänningen Böe, min vän som dog nyss. Och det jag kommer ihåg om honom mest är just att han var så tacksam. Inte för min skull utan för livet i allmänhet. Och för ett fast hopp - som jag delar med honom - och som jag dryftade med honom sist, enbart några veckor sedan faktiskt.
Det han inte kunde göra numera var också jag själv mycket rädd för att missa dvs förmågan att använda mig utav mina fötter. Och det är därför jag tränar numera ganska regelbundet för att inte missa den förmågan. Men min vän kunde inte träna numera av andra skäl innan han blev bunden till sin elbil för att kunna förflytta sig med. Men han var så tacksam även över denna möjlighet, trots att..., vilket förundrade mig. I stället för att beklaga sig har han demonstrerat sina möjligheter att förflyttas m m med hjälp av elbilen, som jag kallar den. I varje fall kunde han nå upp till 30 km i timmer på landsvägen med hjälp av ekipaget tror jag. Den var verkligen anpassad och avancerad i sitt slag tyckte jag.
Jag minns nu även en tidigare episod, vid mina besök hos familjen. Jag svängde gärna in hos dom när jag brukade besöka min frus grav på kyrkogården.
Men jag blev utan bil i år så det blev inte så många besök tyvärr, vilket jag beklagar.
Och jag minns nu vid ett tillfälle då jag råkade komma, just då han mådde så väldigt dåligt tyckte jag. Jag tyckte att han borde snarast möjligt komma under under vård och jag minns att jag tom propsade på detta, medan jag var där och närvarande. Det blev också av, lite motvilligt från hans sida, men så kom ambulansen, till även min lättnad. Det var en sorts förlamning som kanske äldre människor känner i sin belägenhet dvs för att inte vara till besvär... trots att... - det var någonting likt jag upplevde.
Han hämtades dock snart och kommit till lasarettet, och det gick bra den gången.
Men den här gången gick det sämre och min vän har lämnat oss och det är främst Vivian jag är mest orolig för, för de var så beroende av att stötta varandra. Och det gjorde de på ett exemplariskt sätt.
Jag kände förresten igen mig själv i denna forma av förlamning - när jag blev biten av... och helt utslagen - och då också jag måste puttas ut och... på ambulans. Och då kom jag iväg tack vare att Andree propsade på mig att jag måste göra detta. - Att ha en anhörig i närheten kan betyda livet! - Något ytterligare att vara tacksam över!
Tack vare hans förträffliga fru Vivian som... gick det bra för honom den gången men tydligen inte nu. Jag misstänker att han var för svag för att skickas hem från lasarettet på. Han borde ha stannat kvar under vård en längre tid.
På något sätt var vi själsfränder och jag kommer att sakna honom. Vårt orubbliga hopp binder oss samman, men det han lämnar efter sig är en stor praktisk förlust speciellt för Vivian. Hans tacksamhet han visade även för Vivian, är ett minne som är kvar och berikar oss, som kände honom. - Och nu skall vi be för henne!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar